Idag lyckades jag delegera lite av ringandet till en tjej som jobbar hos oss 5 timmar i veckan. Hon är student och har nåt slags stipendium som kräver att hon gör lite olika grejer på campus, bland annat hjälper oss, alltså.
Så jag knep såklart chansen att slippa lite tiggande och gav henne instruktioner, telefonlista och manus och stängde in henne på Heidis kontor med ett glatt ”Lycka till!”
En timme senare hade hon plöjt genom hela listan (fast naturligtvis inte fått svar överallt) och lyckats skrapa ihop 5 donationer. Eller 4. När hon gav mig listan på vilka företag jag kunde hämta upp donationerna hos imorgon eftermiddag hade hon vid Buddy’s Italian Eatery skrivit (sallad) inom parentes.
”Betyder det att de ska skänka ett presentkort som bara gäller för sallad?” frågade jag.
”Nej, han sa att han skulle ge oss sallader” säger hon nöjt med självklar röst, ”du kan hämta dem imorgon”
Jag gav henne några sekunder att begrunda vad hon precis sagt, men polletten föll inte.
”De vill skänka sallader till ett evenemang i April?”
Tveksam nickning.
”Och jag ska hämta dem imorgon, tycker du?”
Nu började hon skruva på sig.
”Jamen alltså, ha sa det…”
Ja det gjorde han säkert, frågan är ju vad hon sa?
Så imorgon får jag ringa Buddy’s och säga tack för salladen, men såvida de inte har tänkt sig en frystorkad variant tror jag inte den står sig till April.
No comments:
Post a Comment