Kallt väder - Varma känslor

Saltar min middag alldelens för mycket ikväll för jag har en förkylning som slagit läger precis nånstans bakom mina ögon och jag känner typ ingen smak. Men just nu verkar det som att laxkrydda passar ganska bra på avokado. Så vi säger så.

Har städat lite halvambitiöst och tagit fram julsakerna. Ingen gran ännu, det blir kanske till helgen, men glitter och svenska julplanscher och ljusstakar och lite pynt sådär. Ser fint ut och känns fint.

Det kom snö idag. Vitt och fint blev campus och glad i själen blev jag. Det är ju så mjukt och rofyllt och ljust och fint med snö. (Hörru, Steken... hur kan du inte gillar snö?)
Nu är det ju väldigt otroligt att den ska ligga kvar nån längre tid här i stan, men förhoppningsvis blir det drivor nog ute på Pebble så att vi kan få in nån dag i backen innan jul. Tyckte visserligen att vi fick bra valuta för våra säsongskort förra vintern, men hoppas på ännu mer åkning i år.

Lek inte med ljusen

Har ingen adventsljusstake men har tänt lite ljus iallafall. Värmeljus och doftljus och spexiga ljus som ser ut som allt annat än just ljus i all ära, bäst gillar jag faktiskt alldelens vanliga vita stearinljus.
Om jag hade fått tag i den där telefonen jag spanat lite på nu på sistone, då skulle jag tagit ett kort och visat er ett långt, vitt ljus som just nu brinner i en gul, frostad vinflaska (som Beth hade med sig hit för längesen men som är så fin att jag inte velat slänga ut den) i vårt kök.
Och framför det en liten glaskupa med en doftljus som luktar pumpapaj.

Själv luktar jag nyköpt Barbie. På riktigt. Jag köpte en handlotion på tokrean där i fredags som enligt etiketten ska lukta farinsocker och vanilj men som egentligen luktar precis sådär som alldelens nyköpta plastleksaker luktade när man var liten. Luktar ju inte illa egentligen, känns bara lite märkligt att gå runt och dofta nyöppnad leksak.

Tillbaka i stan, lite röd i nacken kanske...

Faster Jaine sa en kul grej imorse när vi åt frukost och pratade om Mexico och huruvida hon och Larry ska åka dit över jul för att fixa hans tänder. Att det var lite läskigt att vara där för man vet ju aldrig var man kan känna sig säker och inte och så har ju alla vapen. Inte som på bonnlandet i Idaho alltså, där har ju ingen ett vapen, eller fyra….

De är så glada nu också, Larry och Jaine, att deras dotter Maribeth har börjat dejta en ny kille och att han är en riktig bonngrabb. För tidigare var hon tillsammans med en kille från storstan (han var från Twin Falls, det är 3 mil bort och har en befolkning på 30 000) och det förstår ju vemsomhelst att det inte skulle hålla i längden, man kan ju inte blanda olja och vatten.

Thanksgiving på vishan, alltså. Men det har på det hela taget varit väldigt trevligt. Och förutom att alla mina kläder luktar rök nu så har det varit skönt att sova hos Larry och Jaine istället för hos farmor Melba som har en stresströskel lägre än en mattkant. Svärföräldrarna bodde där och vi hade stora familjemiddan och alla släktsammankomster där, men jag och D knoppade på vinden i en annan stuga.

Fredagen var bästa dagen. Black Friday är shoppingens födelsedag, namnsdag och bröllopsdag. Det är då det smäller. Fast eftersom alla affärer försöker toppa varandra i att öppna tidigt så börjar nu namnet vara lite missvisande. Klockan tio på torsdagskvällen tror jag de tidigaste slog upp dörrarna. Maribeth och Hedi startade 3:30 som vanligt, de är lite galna. Jag och Crystal satte igång 7 och kom inte hem från Twin Falls förrän klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Men nu har jag julklappar till man, svärisar, syskonbarn och stora julklappslottningen. Jag hade tänkt köpa en ny telefon till mig själv också, men de var slut, uppköpta av eliten som struntar i att sova och kan köa i timmar.

Thanksgiving

Nu far vi ut till ingenmansland, mittemellan Buhl och Twin Falls där farmor Melba bor och familjen Stiegemeier har sitt (amerikanska) ursprung. Kalkon och majs och potatis och tranbär och amerikansk fotboll på teven och matkoman kommer säkert som amen i kyrkan.
Vinterdäcken är på och snön ligger säkert på bergstopparna utan tecken på att vilja leta sig ner till stan.
På återseende.

No thank you

Sedan ett par veckor tillbaka ger jag privatlektioner i engelska åt en tjej från Saudiarabien. Det är, intressant, kan vi väl säga. Hon är inte den lättaste eleven att tampas med. Och då tycker jag ändå att jag tampats med ganska många jobbiga ungar i mina dagar. Men det är ju just det, dels är hon ingen unge utan i min egen ålder och dels är hon inte 30 stycken som jag liksom kan skälla på i grupp. Tilläggas bör ju att jag aldrig undervisat one-on-one såhär förrut… Men det är intressant alltså. Hennes engelska är i nuläget väldigt begränsad.

Hela arrangemanget att jag kommer hem till hennes hus kl 2 på lördagar gjordes upp mellan mig och hennes man, som pratar rätt bra engelska. Men han smiter ut så fort jag kommer. Som en innekatt som ser sin chans och tar den. Nästan så att jag vill sätt ut en fot och stoppa honom.

Och hon är väldigt otålig, vill lära sig fort, fort. Vill beta av kapitlen i boken utan att läsa dom helst. För hon är, hm… inte den arbetsvilligaste, om man säger så. Jag kommer förberedd med övningar som innebär att hon måste skriva meningar och då säger hon ”No thank you” och rycker på axlarna som om jag erbjudit henne en godis som hon inte var sugen på för tillfället. Hon vill helst inte prata så mycket heller, jag får hålla låda, men hon vill inte erkänna när hon inte förstår, trots att jag hela tiden påpekar hur viktigt det är att hon gör det så att vi kan skriva ner det nya ordet och stoppa det i hennes ”vocabulary bag” med ord hon behöver öva på.

Det är frustrerande.
Och av detta har jag lärt att jag faktiskt föredrar bångstyriga elever som vägrar sitta still i bänken, konsekvent glömmer penna och spottar snus på mina skor framför piffiga små damer som säger ”No thank you.” Det går liksom inte skälla på henne, och skälla, har jag börjat inse, är en av mina starkare sidor.

dagens träningspass

Tiffany: vill du gå på spinning ikväll?
Jag: Nej tack jag hatar spinning.
Tiff: Jomen, kom igen!
Jag: Eh… nej?
Tiff: snälla, jag vill inte gå själv.

Och jag förstår inte varför folk ska ha sällskap på träningspass som man ändå inte kan prata på… men jag gav med mig.

-jamen okej då. Men bara för den här gången.

Så sitter jag med handuk, vattenflaska och opepp på cykeln när passet drar igång… utan Tiffany i sikte. Sms efter passet: ”Sorry, jag hann inte dit, hur var det?”

Mutter.

I vårt hus en onsdagskväll

Har ätit räkwok och druckit kokosvatten. Sitter och letar artiklar som ska stödja min tes i en argumenterande uppsats som vägrar skriva sig själv men som jag måste presentera resultatet av måndag efter Thanksgiving-lovet.

D försöker slå sönder kokosnöten med en hammare och gröpa ur kokosköttet med en skruvmejsel men det går visst halvdåligt för han svär utav bara fan.
Far jag kan inte få upp min kokosnöt liksom.

Tänker att det är alldelens för tidigt att ta fram julgranen, men mina grannar fattar visst inte det.