Asså puckon...

En av de stora skillnaderna mellan Sverige och USA är ju som bekannt sjukvården. Och nu pratar jag inte kvallite eller kötider eller eventualla skillnader i behandlingsmetoder, även om det såklart säkert skiljer där också. Den största skillnaden är att USA fortfarande inte bestämt sig för huruvida tillgång till sjukvård är en männsklig rättighet, eller ett privilegium som endast de som har råd ska kunna unna sig.

Det var ett enormt steg framåt att Obama fick igenom The Affordable Care Act för fem år sen, visst. Och tack vare det har antalet oförsäkrade amerikaner minskat rejält. Men i många stater (Idaho är såklart en av dom) har den republinkanska guvernören med bihang motsatt sig sjukvårdsreformen till den grad att den lilla, obligatoriska, biten som blir kvar bara hjälper några få och resten får stå utan.
(Och det ironiska är ju då såklart att de som blir utan blir skitarga fastän dom röstade emot ”Obamacare” som lagen kallas, och skyller det faktum att dom nu inte har rätt till billig försäkring på Obama, trots att det ju är deras republikanska ledning som står bakom)

Och nu när det vankas val är frågan såklart på tapeten igen. I alla debatter jag sett handlar det alltid i slutändan om pengar. Och det klart, på ett sätt handlar väl all politik om pengar. Men när vården drivs av privata företag som ser patienterna som kunder, då är inte vård en rättighet längre, utan en vara man kan köpa om man har råd.

Det som förbryllar mig allra mest, det jag helt enkelt inte kan förstå, är hur vanligt folk... alltså medelamerikaner som lever utan lyx men inte heller är fattiga, kan vara så anti allmän tillgång till sjukvård. Det visar verkligen hur högern lyckats hjärntvätta massan, för ingen annan tjänar ju på det än läkemedelsindustrin, privata sjukhus och dom som sitter på toppen av pyramiderna. De rika blir rikare, och det är ju det dom vill, det fattar man ju.
Men folket, det vanliga folket.... dom bara fortsätter att förlora medan dom aktivt strävar emot sitt eget bästa. (Och skyller allt på Obama....)

Asså, ja... det va ba det jag hade på hjärtat.

Vi kan kalla henne Reese (för hon heter det)

Dylan jobbar med en tjej som borde få priset Sämst i Världen när det gäller antställda.
Jag tycker lite synd om honom som måste stå ut med henne dagligen, men tycker om att höra historierna när han kommer hem och berättar om hennes senaste bravader. Hon har vid upprepade tillfällen
Glömt bussen (hur glömmer man en buss...?)
Glömt vaccinet så att den mobila vårdcentralen inte kan fungera som tänkt
Glömt ta med dagens blodprov till centralen så att blodet förstörts och alla prov måste tas om
Glömt ringa föräldrar och meddela att deras barn har öroninflamation/vattkoppor/kikhosta

Och nu nämner jag inte ens att hon kommer försent exakt varenda dag och efter varje lunchrast. Igår hade hon kommit ihåg influensasprutorna (kors i taket) men använde sedan förpackningen (typ en kylväska) dom kom i till att städa ur sin egen bil, och slängde bort den sen.
Så resterande vaccin fick åka rumstempererad soppåse tillbaka till centralen.

Hur har hon inte fått sparken?
Tja, snubben som är hennes chef är en liten oerfaren mormon med fler änställda att se över än hårstrån på hakan. Och hittills har hon ju inte dödat nån.

Har jag sagt att Dylan söker nytt jobb?

Nostalgiträning

Precis efter att jag skrivit föregående inlägg gick jag på en morgonpromenad mot campus.

Precis när jag passerade gymmet (mitt gamla hangout, hur många timmar har jag inte spenderat där kanske..?) så kom Bill körandes. Min gamla kollega och chef över idrottsinstutionen. 

"Men Åsa!?! Är det du Åsa? Hur är det, vad gör du, var bor du nu?"

Och i nästa andetag

"Vill du gymma? Jag släpper in dig? Jo, kom igen nu, klart du ska gymma!"

Så fastän jag var alldeles för varmt klädd och hade olämpliga skor så körde jag en halvtimme i gymmet.

För Bill och gamla tiders skull.

Två år senare

Känns att det var ett tag sen.

Känns också som om tiden i vissa fall stått stilla.

Många vänner har, som vi, flyttat och gått vidare.

Dom som är kvar har hållit vänskapslågan varm och när vi ses nu blossar den bekvämt upp och vi tar vid precis där vi lämnade varann.

Jag är glad att vi är här.

Det är bara 10 timmar i bilen (enkel väg) jag inte ser fram emot

Vi är tillbaka i stan och det är en vanlig måndag på jobbet. Fast precis som förra veckan så drar vi igen på onsdagkväll. Den här gången till Pocatello.
Det är nog första gången i mitt liv jag verkligen ser fram emot att fara till Pocatello.
Pokey.
P-town.
När vi bodde där trivdes vi ju inte som fisken direkt, och varje gång vi skulle köra tillbaka var det för att en alldelens för kort semester var till ända.
Men nu ska vi dit på semester.
En ren nöjesresa.
Eller tja, lite nytta ska det väl vara också. Dylan ska träffa sin handläggare på instutionen och disskutera hur han kan och får och borde lägga upp sin avhandling.
Men jag ska bara hälsa på gamla kollegor och vänner och ha kul.
Känns lite overkligt att det faktiskt gått nästan två år sen vi flyttade.
Och vi har inte varit tillbaka en enda gång.
På tiden alltså.  

Sololunch

Jag sitter på ett fik i Missoula och äter en kycklingwrap. Ensam med datorn.
Vi har lunchrast från kursen och ingen föreslog gemensam lunch utan alla bara pep iväg själva... så jag gjorde det med. Hotellet vi bor på är rent sunkigt, långt ifrån det värsta jag varit med om (jag menar, det är ju inte plastlakan med brännskador eller kackerlackor i badkaret ala Filipinerna) men lätt det snuskigaste hotell jag nånsin fått betalt för att bo på.
Iallafall, man ska inte klaga i onödan.
Dushen funkade och ingen har väl dött av av lite damm eller att måste spola toaletten tre gånger.
Hittills är utbildningen väldigt bra.
Gubben som leder kursen har en snustorr humor, stickad väst och comeover. Han är störtskön och jätterolig, fast jag tror inte han försöker vara det.
Solen skiner och det märks att Missolua är en universitetsstad. Många cyklar, axelremsväskor och tajta byxor.

Alla ska blogga

Jag har sett till att hålla magen borta från facebook. Med flit. För att det är för oprivat, för att man får så mycket reklam och skit, för att.... tja, jag har mina skäl.

Men nu bloggar ju Dylan också. Och det är ju kul för honom. Han skriver om sitt Teddy-projekt (https://thetheodoresdotorg.wordpress.com/) och eftersom det upptar stor del av hans tid och liv så skriver han såklart om sitt liv också... och i hans liv ska han bli pappa och jag har väl kanske inte rätt att bestämma om han ska få skriva om det eller inte. Såatte...  Ja, nu skrev han det iallafall och länkade på facebook.

Nåja, det var väl bara en tidsfråga.

En annan gång ska jag berätta mer om The Theodores. Men nu ska jag hetsskriva några mail och sen skynda hem och packa. Vi far till Missoula i eftermiddag. Dylan ska träffa miljömuppar på University of Montana och jag ska på fortbildning.

Höres.

Mors lilla lathund

Man (jag iallafall) skjuter ju så gärna på det här med att städa och kratta löv och göra sånahärna tråkiga vuxen-som-äger-hus-grejer.

Under veckan är det ju som inget man vill ta tag i när man kommer hem runt halv sex och det ändå blir mörkt om nån timme och då slipper man ju iallafall se gräsmattan. 

Släcker man lagom många lampor syns knappt dammet heller.

Men på helgen finns det ju å andra sidan så mycket som lockar så mycket mer än husarbete. 

Men jag har nu precis städat. Och sopat altan. Och krattat barr och löv.

Det tog lång tid och var skittråkigt.

Duktiga jag.

Här och där

Jag måste påminna mig själv om att jag bor i Idaho. Så att jag inte drar hela USA över en kam baserat på vad alla tokskallar omkring mig tycker. Det är ju orättvist.
Som om man skulle dömma alla svenskar efter Gällivare. (Förlåt Gällivare)
Men ni fattar.
Hur skulle det se ut?
Dessutom försöker jag se det positiva i att iallafall några vettiga personer luftar sina åsikter i pressens kommentarfält. Av 80 kommentarer är kanske 25 förståndiga.
Det är ju iallafall något, tänker jag.
Idaho är lite av en tillflyktsort för rednecks och konservativa, rasistiska republikaner. Och det ju synd, för vi trivs bra annars. Ibland känner jag lite att Men låt puckona bo här då, så kan vi flytta nån annanstans! Men Dylan växte upp här, hans familj och släkt bor här, och skulle vi bo nån annanstans i USA eller världen skulle vi ha långt till precis allt och alla.
Om vi inte bodde i Sverige då förstås.
Varför bor vi inte i Sverige?
Alla frågar.
Tja... att vi inte flyttar precis nu är ju för att det känns lagom lockande att säga upp sig från ett jobb jag kämpade hårt för att få och verkligen trivs med för att starta om, båda två arbetslösa, i ett dyrt (underbart, men dyrt) land.
Flyttar vi så måste åtminstonde en av oss ha ett jobb som väntar. Helst Dylan. Och anledningen till det är ju att jag lovade mig själv sist vi bodde i Sverige att vi aldrig mer skulle göra det om inte Dylan hade nåt att göra. För att ha honom arbetslös, rådlös, språklös och mer eller mindre hopplös, det klarar jag inte av.
Att vara tolk, hejarklack, försörjare och fru samtidigt. Nej tack. Inte igen.  Det betyder inte att vi stängt dörren och aldrig pratar om att flytta tillbaka till Sverige, för det gör vi visst.
Men det är inte så enkelt längre som det var när vi var när vi var studenter med hela livet i en ryggsäck.  

Ytterligare en skolskjutning

Jaha.
Typ så känns det.
Nu undrar vi inte om det skulle kunna hända här längre. Nu vet vi ju det. Det kan hända närsomhelst, varsomhelst. Och händer det, så blir folk ledsna och arga och ber och beklagar sig. Tänder ljus. Gråter och kramas inför kamerorna.
Och går sen vidare.
Några tappra få försöker ta upp det här med vapenlagar och om det kanske inte ändå vore värt att se över vem som borde få bära vapen egentligen.

Men då blir majoriteten upprörd och rädd att just deras vapen ska tas bort.
”Varför ska inte jag få ha vapen hemma bara för att nåt miffo fick för sig att meja ner en massa folk på campus? Har ju absolut ingenting med mig att göra ju!”
Och just det arumentet gör att vi aldrig kommer nånstans.
”Varför ska jag straffas för nåt som han gjorde?”
En logik som verkar löljig i andra sammanhang.
Som om alla borde få köra rattfulla tills bevisat att just dom kanske inte är så himla bra på det och råkar i en olycka.
Som om heroin borde vara lagligt och lättillgängligt för alla som kan ta bara lagom.  

Men när det gäller vapen är dom som små barn, amerikanarna. Som kramar sina hagelgevär och pistoler med knubbiga armar och blir livrädda av tanken på att nån skulle vilja ta vad som är deras. Deras fina, fina, blanka (dödliga och livsfarliga) leksaker.
Nej, hellre då lite skolskjutningar och massakrar här och där.
Det får vi väl leva med.