fåse, det blir väl lagom...... visst sa vi 4 T-Rex?

Säga vad man vill om chefen min, pessimist är hon då inte iallafall. Till ett uppkommande evenemang har vi beställt mat till 50 pers. Hittills, med knappt två veckor kvar, är 4 anmälda. Så idag när fick mail från cateringfirman för att bekräfta ordern frågade jag lite sådär försynt om vi kanske skulle justera antalet lite?

- Jaa…jo, säger hon då, jag funderade precis på om vi inte skulle ta 75 portioner istället.

Think big, liksom.

Det har i övrigt varit en väldigt seg dag. Min lingvistiklektion var inställd så istället satt jag på kontoret med Derrick och diskuterade huruvida det är elakt att radera vänner på facebook. Jag röstade ja, han röstade nej.

om att inte kunna relatera på nåt plan. alls

Har lite svårt att komma igång med idag. Drar liksom ut på det. Fejsbookar, bloggar, gick en lång promenad med grannen och hunden, tvättar.
Så egentligen är det väl fel att säga att jag har svårt att komma igång med dagen, för den är minsann uppe och sprattlar, det är jobbet jag har svårt att komma igång med. Måste gå igenom en fet pärm och diverse anteckningar innan imorgon. Blä.

Man har så olika problem. Det inser man när man lyssnar på min grannes bryderier. Han har precis träffat en tjej, men eftersom han är villkorligt frigiven får han inte ha ett förhållande utan att det godkänts av hans terapeut och övervakare, de måste liksom informera henne om hans bakgrund och vara säkra på att hon vet vad hon har att göra med, typ. Men det är inte problemet, för hon vet redan allt, han spillde alla bönor ut påsen för längesen. Nej, problemet han har nu är att han tycker att det är ett för stort steg att introducera henne för övervakaren, han vill inte verka för seriös. Men om övervakaren å andra sidan skulle råka knacka på dörren medan hon är där kan han råka riktigt illa ut.
Jobbigt. Och svårt att relatera till. Men jag har insett att han har ett behov av att prata av sig utan att få speciellt mycket respons så jag lyssnar mest och nickar och hummar lite då och då.

Den här veckan har jag nog inget speciellt att se fram emot när jag tänker efter. Trist. Men det ska väl gå ändå.

födelsedag i ryggen och sommar i kikarsiktet

Det var ingen dum födelsedag. När jag kom till jobbet hade chefen lagt en chokladkaka med guldband på mitt skrivbord. Lite senare kom Adam förbi med en citron-marängpaj som var helt gudomligt god. Jessica bjöd på lunch. Efter jobbet gick jag och D och fick en timmes helkroppsmassage på universitetets studentklinik. Sen for vi hem snabbsköljde av oss oljan och bytte om innan vi gick till Pasta Vino och åt middag. Gött. Sen mötte vi upp med vänner och diverse annat löst folk på Centerstreet Club House och jag fick en massa gratulationer, lite presenter och en väldigt trevlig kväll.

Jepp jepp. Så nu är man 29 och det är väl bara att börja planera för krisen.

Fast mest planerar vi för sommaren nu. D fick precis veta att han fått jobb som skogsmulle från maj till augusti så jag blir gräsänka (visst är det så det heter? Eller är jag helt ute och cyklar med termerna nu…) hela sommaren. Det innebär dels att jag kommer att ha sjukt tråkigt hela juni och dels att vi måste hitta nånstans att ha Daisy när jag åker hem.

snön är vit och tungan svart

Det är väl själva fan att det ska vara så svårt att ploga här. Har du en stor fet truck är det nog hyfsat lätt att köra, har du en mindre bil är det svårt och är du dum och utrikisk (alternativt fattig) nog att gå eller cykla är det fan kört.

Det har snöat igen, som ni kanske förstår. Det ligger runt nollgradigt här i Pocatello och jag har varit blöt om fötterna exakt hela dan. Men det är alltid lite kallare i Pebble så det blir nog utförsåkning igen i helgen. Nacken är bättre, fortfarande stel, men jämfört med i söndags är det som att jämföra en isglass och en slinky.

Nu sitter vi och kollar på President Obamas tal till nationen. Han är en jävel på att håla tal, den karln, det kan man inte förneka.

Men vad ful du är i mun, hör jag mammas röst i huvet nu.

Och på tal om mamma så sitter jag som bäst och försöker boka min satans hemresa (har jag väl börjat svära så är det väl bara att köra på..) men Orbitz vägrar ta mitt kort. Piss. Undrar om jag ska måsta be syster yster styra upp det här. Hon är bra på att styra upp och dessutom ska jag gå en fet omväg i snön imorgon bitti för att posta en ljusblå tvångströja storlek pytteliten… så det skulle kanske gå be om en gentjänst.

Framstupa och nu sidoläge

Hade (eller hade kunnat haft) en toppendag i backen igår, solsken, vindstilla och bara nån enstaka minusgrad. Men snön var tung och det var relativt svåråkt. Tyvärr. Dylan fortsatte öva på sina svängar och satte sig på rumpan en hel del, som vanligt, men han börjar faktiskt bli riktigt duktig. Själv kraschade jag rätt rejält, har väl inte kraschat på slalomskidor sen jag var 12 kanske, så det var lite nytt. Föll framstupa i den brantaste delen och tog emot med ansiktet. Strategiskt. Tyvärr lyckades jag även klämma in staven under axeln på nån vänster och det var mindre bra ur landningssynpunkt.

Idag är jag så stel i nacken och hela vägen ner mot vänster axel att D var tvungen att hjälpa mig att ta på mig tröjan imorse. Kan vända huvet åt höger utan problem, att titta rakt fram är lite värre och vänster är inte att tänka på. Ska ta en tripp till affären om en stund och försöka hitta nån såndär alvedonsalva som liksom punktlindrar smärta och värk.

Men jag måsta plugga också, är ännu inte helt van att viga tid på kvällar och helger åt att göra läxor, det var ju ett tag sen. Dylan måste också plugga, det har han tjatat om hela helgen, hur mycket han har att läsa. Men nu ligger han i fåtöljen och sover medan teven brölar amerikansk fotboll. Jag har försökt byta kanal flera gånger, men då vaknar han, minsann. Amerikansk fotboll är mina söndagars förbannelse.

ett grönt bidrag

Idag lyckades jag delegera lite av ringandet till en tjej som jobbar hos oss 5 timmar i veckan. Hon är student och har nåt slags stipendium som kräver att hon gör lite olika grejer på campus, bland annat hjälper oss, alltså.

Så jag knep såklart chansen att slippa lite tiggande och gav henne instruktioner, telefonlista och manus och stängde in henne på Heidis kontor med ett glatt ”Lycka till!”

En timme senare hade hon plöjt genom hela listan (fast naturligtvis inte fått svar överallt) och lyckats skrapa ihop 5 donationer. Eller 4. När hon gav mig listan på vilka företag jag kunde hämta upp donationerna hos imorgon eftermiddag hade hon vid Buddy’s Italian Eatery skrivit (sallad) inom parentes.

”Betyder det att de ska skänka ett presentkort som bara gäller för sallad?” frågade jag.
”Nej, han sa att han skulle ge oss sallader” säger hon nöjt med självklar röst, ”du kan hämta dem imorgon”

Jag gav henne några sekunder att begrunda vad hon precis sagt, men polletten föll inte.

”De vill skänka sallader till ett evenemang i April?”
Tveksam nickning.
”Och jag ska hämta dem imorgon, tycker du?”
Nu började hon skruva på sig.
”Jamen alltså, ha sa det…”

Ja det gjorde han säkert, frågan är ju vad hon sa?
Så imorgon får jag ringa Buddy’s och säga tack för salladen, men såvida de inte har tänkt sig en frystorkad variant tror jag inte den står sig till April.

Give me... a break

Jag hatar verkligen att ringa upp människor jag inte känner. Speciellt i officiella sammanhang. Speciellt på engelska. Speciellt när jag måste be dem om någonting de förmodligen inte är överlyckliga att bli av med. Därför är jag inte jätteförtjust över att nu måsta ringa en herrans massa samtal i tjänstens namn och be om donationer för Take Back the Night som jag blivit huvudsamordnare för.

Tillställningen som sådan ser jag fram emot och är glad att få vara med och arrangera. ’Ta Natten Tillbaka’ tror jag bestämt det heter på svenska och handlar om att demonstrera mot sexuellt våld och få samhällen att tillsammans ta avstånd och visa en enad front mot kvinnorelaterat våld och övergrepp. I år blir 12:e året i rad i Pocatello och vad jag förstår ju mer jag sätter mig in det här, så är det en väldigt populär tillställning och brukar dra över 500 pers. Bormästaren talar, folk marscherar med plakat, vi delar ut t-shirts, det bjuds på middag, det är tal och så på slutet ett stort lotteri där lokala företag skänkt priser.

Det är de priserna jag som bäst försöker samla in.

Jag ska boka borgmästare, få demonstrationstillstånd, beställa mat och tishor och boka talare också, men det känns inte alls lika mycket uppförsbacke i isande motvind. Nej, att ringa och be om donationer och gåvor är värst. Fy fabian.

Typ så här går det till. Jag sitter på mitt kontor och tänker ”okej, nu sätter jag igång och ringer!” Då tar jag fram listan på lokala företag och bestämmer mig för vilka 2-3 företag jag ska ringa till först. Jag föredrar bagerier och salonger med kvinnliga chefer över till exempel bilverkstäder med manliga chefer. Jag tror att de är snällare och mer givmilda trots att så inte alls nödvändigtvis är fallet.
Sen gruvar jag mig en stund och gör undan allt annat jag möjligtvis kan komma på att jag borde. Svarar på mail, dubbelkollar mötestider, skriver ut stenciler till kommande lektioner.
Går det extra trögt att komma igång hittar jag på en belöning till mig själv, som jag får efter till exempel två ”ja”. Det kan vara att kolla facebook, gå och köpa en cola eller sms:a Jessica och se om hon vill fika lite senare.
Sen tar jag vattenflaska, donationspapper, pennor och mitt egenskrivna manus (japp, jag har ett manus som jag följer, här freestylas icket) och går in på Heidis övergivna kontor och börjar ringa. Sitter jag på mitt kontor kan både Sammy och Rebecca höra mig och det vill jag inte. Sen ringer jag så många samtal på raken jag pallar innan jag måste ta en paus för att jag svettas och mina knän skakar.

Idag lyckades jag få fyra ”ja” före lunch. Det var jag så nöjd med att jag tog en telefonfri eftermiddag.

ett kap i fårakläder

Sitter och letar billiga biljetter hem. Trodde jag hittat ett dunderkap och tänkte köpa på studs. Hittade inte mitt svenska kort och fick lite panik, trodde jag tappat bort det och blev duktigt nervös. Hittade kortet bakom byrån och andades ut. Visade sig att dunderkapet var exklusive skatt och inte alls nåt dunderkap så jag köpte inte. Ska prata med chefen i veckan och cleara att jag får vara borta hela juli, sen ska det bokas hemresa.

Hipp hurra.

Idag regnar snön bort och Seahawks förlorade imorse. Vi skulle ha åkt skidor men det blev plaskpankaka av de planerna.

På jobbet

Har haft en härlig 13- timmars arbetsdag. Inte. Skulle ha somnat stående om folk bara varit lite tystare. Först vanlig kontorsdag och sen restaurangen. Jag vet inte om jag ska fortsätta där. Vill inte, men känner att jag borde, men tror inte jag får eftersom jag inte kommer kunna ta mer än 2-3 pass i veckan. Så vi får se. Jag jobbar i helgen för att majoriteten av personalen är i Las Vegas på begravningen.

Dylan har rakat av sig håret idag. Och Daisy har provat ramla ner i toan. Det är inte klokt vad man missar när man är på jobbet.

Memorial och lite mindre skolångest

Ikväll är det minnesstund för Amber, tjejen jag jobbade med och som sköts till döds av sin pojkvän för exakt en vecka sen. Kallar man det fortfarande för minnesstund fastän den hålls på en bowlinghall? Tja, vet inte vad annars jag ska kalla det. Det var på bowlinghallen de startade kvällen förra veckan så tanken är väl att vi ska återskapa hennes sista kväll, på nåt sätt. Jag känner mest att jag vill gå för att träffa och beklaga sorgen för mina andra jobbarkompisar, som kände henne bättre och ska flyga ner till Las Vegas imorgon för begravningen.

Känner fortfarande att hela grejen var så sjukt onödig. Om folk här inte hade så enkel tillgång till skjutvapen skulle katastrofer som den här förmodligen sluta i slagsmål och misshandel istället. Vilket såklart också är alvarligt, men sällan lika dödligt.

På en mer ytlig och personlig front så trivs jag fortfarande med jobbet. Och skolan kändes mycket bättre idag. I måndags ville jag nästan grina och hoppa av efter min seminariekurs där det kändes som att hela föreläsningen hölls ungefär en kilometer ovanför mitt stackars huvud. Idag öppnade jag faktiskt munnen och sa några väl valda men ändå extremt tveksamma ord och tillförde ytterst lite men ändå något till diskussionen och kände att jag förstod långt ifrån allt, men väl en ansenlig del av vad de pratade om. Det är som sagt svårt att gömma sig i en klass på fem personer, men när jag väl brutit isen och sagt mina första ord var det lite lättare att fortsätta.

Så jag ska inte hoppa av. Jag ska hoppas på det bästa istället.

Så var man student igen

När hade jag lektion senast? Som student alltså, inte lärare. Det var väl kursen i mandarin i Kina antar jag. Inte igår. Inte undra på att det kändes nervöst och ovant att sätta sig skolbänken idag.

Lingvistik och grammatik, det är vad jag ska läsa den här terminen. Två kurser. Det var lingvistiken jag började med idag. Läraren heter Sonja och kommer från Texas, hon pratar 100 km/h utan att andas och skriver på tavlan med en helt obegriplig handstil.

Helt. Obegriplig.

Hör man inte vad hon säger är det bara att ge upp om att anteckna. Hieroglyferna på tavlan är skön mix mellan antik grekiska och en skiss till en spexig graffitimålning, men totalt värdelösa i förhållande till hennes föreläsning.
Det är 5 studenter i klassen så det går inte att gömma sig. Som tur är verkar inte Sonja vara lärartypen som pekar på studenter och tvingar dem att svara även fast de inte räckt upp handen. Det kommer bli en tuff kurs. Förhoppningsvis nyttig och inte omöjlig, men tuff.

Och imorgon börjar grammatiken. Förhoppningsvis blir den lättare, eller i alla fall inte svårare.

Austin for hem idag och D började sina kurser. Nu är vardagen igång igen. Hade inte haft nåt emot lite mer lov.

Helt galet. På riktigt

Första jobbveckan avklarad. Den avslutades idag med en videokonferens. Vi var sex stycken här i Pocatello och i första pausen blev det snack om vapen, vapenlagar och dödsskjutningar. Det har varit en galen vecka, både på lokal och nationell nivå. En unge i Ohio sköt ihjäl rektorn på sin skola, det var nån bankhistoria i Arizona och nån till masskjutning nån annanstans. Och här i Pocatello har min arbetskompis från Ruby’s blivit ihjälskjuten. Det är sjukt läskigt. Och tragiskt förstås. Fick veta det igår.

Så idag under pausen berättade jag att jag sett ett inslag på kvällsnyheterna där de gick runt och frågade folk i stan vad de tycker om allt det här och vilka åtgärder de tar för att skydda sig själva. De allra flesta svarade att de ansåg att om bara fler människor var beväpnade skulle de också kunna försvara sig bättre mot galningar. Galningar med vapen. Vapen som skydd mot vapen, alltså. Som om det vore vattenkrig. Jag blir alldelens mörkrädd.
Det sa jag alltså idag på mötet också:

-Som om fler vapen skulle betyda mindra vapenvåld, det är ju helt sjukt, folk är galna.

Varpå det blir alldelens tyst i rummet. Sen säger en tjej med värsta sådeså-rösten:

-Alltså, nej. Jag är faktiskt en stor förespråkare för friare lagar för dolda vapen-tillstånd.
-Ja, jag med. Säger en annan.

Och snart är de övriga fem (eller möjligen fyra för en var helt tyst och studerade sina naglar) helt överens om att friare vapenlagar är svaret på dödskjutningarna och stirrar på mig som om jag vore värsta trädkramarhippien som precis föreslagit att vi skulle klä av oss nakna, ta varandra i händerna och dansa ringdans. Skön stämning. King ämne att ta upp. Resten av konferensen var underbart krystad och sen smet jag ut till mina träd utan att prata med nån.

Det är Idaho alltså. Och här ska man bo. Vilket våldsamt skämt.

3 dagar, 3 kön

Tredje dan avklarad och än så länge känns det bra. Mycket att sätta sig in i, rapporter att läsa och terminologi att vänja sig vid. Igår snickrade jag ihop ett första utdrag till undersökningen vi ska skicka ut angående oplanerade graviditeter i övre tonåren. När min chef Rebecca kollade på det sa hon

- Ja alltså det här ser ju jättebra ut, men du måste alltid komma ihåg det tredje könet när du sätter ihop enkäter.
- Eh, va? svarade jag något konfunderat.
-Ja, vi får ju inte glömma de transsexuella!

Nej såklart inte. Hur kunde jag glömma? Tilläggas ska kanske att det inte direkt kryllar av transor på campus. Runt 70% är mormoner och av de resterande 30% som faktiskt får ifrågasätta sin identitet och sexualitet verkar majoriteten hyfsat klara över huruvida de är flickor eller pojkar. Men naturligtvis ska man inte dra alla över en kam så framöver får jag se till att komma ihåg alla tre kön.

Imorgon ska jag och Rebecca delta i orienteringen för de nya studenterna och prata om puckade grejer man inte ska göra när man dejtar, typ lämna ut personlig information till främlingar och gå på blind date på icke-offentliga platser med nån man kanske bara chattat lite hett med på nätet. Jäjä, det blir säkert intressant.

Det är lätt att tänka att såna grejer är så självklara att det är onödigt att ens repetera, men det är också lätt att glömma att de flesta amerikanska ungdomar som börjar på college inte är äldre än 17-18 år och aldrig bott hemifrån tidigare. Bättre att höra goda råd en gång för mycket än en gång för lite.

Kontorsråtta med dåligt sifferminne

Första dagen på nya jobbet avklarad. Det började bra, jag spenderade två timmar med att fylla i ca 714 olika formulär och kontrakt och kunde inte komma ihåg varken mitt telefonnummer, postnummer eller social security nummer. Mest för att jag var nervös, blev osäker och var tvungen att kolla fusklappen var tredje minut ungefär. Kändes proffsigt värre.

Sen spenderade jag 5 timmar på mitt nya kontor med att läsa en fet lunta rapporter angående oplanerade graviditeter hos äldre tonåringar. Hann inte läsa klart heller, får fortsätta plöja imorgon.

Nu ikväll har jag, D och Austin varit och storhandlat. Pojkarna ska ut och vandra i snöskor och bo i kåta och leva vildmarksliv och behövde proviant. Och eftersom jag blir utan bil i dagarna 4 så behövde jag proviant också. Sen lagade vi pitabröd med olika fyllningar och kollade på en dokumentär om….. Graviditeter i övre tonåren! Spännande värre.

Nu ska jag gå och lägga mig, kontorstider är inte att leka med.

första i första

Jag kommer inte ihåg om jag hade nåt nyårslöfte förra året. Kanske mitt standardlöfte; att gå på yoga oftare, men om så var fallet kan jag väl inte direkt säga att jag hållit det.

2011 ringde vi in på Blue Moon Bar i Lava Hotsprings. Efter att legat i blöt i de varma källorna tills vi var alldelens rynkiga och ätit pizzamiddag på Royal styrde vi stegen mot Blue Moon och dansade bugg och hade oss tills midnatt, ja lite senare än så också.

Löftet det här året har jag tänkt försöka hålla mig till. Jag ska börja återvinna, organiserat och konsekvent. Trots att jag hittade containerna för flera veckor sen har jag varit lat och inte riktigt idits sortera mer än aluminiumburkar, men nu ska det bli plast och papper också. Basta.

Idag har vi åkt skidor i Pebble med farbror Larry, hans fru Jeannie och Austin. Det var kallt, -13 och snålblåst, men soligt och vi hade en bra halvdag. Vi ska åka imorgon också, Larry och Jeannie har tagit in på hotell här i Pocatello.