En förtrollad sjö i storstan

Vi är i Seattle några dar för att förnya mitt pass. Körde hit imorse och bor hos en barndomskompis till D.

Bara nåt kvarter från deras radhus ligger en liten konstgjord sjö som vi bestämde oss för att ta en promenad runt. Skulle tippa att den var typ 3km i diameter. 

Inget konstigt med det.

Det sjuka var att vi såg en massa olika motionärer, två tanter med matchande röda jackor och hantlar i nävarna, en skäggig man i joggingshorts modell 1973, en tjej i knallrosa klänning och högklackat, och ett par till. Som vi mötte två gånger på ett varv!

Jag fattar det fortfarande inte.

Dom måste antingen rört sig mycket snabbare än oss, men det kan fan inte stämma.

 Eller gått över vattnet. 

Så grymt är livet

Det är mörker just nu. För vår älskade katt som vi släpat från lägenhet till hus till radhus till hotellrum, som hängt med och varit en del av oss och vårt liv... hon slets ifrån oss i måndagskväll av en idiot som körde alldeles för fort genom kvarteret. 

Det är tyst och tomt och blodfläcken på gatan lyser röd. 

Hon fattas oss.

våga bada

Jag premiärbadade förra helgen...19e april, kan vara det tidigaste jag hoppat i plurret nånsin. Kall var älven, men luften varm och jag var svettig igen innan jag gått hem.

Dessutom imponerade jag stort på ett gäng finniga tonårsgrabbar som stod i badbrallor på stranden med tårna i vattnet och diskuterade huruvida det ens kunde räknas som säkert att bada i så kallt vatten, alltså man kan ju få kramp och dö.
Jo... fast inte när det är grunt och 20 grader i luften väl...?
Två av dom hoppade i efter att jag gjort det.

Vi har gångavstånd till tre olika badplatser, eller platser där man kan bada i alla fall, och det är fasen det allra bästa med den här kvarteret.

Kej, det va ba det idag. Men... hej bloggen. Ajm bäk.

Regifting

En av dom första sakerna jag införde i nya huset var en hylla längst ner i garderoben där jag samlar saker jag fått i present eller som gåva och som jag inte vill ha/vet att jag aldrig kommer använda. Där ligger virkade tantschalar, tvålar som luktar lavendel, läppsyl och annat krafs. Det är görpraktiskt, för så fort man blir bjuden nånstans dit man förväntas komma med nån slags liten present, så kan man se vad som finns på hyllan.

Nästan allt kommer från Dylans mamma.
Hon är inte världsmästare i presentgivning direkt.
Däremot är hon nyfyllda 50plus nånting. Dylan vet inte hur gamla hans päron är så det känns inte som att jag måste ha koll då heller... Och vi ska på kalas imorgon.
Vi behöver inte ha med present men det känns som att man borde ändå.
Fast man kan ju som inte gärna gå till hyllan och gräva fram nåt hon eventuellt (fast jag tvivlar) skulle känna igen.
Tur att jag har två biobiljetter vi fick i julklapp av en kollega och inte använt.
Grattis

Vem är räddast i skogen?

Vi gick på en liten skogsvandring igår, jag och D. Hike, som dom säger, amerikanarna. Typ 16 kilometer och jag har träningsvärk i baken idag. Men i alla fall (Hej förresten… det har kanske gått typ ett år sen jag bloggade sist, men mer om det en annan gång)
Vi var inte ens halvvägs när två ungbjörnar sprang förbi på stigen. Det var två, men jag såg bara en för jag vart så förbannat rädd att jag redan vänt om och var flyktberedd när numero dos passerade.
Det gick så fort alltihop att jag först trodde det var en knubbig hund som sprungit bort, men det var alltså två ungar och vars mamman var kunde vi ju bara gissa, men vi slapp i alla fall träffa på henne. Jag ville vända på fläcken, kuta tillbaka till bilen och glömma allt vad skog och hike hette, men D ville prompt knata hela vägen till toppen av berget, och att gå tillbaka själv…? Icket.
Alltså fortsatte vi.
Först klappade vi händerna och sjöng, så att björnmamman och eventuella kusiner och bekanta skulle höra oss och hålla sig på avstånd, men efter att ha klappat handflatorna ömma och sjungit Ja må han leva och Helan går ca 35 gånger styck (de är de enda sångerna D kan på svenska) så kom vi på att en tom konservburk funkar utmärkt som skallra, så jag gick och skakade en uräten persikoburk resten av vägen.

Imorse ringde pappa och berättade att två personer blivit attackerade av björn i Västerbotten i år. Känns ju bra att veta såhär i efterskott. 

Lördagmorgon

Störtlopp på TV, kaffe med hasselnötsgrädde och utanför fönstret singlar snön sakta ner genom solskenet. Jag känner mig.. lugnare, tror jag.
Det har snöat sen jag vaknade, ett långsamt men ihärdigt snöfall som självsäkert lägger sig över stan. Jag gillar snön. Har aldrig känt att solsken haft så stor inverkan på mitt humör, men snö. Snö har det.
Tyst, vit, ljus och stilla snö.
När jag fick den här engelskakursen jag undervisar på halsen i höstas, veckan innan skolan började, fick jag ju som bekant panik. Jag får lätt det. När jag sedan hade kursplanen klar och veckorna inrutade i prydliga rader kändes terminen fortfarande alldelens överväldigande. Men så bestämde jag mig för att bara titta på nästa vecka. Skit i slutproven, strunta i uppsatserna och förhören.
Titta alltid bara på nästa vecka. Känns bara nästa vecka överkomlig så går det. Och en vecka i taget har jag snart tagit mig genom terminen.
Jag hade en telefonintervju igår. D har en anställningsintervju (fejs-to-fejs) på tisdag. Naturligtvis är de här två jobben inte i samma stad. Ingenting ska vara lätt. Men vi får vänta och se. Vissa saker kan man påverka, andra inte. Men en snöflinga i taget, om man bara är ihärdig, så har man till slut ändrat utsikten och gjort den ljusare. Det är väl så man får se det.    

Uppdatering.

Annars då?

Tja...Jag fortsätter försöka göra slut med facebook, men det är ett förhållande jag nog inte är beredd att bryta mig loss från.
Än. Ändå. Kanske aldrig.

Alla på jobbet vet att jag ska sluta nu. Och dom som inte har hört berättar jag för. Det känns skönt, berfriande. Ärlighet är ju ofta det. Hm.

Jag har packat 5 lådor fulla med kläder, böcker, köksgrejer, lakan, handdukar och annat jox och skrivit tydligt utanpå att det här är fritt fram att ställa undan i ett mörkt förråd. D har hyrt lastbil och far förmodligen på torsdag. Vi har fortfarande en massa packning och städning kvar, men det ska nog gå.

Vi har även en massa Halloweengodis kvar eftersom jag glömde att vara hemma i torsdagskväll, kom hem runt halv 8 då det redan var mörkt och fick bara en enda trick or treat knackning på dörren.
Det var ett gäng ungdommar som jag nog egentligen tycker skulle kunna köpa eget snarr, men gav dom ändå en redig näve var.