Here's the switch, ready..? Done!

So we're here. When your heart is in two places, you always have to leave home to go home.
Lou and I got to Holmsund last night.
Today I filed the paperwork to reactivate my residency.
So far the new job is great. I got paid today and I start working monday.

Jag undrar

Alla de tusentals människor som körde tusentals mil för att se solförmörkelsen.
Nu när den är över.
Var det värt det?

Mysterium, varsågod och lös

Onsdag kväll sov jag och Dylan (och Louisa) hos kompisar i Boise. Dana och Darryl bodde på hotel. Våra vänner hade en baksida som i stort sett slutade i en liten konstgjord ankdam och det var en massa myggor och annan flygande skit som gästade vår grillkväll.

Torsdag kväll bodde vi allihop i en timeshare i McCall. Redan i bilen på väg dit klagade Dylan på att han blivit biten kvällen innan. Men änsendå liksom? Det kliade lite runt mina fotleder också. Irriterande, men inte förvånande.
Senare när vi skulle somna bad han mig klia honom på ryggen,  vilket jag halvhjärtat gjorde. Sen iddes jag ju inte tända lampan och kolla eller så,  men jag reagerade ändå på vilka bulor till bett han hade på ryggen.

Fredag morgon ser jag Dylans böldliknande bett. Jag kliar även mina egna, men dom är betydligt mindre och fortfarande bara runt fötterna.
Vi kör hela vägen tillbaka till Rathdrum och sover hemma. Dylans bett är inte ett dugg mindre när vi går och lägger oss. Inte mina heller.

Lördag vaknar jag med typ 30 nya bett. Dylan har också nya. Hans föräldrar  misstänker sänglöss. Bed bugs. Dom har inga bett. Inte Louisa heller. Vi googlar, tvättar,  tumlar. Dana tvingar i Dylan allergimedicin. Jag vägrar ta nåt.
Sen upptäcker Dana bett. Lite kul, fast bara lite.

Nu ska vi gå och lägga  oss i rena
sängkläder. Får se vad morgondagen bjuder på.

Pokey

Vi är i Pocatello. Avskedsturnens fjärde anhalt och vår föredetta hemstad.
När vi bodde här kan jag inte påstå att vi trivdes direkt.
Nu knatar vi runt på campus och tjenar på gamla kollegor och pratar om att flytta tillbaka.
Den har nåt speciellt den här stan.
Osäker på vad.
Men det är kul att vara tillbaka.

Alla bara frågar om jag är peppad på att flytta än. Och nä, det är jag inte. Fan för att flytta. Säger hon som inte gjort annat dom senaste 15 åren, typ. Jag är inte peppad på att flytta. Att packa, att packa upp.
Jag är inte peppad på att vara ny på jobbet.

Just nu känns det som att vi inte gör annat än att säga hej då. Och nästa vecka bilar vi ner till Pocatello och södra Idaho på avskedsturne och säger hej då till dom där nere.

Annars badar vi så mycket vi kan. Tempen har legat runt 35 grader senaste veckan. Svettigt.  

Man får skylla sig själv

Tredje boken i Stieg Larssons serie om Lisbeth Salander heter The Girl who Kicked the Hornet's Nest på engelska. Uttrycket betyder typ att sparkar man på ett getingbo så får man nästan förvänta sig att bli stucken.
Skyll dig själv, som vi säger auf Swedish.

En Hornet är heller ingen vanlig geting, utan en bålgeting. Dom är extra stora och extra jävliga. Det visste jag inte förrän jag blev stucken av en igår. Man lär sig nåt nytt varje dag, säger dom ju. Jag hade Louisa i famnen och gick ner på knä på golvet för att kolla hennes blöja. Kände direkt att det stack lite på knät, men trodde det var en av alla miljoners synålar som Dylans mamma strösslar omkring sig, och fortsatte lugnt lägga ner ungen. Sekunden senare kändes det som att jag doppat knät i frätande syra och helvetets alla eldar samtidigt. Vid det laget hade jag hunnit släppa ner barnet, annars hade hon åkt i backen med en smäll.

Det gjorde väldigt ont. Jag blev lite yr. For till jobbet och fick nån slags försenad reaktion (som ju även kunde ha lite med jetlaggen att göra) men det fanns ett första hjälpen kit i kopieringsrummet och kunniga kollegor som visste vad man skulle göra. Så alles ist gut och idag är det bara lite rött på knät. Och jag är glad att jag inte la Louisa mitt på bålgetingen, det hade varit obra.
Och jag kan ju förstå att han stack, stackarn vart ju mosad.

Att det är en sisådär reseupplevelse att sitta sammanlagt 16 timmar på flygplan med en ettåring med diarre, det säger väl sig självt. Men skulle jag få välja mellan att resa med barn och att ta hand om jetlaggen efteråt, då skulle jag ta resan. Det är nåt så inihelvetes jobbigt att inte få sova när man är dödstrött och måsta ta hand om en unge som vill ”keka” och gå till ”packeeen” klockan tre på natten.
Tänk om man var tvungen att sätta småbarn i karantän en vecka efter en lång resa.... det vore ju råbra. 

a-HA!

När vi var i San Diego och som bäst på att klättra upp för ett berg/kulle och jag spanade efter skallerormar och smetade solskyddskräm och försökte hålla båda fötterna på stigen och ta kort samtidigt så fick jag helt plötsligt bekräftat det jag fanimej vetat hela tiden.
Mitchel Sanchez ÄR en man!
Sarah och Paul känner honom, dom brukade träna på samma gym.
Jag SA ju det.