Vi gick på en liten skogsvandring igår, jag och D. Hike, som dom säger, amerikanarna. Typ 16 kilometer och jag har träningsvärk i baken idag. Men i alla fall (Hej förresten… det har kanske gått typ ett år sen jag bloggade sist, men mer om det en annan gång)
Vi var inte ens halvvägs när två ungbjörnar sprang förbi på stigen. Det var två, men jag såg bara en för jag vart så förbannat rädd att jag redan vänt om och var flyktberedd när numero dos passerade.
Det gick så fort alltihop att jag först trodde det var en knubbig hund som sprungit bort, men det var alltså två ungar och vars mamman var kunde vi ju bara gissa, men vi slapp i alla fall träffa på henne. Jag ville vända på fläcken, kuta tillbaka till bilen och glömma allt vad skog och hike hette, men D ville prompt knata hela vägen till toppen av berget, och att gå tillbaka själv…? Icket.
Alltså fortsatte vi.
Först klappade vi händerna och sjöng, så att björnmamman och eventuella kusiner och bekanta skulle höra oss och hålla sig på avstånd, men efter att ha klappat handflatorna ömma och sjungit Ja må han leva och Helan går ca 35 gånger styck (de är de enda sångerna D kan på svenska) så kom vi på att en tom konservburk funkar utmärkt som skallra, så jag gick och skakade en uräten persikoburk resten av vägen.
Imorse ringde pappa och berättade att två personer blivit attackerade av björn i Västerbotten i år. Känns ju bra att veta såhär i efterskott.
