Tupplur, röda kinder, kladdiga ostmackor och vårslalom

Sitter i en skidstuga  och försöker vagga Louisa till sömns.
Det går sådär.
Hon är trött som en get efter att ha härjat både ute i snön och inne i stugan hela förmiddagen.  Men utan säng är det svårt att somna, dessutom händer det ju hela tiden saker som man kan råka missa om man blundar.
Men hon börjar ge sig nu.
Vi turas om att åka slalom och passa henne. Farmor och farfar delade på morgonpasset. Dylans pass börjar snart. Dana föreslog att jag skulle sätta henne i bilen och köra runt lite på måfå så att hon skulle somna lättare.
Dylan, som är bekant med nivån på mitt lokalsinne, sa nej.
"Har hon inte somnat på en halvtimme kör JAG runt med henne."
Han tänkte väl typ att kör jag runt på måfå i dom här bergen, i en del av Washington jag aldrig varit förut.... så hittar jag knappast tillbaka.
Och det har han ju alldeles rätt i.
Men nu sover hon.

Språkligt

 "Mamma" har hon ju sagt ganska länge, och det är väl dels rätt vanligt att det är ett av de första orden, och så tror jag även att det underlättar att det är typ samma på båda språken. Sen har det blivit så också att eftersom Louisa säger mamma, väldigt tydligt, så kallar Dylan, farmor, farfar, dagmamman, osv, också mig för mamma. Eller mama.... men ändå, inte mom.
Det är svårare med fadersfiguren. Jag säger pappa, Dylan säger dad, farmor och farfar säger daddy.... Louisa har bestämt att han heter babba.

Katt och cat är fortfarande "gatt".

Hund är "wovwov". Men hon förstår både hund och puppy.

Och säger man hej då på svenska så vinkar hon och svarar "baj baj".

utbrott och genombrott

En (av många) grej som jag inte visste eller liksom aldrig reflekterat över BK är att ungar inte går på en spikrak linje genom sina utvecklingsfaser. Det är mer som en kurva där variablerna är värden som tänder som tränger, tid i bilen, lust att jävlas, och okänd.
Just okänd är väldigt vanlig.
Håller ju liksom spänningen vid liv.

Jag trodde typ att när hon väl började sova nätterna igenom, så var vi liksom där. Framme vid målet. No more vakna klockan tre. Fel.

Att bara för att hon inte tyckte om bananer och slängde dom på marken och älskade päron i sex månader på raken så skulle hon tycka samma sak just den här morgonen. Fel.

Vi hängde för övrigt med ett gäng 2-åringar helgen som var och jag lovar att hade Louisa kunnat skriva så hade hon fan antecknat.
Tvåtaggarna var båda på ganska uselt humör och skrek och slängde sig på marken och slog sina föräldrar och var allmänt förbannade en stor del av eftermiddagen. Lodjuret har ju precis börjat förstå att hon har en vilja och när hon inte får som hon vill så gnäller hon och stampar ofta med fötterna.
Men att slänga sig på marken! Kan man göra så?!? Gud vad smart!

Så igår när vi var i parken och jag sa nej och drog iväg henne när hon ville springa in på basketplanen och ta tonåringarnas basketboll (Boh! Boh! Hon är besatt av bollar just nu) så slängde hon sig på marken och spände kroppen i en båge och skrek.  I typ fem sekunder. Sen ställde hon sig upp och såg på mig med ett frågande uttryck
”gjorde jag rätt? visst var det ett ganska bra utbrott?”

Imorse åt hon en banan. 

TGIF och blivande cat lady

Jag väckte Louisa imorse. Jag. Väckte. Henne.
Det händer typ aldrig.

Jag var fullt påklädd. Luncherna, och hennes frukost, redan nerburna och packade i bilen. Min kaffemugg full och rykande vid dörren.
Klädde på henne. Lät henne dricka en skvätt välling och säga hej till katten. (Gatt!! Gatt!! heeeeyyyy)

Sen drog vi iväg till dagmamman.

Om ni kan tänka er raka motsatsen till exakt allt som hände imorse så är det så en vanlig morgon ser ut.
Och det märktes på lodjuret att hennes lilla universum var uppochner. Hon bråkade inte. Men var väldigt konfunderad över hela konceptet att inte vara först uppe och den som får väcka. Hon slappnade inte av och log på riktigt förrän hon fick syn på Harriet (Julie och Morgans katt).
Ahhh.... gatt!

God morgon älskling

I vår säng, kl 4:55 imorse. Scen: sovande människor, plus katt, i dubbelsäng. Ett mobillarm stör plötsligt friden.
 

Jag, yrvaken, sömndrucken, och förbannad: vafan! Har du ställt larmet på 4:55! Är du dum i huvet? Och varför lägger du din mobil på mitt nattygsbord? Va? Va?

*kastar argt den pipande telefonen på Dylans kudde*

Dylan, också yrvaken, också sömndrucken, granskar den ylande manicken. Nu är
även han förbannad: Det är din mobil. Ditt larm. Skulle inte du fara och gymma?

Jo. Det skulle jag ju. Just det. Ahmenbra, då säger vi så. Du kan somna om nu om du vill……Smyger iväg på gymmet.

Katten kliver över på min kudde och somnar om. 

Happy Happy Woman

Inte för att vara den som är den, och inte för att vara en gnällspik. Men alltså sluta snöslaska för helvete. Jag är så sjukt less på blöta tår, ishalkiga vägar och fastfrusna gungor.
Det där jag sa om våren fetsket sig.

In other news så är det ju internationella kvinnodagen idag, och 9(!) år sen min kinesiska skolledning skickade iväg mig och all annan kvinnlig personal på sparesa för Happy Woman Day!
Det var väldigt roligt. Då.
Nu våndas jag lite för att jag inte stannar hemma idag och deltar i strejken.
Men jag har en röd tröja på mig iallafall.  

Så var det bestämt

Jag bestämde att det blev vår igår och så blev det det. Typ. Det känns lite mindre vinter och lite mer vår i luften nu tycker jag.
Det tyckte inte min chef när jag la fram min teori. Men vad vet hon, hon tittar ju knappt fram ur parkan på väg till bilen, liksom.
Själv har man ju pejl på hur mycket is som ligger på trottoarerna och det är mindre. Helt klart.