Valborg

Ser jag ju på fejjan att det är. Annars hade det nog gått mig förbi. Firar med en snäppet lyxigare matlåda än vanligt.
Annars?
Tja, min eventuellt blivande svåger ska skickas till Kuwait i ett halvår. Det bestämdes väldigt hastigt och olustigt och är nog de nyaste nyheter jag har just nu.

Hört på gymmet imorse

Bill: Men hej Åsa, hur kommer det sig att du inte är med och deltar i universitetets triatlon?
Jag: Mjae.. jag är inte så himla bra på att simma, crawl alltså.... och det skulle ju kännas töntigt att simma bröstsim i ett triatlon.
Bill: Äsch, inte då, nog kan du crawla! Eller vänta.... nej just det, jag har ju sett dig simma... glöm det.

Tack för peppen.

D vitamin till hela klassen

Idag var en såndär vårdag då solen bara tokskiner och alla vettiga människor, eller i alla fall de som är uppvuxna på platser med begränsad tillgång till solsken och varmt väder, känner sig som skurkar och banditer så snart de befinner sig inomhus. Så därför bestämde jag mig för att ta med min engelska som andra språk-klass ut i solskenet och ner på gräsmatan.
Fredagseftermiddag och allt, det tyckte jag att de (och jag själv) var värda.
Fransosen var med på noterna, tjejen från Nepal likaså, de sparkade av sig skorna och satte sig bekvämt med korslagda ben i grönskan.
Men alltså, jag fick en väldigt bestämd känsla av att det inte är såvärst praxis att läraren tar med studenterna ut i gräset i Saudiarabien och Thailand…. De sa ingenting, det är de alldelens för artiga för. Och de satte sig (ytterst tveksamt och försiktigt) till slut ner på ändan.
Och vi genomförde lektionen utan problem och så.
Men som sagt, en stark känsla av att det här var de inte riktigt vana vid… Såna som kan ta solen för given.   

Simmar lugnt

Mitt nyårslöfte för i år var ju nu alltså att lära mig simma crawl. Bröstsimmet sitter ju i ryggmärgen (bröstmärgen?) men att crawla vet jag inte ens om Leppe försökte lära oss?
Som jag minns det så var bröstsim absolut nödvändigt, herregud annars kunde man ju drunkna. Crawl däremot, var mest för att stajla eller om man nu eventuellt faktiskt tränade och tävlade i simning. Men det var det ju ingen som gjorde, utom Adam förstås… skåningen som kom ny i klassen nån gång i mellanstadiet men försvann igen innan han hann lämna några bestående spår efter sig.

Nåväl, att crawla var det. I USA finns det inget mittemellan. Inget lagom. Ingen mellanmjölk. Inget ”jomen jag är väl hyfsad..?” Antingen kan man och är skitbra eller så har man inte brytt sig om att lära sig och kan inte. Min chef, tillexempel, kan inte simma. I huvudtaget. Jag trodde hon skämtade när hon sa det. Nån kommunal simskola kan de se sig i den stjärnbeströdda flaggan efter… jänkarna.

Men alltså, till poängen. Jag försöker simma en gång i veckan, eller i alla fall varannan, och alla andra som plöjer längder i universitetets bassäng i ottan, dom crawlar. Så jag tänkte att jag skulle lära mig.
Det går sådär. Senast var det en gubbe som sa, lite lagom tröstande och nedlåtande,
”jag tycker att du är duktig som försöker. Du ska se att du lär dig så småningom”
Han var typ 186 år gammal och efter den kommentaren drog han i väg i värsta Baywatchstil och jag tog ett fast tag i min simplatta och bensparkade iväg.

Som femteklassar vore jag grymt cool nu. Solbruna kinder under stora vita cirklar.
Vi har knappt landat efter ytterligare en fantastisk skidhelg.
Jobbigt att komma tillbaka till verkligheten och inse att man helt saknar toapapper, shampoo och basvaror.
Inga rena byxor, strumpor eller jobbtoppar.
Skidutrustning utspritt som efter en tornado.
Och jobb.
Fy.

Usch

Imorgon ska jag vara campusdomstolsjury igen. Men nu snackar vi misshandel och riktigt satans fula fiskar till studenter.
Inga bullar i present, med andra ord.
Nu blir det andra bullar.

Och Boston då?

Ja asså, jag vet inte vad jag ska säga. Det känns både overkligt, långt borta, så jävla typiskt och skitläskigt.
På en gång.
Från Idaho kommer spekulationer, böner (menåhh böner), beklagelser, ilska, hot och rädsla. Och kärlek och omtanke.
Men på lång sikt, kommer det hända nåt?
Jag vet inte. Vad borde hända?
Vet inte det heller.

Vit morgon full av sura ansikten

Och vintern log med isblanka gator och sa lugn, jag ska ingenstans. Ingenting har tagit slut. Och folket i staden var arga, men flickan med skidsemestern var glad.

En helg till...

Ansiktet svider av sol och vind.
Benen en smula utmattade.
Fick jag nog? Icket.
Ska vintern bara ta slut nu? Men nejje.
Vi far till Targhee till helgen.
Det bara måste bli så.

Sun Valley

Skynda skida. Sommaren hotar bakom bergen.

Det kallas.....fåsenu, Perspektiv, tror jag bestämt

Universum: Jaha, och hur har fröken Burlin det nu då?
Jag: Buuhhäää....mjeh, bläh.
Universum: Mkej, men du vet att det finns andra människor som inte heller är jätteglada? Som har riktiga problem. Precis nu. Människor som du känner.... och hävdar att du bryr dig om.
Jag: Bluuaahh... va?
Universum: Just det. Så om du tar och skärper dig lite nu va, och visar lite hänsyn... hur skulle det vara?
Jag: Mmm, okej...f'låt.

Straffet att omges av människor som inte sett Yrrol

Jag sitter med i universitetets disciplineringsnämnd och får därför vara med och bestämma straff när puckade studenter har begått mer eller mindre puckade brott. Idag var det puckat värre. Både studenterna och brottet.
Straffet, däremot, var väl ganska ordinärt.
Straff och straff förresten. Så himla förutsägbart att straffa folk som begått brott. Annat vore det ju att ge dem en present.
Jag menar, så oväntat det skulle vara. Jag tänkte att vi kanske skulle försökt med en jättestor bulle, som man kan gå in i…. och sen är det musik därinne som man inte riktigt hör, och sen blir det tyst…. Eller. Jag vet inte.

Sladdvinter

Vaknade till snötäckta gräsmattor och ishala gator. Det är så i Idaho. Varken kallare eller snöigare än hemma, men det svänger så sjukt mycket fortare och mer drastiskt.
Min kollega Stephanie kom in i vinterskor imorse och var tjurig eftersom hon betalat dyrt för en pedikyr förra veckan, då man ju faktiskt kunde gå i sandaler.
Men man jan ju ha fina tånaglar i snowjoggings också.

Stjärtvärk & vitlök

Jag har nåt såinihelvettes mycket träningsvärk i ändan efter typ en miljon lounges (utfall? heter det inte lounges på svenska också....? kanske inte) med Tiffany på gymet igår. Annars kändes det som om vi tjattrade mest och tränade minst.
Men som sagt, idag säger min rumpa att vi visst tränade.
Sådeså.
Igår kväll gick jag och D ut och åt middag på restaurang. Hejbara. Det är inte varje dag. Vi delade en italiensk sallad toppad med vitlök, parmesan, mera vitlök, lite olja och jox och så mera vitlök. Gaahh....andedräkter på topp. Sen åt vi musslor i en sås innehållandes smör, vitt vin och ....gissa! Vitlök. Till det, vitlöksbröd.
Sen gick vi hem och såg lite mer Wallander. Som tur är hade Netflix bara 3 avsnitt av den puckade brittiska versionen, men det var precis nog för att D skulle bli insatt. Så nu ser vi de svenska filmerna istället. Mycket bättre.

Skånskan låter farligt lik brittisk engelska

D har upptäckt Wallander. TV-serien alltså, den brittiska versionen. Sitter och plöjer avsnitt efter avsnitt och förstår inte varför jag inte bryr mig. Men dels har jag ju läst alla böckerna och vet ungefär allt som kommer hända... och dels (framför allt) så har lite svårt att smälta britter som springer runt i Skåne och låtsas vara svenskar.
Vaför måste dom alltid göra om allt?

Annandag, som vilken annan dag som helst

Kokade inget ägg. Funderade på det, men glömde köpa ägg när vi var på affären och sen, tja... hade vi inga hemma och så sket jag i det.
Så var det med den påsken.
D kom precis hem från en promenad med kameran i högsta hugg. Han gick alltså runt och fotade stan i eftermiddag för att påminna sig själv om varför han inte vill bo här... kan man ju också ägna sig åt. Jag kände personligen att jag inte behövde bildbevis.
Men visst, det var övertygande material han kom hem med.