Skärpning

Vettigt mål här i livet: bli lite bättre på att komma ihåg folks namn.
Men helt ärligt, vad fasen är Tisa för ett namn egentligen?
Hur ska man kunna komma ihåg det liksom.

Mjukischef

Fick precis mail av en av mina deltidare. Hon lät alldelens gråtfärdig, stackarn. Hur man nu kan låta gråtfärdig i ett mail…  men man kan det, jag lovar.
I alla fall, hon bad tusen gånger om ursäkt för att hon tappat bort nycklarna, mina nycklar, som jag lånade henne förra veckan medan jag var borta. Och alltså, det är ju inte idealt att ha tappat bort nycklar till universitetets lokaler, det är det ju inte. Men det enda jag kunde tänka när jag läste hennes mail var
”Men stackars liten… hon är ju livrädd. Hon är rädd för att jag ska bli arg. Hon. Är. Rädd. För. Mig” Sjukt.
Så jag mailade tillbaka att det var ingen fara, såklart. Shit happens, liksom. Just Shit happens var väl kanske inte det mest professionella uttryck jag kunde valt, men äsche.

Menååhhh

På sista åket smäller det.
Alltid, såklart.
Men vi hade faktiskt bestämt innan att det skulle vara sista åket. Och D ville ut till South Bowl, off-pist. Vi var där igår och det var okej, lite bart, men värt risken för det var där det var bäst och orörd terräng. Idag var det uppenbart rätt neråkt när vi väl kommit oss ända ut, men vi var ju där och enda vägen ner är ju som bekant, eh…..ner.
Den plötsliga orosilen när jag åkt på en sten och insåg att vänsterskidan löst ut men fortfarande satt under pjäxan. Jag tappade därför ingen fart men all kontroll.
Hej stubbe.
Högerskidan på nåt sätt nerkilad under trädet. Min kropp åt vänster, mitt ben åt höger. Paniken när man känner att det känns fel och att det gör ont i knät. Jag grät lite i mina skidglasögon och svor i halsduken. Sen kände jag efter på riktigt och bestämde mig för att det definitivt gjorde ont, men att jag not inte hade gått helt sönder.
Ispåse och alvedon senare så känns det som om att jag nog ska överleva.
Men det blir väl inge hopp och spring på ett tag då.
Suck.

Till slut

Kom jag mig hem iallafall. Om ni undrade. Men det tog  20 timmar. Kort helg i backen.

Skit

Sitter fast i Atlanta och hoppas hoppas att jag iallafall kommer mig  hem idag.

Lingonberry - special for you

Jag åt gåslever igår, för första (och inte otroligt sista) gången i mitt liv. Första klass, gåslever…. nej, jag har inte vunnit på lotteri eller rånat en bank. Middagen igår var visserligen ganska snuskigt dyr, det var den. Men just gåslevern var gratis, för vi åt på en restaurang där Ryan jobbat tidigare och är polers med kocken. Så polers att han berättat att vi tänkt äta där, att jag var en kompis från året i Kina som var i stan på jobb och att jag var svensk.
Gåslevern serverades därför med en lingonsky.
Jag kände mig rätt viktig.
Hur som, om ni aldrig ätit gåslever kan jag säga att jag nog inte är rätt person att säga nåt om hur det smakar. Det var absolut inte äckligt, hade samma konsistens som ischoklad och…. tja.
Vi lämnar det så.
Nu är i alla fall den här jobbveckan slut. Vi fick precis våra certifikat och släpptes fria ur konferenssalen där vi bott de senaste fyra dagarna. Tyvärr är det omöjligt att ta sig från Lexington till Pocatello på en eftermiddag/kväll. Så vi får inte fara hem förrän imorgon.
Det har varit en massa väder och skit i mellersta USA, typ där alla flygplatser vi tänkt mellanlanda på ligger, så förhoppningsvis kommer vi oss iväg och hem imorgon, men man vet aldrig.

Utsikt

Regn i Triangle Park.

Plötsligt händer det

För andra gången i livet har jag nu flugit första klass. Sist var det en 25 minuters inrikes resa i Guatemala och vi fick champagne och apelsinjuice. Idag var det 3 timmar mellan Salt Lake City och Detroit och vi fick (förutom precis vad vi ville att dricka) finfrukost, bautastolar och egen teveskärm.
Som att flyga utrikes fast inrikes, typ.
Jag vet inte hur det kom sig att jag fick en uppgradering. Första halvtimmen efter start satt jag bara och väntade på att nån skulle komma och knacka mig på axeln och ba ”asså ursäkta, det har naturligtvis skett ett missförstånd här, du ska ju inte sitta i första klass (fattar du väl!?!)”
Men det kom ingen kom och sa det. Så jag satt kvar och kände mig finurlig. Som om jag liksom kommit undan.
Kentucky är annars kallare än jag trodde. Hallå, ska inte södern vara varm? Vi gick runt och strosade lite innan middan, frös, men var imponerade av Hästarnas Huvudstad. Sen åt vi på Shakerspear’s Hotel, en restaurang som såg ut exakt som ett dockhus. Eller Villa Villerkulla. Hur gulligt som helst.
Hur som helst så är jag glad att jag äntligen får åka iväg med en grupp, annars sitter jag ju som oftast ensam och ugglar på såna här konferenser. Nu är vi hela fyra personer här från samma universitet.

Hotellet är för övrigt helt ok, minus att mitt rum luktar rök och att tvålförpackningen var tom.
Man kan väl inte få allt, antar jag.

Men i övrigt en fin dag i backen

Vi tog paus i åkningen för att äta lunch i solskenet och insåg att ingen av oss tagit med pengar eller kort. Förbannade skit. Typ.
Vi bråkade lite om vems fel det var.
Och vem som var hungrigast.
Båda väldigt givande diskussioner.
Sen tog vi tre åk till innan vi körde hem och köpte kinamat.

Hjärtligt

Förra året på Alla Hjärtans Dag så lagade D en av mina absoluta favoriter, Caesarsallad med vitlöksstekta räkor. Så i år tänkte jag att jag skulle svänga ihop hans absoluta favorit, semlor.
Alla Semlors Dag liksom, bara två dagar försent.
Semlor är det enda man kan köpa i Sverige som är värt sitt pris, enligt D.
Men så fylldes hjärtedagen av så himla mycket godis och bakverk på jobbet att vi båda kände en viss sockerchock och minskat sug efter semlor. Så jag gjorde en grekisk paj istället.
Efter mat, prat och promenad skulle vi se Skyfall, den nya Bond. Man har ju hört att den ska vara bra, även av såna som ”egentligen inte tycker om Bondfilmer”.
Och jag måste säga att jag tyckte faktiskt att början var rätt bra. Resten kan jag inte uttala mig om för jag somnade cirkus 10 minuter in i filmen.  

Dagens:

Känsla:   Jag vill gå hem och vila.
Beslut: Du får gå hem tidigare utan dåligt samvete om du bara ser till att få gjort allt som måste göras först.
Ärligaste kommentar: Wow... you really don't look too good today.
Fråga: Ska vi göra nåt speciellt imorgon på Alla Hjärtans Dag?
Svar: Nej.... om inte vila och hostmedicin räknas som speciellt? Vi skjuter upp det.
Första nånsin: Hemgjorda kålchips.
Betyg: Jomenfasen... inte så illa. Ska se till att ha parmesan hemma nästa gång.
Soffslöunderhållning: Girls
Hoppas: Att jag är piggare imorgon.

Det var bättre förr

Då man var liten och sjuk.
Minns ni?
Då man fick stanna hemma, ligga i soffan och kolla på TV.
Hyra en film från Gotta. Nån i klassen kom med läxan. Blåbärssoppa, avslagen coca-cola.
Tider, det.
Ingen som helst ångest för vad man missade skolmässigt. Så länge man inte var sjuk på nån viktigt dag förstås, som typ nåns födelsedag, FN-dagen, friluftsdag, eller så.

Vem sjukanmäler sig efter bara en vecka på nya jobbet?
Svar: min nya kollega.
Och med min enda andra medarbetare på konferens i Boise…. så måste ju nån hålla ställningen på kontoret. Så jag behöver inte ens fundera på om det är värt att slösa sjukledighet på mina svullna halsmandlar, bultande huvudvärk och sprängande bihålor.
Och det är ju skönt, jobbigt att måsta bestämma, liksom.

Ovanligt

Vi åkte slalom i Jackson Hole, Wyoming igår.
Svindyrt och otänkbart i vanliga fall. Men med universitetets rabatt och lite tur så kom vi rent skamligt billigt undan. Sen sov vi över hos Patrick och Noelle. Han jobbar i Grand Targhee National Park med att spåra bergspumor. Och hade en pumaunges avbitna huvud i frysen. I forskningssyfte, så klart. Och in en plastpåse. Men ändå. Inte precis vad man väntar sig när man ska ta fram lite is.
Det var den helgen och imorgon är det jobb igen.
Grattis i efterskott till världens bästa Erika.

Tidsskillnad

Vi pratar framtid.
Och vi pratar platser.
Där vi bott, vill bo, inte vill bo.
D säger: Alltså Sverige, det kändes som om jag bodde i framtiden.
Universitet försöker börja återvinna. Tänka grönt. TänkSverige anno 1992.

Vardagsspänning

I vanliga fall sover jag som en stock tills väckarn ringer.
Men för att undvika att det blir så inatt också så dricker jag nu en stor kopp grönt te innan jag går och lägger mig. Föratte... man är väl ingen rutinmänniska heller?

Super Bowl Sunday

Beyonce står för halvleksshowen.
En massa spektakulära och snordyra reklamfilmer.
Öl, chips och friterad kyckling.
Masshysteri och galenskaper.
Och så lite amerikansk fotboll på det.
Större än så här blir det inte när det gäller sportevenemang i the stejts.
Vadå OS?
Vadå fotbolls VM?
Jag tror jag håller på the 49-ers…. Baföratt nåt lag ska man väl heja på… och dom är ju i alla fall närmast rent geografiskt.
Men egentligen bryr jag mig ju inte alls.

Skylt med ljudeffekt

Vi tävlar inte alltid. Men oftast.

Det finns egentligen bara en sport som jag och D är någorlunda jämnbra i. Förrutom slalom kanske, men det är ju liksom mer en fritidssysselsättning. Och bowling. Men alltså, ja sport sa jag ju.
Iallafall, badminton.
Han vinner ju oftast, alltså, det gör han ju. Men han måste fan kämpa för det.
Dagens resultat: 22-20, 21-19, 21-16
Nu är jag så öm i högerarmen att jag undrar om jag kommer kunna lyfta kaffekoppen imorgon bitti.