Igår morse när jag var på väg hem efter ett pilatespass på campus så träffade jag på Jake, Bobbys pojkvän. Bobby följde ju med oss till Lava Hot Springs i måndags och hakade även på senare på kvällen när vi såg amerikans fotboll hos Nick & Caroline och åt tårtan jag bakat till Dylans födelsedag. När vi sedan skjutsade hem Bobby skickade jag med det lilla som var kvar av tårtan så att Jake skulle få smaka.
Personligen så tyckte jag att den blev helt okej, om än lite torr. Det skyller jag på för mycket mjöl, borde ha minskat mängden eftersom jag tillsatte kokos, samt att jag bara delade den i två delar. Med tre lager tårta och två lager fyllning hade den ju onekligen blivit saftigare. Jaja, man lär sig till nästa gång.
Men vid serveringen var D den enda som erkände att den var lite torr, de andra sa att den var sååå goood och smackade och mumsade. Det var en klassisk kombination av artiga amerikaner samt det faktum att de nog inte smakat många tårtor i sina liv som inte kom från en kartong pulver.
Men så Jake nu då. Föreställ er de klassiskt bögiga handgesterna och smackande tjejljuden alá fjortis för en mer detaljerad bild av samtalet.
Jag: Hey, did you get to try the cake monday?
Jake: Yeah…..I did not like it.
Jag: Oh…you didn’t?
Jake: Nooo…did you make that?
Jag: Eh..yes.
Jake: Yeah…I don’t know if it was the banana or what. But it was not good. Like, NOT good.
Vad säger man? Han var ju ärlig iallafall.
Thursday, September 9, 2010
Sunday, September 5, 2010
Vännerna -del 2
Vännerna ja. Efter ännu en vecka kan jag väl inte påstå att cirkeln blivit så mycket större, men lite större och lite mer intrikat.
Jag har nu träffat och bekantat mig med svenska Linnea. Hon är 27, från Lövånger, har varit instruktör på iksu och verkar i allmänhet väldigt trevlig och uppåt. Hon är som sagt extremt allergisk mot katter, men det är väl det enda negativa.
Vi har tagit en öl med ytterligare två killar från Dylans institution, Jason och Todd, trevliga killar som visserligen verkar rätt less på stan och på väg härifrån, men ändå.
Sen har vi umgåtts mer med de två paren. Caleb & Beth är roliga, spontana och jag gillar dem verkligen, bägge två. Tyvärr känns det lite som att de och det andra paret, Nick & Caroline, är lite av en sammansvetsad kvartett som sällan gör något utan varandra och N&C är inte jätteroliga. Det är inget fel på dem, absolut inte, de är trevliga och vänliga och allt sånt, bara tråkiga och stela.
Så även om jag hemskt gärna skulle bjuda hem C&B på middag eller spelkväll eller nåt så känns det som att det skulle vara otänkbart att bjuda dem utan att inkludera N&C.
Nåja, det är ju ingen katastrof. Imorgon är röd dag och ledig så vi planerar en tripp till Lava Hot Springs alla sex och det ser jag fram emot.
Sen har vi Bobby. Även om jag aldrig trott att Dylan har haft bögfobi så trodde jag ändå han överdrev lite när han redan första helgen vi träffade Bobby & Jake klagade så smått över att Bobby verkade intresserad. Sen nämnde han det igen, vid ett par tillfällen, förra helgen då vi träffade B&J både fredag och lördag.
Jag märkte inget, men det var tydligen lite klappar under bordet och blickar och sånt. Och nu har Bobby helt slutat sms:a och kontakta mig, det är bara D som gäller och den här helgen var han verkligen ihärdig. Vi umgicks inte alls med honom och Jake eftersom vi hängde med de två paren från föregående paragraf men Bobby sms:ade D non-stop och verkligen tjatade om att vi skulle komma ut och festa med dem.
Och nu sms:ade han precis igen… frågade vad D hade för sig. Jake är hemma och hälsar på sin familj så Bobby är ensam.
Hmm, D bjöd med honom till Lava Hot Springs imorgon och det verkar som att han nappade på det. Så vi får se, det blir säkert trevligt. Och jag gillar Bobby och det är inte direkt så att jag blir svartsjuk på en liten bög från Mexico (ursäkta uttrycket) men jag hoppas bara att det här inte ska sluta med att vi inte alla kan umgås som vänner längre.
Jag har nu träffat och bekantat mig med svenska Linnea. Hon är 27, från Lövånger, har varit instruktör på iksu och verkar i allmänhet väldigt trevlig och uppåt. Hon är som sagt extremt allergisk mot katter, men det är väl det enda negativa.
Vi har tagit en öl med ytterligare två killar från Dylans institution, Jason och Todd, trevliga killar som visserligen verkar rätt less på stan och på väg härifrån, men ändå.
Sen har vi umgåtts mer med de två paren. Caleb & Beth är roliga, spontana och jag gillar dem verkligen, bägge två. Tyvärr känns det lite som att de och det andra paret, Nick & Caroline, är lite av en sammansvetsad kvartett som sällan gör något utan varandra och N&C är inte jätteroliga. Det är inget fel på dem, absolut inte, de är trevliga och vänliga och allt sånt, bara tråkiga och stela.
Så även om jag hemskt gärna skulle bjuda hem C&B på middag eller spelkväll eller nåt så känns det som att det skulle vara otänkbart att bjuda dem utan att inkludera N&C.
Nåja, det är ju ingen katastrof. Imorgon är röd dag och ledig så vi planerar en tripp till Lava Hot Springs alla sex och det ser jag fram emot.
Sen har vi Bobby. Även om jag aldrig trott att Dylan har haft bögfobi så trodde jag ändå han överdrev lite när han redan första helgen vi träffade Bobby & Jake klagade så smått över att Bobby verkade intresserad. Sen nämnde han det igen, vid ett par tillfällen, förra helgen då vi träffade B&J både fredag och lördag.
Jag märkte inget, men det var tydligen lite klappar under bordet och blickar och sånt. Och nu har Bobby helt slutat sms:a och kontakta mig, det är bara D som gäller och den här helgen var han verkligen ihärdig. Vi umgicks inte alls med honom och Jake eftersom vi hängde med de två paren från föregående paragraf men Bobby sms:ade D non-stop och verkligen tjatade om att vi skulle komma ut och festa med dem.
Och nu sms:ade han precis igen… frågade vad D hade för sig. Jake är hemma och hälsar på sin familj så Bobby är ensam.
Hmm, D bjöd med honom till Lava Hot Springs imorgon och det verkar som att han nappade på det. Så vi får se, det blir säkert trevligt. Och jag gillar Bobby och det är inte direkt så att jag blir svartsjuk på en liten bög från Mexico (ursäkta uttrycket) men jag hoppas bara att det här inte ska sluta med att vi inte alla kan umgås som vänner längre.
Friday, September 3, 2010
Over here vs. Over there
Hur förklarar man USA för en som aldrig har varit här? Hur förklarar man Sverige för en som aldrig varit där? Det är inte lätt.
”Typ samma fast ändå annorlunda” har blivit något av mitt standardsvar.
När jag träffade Linnea från Lövånger som är här som utbytersstudent från Umeå Universitet och aldrig varit i USA förut insåg jag ännu en gång hur pass länge jag ändå varit här och hur pass van (avtrubbad?) jag blivit vid vissa amerikanska seder och vanor.
Den vanligaste missuppfattningen går åt båda håll och det är att Europa och USA är homogena. Dylan fick ofta förklara för svenskar som varit till Florida eller Boston eller nån annan storstad på östkusten, att det var ju trevligt, men vad hade det med honom att göra? Och precis likadant reagerar ju jag när folk vill prata om Italien eller frågar om Sverige är ungefär som Amsterdam… hur ska jag kunna veta det?
I USA måste man ha bil. Har man inte det blir man sjukt begränsad, det är inte alls bara att ta bussen eller taxi (förutom i vissa städer ska du vara glad om det ens finns en buss) och som de allra flesta samhällen är uppbyggda kan du inte bara gå ner stan, för stan är utspridd och även om det inte är längre än nån knapp kilometer mellan de affärer du vill till så ska du vara glad om det finns en gångväg eller ens en trottoar. Längre sträckor, mellan städer, så flyger man eller kör bil. Tåg finns, men inte många och framför inte många för persontrafik. Långfärdsbussar finns också, men de är varken speciellt pålitliga, billiga, säkra eller något av de andra adjektiv man gärna vill kunna använda om sitt färdsätt.
Jag skulle säga att amerikaner bilar i större utsträckning än svenskar, mest för att de vill kunna stanna, vila, starta, stanna och ändra sig, precis som det passar utan att måsta ta hänsyn till någon annans schema. Det är även därför det är så svårt att få kollektivtrafik att slå igenom, det är lättare att få en svensk att spontant börja prata hemligheter med någon de inte känner än att få en amerikan att vänta på en buss eller anpassa sin morgonrutin efter en turlista.
Och att förklara för amerikaner att jag hatar forcerat kallprat är stört omöjligt. Så fort Dylans telefonpratglada familj ringer (speciellt vid högtider och födelsedagar) ska telefonen skickas runt som en annan Alladin-ask med bara de äckliga bitarna kvar. Alla ska prompt prata med alla så att det blir riktigt och rätt och jag haaaatar det. Men D förstår inte varför.
Linnea läser en kurs som heter ”An introduction to American life and culture” och den verkar ungefär hur kul och stereotyp som helst, skulle nästan önska att jag kunde smyga med när de ska göra studiebesök på en vapenaffär.
”Typ samma fast ändå annorlunda” har blivit något av mitt standardsvar.
När jag träffade Linnea från Lövånger som är här som utbytersstudent från Umeå Universitet och aldrig varit i USA förut insåg jag ännu en gång hur pass länge jag ändå varit här och hur pass van (avtrubbad?) jag blivit vid vissa amerikanska seder och vanor.
Den vanligaste missuppfattningen går åt båda håll och det är att Europa och USA är homogena. Dylan fick ofta förklara för svenskar som varit till Florida eller Boston eller nån annan storstad på östkusten, att det var ju trevligt, men vad hade det med honom att göra? Och precis likadant reagerar ju jag när folk vill prata om Italien eller frågar om Sverige är ungefär som Amsterdam… hur ska jag kunna veta det?
I USA måste man ha bil. Har man inte det blir man sjukt begränsad, det är inte alls bara att ta bussen eller taxi (förutom i vissa städer ska du vara glad om det ens finns en buss) och som de allra flesta samhällen är uppbyggda kan du inte bara gå ner stan, för stan är utspridd och även om det inte är längre än nån knapp kilometer mellan de affärer du vill till så ska du vara glad om det finns en gångväg eller ens en trottoar. Längre sträckor, mellan städer, så flyger man eller kör bil. Tåg finns, men inte många och framför inte många för persontrafik. Långfärdsbussar finns också, men de är varken speciellt pålitliga, billiga, säkra eller något av de andra adjektiv man gärna vill kunna använda om sitt färdsätt.
Jag skulle säga att amerikaner bilar i större utsträckning än svenskar, mest för att de vill kunna stanna, vila, starta, stanna och ändra sig, precis som det passar utan att måsta ta hänsyn till någon annans schema. Det är även därför det är så svårt att få kollektivtrafik att slå igenom, det är lättare att få en svensk att spontant börja prata hemligheter med någon de inte känner än att få en amerikan att vänta på en buss eller anpassa sin morgonrutin efter en turlista.
Och att förklara för amerikaner att jag hatar forcerat kallprat är stört omöjligt. Så fort Dylans telefonpratglada familj ringer (speciellt vid högtider och födelsedagar) ska telefonen skickas runt som en annan Alladin-ask med bara de äckliga bitarna kvar. Alla ska prompt prata med alla så att det blir riktigt och rätt och jag haaaatar det. Men D förstår inte varför.
Linnea läser en kurs som heter ”An introduction to American life and culture” och den verkar ungefär hur kul och stereotyp som helst, skulle nästan önska att jag kunde smyga med när de ska göra studiebesök på en vapenaffär.
Wednesday, September 1, 2010
Den här gången fick dom till det, fransoserna
Sist jag såg en fransk film var i Moscow med Dylan och Juri på skolans biograf och den var så sjukt dålig och tråkig att jag ville springa därifrån hela tiden. Varför gjorde jag inte det? Vet inte, nåt drag av gott uppförande kanske.
De enda filmerna jag hittills övergett mitt i (på bio eller philm) är Djävulens advokat och Star Wars.
Men hur som, igår kväll var vi och kollade in det här universitetets bio, dom visar film nästan alla veckans dagar och det är gratis med studentkort, vilket jag också har i egenskap av fru. När D frågade om jag ville cykla iväg och titta på en fransk film svarade jag spontant att om den var i klass med den förra franska filmen han föreslog så skulle jag hellre stanna hemma och titta på min egen navel i två timmar. Men så följde jag med i alla fall.
Filmen hette ”The Diving Bell and the Butterfly” översatt alltså och är baserad på en sann historia. Och den var bra, lång och ledsam på många sätt, men ändå bra. En väldigt fin film om en man som är paralyserad och fånge i sin egen kropp men skriver en bok med hjälp av bara ett ögonlock.
Och ikväll ska jag träffa svenska Linnea. Det ska bli intressant, och förhoppningsvis trevligt också.
De enda filmerna jag hittills övergett mitt i (på bio eller philm) är Djävulens advokat och Star Wars.
Men hur som, igår kväll var vi och kollade in det här universitetets bio, dom visar film nästan alla veckans dagar och det är gratis med studentkort, vilket jag också har i egenskap av fru. När D frågade om jag ville cykla iväg och titta på en fransk film svarade jag spontant att om den var i klass med den förra franska filmen han föreslog så skulle jag hellre stanna hemma och titta på min egen navel i två timmar. Men så följde jag med i alla fall.
Filmen hette ”The Diving Bell and the Butterfly” översatt alltså och är baserad på en sann historia. Och den var bra, lång och ledsam på många sätt, men ändå bra. En väldigt fin film om en man som är paralyserad och fånge i sin egen kropp men skriver en bok med hjälp av bara ett ögonlock.
Och ikväll ska jag träffa svenska Linnea. Det ska bli intressant, och förhoppningsvis trevligt också.
Monday, August 30, 2010
en vaken doktorand
Dylan bjuder på dagens citat efter att han avslutat sin en-lektion-på-hela-dagen-dag och sitter i sin älskade gungfåtölj och läser en superspännande bok med titeln ”The paradoxes of the American presidency”:
-Man, I forgot the harderst thing about college is not falling asleep..”
Det är ett hårt liv han lever.
Och jag, jag tjatar på universitetet (samtidigt som jag försöker verkar otjatig, vilket är svårt) och nu säger de att de håller på att läsa igenom ansökningarna för att bestämma vilka de ska ringa för en första telefonintervju. Åh, kan de inte bara bestämma sig nån gång, så jag åtminstone vet om jag ska sluta hoppas.
-Man, I forgot the harderst thing about college is not falling asleep..”
Det är ett hårt liv han lever.
Och jag, jag tjatar på universitetet (samtidigt som jag försöker verkar otjatig, vilket är svårt) och nu säger de att de håller på att läsa igenom ansökningarna för att bestämma vilka de ska ringa för en första telefonintervju. Åh, kan de inte bara bestämma sig nån gång, så jag åtminstone vet om jag ska sluta hoppas.
Saturday, August 28, 2010
Vännerna
Svenskan har tagit kontakt! Vi har inte träffats IRL (tror aldrig jag använt den fortkortningen förut, men nån gång ska ju va den första) ännu, men hon mailade mig i torsdags. Och igår träffade jag Dylans nyfunna kompisar från hans doktorandprogram, två par, Caleb & Beth och Nick & Caroline samt en Adam. De var trevliga hela bunten och verkar lovande för kommande umgänge.
Till vår sakta men säkert växande umgängeskrets hör ju nu även våra grannar, Mark och Lindy som bor vägg i vägg och är unga (18 och 20) men trevliga, och Nate och Chris i huset bredvid.
Nate är vår ålder, pluggar, jobbar extra i en sportaffär, har en hund som heter Shooter (som gillar att jaga Daisy) och är kort sagt en ytterst normal kille. Det enda onormala med Nate är väl att han låter Chris bo hos honom, gratis.
Chris är i 40-årsåldern, kommer ursprungligen från Detroit och har spenderat drygt 13 år i fängelse för diverse brott (har inte direkt frågat om detaljer kring vad han åkte in för..) och försörjer sig för tillfället genom att lägga tak lite då och då och äta Nates mat. Han är snäll, på en lite skumt ghettosätt, men det märks att halva hjärnan är sönderkokad av knark, alkohol och ett gangsterliv utan dess like. Karln har blivit skjuten och knivhuggen och gud vet allt, har fyra barn han aldrig träffar och har varit gift tre gånger. Men Nate låter honom alltså bo hos honom och Chris är så tacksam att han lovat att verkligen försöka låta bli att bli arresterad igen, för då skulle ju Nate bli så besviken….sig själv verkar han ha slutat bry sig om för länge sen.
Men Nate och Chris gillar att grilla och sitta ute på verandan och snacka skit, de är lättsamma och trevliga och förutom att våra husdjur inte kommer överens så är vi väldigt goda grannar.
Och sen har vi Jake och Bobby, ett par som vi träffade förra helgen och har umgåtts med en del under veckan som gått. Bobby jobbar på universitetet och verkar känna gud och alla människor i Pocatello. Jake pluggar och ska dra iväg på utbyte till Uruguay nu om några veckor, de var så vi träffades för vi pratade om Sydamerika. Hursomhelst, de är jättetrevliga och roliga och bra att känna eftersom de har så många kontakter.
Ja, det var vännerna det. Hoppas på fler men är nöjd med skaran som den ser ut hittills.
Till vår sakta men säkert växande umgängeskrets hör ju nu även våra grannar, Mark och Lindy som bor vägg i vägg och är unga (18 och 20) men trevliga, och Nate och Chris i huset bredvid.
Nate är vår ålder, pluggar, jobbar extra i en sportaffär, har en hund som heter Shooter (som gillar att jaga Daisy) och är kort sagt en ytterst normal kille. Det enda onormala med Nate är väl att han låter Chris bo hos honom, gratis.
Chris är i 40-årsåldern, kommer ursprungligen från Detroit och har spenderat drygt 13 år i fängelse för diverse brott (har inte direkt frågat om detaljer kring vad han åkte in för..) och försörjer sig för tillfället genom att lägga tak lite då och då och äta Nates mat. Han är snäll, på en lite skumt ghettosätt, men det märks att halva hjärnan är sönderkokad av knark, alkohol och ett gangsterliv utan dess like. Karln har blivit skjuten och knivhuggen och gud vet allt, har fyra barn han aldrig träffar och har varit gift tre gånger. Men Nate låter honom alltså bo hos honom och Chris är så tacksam att han lovat att verkligen försöka låta bli att bli arresterad igen, för då skulle ju Nate bli så besviken….sig själv verkar han ha slutat bry sig om för länge sen.
Men Nate och Chris gillar att grilla och sitta ute på verandan och snacka skit, de är lättsamma och trevliga och förutom att våra husdjur inte kommer överens så är vi väldigt goda grannar.
Och sen har vi Jake och Bobby, ett par som vi träffade förra helgen och har umgåtts med en del under veckan som gått. Bobby jobbar på universitetet och verkar känna gud och alla människor i Pocatello. Jake pluggar och ska dra iväg på utbyte till Uruguay nu om några veckor, de var så vi träffades för vi pratade om Sydamerika. Hursomhelst, de är jättetrevliga och roliga och bra att känna eftersom de har så många kontakter.
Ja, det var vännerna det. Hoppas på fler men är nöjd med skaran som den ser ut hittills.
Wednesday, August 25, 2010
vitsigt
Pratade med mamma på telefon igår.
M: Jo åsså läste jag ju din blogg…och alltså, jag tror att du måste ju ha stavat fel på rakat.
Jag: Nej, det var ett försök till ordvits…du vet, rakad katt…rakatt.
M: …jaha, jaja, det va ju vitsigt. Det förstod jag inte, jag tänkte att nu har hon varit borta för länge!
Men det har jag inte. Eller jo, på vissa sätt har jag ju det. Det har varit på tok för länge sen jag åt mjukost eller lösviktsgodis och såg på SVT och badade i svenska vatten och allt det där. Men när det gäller svenskan så tycker jag faktiskt inte att jag tappat så mycket. En del såklart, det känner jag ibland när jag pratar i telefon eller när jag som nu i somras faktiskt sprang på en svenska i norra Idaho. Men jag internetar ju så pass mycket på modersmålet att ändå känns som att det sitter tryggt i hjärnbarken (eller heter det hjärnbalken?).
Idag hade jag faktiskt tänkt skriva ”sluta särskriva jag får psyk bryt” som status på fejjan, men ångrade mig i sista stund och skrev om en störig aerobicsinstruktör och mina skumma utslag/insektsbett på magen istället. Men seriöst, det enda som stör mig mer än särskrivningar är folk som inte kan använda de och dem rätt. Det får min inre språkpolis att slå på sirenerna och ta fram handklovarna.
Och mamma: hälsa pappa att jag köpt en termometer, så nu är stället bobart på riktigt!
M: Jo åsså läste jag ju din blogg…och alltså, jag tror att du måste ju ha stavat fel på rakat.
Jag: Nej, det var ett försök till ordvits…du vet, rakad katt…rakatt.
M: …jaha, jaja, det va ju vitsigt. Det förstod jag inte, jag tänkte att nu har hon varit borta för länge!
Men det har jag inte. Eller jo, på vissa sätt har jag ju det. Det har varit på tok för länge sen jag åt mjukost eller lösviktsgodis och såg på SVT och badade i svenska vatten och allt det där. Men när det gäller svenskan så tycker jag faktiskt inte att jag tappat så mycket. En del såklart, det känner jag ibland när jag pratar i telefon eller när jag som nu i somras faktiskt sprang på en svenska i norra Idaho. Men jag internetar ju så pass mycket på modersmålet att ändå känns som att det sitter tryggt i hjärnbarken (eller heter det hjärnbalken?).
Idag hade jag faktiskt tänkt skriva ”sluta särskriva jag får psyk bryt” som status på fejjan, men ångrade mig i sista stund och skrev om en störig aerobicsinstruktör och mina skumma utslag/insektsbett på magen istället. Men seriöst, det enda som stör mig mer än särskrivningar är folk som inte kan använda de och dem rätt. Det får min inre språkpolis att slå på sirenerna och ta fram handklovarna.
Och mamma: hälsa pappa att jag köpt en termometer, så nu är stället bobart på riktigt!
Subscribe to:
Posts (Atom)