När pappa träffar Mr. Outlandish

Har en tjej i en av mina klasser som är förlovad med en kille från Frankrike och dom har kört distansgrejen fram till i lördags och vi har snackat en del om hela visumprocessen och hur kul det är att skypa med nån som hellre vill sova men som sen envisas med att ringa när man själv vill sova och hur svårt det är att förklara vissa saker på telefon och alltsåndärt som är inkluderat i internationella distansförhållanden.
Så idag var första gången sen hennes garcon kom över till staterna som jag sett henne och hon var så nervös för medan vi satt och hade seminarium så var Franske Frank och spenderade kvalitetstid med sin blivande svärfar
”och pappa är så himla taggad och vill visa honom allt och jag är bara rädd att det kommer bli för mycket på en gång och så är det ju både språk och kulturkrockar…och man vet ju aldrig vad som kan hända...”

Och jaba ”jo, men tänk såhär, kommer din pappa tvätta din kille med en vattenkanna i en trång bastu medan de är nakna bägge två? Nä...? men dåså. Då ska du se att det nog blir bra det här.”

Och jag tror det lugnade henne lite. Hon blev tyst i alla fall. Allt blir ju bättre med lite perspektiv, som dom säger.

Ovälkommen hem

Tillbaka i verkligheten och fy bara. Jag vill hellre stanna i overkliga Targhee. Vi åkte tre åk imorse, jag och farbror Larry medan Jaine och D packade bilen. Sen körde vi tillbaka till Pocatello och hann precis slänga av D på universitetet så han hann i tid till sin föreläsning. I mjukbrallor och fleecejacka, oduschad. Jag fick istället åka ända hem och packa upp kylbagen, smutstvätten och tvätta skiten av en katt som inte fått sin kattsand grävd på 4 dagar.
Herrlich.
Sen cyklade jag till jobbet och konstaterade att jag inte alls saknat att sitta framför dator. Kollade mail och almanacka och konstaterade att jag på allvar måste ta tag i uppkommande skolarbete nu och sluta sticka huvet i snön och låtsas att det regnar….eller nåt.

Vill ha!

Feta, breda puderskidor! Fy satan vad roligt vi har haft idag. Som att aka i moln. Mjukt och vitt och fluffigt och djuuuupt.
Forsta aket var midjedjuptoch totalt orort. Skidorna syntes inte det minsta, sno som virvlade runt armbagarna och tankar som virvlade runt koncept som krasha, flyga, landa, blinka, spotta, svava...
Det var skoj det har.
Har skulle jag kunna stanna for alltid.
Nan som vill sponsra?

har haft det samre

Vi ar insnoade, pa rikt. Vagarna ar stangda och idag har det stormat hela dagen. Vi har akt anda, men med typ en meter i skite och med istappar pa orsnibbarna. Imorgon ska det enligt Targhees hemsida vara "totally epic powder" sa jag och D ska hyra feta puderskidor och det ska bli sa sjukt kul. Har aldrig provat det forr.
Tillbaka till Pocatello kommer vi ju anda inte forran vagarna oppnar och da ar det ju liksom lika bra att gora det basta av situationen.

Sista aket idag var i sa tjockt puder att vi nastan inte tog oss fram pa vissa stallen, vilket saklart aven beror pa att vi var i barnbacken eftersom det var det enda som var oppet pa den har sidan sa sent.
Men vi la en 8:a, jag och D, och jag latsades att han hette Macke...

aao..... men IT im Zimmer

Internet pa rummet. Inte varje gang. Dessutom fick vi ett stort rum i huvudbyggnaden trots att vi bokat ett mindre rum i annexet. Som Stig-Helmer fast tvartom.

Det ar nanting med skidresor som gor att jag vill prata tyska och latsas att mitt liv ar Sallskapsresan 2.

Liften oppnar 9:30. Farbror Larry ar bonde och vi var darfor vaknar och uppe vid 7. Da hade ju han haft sovmorgon nog liksom. D stiger sallan upp fore 10, ska vi tro att han kan halla sig vaken till middagen idag?

En timme kvar nu. Faster Jaenie reser med kaffebryggare. Lyx. Jag tar en muffins och vantar pa att dagen ska borja. Gutes Leben.

Targhee Take 2

Jaha, jomen vi tar en skidhelg till va?
Sitter och glor i kontorsstol.
Klockan visar 3 och inte 5 och jag ska bara jobba undan lite och ringa lite samtal och bryr mig inte alls egentligen..
Mentalt har jag redan checkat ut.
Se upp i backen serru.

Dagens

Slaskigt skitväder som såg vitt och fint ut genom fönstret men var grått och geggigt när man stod på trottoaren. Jag lovar att mina byxben var en decimeter längre när jag kom fram till universitetet än när jag gick hemifrån. Men Targhee får tydligen snö i mängder varendaste dag så åkningen i helgen borde bli grym. Om man nu är grym alltså. Det borde bli väldigt mjukt att landa i alla fall.

Nate bad precis om ursäkt för att han varit en idiot på sistone. Det uppskattas även om jag knappt tror på temporär bättring och sannerligen inte på långvarig effekt.

Och annars så har ytterligare en del av barndomen skalats bort idag i och med att Tore Burlin dött. Han var ju gammal och tydligen sjuk och jag ska inte påstå att jag ägnat honom många tankar på senaste åren. Det är farfars bror vi talar om. Det var Tore och Davida som födde upp katter i Bygdeträsk och det var därifrån vi fick världens bästa katt Cello. Men det var då och längesen och nu finns ingenting kvar som det var.

Ett alldelens onödigt velande

Var så himla kluven igår. Baka semlor med svenskorna eller åka skidor med D och typ alla vi känner i stan (vilket kanske låter mycket, men det är det inte).
Å ena sidan ville jag ju gärna träffa och umgås med Anna och Michaela, vi har inte setts sen november. Och semlor har jag nog inte bakat sen hemkunskapen i 8:an och även om det inte var lika länge sen jag åt en så var det banne mig inte igår det heller.
Men å andra sidan så var det rätt pissigt i backen igår och väderleksrapporten lovade sol idag och jag stod nästan inte ut med tanken på att D skulle komma hem alldelens salig och än en gång skryta med vilken kanondag jag missat.
Så jag valade och kvalade och bestämde mig till slut för att baka ändå.
Det kändes rättast och riktigast.
Men så vaknade jag imorse till ett sms att Michaelas barn var sjuka och det blivit pannkaka av bakplanerna.
En timme senare stod vi i liftkön.

Dassigt

För länge sen, när jag bodde i Moscow och pluggade på University of Idaho, så hade jag en rumskompis som var helt fördjävlig. Lauren, hette hon och var skitig och snodde mat och tvättade och städade aldrig och bidrog inte med något annat än huvudvärk.
Jag har berättat om henne många gånger för många olika människor och folk håller som regel med om att hon måste vara bland det värsta man kan råka ut för i samboväg. Alltså, det växte mögel på hennes lakan och jag skulle kunna skriva en bok den tjejen... Men det ska jag inte. Istället ska jag berätta att då, när jag bodde med henne, så vart vi övriga tre tjejer i lägenheten till slut så less på att hon aldrig köpte toapapper att vi började ha varsin rulle på rummet som vi helt enkelt tog med när vi gick på toa.

Nu har vi kommit dit i det här huset också. Nate och Colby, som ju egentligen inte ska använda vårt badrum i huvudtaget, har fan inte köpt dasspapper sen vi flyttade in och nu är jag och D så less på att tillhandahålla deras toapapper att vi helt enkelt har det på rummet och tar med när det behövs. Så sjukt tragiskt att en 30-åring beter sig som en testosteronstinn och omogen tonåring och toapapperet är bara en liten, liten del av allt han gör för att skapa dålig stämning i huset.
Jag trodde aldrig, aldrig jag skulle säga det här; men jag skulle hellre bo med Lauren.

Men nu är den över för den här veckan

Onsdag är värsta dagen i min vecka.

Först går jag till kontoret och är (i brist på bättre titel) anställd.
Sen går jag på föreläsning och är student.
Så tillbaka till kontoret för en och halv timme av vilket det mesta går åt till att stämma av med vår praktikant och se till att han vet vad han gör och att jag vet vad han gör och att han faktiskt gör nåt.
Sen är det lektion igen men nu är det jag som undervisar och det betyder att jag helst ska vara föreberedd och lite alert sådär och inte ha huvet i armhålan, typ.

Sen får jag äntligen gå hem och då är jag så förvirrad och trött att allt vettigt är otänkbart och det blir middag, internet, kanske en film och sova… i den ordningen.
Tack och hej.

Gulligt

Men karma alltså … finns det på rikt så vet jag en som kommer ha det grymt gött i nästa liv.
Deidre, en doktorand som jag hade en kurs med förra våren och liksom bara verkar ha bestämt sig för att jag passar bra under hennes vingar. Jag får låna hennes böcker, hon skickar anteckningar och gamla tentor (som hon sparar, jag är sämst på att spara…) och nu kom hon precis förbi med ett alla hjärtans dag-kort.

Manba men shit äru snäll eller?

Veckostart

Om jag har magknip, eller snarare när jag har magknip, så är det alltid måndag.
Man kan undra varför?
Just nu har jag magknip ända upp i skulderbladen.
Oskönt naanting.
Intresseklubben antecknar.
Gör det du med.

Löv the wej jo stink....nåt

Igår i bilen:
Jag: jag måste hinna duscha också..
D: ja… jag ska nog också duscha. .
Jag: bra, det behövs. Jag känner din svettlukt härifrån…och när jag tänker efter så har du faktiskt luktat ovanligt mycket B.O på sistone…what’s that about, liksom?
D (med en nöjd min): japp, ja har använt deodorant väldigt sporadiskt senaste veckan. Och återanvänt min kläder fler gånger än vanligt!
Jag: eh… okej. varför då?
D: tja… mest baraföratt. Vadå, tycker du jag luktar illa?
Jag: ja
D (spelat sårad): Meh, om vi var grottmänniskor skulle du faktiskt tycka att jag luktade gott!

Och kanske kommer vi till det stadiet snart om vi inte får ordning på vår tvättmaskin-situation. Imogon ska jag hem till Beth och Caleb och låna deras vitvaror, men i längden håller det ju inte att inte ha egna.
Det håller inte att skippa deon heller. I längden.

Antingen eller

Imorse luktade det avlopp på mitt kontor. Det är ju inte så trevligt. Jag tänkte först att jag kanske inbillade mig, men så kom Rebecca in och ba ”du, känner du att det luktar piss?”
Och det gjorde jag ju.
Så hon lovade att köpa Fabreeze eller vad det nu heter, luktagott på flaska i alla fall, och ta med imorgon.
Jag skulle ju hellre se att hon ringde vaktmästaren… men det kanske går över av sig själv.
Eller så får vi sitta lyckligt ovetande i lavendeldoftande skitmoln.

Geburstag

Det är fortfarande onsdag i Pocatello men hemma i Svea rike är det torsdag och inte vilken torsdag som helst utan den 9:e februari och det betyder födelsedag.
Hipp Hipp Hurra alltså.
För…
Hon som kanske är det bästa jag fick ut av min tid i Luleå när jag tänker efter.
Hon som jag alltid längtar efter och ser fram emot att få träffa igen.
Hon som alltid får mig att tänka att jag måste anstränga mig lite mer, visa att bryr mig, för jag bryr mig verkligen, och hoppas att hon vet det.
Hon som är en av de bästaste av vänner man kan önska sig helt enkelt.

Det har snöat i Pocatello och ikväll gör jag himmelspiruetter för dig Erika.

Sånt som var lyx när man var liten....

Potatis som var kokt värdigskalad

Hyra film

Pizza mitt i veckan

Dricka juice till middan (hände bara när vi åt blodpudding)

Orandigt, kritvitt A4-papper att få rita på

Äta glass i bilen

Åka flygplan

Beställa nya kläder från Ellos och Josefsson

Gå på bio

Matsäck

Måndag med mången krasslig jänkare

Vad den här måndagen däremot faktiskt är på riktigt, är dagen efter Super Bowl (the Giants vann, hej vem bryr sig?) och den dag på året då flest amerikaner sjukanmäler sig.
Förra året kom jag till jobbet på den här dagen och min chef var…. precis det, sjukanmäld. Jag minns det eftersom jag blev så förvånad, hon är liksom motsatsen till en sån som festar till det på grund av amerikansk fotboll, men statistiken sa ju sitt så jag antog att hon låg hemma med en sjufaldig baksmälla och firade att the Packers segrat.

Och imorse när jag knatade till campus så tänkte jag att ”hoppas, hoppas hon levde rövare igår och är hemma idag….” för två skidhelger i rad har tagit ut sin rätt på skolarbetet och jag har en hel del att ta igen. En heldag studier på kontoret hade inte suttit fel om man säger så. Men hon var inte sjukskriven. Verkade inte ens det minsta lilla bakis.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det…. inte var hon väl sjuk på riktigt ifjol?

smutsiga kinder

Om det här var första måndagen efter sportlovet och jag gick i femman…. Då skulle jag vara grymt cool nu.
Cool som en Bula-mössa.
Har såndär himla snygg solbränna på nedre delen av ansiktet nämligen.

Vän av ordning

Gick igenom listan och deletade lite vänner på fejjan imorse. Kändes som en välbehövlig rensning, nu är jag under 300 igen. En del rök för att jag inte pratar spanska eller holländska och därför inte förstår 90% av deras inlägg och andra föll på att jag helt enkelt inte räknar med att nånsin träffa dem igen och om jag mot all förmodan ändå gör det skulle vi ändå inte ha nåt att prata om. Sen kapade jag en del av bara farten. Men bara några. Ungefär som när man börjar klippa pannlugg och inte kan sluta.

Sedan berättade jag det här för min chef bara för att jag vet att hon tycker att det är så himla elakt att deleta vänner, hon har en liten kris varje gång hennes vänantal har minskat från typ 64 till 63 och kan inte släppa det förrän hon listat ut vem det är som har tagit bort henne, alternativt lagt ner hela sin profil.

Men jag tycker inte alls att det behöver vara elakt att ta bort folk. En del av mina ”vänner” behöll jag faktiskt enbart för att jag tycker att det är så stimulerande att se hur korkade, dåliga på att stava, oupplysta osv. de är.
Och är det inte elakare, så säg?