dumma frågor får dumma svar

En stammis på restaurangen igår som vet att jag är från Sverige:
-So… when you were in Sweden did you speak like a different language over there?
Jag: yeah…
Stammis: what would you call that?
Jag: Swedish…
Stammis: is that like German?
Jag: no, then it’d be called German…

Jag försöker alltid så långt det är möjligt att undvika att berätta att jag är från Sverige. Det är bara frustrerande och irriterande. Och 9 av 10, nej fler, fan 10 av 10, fattar ändå inte att jag faktiskt är svensk från Sverige, de tror att jag är svensk på samma sätt som de är en fjärdedels irländare, halvt italienare och en fjärdedels norsk (fast alltså egentligen 100% amerikan) och tror att jag är ännu en i raden av dryga amerikanare som försöker vara mer världsvan än alla andra bara för att de kan räkna till 10 på franska eller har varit på semester i Amsterdam.

ingen vinst och inget driv

Gah, icke vinstdrivande organisationer är de mest frustrerande organisationer i hela världen. Jag har provat jobba för tre och D är inne på sin fjärde nu. De vill så väl och brinner för sitt mål och syfte och hej och batik och kikärtor och dreadlocks. Men de saknar i regel organisation, planering och jävlar anamma. Om alla ska sitta i sandlådan, hålla handen och vara bästa kompisar så kommer alla komma överens men ingenting bli gjort. Punkt.

För säkert två månader sen nu kom jag i kontakt med en online-publikation som behövde skribenter. Till att börja med utan ersättning, hette det, vilket såklart att betyder att man jobbar gratis mot att få bli publicerad. Och det tyckte jag var okej, hade ju inte så mycket bättre för mig och det är aldrig fel att få artiklar på resumén. Men vilka nissar, fick direkt flashbacks från tiden med Nomadas i Chile och Radio Free Moscow i Moscow… om du gör det, eller kanske det istället och så gör jag det här, eller vänta det där och så blir inget gjort medan alla jobbar.
Suck.

Men skriver gör jag i alla fall och nu får vi se om det blir nåt av det.

Igår var ännu en stekhet dag, kanske varmast på hela sommaren hittills, och jag var ledig! Underbart.
Solade ensam med en bok nere vid sjön medan Dylan jobbade, sen for vi ut till Twin Lakes, badade lite till och grillade sedan med Kelly och Mary. Det var en sån där perfekt sommardag som man bara önskar aldrig ska ta slut, en karemell som smälter för fort.
Idag har det varit molnigt och inte alls lika varmt, och lika glad för det är jag, för jag har jobbat hela dan. Ser verkligen fram emot att sluta på det där dårhuset. Två veckor kvar.

Daisy ligger i mitt knä nu och kurrar som en liten utombordare. Ibland är hon det absolut sötaste jag vet. Ibland vill jag bara slänga henne i väggen. Min lilla galenpanna.

Nytt boende och gammalt måttsystem

Vi fick lägenheten! Känns ruskigt skönt att ha boendet fixat redan, även om det inte verkade omöjligt att hitta hyfsade lyor därnere så har vi ju nu en som vi vet är billig, nära campus och okej med katten. 700 square feet vilket innebär ca 60 kvadrat. Inte stort, men inte pyttelitet heller.

När det gäller amerikaners vägran att joina resten av världen och använda mätsystem som är logiska och enkla att använda så är jag numera så pass van vid vissa att det kvittar om det är metrix eller ometrix, andra kommer jag nog aldrig vänja mig vid.

Avstånd, alltså längre avstånd, mäts nästan alltid i tid i bil så det är ju enkelt att förstå. Och är det kortare avstånd så säger de ofta ”fem minuters promenad” eller ”fem-sex kvarter bort” istället för att måtta avståndet i yards eller miles. Men det kvittar ju, man förstår ju vad de menar.
Vad gäller kortare avstånd så har jag rätt bra grepp om feet och inches så länge det inte är yttepyttesmå sträckor. Typ millimeter, att ge ett spikmått i 1/34 dels inch är ju helt sjukt opraktiskt och borde få en normal människa att inse att systemet suger… men inte en amerikan.
Temperatur går också bra. Idag har det varit 94 grader varmt. Farenheit såklart. Jag vet inte riktigt vad det är i celsius, en bra bit över 30 iaf… men det kvittar för jag förstår hur hett det är ändå.

Men vikt och volym, fan vad drygt det är. Och det som är mest frustrerande är att folk som bor här och använt systemet hela sitt liv inte ens förstår det. Ounces kan vara både flytande och solida, alltså användas till både vikt och volym. Men om man tex har något som väger 4 lbs och 5 oz så är det inte detsamma som 4,5 lbs eftersom det inte går 10 ounces på ett pound. Samma sak med gallon och fluid ounces, 3,2 gallons är inte alls 3 gallons och 2 ounces, varför skulle det vara det….? det vore ju logiskt.

Och fråga en amerikan hur många fluid ounces det går på en gallon eller hur många solid onuces det går på ett pound. Eller hur många pints i en quart? Hur många yards på en mile? Dom vet inte. En av tjugo, kanske…max. Det är helt sjukt.

Och Dylans mamma och mostrar beter sig fortfarande som att jag borde ha halleluja-anslutit mig till deras måttenheter för länge sen och blir alltid lika förnärmade och förvånade när jag inte vet vad min nya lilla systerdotter väger i pounds och ounces utan säger det i kilo och hekto och duger inte det så får dom väl konvertera det själva, jag vet ju hur mycket det är. Eller när jag säger att det blir bra med en halvliters läskflaska eller att det var minus 25 grader celsius hemma en viss dag. Jag vet ju att de inte kommer att förstå förrän vi höftat en konvertering tillsammans, men jag ser det som att jag på sikt gör den här nationen en liten tjänst varje gång genom att påminna dem om att det faktiskt finns en värld utanför USA också. Och den är bättre… fast det säger jag ju inte. I alla fall inte varje gång.

äntligen körkort

Nu har jag äntligen ett Idaho-körkort och slipper vara utlänningen med det konstiga rosa körkortet. Uppkörningen var precis så pinsamt enkel som alla sagt att den skulle vara och idag har jag varit och lämnat in papperen, blivit fotat och fått kortet. Check.

Vi har hittat en lägenhet i Pocatello också, ca 60 kvadrat på bottenplan med en bakgård så Daisy kan få springa ute och nära campus. 400 dollar i månaden plus el och sånt, det är inte alls illa. Vi ska skicka in papperen idag och hoppas, hoppas att vi får den.

Så ja, nu börjar det verkligen dra ihop sig till flytt och det känns bara bra. Den här sommaren har verkligen gått fort förbi (den är ju inte över än visserligen, men) eftersom jag jobbat så mycket. Och på tal om jobbet så känns det bara bra att snart lämna det bakom mig också. Jag kommer sakna vissa av mina jobbarkompisar, definitivt, men vore det inte för att Dylans föräldrar känner ägarna så skulle jag gärna be chefen gå och dra nåt gammalt över sig min sista dag…
Vad jag också kommer sakna är kaffet. Det första jag gör varje morgon när jag kommer till jobbet är en stor latte med nån mumsig smak. Oftast en kombination med choklad, choklad och kokosnöt är gott liksom choklad hasselnöt och choklad toffee. Jag har blivit bortskämd med lyxkaffe och kommer sakna det….mycket.

Austin 25

Tillbaka i lilla lägenheten efter födelsedagsfirande ute i stugan. Austin fyller 25 idag och sann Stiegemeier-anda så gav jag och D honom ett häfte med kuponger som present. Av alla människor jag känner och har stiftat bekantskap med under mina år så finns det inga som gillar/är så besatta av kuponger som Darryl Stiegemeier och hans svärmor, alltså Dylans mormor. De pengasparande små papperslapparna ligger visserligen hela släkten varmt om hjärtat, men Darryl och Dianne är värst. De kan köpa i stort sett vad som helst så länge det är rabatterat och avstå från i stort sett vad som helst om de omöjligt kan få lite extrapris.

Jag är övertygad om att en normalstor familj skulle kunna leva gott, om än lite ensidigt, i minst ett halvår på all mat som finns i Dianes källare. Och Darryl hade vid ett tillfälle inte mindre än 27 påsar chips hemma i köksskåpet för att han inte kunde motstå rabatten.

Hur som haver, på födelsedagskortet skrev vi ”Not even Jesus will save you like a coupon” och så fick Austin en god blandning av hemmasnickrade kuponger. Exempel; en gratis glass vid valfritt tillfälle, en gratis drink på valfri bar, en dollars rabatt på notan för varje svar han får rätt vid nästa Pub Quiz etc. Han verkade nöjd med presenten.

Så idag har vi badat och grillat med släkten och imorgon börjar jobbveckan om igen. Känns inte som att det blev så mycket helg för mig, men nästa lördag är jag iaf ledig.

Just ja, och cykelsituationen har löst sig. Jag är skyldig Derren (som ägde den stulna hojen) en öl som betalning och en av restaurangens ägare har skänkt mig en överbliven cykel som hennes dotter övergav för flera år sen. Tick tack. Den nya cykeln har punka och behöver en ny sadel, men annars verkar det vara en riktigt bra cykel.

cykeltjuvar finns överallt

Min cykel, som inte ens är min utan Dylans mosters, blev stulen igår. Eller tja, det vet jag ju inte med bestämdhet, brottet kan ha inträffat när som helst mellan måndag och onsdag morgon eftersom jag lämnade hojen (låst!) vid busshållplatsen. Så nu är jag utan cykel, jävla skit. Får se om jag löser det genom att låna en under de få veckor vi har kvar här eller om jag helt enkelt tar och köper en eftersom jag ändå skulle ha gjort det i Pocatello.

Mycket jobb nu, tio och en halv timma igår och ingenting tyder på att det ska bli kortare idag. Jobbar fredag och lördag också. Vädret är strålande fint och stekhett, kul för dom som får vara ute. Jag hoppas på sol på söndag så att vi kan fara ut till stugan och sola och bada och fira Austins födelsedag.

Den som söker skall finna....ett konstigt namn

Det börjar dra ihop sig, flytten kommer närmare och närmare och vi letar lägenheter och jobb till mig. Dylan letar mest.

Vad gäller lägenheter så är han mer kräsen, eller har rättare sagt en mer bestämd uppfattning om hur och var han vill bo, än mig. Han vill ha egen ingång och bo på bottenplan (och det vill ju jag med, för kattens skull) helst egen bakgård och inga grannar heller, vilket jag inte riktigt förstår vikten av, men det är ju lite den amerikanska mentaliteten att kunna bo så eget som möjligt för grannar bara klagar och stör. Vilket jag inte alls tror behöver vara fallet, man kan väl vara Goda Grannar för helvete….men det uttrycket finns ju inte på engelska.

Och vad gäller jobb åt mig så letar jag också, men inte lika ihärdigt som D. Jag har sökt så många jobb via internet redan och inte fått svar från ett enda, inte ens ett nej tack., att jag tappat sugen och hoppet lite. Inte så att jag inte tror att jag kommer kunna hitta nåt jobb i Pocatello, för det tror jag visst, men jag inser ju själv ur mitt cv måste se ut för en amerikan som levt hela sitt liv i Idaho… Ett konstigt namn, kostiga skolor och från ett land på andra siden planeten. Hur ska dom kunna veta att jag ens kan språket? Jag tror jag förbättrar mina chanser till ett jobb med ungefär 500% om jag kan få ansöka i egen hög person istället för via elektronisk väg.

Idag är jag ledig, enda dagen den här veckan förutom söndag, och jag tror vi ska ta och ge oss ut och leta födelsedagspresent åt Austin som fyller år på lördag.

ooops, det förra inlägget hamnade på fel blogg. svenska ska det ju vara. aja, sånt händer.

Directions and me

There is something missing in my head and it’s the part of the brain that handles directions and information about locations and positions of places I need to go. Seriously, people don’t understand how I can be so bad at taking, giving and basically dealing with directions, but I’m not making this shit up, this how bad I am.

Example, I am supposed to drive somewhere (and right there I’m partly screwed because I know that I’m driving to an unknown place and worrying about that takes up more than half of all my mental capacity) and someone tells me:
- Ok, so you’ll go straight on Boekel and then across 95 and then make a right… unless you want to take Lancaster, which would work too….

And then they keep on talking and I listen and I listen but I don’t hear anything but “right, left, intersection, bottom of hill, second right, house on left, stop lights etc” like it’s a nursery rhyme and they might as well be talking about chain saws; I try to understand but there’s a mental block and I just don’t.

I realize that people get frustrated with me and I don’t blame them at all. If I told someone “this is a hand, and this is a foot, here are the knees and right here on top is a head” and they were like
“what? Oh, I’m sorry, you lost me at foot…” I’d probably think they were retarded too and get annoyed.

But if God ever appeared in front of me and said
“Åsa, if you want to survive, you have to make a right by the big tree and then salvation will be on you left in about 3 miles” I’d be dead for sure. I can’t do directions, I just can’t.

Bäbis och spansk seger

Idag har Spanien vunnit VM och lillasyster Radkvist har äntligen hittat ut. Vaknade till ett sms från mamma med beskdedet att jag nu är moster för fjärde gånge om. Känns som om jag borde ha en viss rutin, men hittills har jag varit med om ett dop, inga födelsedagar och bara en jul. Det är lite skamligt faktiskt. Den här tösen kan nog också hinna bli ganska stor innan hon får träffa moster...tyvärr.

Vi såg finalmatchen på Capones Sports Bar & Grill här i Cd'A, hyfsat mycket folk men det är ju tragiskt att så många amerikaner inte ens kan reglerna. Jaja, det var faktiskt en familj från Holland där och jag hoppades verkligen att Holland skulle vinna också (inte för deras skull, dock) men icke...

Nu tror jag vi ska köra ut till Rathdrum och släppa ut Daisy i trädgården så att hon är lite mindre hyper ikväll. Längtar tills hon blir utekatt, och det verkar hon göra också.

sommaren går fort förbi

Vi har firat USA:s födelsedag hela helgen och haft det riktigt härligt. Vid St Joes River ungefär en och halv timmes körning från Cd’A har vi campat med goda vänner, klättrat uppför höga kullar, kört fyrhjulingar, badat i svinkallt vatten, spelat spel, grillat, sett parader och fyrverkerier och haft oss i dagarna tre. Det har varit helt otroligt härligt, men det är skönt att vara tillbaka i lägenheten och verkligheten också. Daisy har bott hos Dana och Darryl och vi har saknat henne och hon verkar faktiskt ha saknat oss också.

Nu är det bara sex veckor kvar tills vi flyttar till Pocatello, det kommer gå fort har jag en känsla av. Och den riktiga sommarvärmen lyser med sin frånvaro, det är inte kallt, som svensk sommar skulle jag säga, men mycket kallare än det vanligtvis är vid den här tiden på året.

Ingen liten ny systerdotter ännu, vi väntar tålmodigt, nån gång måste hon ju komma ut.
Vad gäller Tyskland-Spanien så hejar jag på Tyskland.

Barrikaden- del 2

Barrikaden ja. Den funkade inte, fast ändå gjorde den det, till slut. Katter kan klämma sig genom vilket hål som helst så länge deras huvud kommer igenom, det visste jag ju… Men ändå, ja jag försökte bygga en barriär av möbler för att stoppa en kattunge. Smart, inte alls dömt att misslyckas…

Jag var bautatrött igår kväll och satte igång bygget redan vid 9-tiden. Tvättkorgar, ryggsäck som kil emellan, sopkorg, till och med en kylväska. Jag byggde och byggde, provade olika konstellationer och varianter och Daisy älskade det. Hon hoppade lyckligt omkring och klättrade och klämde sig igenom min barriär gång på gång, så jag behövde aldrig fundera på om jag lyckats eller tro att jag var klar, hon motbevisade mig ivrigt på direkten.

Vår dörrlösa lägenhet är lång och trång med luftkonditioneringsenheten i ena änden och sovutrymmet i den andra. Det var varmt. Jag byggde och byggde om och svettades och svor och Daisy var yr av lycka och slog nästan knut på sig själv när hon krumbuktade sig igenom hål små som knappnålsögon. Till slut sa jag skit samma åt alltihop och gav upp. Jag somnade utmattad och varm och Daisy däckade, även hon utmattad, på min kudde och sov där tills Dylan kom och la sig, då hon kröp över till hans kudde, för hon gillar hans hår bättre. Men hon blev inte alls vild förrän lite vid halv 7 och då skulle vi ju ändå upp snart.

Alltså, leker man bara skiten ur henne i drygt en timme innan man går och lägger sig, då sover hon.