Råg i ryggen - då passar ju Sverige

Hade jag idats blogga från hotellet tisdagkväll hade jag sagt att det gick skit. För det sa han när jag ringde hem och frågade. Men jag iddes ju inte det, eftersom jag och Michelle satt på mitt rum och skrev klart en rapport tills över midnatt och sen var jag tvungen att svara på mail och klockan var över ett innan jag kröp ner bland hotellkuddarna.
Jag älskar (bonusinformation, varsågoda) känslan av sådär stenhårt bäddade hotellsängar. Det känns som att krypa in i ett vadderat kuvert.
Mmmm.. hotell. Och badrockarna. Jag har aldrig morgonrock hemma, men på hotell. Helst tillsammans med såna där engångstofflor som är omöjliga att gå i...
I alla fall.
Intervjun. Gick visst inte så bra, trodde han. Kommittén sa sitt om Sverige och D sa att så är det inte alls, och dom sa du måste göra så här och D sa att det tänker jag inte alls.
Och han var arg efteråt, men verkade ändå nöjd med att inte gett med sig utan stått för sitt projekt, så som det är och som han vill att det ska utföras. Och det är ju viktigt, förstår man ju.
Och nu idag hade han ett nytt möte och nu var det visst nytt ljud i skällan och några kostymer i kommittén hade visst imponerats lite över att han inte vek sig för deras pondus och, tja… det ser inte lika negativt ut just nu.
Men som sagt, vi får se.


Men om, om om om, Steken, så är det Ume vi snackar om.
Vi kommer hem i sommar, båda två, oavsett. Men blir det här fulbrightstipendiet av, då stannar vi ett år. Annars blir det bara semester.

ett litet steg på vägen hem

Imorgon eftermiddag har D sin intervju inför Fulbright-komitten. Det är bara steg ett av många, och slutgiltigt besked får vi inte förrän typ februari. Men ändå... håll en tumme för att det går bra. Går det jättebra och går det hela vägen hem... jamen då flyttar vi ju hem.
Och det vill vi ju.
Jag vill det, iallafall.
Såatte, ja. Håll en tumme tack.

Önskelista

Nu är det höst på riktigt. Man kan ha dunväst och fingervantar och vi har tagit bort AC-boxen från fönstret. Det är fint med hösten, det är det.
Fast ännu finare är det med vinter och skidsäsong.
Den här vintern ska jag prova telisar, har jag tänkt. Man kan hyra, billigt, från utelivsavdelningen.
Och snöskor, vill jag också prova. Vi har faktiskt två par, men har inte tagit oss för än.
I hemlighet vill jag ha nya skidor också, bredare skidor... jag har ett par jag spanat in.
Och så vill jag ha en ny skidjacka.
Och egentligen nya skidbyxor också.
Mmm, vill ha, vill ha.
Det är så mycket roligare att shoppa kläder och utrustning för sånt som är kul, än för sånt som är jobb(igt).

Byxkrux

Det gick väl sådär, det här med att shoppa jobbkläder. Jag fyndade dock en stretchig fleecetröja med polokrage till kommande skidsäsong, och två par skor som ju inte direkt är pumps, men inte gympadojjor heller.
Och en pennkjol. Faktiskt. Pennkjol är väldigt buisness.


Men snygga jobbyxor, det är fasen omöjligt att hitta. Inte ett enda par hittade jag som såg vettiga ut, varken på galge eller på mig. Jag hatar hur dom sitter, hur dom ser ut, hur dom känns…
Undrar om jag kan kompensera att jobba i mysbyxor med en väldigt proffsig top?

Kall eller Proffsig

Freitag, noch einmal.
Efter jobbet ska jag fira Sammy som fyllde 26 i Juni..... efterskott, var ordet. Men har man lovat (och det har jag) sa har man. Lite sent bara.
Och imorgon ska jag shoppa plagg som ser ut som buisness och samtidigt ar lite varma.
Det har blivit kallt och jag har ingenting viktigt att svida mig i utan att frysa samtidigt. 

Torsdagar

Sedan noll veckor tillbaka har vi en tradition att på torsdagskvällar röjer vi undan det värsta i lägenheten och sedan lagar middag tillsammans. När jag kom hem från jobbet idag hade D redan dammsugit och plockat upp all skit som låg och skräpade.
Det får han dock bara en halv applåd för (en enhandad…haha) eftersom det var hans grejer alltihop.
Jag förslog att vi skulle göra en gryta med en burk chili som bas.
Han tyckte det var för mycket halvfabrikat.
Nu sitter vi och äter kinesisk hämtmat.


På jobbfronten kan jag meddela att jag vart så förbannat frustrerad på ett möte idag att jag nästan började grina.
Men jag gjorde det inte.
Man är väl vuxen.

Politik

Jag vet inte om ni vet det (skoja ba, klart ni vet, upplysta svenskar..) men det är presidentval runt hörnet här i the stejts och precis just nu pågår den första debatten mellan Obama och Romney.
Romney har ett konstant flin påklistrat i fejset, han liksom hånler på ett överlägset sätt och det stör mig gruvligt. Hela han och allt han står för stör mig ju iofs också gruvligt, men jag har aldrig sett honom live och oredigerad såhär länge förut.


Om Romney vinner (nu tror jag inte att han kommer göra det, men det är ju ändå en teoretisk möjlighet) kommer jag tappa väldigt mycket förtroende för den amerikanska befolkningen.
Mig själv och alla andra oskyldiga utlänningar uträknade, förstås. Det var ju inte vårt fel.

Jag kommer ihåg när Carl Bildt vann och blev statsminister. Jag grät när jag skulle gå och lägga mig den kvällen, för jag visste inte vad som skulle hända och jag var rädd.
Ingvar Carlsson verkade ju som så trygg och bra. Nästan som en seriefigur, med en sko som ansikte och allt.
Men Carl Bildt kom ju från ett helt annan parti, ett blått parti som på nåt sätt alltid verkade komma från höger… (jag vet att jag tyckte det var konstigt, att höger och vänster liksom spelade roll fastän allt var på TV) och mamma och pappa hade inte röstat på honom.
Så jag grät och var rädd för framtiden… och så hände det typ ingenting i min lilla Holmsundsvardag och jag var nästan besviken.

Det var då det. Nu är det lite annars. Jag gråter inte, men när jag hör Romney predika blir jag faktiskt lite rädd för framtiden.