no milk for you

Mannen som inte verkade förstå det där med att man vill vara ensam när man pumpar bröstmjölk och att det är därför man stänger om sig och hänger för ett skynke..... han är back in the buildig.
Såg honom imorse men undvek skickligt att stöta ihop både vid entren och senare vid vattenhålet.

Men nu kom han precis inbrakandes på mitt kontor.
Synd för honom att jag bara satt och skrev.
Med tröjan på. 

Återseende i sensommaren

Vi hade en sån himla fin söndag igår.
Dylans lag hade match torsdag, fredag och lördag så mycket av helgen gick åt till att administrera skjuts och sitta i gräset och se på fotboll. Att sitta på filt i gräset och kladda persika och klättra omkring på mamma är ju en av lodjurets favoritsysslor så hon var ju iochförsig nöjd, men jag var ganska uttråkad.

Men söndagen var fotbollsfri och vi hade bestämt träff nere på stan med Jordan och Jessica, ett par vi umgicks väldigt flitigt med i Pocatello och som nu bor i Spokane sen tre år tillbaka fast vi har ändå inte lyckats få tummen ur och ses. Förrän nu då.

Vi åt picknick i parken, lekte i splashpadden (Louisa bara älskar vatten, man får ju slita iväg henne när hon börjar bli kall, men annars skulle hon nog kunna bli fisk på heltid) badade i sjön, åt glass, gick på stan. Sen följde dom med hem till oss och vi grillade och satt på altanen medan Lo sprang omkring i sin gåstol och fashinerat spanade på deras tvååring Jaden som satt och såg Musse Pigg på Netflix.

Det var nog säkert fyra, kanske fem år, sen vi sågs sist, men det kändes som ett par veckor. Och när dom for och vi lovade att ses snart igen, så kändes det verkligen att vi allihop menade det. När jag sen satte på Louisa pyjamasen och nattade henne berömde jag henne för att hon varit så himla go och harmonisk hela dagen. En riktig praktbäbis.
Det verkade dock stiga henne åt huvudet för sen vägrade hon somna på egen hand utan Dylan fick sitta och gunga henne en halvtimme innan hon gick med på att slumra in. Men det tar vi. Efter en sån härlig sommarsöndag.

Nu imorse när jag kom till jobbet och gick från bilen till kontoret så kändes det höst i luften. 

skolstart och hus

Skolan börjar idag så plötsligt är campus fullt med folk efter att ha legat i dvala hela sommaren. Positivt är att nu är cafeterian öppen och man behöver inte längre gå, alternativt köra, två kilometer till närmaste bensinmack för att få sig en kaffe/mellis/läsk/valfri ätbar inplastad grej.
Negativt är att man plötsligt måste slåss om parkeringsplatser igen.

Vi har sänkt priset på huset ytterligare nu, en lite rejälare sänkning än tidigare, för att förhoppningsvis locka nån desperat barnfamilj som vill hinna flytta innan skolan börjar.
(alltså universitet börjar idag, grundskolan börjar inte förrän i september nån gång)
Mäklaren ville inte det. Avrådde och tyckte att vi skulle vänta lite till. Men det är inte hans hus och inte hans beslut. Så vi sänkte. Hade en visning igår och två idag. Jag har krattat barr och Dylan skurade badrummen.
Köp nurå.

Nu har hon tänder också.
Två små i underkäken.
Dom syns knappt. Men jag lovar att dom är där.
Alltså naturen är så himla fiffig, det förstår man ju verkligen när man ser hur små barn kan suga och hålla andan och massa andra spexiga tricks. Och bröstmjölken kan tydligen ändra innehåll och graden på antikroppar beroende på hur barnet mår och skjuta till lite extra vitaminer och så när det behövs.
Säger dom. Hur coolt som helst.
Allting är förprogramerat på bästa sätt. Nästan.
Varför får bäbisar sylvassa gaddar i åldern då dom i regel bara äter flytande föda och pureer? Det är liksom ingen vargunge som måste kunna slita sönder ett köttstycke för att få i sig mat det här. Det är en tam, naken valp som slickar potatismos från en sked och får det mesta på hakan.
Jag lovar att hon inte alls behöver draculavassa tänder just nu.

Hon bet mig i lördags och det gjorde så förbannat ont att jag skrek och svor och hotade att aldrig mer amma henne om inte slutade med det där.
– Haddababa, lovade hon.
Och det har hon hållit hittills. 

Mera viktig information for your reading pleasure

Eftersom alla garanterat suttit på nålar och undrat hur första natten i eget rum gick så kommer såklart en rapport.
Jag fattade beslutet.
Frågade Dylan vad han tyckte. 
Han tyckte egentligen inte så mycket, det är ju inte han som ammar på natten liksom, men gick utan knussel med på att det var helt okej att vräka lodjuret från vårt sovrum.
Det var helt okej att låta henne vara kvar också, för hans del alltså, men han tyckte att visst, okej, vi provar.

Så in med sängen i barnkammaren. Bad, flaska, bok, hela godnattproceduren. Hon somnade snällt och vi satte oss och tittade på OS.

Jag: ... jag saknar att ha henne på vårt rum...
D: va?
Jag: ja, hon är så stor plötsligt... det känns så konstigt att hon inte sover med oss längre..
D: du har ju inte ens gått och lagt dig än, du kan ju omöjligt sakna att sova bredvid henne redan
Jag: jo....
D: det var ju du som.... (suck).. ska vi flytta in henne igen?
Jag: va? nä… nänä, det blir nog bra. snyft.

Men. Hon sov som en jäkla törnrosa. Alltså nu ska jag inte ropa hej eller nåt. Fattar ju att det här nog bara var ren tur.
Men det känns ändå som ett tecken på att det var rätt. Det gick bra.
Heja!

Och på tal om Heja! Är det bara siming och gymnastik man tävlar i i Rio? För det är minsann det enda vi får på tv:n här.  

Sova, sova själv. Jag vill också sova.

Lilla Lo har som regel varit rätt duktig på att sova på nätterna. Har jag trott iallafall eftersom jag inte haft nåt annat att jämföra med än en handfull andra föräldrar och eftersom jag inte kännt mig speciellt utsvulten på sömn själv.

Hon brukar som regel vakna en gång per natt och vilja ammas till sömns igen. Så har det varit sen hon var typ tre månader gammal. Det har funkat helt ok för mig och jag har inte haft nån direkt anledning att rucka på det. Läkaren sa ju för länge sen att hon inte alls behöver äta på natten längre, men som sagt.... att amma henne har liksom varit ett smidigt sätt för mig att få henne att somna om.

Men nu måste vi nog ändra på sovrutinerna lite. De senaste veckorna har vi haft flera nätter då hon vaknat, gråtit och inte velat varken äta eller somna om. Inte i sin egen säng. Inte i vår säng. Och så har hon varit allmänt missnöjd kanske en halvtimme eller så. Ingen katastrof alltså, men jag tänker att nu är det nog kanske dags att passa på att introducera nya rutiner (eftersom hon ändå är missnöjd..?)

Så jag tror vi ska prova flytta henne till eget rum och se hur det funkar. Det blir ju bara tvärsöver hallen så jag kommer ju ändå höra henne. Och jag har inte tänkt stänga dörren och vänta 11 timmar med att öppna den som vissa hardcore förädrar tydligen gör. Men jag har tänkt vänta kanske en kvart eller så innan jag går in till henne. Ge henne en chans att somna om på egen hand.

Vi får se hur det går för henne. Vi får se hur det går för mig.

Men tisdags satt jag på kontoret och bara stirrade drömmande på golvet. Det såg så fantastiskt inbjudande ut. Jag fantiserade om hur jag skulle kunna stänga dörren, dra min chefs vinterkappa (som hon har hängandes i ett hörn) över mig och förmodligen sova som en död i 12 timmar. Jag var med andra ord inget under av effektivitet på jobbet. Och det är dags att försöka ändra på det här nu.

Varsågoda för råintressant information förresten.

Gonatt.

Ännu en första

I drygt sju månader har jag haft den här ungen nu. Och även om jag alltid och hela tiden högaktigt älskat henne så har jag naturligtvis även haft stunder av frustration, hjälplöshet, trötthet, leda och allt annat som hör vardagen med bäbisar till.
Men jag har aldrig varit arg på henne.
Då hon skrikit sig röd och skrynklig i ansiktet eller vägrat sova eller bajsat ner hela bilstolen, så har jag ju inte jublat eller så, men inte heller nånsin varit arg.
På henne.
Det är ju liksom inte hennes fel, liksom.

Har jag tänkt.
Tills igår.

Vi hade ännu en kvällsvisning och utrymde huset och for till stadsparken där dom hade kvällskonsert. Vi packade kalla kycklingnuggets, kex och ost och när vi var klara med det bestämde vi oss för att lyxa med glass.
Och inte bara vanlig glass a la GB eller nåt sånt trams. Det här var Coldstone Creamery, och med tanke på priset så antar jag att glassen är gjord på mjölk från utrotningshotade enhörningar. Iallafall, vi beställde, gick ut på gatan, meckade med glass, barn, vagn och allt det där.
Lodjuret tappade humöret.
Jag försökte trösta.
Slängde handväskan i vagnen, lyfte ungen.
Fingrar, glass, kladd, hår i ögonen och solglasögon i munnen.
Och så sparkar hon glassen ur handen på mig.
Min glass.
Min DYRA nästan OÄTNA glass. Och jag tänkte bara Men jävla skitunge. Fan vad tasktigt.

En tupplur och lite mys senare var hon glad igen och jag var storsint ödmjuk nog att förlåta henne. Men ja, det är som bekant så många första med bäbisar.
Och det här var första gången jag vart arg på henne. 

Spontanpicknick, eller ut ur huset tack

Ännu en dag utan att sälja huset.
Men antalet visningar har ökat igen.
Undrar om alla mäklare tog kollektiv semester förra veckan eller nåt, för nu är dom i farten igen.

Igår hade vi en visning på eftermiddagen och sen en till på kvällen, med
vädligt kort varsel... så vi packade en snabbpicknick och drog till parken.

Lodjuret älskar att gunga. Hon älskar i huvudtaget allt som har med rörelse att göra. Sitta still är liksom inte hennes grej riktigt.

Sommar? Snart är det höst!

Kan inte fatta att det redan är Augusti. Hur gick det till? Det är väl kanske inte första sommaren som gått fort förbi, men det är fasen nytt rekord.
Jag hade sen länge förstått och förlikat mig med att det inte skulle bli mycket till semester och ledigthet det här året. Men jag trodde väl ändå att jag liksom skulle märka att det var sommar.
Nåja.
Eftersom huset inte sålt så utnyttjar vi både kvällar på altanen och eftermiddagspromenader till älven nästan varje dag. Jag har två långhelger inbokade, det är den lilla semster jag unnar mig eftersom jag dels brände all min ledighet och sjukdagar då jag glassade runt hemma med sombrero på pallen och paraplydrink i näven (eller hur det nu var) i vintras och var mammaledig och ju dels ska fara hem två veckor nu i höst.

Och på tal om det. Hemresan är inte förrän i oktober men fortsätter almanackan att gallopera såhär så är det ju bara att börja packa väskorna. Och även om jag såklart kan (och kommer att) kommunicera mer personlig angående planer närmare, så kan jag ju bara meddela lite allmänt såhär att vi (jag och Louisa, Dylan stannar i staterna) kommer till Sverige 4:e Oktober och flyger tillbaka den 17:e.
Vi kommer att fara direkt till Umeå och stanna i de krokarna tills kanske typ fredag den 14:e eller så, och ta sista helgen i Stockholm.
Det är planen i nuläget iallafall.

Så vill ni träffa mig och/eller peta på ett svenskamerikanskt lodjur så är det så det ser ut. Jag vill helst träffa alla och göra två veckor till två månader. Minst.
Men ifall det inte funkar så ... ja, hoppas jag kunna träffa en del iallafall.