Mobiletikett här och där

Läste precis en artikel på aftonbladet om 8 saker man inte ska göra på jobbet om man vill vara populär och omtyckt av sina arbetskamrater. Överst på listan var att inte svara i mobilen i tid och otid utan hänsyn till omgivningen. Det vart jag lite förvånad över, det är väl inte så störigt att folk pratar i telefon tänkte jag först. Sen såg jag att etikettexperten i frågan var osvensk och då blev det genast lite mindre förvånande. Det är ju så roligt att jämföra folk och folk (svenskar och amerikaner) och sen dra folket över kammen, så jag ska göra det igen.

Amerikanarna, som nyligen upptäckt sms, skickar meddelanden hela tiden och överallt. I bilen, på toan, i kön, på jobbet. Som jag redan berättat har de flesta telefoner som går att "öppna" så att man får fram ett helt litet tangentbort, guuud så jobbigt att sms:a med bara tummen liksom.
Nyhetens behag kommer säkert lägga sig lite så småningom, men än så länge är det jätteroligt och jättespännande att ”texta”. Jag har ingen aning om de pratar i mobilen jämförelsevis mer eller mindre än svenskar, men jag måste erkänna att de har en helt annan attityd till sin cell phone.

Svenskar, precis som artikeln påpekar, svarar verkligen alltid i telefonen. Hur ofta har du haft ett samtal (vardagsprat bara, inget viktigt) med en svensk då dennes telefon ringer och han eller hon stänger av den utan att blinka, utan att ens titta vem som ringer och säger ”ursäkta mig, fortsätt är du snäll.”
En svensk (jag också) skulle snarare vifta med fingret, säga ”hoppan, vänta en stund” och svara i telefonen.
Vi är mer måna om att vara artiga mot den som ringer än den vi har framför oss, eller har jag fel?

Amerikaner screenar mer, tror jag men här gissar jag rätt villt. Alltså de svarar inte om de inte känner igen numret, inte har tid eller lust att prata med den som ringer, eller av någon annan anledning inte känner för att svara.
Om min mobil ringer när jag står i kassan i affären och försöker räkna småmynt samtidigt som jag packar mina varor så svarar jag ändå. Vresigt och stressigt, men jag svarar.
Gör du?

En vanlig dag + flickvän

Jag önskar att jag hade nån tokrolig observation eller fyndig livskommentar att nedteckna. Men icket, tyvärr.
En vanlig dag bara. Hittills i alla fall, klockan är bara fyra på eftermiddan så himlen hinner väl i och för sig fortfarande ramla ner, men jag skulle bli förvånad.

Fast nu ljög jag lite, en helt vanlig dag är det inte för jag ska gå ut med Jessica ikväll. Jessica som jag träffade genom Bobby, som är gift med skolans basketcoach och pluggar till kosmetolog. Jessica som gav mig en ansiktsbehandling för nån vecka sen och som klippte mitt hår i måndags.
Jajamen folk, jag verkar ha lyckats skaffa en flickvän och det är jag väldigt glad och nöjd över. Ser verkligen fram emot tjejsnack, ost och vin och inte en droppe testosteron nånstans.

Det börjar dra ihop sig till Halloween på riktigt nu. Alla TV-serier kör sina specialavsnitt med Halloweentema i veckan. I Sverige är man ju van att jul, thanksgiving och 4th of July-avsnitten av amerikanska serier kan komma lite närsomhelst, men här passar de faktiskt in i kalendern.

Vi måste nog köpa en påse godis till innan helgen. Jag köpte en laddning förra veckan, men så öppnade D påsen och så var det kört… jag ska absolut inte påstå att det bara är han som ätit ur den, för det är det inte, men det var i alla fall inte jag som öppnade den…

Jag tror inte vi kommer få så värst många ungar som knackar på, vi bor inte i ett direkt barntätt område, men man måste ju ändå vara förberedd.

Curry Curry och Gamla kläder

Jag älskar att fynda på second hand affärer. När jag bodde i Sverige kollade jag väl Myrorna och Kupan och Slumpen och allt vad de hette lite då och då, men mest bara när det behövdes maskeradkostymer eller jag råkade ha vägarna förbi. Här är det en helt annan sak. Second hand-affärer är dels överlag billigare än hemma och har dessutom ett mycket större och bättre utbud. Här i Pocatello finns tre stycken som jag regelbundet kollar in, både när jag faktiskt behöver nåt och när jag bara vill reka utbudet.
Idag tog jag en sväng med grannen, Lindy, och jädrar om det inte vart min bästa runda på väldigt länge!
Förutom en mysig tjocktröja, en bok och en t-shirt som jag väl inte direkt behövde men ändå kunde spendera en sammanlagt 5 dollar på, så fyndade jag Marmot täckbyxor för 3.75 och ett par löpartights (som jag varit på jakt efter ett tag nu) för 3.99. De billigaste löpartights jag hittat på affär har ändå kostat runt 40 dollar så det var jag toknöjd med att slippa betala. Och nu behöver inte mamma skicka över mina täckbyxor hemifrån heller. Värt.

Annars har jag spenderat min lediga dag med att kuta runt på campus och prata med än den ena sekreteraren och än den andra professorn och nu verkar det plötsligt inte alls lika omöjligt att få allt i ordning till vårens kurser. Men jag ska inte ropa hej än.

Och nu ikväll har vi precis kommit hem från en trevlig middag på stans enda Thai-restaurang tillsammans med en kinesisk kille som D spelar fotboll med och hans amerikanska fru. Jag bad att få min röda curry mild och ändå fick jag dricka två glas cola och ett glas vatten för att släcka branden i strupen, jag är verkligen en mes när det gäller kryddstark mat.

Regn, tvätt och pumpor

Det regnar och jag har tvätt på linan. Men det regnade redan när jag vaknade och då kände jag inte för att rusa ut och ta in tvätt som ändå redan var dyngsur. Och så hänger den fortfarande där och nu ska jag fara och jobba om en timme och innan dess borde jag väl ha fått in den. Men jag har ingen lust att fylla lägenheten med dyblöt tvätt och torktumlaren är helt värdelös. Fy. De sa på nyheterna att det skulle snöa i helgen, men det har det inte gjort.

Igår karvade vi pumpor. Det var kul och nu har vi en samling fina pumpalyktor utanför dörren, men fortsätter det regna såhär är jag rädd att de hinner ruttna innan Halloween.

Jag tycker det är kul med högtider, men Halloween och Thanksgiving (som står näst på tur) kommer nog aldrig ligga mig jättevarmt om hjärtat eftersom jag inte har några barndomsminnen kring dem. Julen däremot, jag längtar redan, har längtat ändå sen förra årets högsommar julfirande i Chile som kändes lika rätt som att fira midsommar i en igloo. Nu hoppas jag bara att jag kan få så pass mycket ledigt från jobbet att vi faktiskt kan åka upp till norra Idaho och få en familjejul.

Hundmänniskor

Imorse tog jag och D Shooter på en promenad igen. Grannens hund alltså. Jag blir så irriterad på folk som har hund men aldrig går ut med dem. Nu tror jag visst inte allt just Shooter har ett speciellt jobbigt liv, han får ju gå ut på gården och så, men jag tycker ändå att har man hund så är man skyldig att ägna en del tid åt den också. Det är ett levande djur, ingen husprydnad.
Sen har dessa hundmänniskor ofta mage att skämta om det faktum att vi har katt, det är så mesigt, omanligt, opersonligt, jag vet inte allt, att fördra katt framför hund. Men grejen är ju inte att jag föredrar katt (alltså det gör jag ju visserligen, men det hör inte hit) utan att jag inte anser mig ha tid, plats och energi för en hund. Jag tycker inte det är rättvist att skaffa hund bara för att, och sen inte motionera den, umgås med den eller träna den.
D vill ha hund så småningom och det har jag inget emot, det får han väl visst skaffa om han vill, men då ska den tas omhand också och inte bli vild och galen av glädje över att få gå på en vanlig liten promenad. Jag kan inte ens hälsa på nästgårds längre utan att Shooter blir alldelens tokig, bara han hör min röst börjar han gny och krafsa på dörren.

Nu är jag på väg på jobbet. Den här veckan har varit bra för jag har lyckats undvika John, chefen jag ogillar mer än gröna oliver och mögelost, alla mina pass. Tyvärr tror jag att han jobbar ikväll.

Jag bor i mina skor och min gata är full av sprickor

Vaknade imorse och upptäckte att jag fortfarande bodde i USA. Hushållsosten heter Cheddar (medium sharp), TV4 heter abc, OLW heter Lays, Euroshopper heter Great Value och Ica heter Albertsons.
Fast faktum är att jag nog skulle blivit väldigt förvånad om jag vaknat på andra sidan atlanten, har mer och mer börjat komma till freds med att jag bor här på riktigt nu. Det känns för det mesta helt okej.

Jag saknar människor, väder och allmänna sociala normer hemifrån. Men uppskattar också människor och väder här. Den amerikanska mentaliteten har jag dock i regel svårt för, de är för det mesta så förbannat självsäkra och stöddigt patriotriska, även om det i många fall är omedvetet. Ö-D-M-J-U-K-H-E-T, ska det vara så himla svårt?

Man ska akta sig för att dra människor över en kam. Skithuven finns överallt. Men jag är halvdålig på att akta mig, det ska villigt erkännas.

Just idag saknar jag gatljus, varför finns det inte här? Många hus har utebelysning som ju lyser upp en del av trottoaren, men annars blir det becksvart. Det är skitstörigt när man går kvällspromenad på trottoarer som är ojämnare än min egen sångröst. För tillfället är det visserligen lite mysigt med alla pumpalyktor och Halloweendekorationer, men jag är ändå less på att halverst stuka fötterna så fort jag går ut efter halv 8.

Men det är USA i ett nötskal, sköt dig själv och skit i andra. Och vem fan går på kvällspromenad, liksom.

Can I just give you my person number, please?

Ledig måndag med sol och yoga, jag sov som en stock till halv 11 imorse och sen kände jag inte av ett enda sjukdomssymtom, så det var nog bara vanlig hederlig sömnbrist som spökade.

Nu har jag på allvar börjat ta tag i den här ansökningsprocessen till skolan. Trots att jag inte har tänkt börja officiellt förrän nästa höst så är det två kurser som går nu till våren som jag vet att jag kommer att behöva och därför vill jag få in så mycket av mina ansökningsdokument som möjligt, så tidigt som möjligt. Men alltså herregud vilket meck det är!
I Sverige behöver man ju stort sett bara ange personnummer så kan ju skolan sen själv kolla upp allt du gjort sen kyrkans förskola. Plus skostorlek, tandfyllningar, vaccin och blodgrupp om de nu skulle känna för det.

Icket så enkelt här inte. Allt måste skickas in, inget finns på fil så länge du inte läst alla dina tidigare kurser på samma universitet förstås. Alla dokument måste dessutom vara förseglade så trots att jag har översatta kopior på alla kurser och utbildningar jag läst så måste jag ändå be att få det skickat hemifrån direkt till skolan. Sen behövs det rekommendationsbrev, tre stycken, för inte kan man bara gå på betyg, personlig lämplighet är av största vikt. Och skrivprov (vilket jag iofs kan förstå) och en sida med mina personliga livsmål (kocko..) och prov hit och formulär dit och jag håller redan på att bli knollrig.

Men jag intalar mig att det ska lösa sig till slut och att jag ska få bli student igen. Tills vidare knegar jag på med brickan och blocket i första hugg. I fredags kände jag att jag trivdes på jobbet, för pucko-chefen var ledig. Igår jobbade han och jag trivdes inte alls. Men jag försöker anamma en gåsattityd och låta hans idioti rinna av utan att bli upprörd. Det går sådär hittills får jag väl säga.

Valskyltar och hundpromenad

Söndag och vi har precis spenderat två timmar körandes runt i Pocatello och spanat efter valreklam. Det är för en av Dylans klasser och eftersom han inte kan köra och skriva samtidigt måste jag följa med. Igår körde vi runt drygt tre timmar, två i fredags och imorgon ska vi ut igen. Kul kul.

Annars har helgen bestått av jobb, en långpromenad med grannens hund Shooter och en utekväll. Imorgon är jag ledig och ska se till att gå på yoga. Jag försöker att gå minst en, helst två gånger i veckan, men förra veckan blev det inte av alls. Nu känns det visserligen som att jag eventuellt håller på att bli sjuk, känner mig tjock i huvudet, halsmandlarna ömmar och jag mår allmänt halvdassigt, men tror ändå inte att lite yoga kan skada.

Ikväll blir det ännu en maratonsession med Community. Ingenting slår Modern Family just nu vad gäller favoritserier på TV, men Community kan nog ligga tvåa. Kul, kolla upp den!

Cheferna

Idag har jag blivit misstänkt för svindleri eftersom jag gav chefen 108,54 dollar och ville ha tillbaka 70 då jag var skyldig 38,54. Han slog på miniräknaren både länge och väl, provade 100-31. provade 108,54-31. provade 100-38.54 provade väldigt många kombinationer utom 108,54-38,54 (som jag föreslog….men jag försökte ju uppenbarligen svindla)
Till slut kom tack och lov en annan chefgubbe och gav mig både rätt och mina 70 dollar. Men det är ju bra att veta, är man kass på matte kan man alltid bli restaurangchef.

Jag har många chefer. Tror jag i alla fall. Eller det finns många chefer på jobbet, rättare sagt, och jag är inte helt klar över exakt vem som är min men jag tror att det framför allt är John, han är ”front of the house manager”, var den som tränade mig och har enorma 5-stjärning restaurang-komplex.

Han är å ena sidan extremt stolt över att driva restaurangens i sann kooperativ anda, vilket innebär att du ska kunna gå till en RT restaurang var som helst i världen (eller USA, här är det samma sak) och förvänta dig exakt samma utbud, kvalité och service som du är van vid. Precis som McDonalds eller Dunkin Donuts eller Starbucks. Å andra sidan beter han sig som att han jobbar på en finare bistro i Paris eller en liten lokal trattoria i Rom. Han förstår inte att det blir töntigt att förklara jordtonerna i en Merlot för någon som inte ens vet att det är ett rött vin, eller att föreslå en finare slags gin ($3 extra) till någon i mysbrallor som precis försäkrat sig om att han hinner svepa minst tre drinkar innan Happy Hour är över. Det är inget större fel på honom som chef, jag har bara svårt för hans personlighet. De ytterst få dagar han inte jobbar kommer han in och kollar på fotboll med sina kompisar och dricker öl i baren, bara en sån sak. Han kan uppenbarligen inte få nog av stället. En komisk grej är att han gett mig uppenbara gratispoäng för att jag är Europé, han vill så sjukt gärna verka världsvan och det går liksom inte förklara för honom att diskutera fin europeisk middagsetik á la Paris, Venedig och Madrid med en tjej från Umeå är som att diskutera Floridas stränder med en snubbe från Alaska. Men men, jag spelar med och det är riktigt roligt ibland.

Sen har vi Chris som är högsta tuppen på pinnen och därför inte gör mycket annat än bär välpressade kostymer och går hem tidigt så länge allt flyter smidigt.

Scott är min favorit, han är ”back of the house manager” och därför inte alls min chef, tyvärr. Men han är snäll, ung, smart och realistisk.

Jason är mattesnillet och exakt vad han är chef för vet jag inte men han ser ut som en maffiaboss in training och beter sig så också. Korkad, dryg och oförmögen att le kvalar han inte in på min tycka-om-lista.

Det var cheferna, det.

På väg till jobbet

Fick tips om en bra blogg från syster, den här läser jag nu regelbundet och gillar skarpt. Riktigt läsgodis.
Ett inlägg handlade nyligen om facebook och störiga vänners störiga uppdateringar. Det enda jag personligen tycker är värre än störiga och onödigt frekventa statusuppdateringar är folk som aldrig har en status, trots att de är på fejjan dagligen. Antagligen är de rädda att bli dissade eftersom de själva dissar alla statusar de ser, alternativt önskar att de själva kunde komma på så vitsiga fraser. Fegt.

Jag har hittills bara blockat en tjej, en av Dylans barndomskompisars fru, för att hon inte gör annat än tjatar om sin son, hans eksem, hans tänder, hans krälning, krypning, första steg, första morot, första bussresa… tills jag fick nog och klickade på dölj. Men nu tror jag det kan vara dags att blocka en till. I det här fallet en person som inte kan låta en dag gå till historien utan att låta världen veta exakt hur hurtfriskt det sprungits och svettats och lyfts och tränats. Duktigt, men jag börjar få nog.

Nu ska jag sätta på mig jobbyxorna och snöra ihop håret i nacken och dra dagens strå till pengastacken. Hua så opeppad, men men.

rena porer men skitigt hus

Kickstartade dagen, och veckan, med en ansiktsbehandling. Riktig vardagslyx, inte nåt jag vanligtvis sysslar med, men det var gratis och då är jag inte den som bangar. Jessica, en tjejkompis till Bobby som jag träffade för första gången för ett par veckor sedan, pluggar till kosmetolog och idag hade de öppet hus och gratis behandlingar. Om två veckor ska de klippa hår och då ska jag försöka gå dit igen. Man får inte vara dum när man väljer sina vänner, med lite strategi kan man komma långt. Dessutom är hon jättetrevlig och det känns kul att ha träffat en tjejkompis som dels är lite äldre (32) och dessutom har lite samma intressen.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen och städa huset. Har absolut ingen lust och hade tänkt försöka härda tills det blev så pass illa att till och med Dylan ville städa. Han har en period av uppskjutande som kan vara upp till två veckor då han dagligen kommenterar hur mycket det behövs städas och tvättas och dammsugas, men ändå inte är helt redo att ta itu med det.
Nu är det framförallt dammsugning som behövs eftersom det verkligen blivit höst nu (äntligen!) och vi har löv och grus och skit överallt. Det och badrummet. Och att jag faktiskt ska ta och kavla upp ärmarna beror på att Robby, en kille jag jobbade med hela sommaren kommer ikväll. Han har varit i Colorado och är på väg upp tillbaka till norra Idaho och ska pausa i resan och sova över här inatt. Det ska bli jättekul att träffa honom igen, det tycker både jag och Dylan, men eftersom det är mest min kompis så får jag städa, enligt Dylans logik.

Jaja, nu har vi ju inte en herrgård så det ska inte behöva ta så lång tid det här. Måste. Bara. Komma. Igång.

varken god eller glad

På väg att jobba mitt första brunch-pass. Hoppas det inte blir alltför hektiskt. Inte bra i magen idag… var så sjukt godissugen igår kväll och trots att jag borde vetat bättre, vet bättre, så satte jag i mig en hel kexchoklad utan att ens ta en laktostablett.
Dumt var ordet, sa Bull.

Mer och fler vuxenpoäng

Började skriva ett svar på Stekens inlägg, men det blev så långt att jag bestämde mig för att helt enkelt göra ett ytterligare ett inlägg på temat vuxen- och pensionärspoäng. Jag minns ju när man först började ge varandra vuxenpoäng och att de var lika mycket en komplimang som ”vad trött du ser ut” eller ”mår du inte bra?”

Men nu, ja nu är det kanske inte vinstlotter, men definitivt lite av en fjäder i hatten. Jag har fortfarande inte lyckats kamma hem några poäng för Ica eller Konsumkort, men det skyller jag ju på var jag bor. Jag har både Safeway och Albertsonkort, sådeså.

Sen var det pensionärspoäng. Jag kammade väl tidigt hem en rätt stor summa genom att ha engelsk konfekt som favoritgodis och broderandet borde väl också ge en del. Men där vinner nog ändå Steken. Jag tycker småkakor mest är smuliga, chokladdoppade havreflarn, okej. Men finska pinnar och bondkakor är lika spännande som gamla mariekex om du frågar mig. Jag fikar mycket hellre muffins eller bullar. Kaffe dricker jag ju, men bara med mycket mjölk och helst med godisaktig smak också.

Det extremt länge sen jag spelade bingo. Stödspelade Bingolotto nån gång, men var aldrig biten. Däremot älskade jag gåbingo (av och med pensionärer) i Bygdeträsk när jag var liten.
Vad gäller ungdomsgäng kan jag väl inte direkt påstå att jag tycker att dom är såvärst läskiga, då är jag mycket räddare för folk som är uppenbart drogpåverkade eftersom man aldrig kan vara säker på vad de ska ta sig för. Vilket man väl i och för sig inte vet med ungdomar heller…

Men jag tycker inte om att köra bil när det är mörkt, och det är ju pensio-poäng.

En annan sak som kommer med åldern är ju att man (för inte är det väl bara jag?) inser hur mycket man tar efter sina föräldrar.
Jag bäddar sängen varje dag, det ser ju så illa ut annars.
Jag tycker inte om att ha persiennerna fördragna i onödan. Mammas ursäkt var alltid att blommorna behövde ljus. Jag har inte en blomma och lik förbannat är jag där och drar upp dem.
Jag blir alldelens förfärad varje gång jag ser någon gå utomhus i bara sockar eftersom det var ett av de allra grövsta brott man kunde begå enligt det Norberg-Burlinska regelverk jag fostrades i.
Jag tycker inte det är nåt konstigt att äta fil eller yoghurt till middag, det får man göra. Makaroner till frukost däremot, skulle aldrig falla mig in.

Nä, man blir som man fostras och sen blir man gammal, det är väl så.

kalla mig vuxen

Jag gillar att ha ett kök, till och med mer än jag trodde jag skulle. Jag har hittills (förutom mat då) åstadkommit två födelsedagstårtor, en paj och två omgångar muffins. Jag ska visserligen inte skryta om muffinsen, de vill sig inte riktigt. Undrar om det är pannan det är fel på, för även om jag tar ut dom medan toppen fortfarande är blek så är dom lik förbannat halvbrända på botten. Gjorde en laddning blåbär-banan igår, som inte blev fagar, men god ändå.

Det var liksom ett stående skämt genom hela universitetstiden kändes det som, att jag inte kunde/ville baka eller laga mat. Det var ju sant, det ska jag villigt erkänna, men det berodde verkligen till största del på att jag bodde i korridor och hade äckliga kök och minimala utrymmen att förvara ingredienser.
Jag har ändå alltid känt att även om jag inte har något brinnande intresse för matlagning och bakeri så är jag inte helt tappad, jag KAN sno ihop något om det kniper eller om jag känner för det.

Men här, håller i er nu, kommer vuxenpoängen som kommer skjuta mig rakt upp i pensionärsklassen i ett enda schvung… jag har börjat brodera! Jag vet!!
Men det är inte för kul, eller för att jag är redo för stödstrumpor. Det är ett projekt vid namn ”god svärdotter kammar hem priset för bästa julklapp” och ska bli en stor (vad fasen heter det?) väggbonad med tre tomtenissar och lite bockar och grejs på, till Dylans mamma. Oh yeah.

Kakmonster får en ny innebörd

Den otrevliga kufen kände nog på sig att han varit rejält otrevlig, för igår kom han förbi med hembakta kakor. Det var ju snällt, men vi bjöd honom ändå inte på spelkvällen vi planerat med Beth, Caleb, Nick & Caroline. Jag ville inte och Dylan verkade inte heller peppad på att ha honom i vardagsrummet inte utspädd med fler än sex personer. Jag ska försöka att inte vara sur och arg nästa gång vi träffas, utan ge honom en ny chans, men det är nog inte dumt att låta det gå nån vecka.

Men gårkvällen var lyckad. Bobby kom också och vi spelade sällskapsspel till långt efter midnatt. Quip it! levererade som alltid, Outburst var väl sådär… och nu måste jag se till att hitta den senaste versionen av Scruples som är mitt senaste favvospel.

Idag har jag bakat födelsedagstårta till vår granne Chris som fyller år. Det är han som bor gratis hos Nate och har suttit i fängelse i typ 12 år. Jag vet inte riktigt hur gammal han är så jag skrev Fool 40+ på tårtan eftersom han kallar exakt alla för ”fool”. Han är lite galen, men snäll och jag tvivlar på att någon har bakat en tårta åt honom de senaste tio åren, minst.

Karameller, Kufar och Karaoke

Jahaja, nänä inga bloggtips alltså. Okej, jag får väl fortsätta leta i djungeln av saboterad svenska och meningslösa bilder. Poäng till Steken för att en bild kan säga mer än tusen ord, det är ju sant. Men en bild kan också säga att du inte har tusen ord, eller ens ett, och då är det en dålig bild.

Igår fick jag paket hemifrån. Igen får man väl säga, syrrans paket var väl en tre veckor sen kanske, och så smäller mamma till med ett så tätt inpå, känner mig lite bortskämd. Allt var bra, mjukost, tidningar, korsord, lösviktsgodis…lite mer engelsk konfekt hade inte skadat, men jag ska inte klaga. Istället sitter jag och trycker skumbilar och fiskar och njuter av hemmasmaken.

Man ska akta sig för vad man säger om folk på bloggar, för även om jag inte tror att det är nåt direkt problem i mitt fall så kan det ju faktiskt hända att de skulle få för sig att läsa det man skriver. På så sätt är det bra med en blogg på ett språk som de flesta drabbade inte kan läsa.

En kille i Dylans program som vi umgåtts med ett par gånger senaste månaden var med oss ut igår kväll. Torsdag är karaokekväll på Charley’s (Pocatellos enda och förvånansvärt välfyllda gaybar) och de gånger vi varit där har det varit väldigt bra. Roliga, trevliga människor och gemytlig stämning. Jag sjunger inte men tycker det är kul att se och höra andra göra det. Förra veckan blev jag visserligen upptvingad på scen av Linnea och de två tyskorna för att sjunga Abbas Thank you for the music. Tyskar alltså… men Linnea tyckte också att det var en jättebra ide, herregud…
Så ja, jag stod där med mick i hand, trots att jag är ärlig när jag säger att jag hellre skulle slicka senap från en skitig trottoar än sjunga inför publik. Men jag mimade hela tiden så inga oskyldiga trumhinnor kom till skada.

Hur som helst, det var ett sidospår. Huvudleden skulle gå till slutsatsen att den här killen, A är en riktigt jävla skum kuf. Socialt missanpassad och kamratligt obegåvad, visst. Men det har man väl träffat andra som är. Den här killen har tydliga psykopattendenser. Han har enligt egen utsago (och jag tvivlar inte på att han talar sanning) aldrig pratat med en tjej på ett normalt sätt och är så desperat efter kvinnligt sällskap att en blinkande skylt med texten ”Desperat!” vore överflödig.

Nu har han fått för sig att det är mitt jobb att hitta en tjej åt honom… samtidigt som han kan vara direkt otrevlig och elak, både mot mig och andra, så fort vinden vänder och han känner för det. Han är oberäknelig, obehaglig och jag tänkte tidigare att vi skulle försöka vara snälla mot honom och bjuda med honom när vi hittade på saker. Men efter igår kväll tänker jag att fan heller, osocial kan jag hantera, men ska han vara rent otrevlig kan han fan stanna hemma.