tillbaka

Bloggtorkan har berott på jullov och brist på svenskt tangentbord. Nu är vi tillbaka i Pocatello, bilresan ner tog drygt 11 timmar istället för knappt 8 pga av snöstorm och avstängda vägar. Men nu är vi framme i alla fall.

Julen har varit bra, vi har umgåtts mycket med familjen S och även hunnit träffa en del vänner, dock inte så många som vi hoppats. Det är märkligt det där, hur man alltid tänker att en vecka är så länge så och det klart man hinner träffa folk, gud ja, det är ju bara att gå förbi som man gjorde när man gick i föris och kolla vad de har för sig. Tills man sitter där och ska på födelsedagslunch ena dan och middag hos moster nästa och människorna man vill hinna träffa har mage att ha en massa planer de också och plötsligt finns det bara (i bästa fall) ett par stackars luckor då man kan klämma in en kaffekopp.

Jag tror det är omöjligt att hälsa på hemma utan att både hinna bli stressad och långtråkad.

På vägen upp till norra Idaho körde vi via Boise för att D skulle få träffa kompisar där han inte sett på länge. Vi bokade alltså hotellrum och körde omväg och sen bangar en av killarna, den som D känner bäst och var huvudanledningen att vi ens kom, med anledningen att det är så långt från flygplatsen till hans föräldrars hus… Eh, ja okej det är det säkert, men så vida de inte flyttade dagen innan så borde han ju rimligtvis vetat om detta avstånd när han och D pratade i telefon och gjorde planer en vecka innan. Dålig stil, D var märkbart upprörd och jag förstår det.

Själv är jag mest besviken över att inte fått träffa Allicia, en tjej jag jobbade med i somras. Jag missade henne på restaurangen i måndags då hon fått sluta tidigt, sen skulle vi ha en lunchdate igår men så fick jag akut magsjuka och kunde inte stå på benen utan att spy. Det blåste visserligen över fort, jag slutade kasta galla runt 4 på eftermiddagen och mådde sen ganska fort ganska mycket bättre, men det är ju dumt att umgås med folk (som dessutom har småbarn) så snart därefter.

Idag mår jag bra igen så det var hastigt över. Hoppas nu bara inte D eller Austin (som följde med oss ner) åker på skiten.

Herr Ober, Eis bitte!

Idag har vi invigt våra nya skidor och intagit Pebble Creek Ski Area för första gången. Det är inget massivt berg, typ som Bygdsiljum i storlek fast brantare, men det är nära. Det är det bästa, tar bara 25 minuter från vår dörr till skidstugan. Vi gjorde inget heldag, det snöade småspik och var rätt tungåkt men det var kul i alla fall. Sen kom vi hem och upptäckte att vi låst in katten i tvättstugan när vi for. Hoppsan.

Det här var alltså Dylans livs andra slalomupplevelse. Första gången var i våras när vi hyrde utrustning i Sun Valley. Han är riktigt duktig, kommer säkert att passera mig så småningom, men är fortfarande ovan och nervös och spänner sig hela tiden och får kramp och ont i fötterna. Det roligaste idag var när vi åkt upp liften första varvet och precis skulle starta första åket. Dylan kollade på backen, kollade på sina skidor, kollade på mig och sa
-Remind me how to ski again…

Och vad svarade jag? Jamen naturligtvis, det finns ju bara ett svar på den frågan.

- Tyngden på dalskidan älskling. Det är allt du behöver veta.

bokar man bord ska man hålla tiden...och komma

Idag har varit en dag med goda nyheter och dåligt betalt. Imorse hade jag introduktionsmöte med AmeriCorps, min nya arbetsgivare. Det var ganska långdraget och inte speciellt spännande, men jag fick veta att jag genom jobbet får gratis sjukförsäkring, det sparar mig många slantar så det är ju bra.

Sen kom jag hem och kollade mailen och fick veta att ISU nu äntligen bestämt sig för att låta logiken segra och helt enkelt acceptera att det svenska utbildningssystemet inte är precis som det amerikanska och sluta tjata om papper jag aldrig kommer kunna få fram. Så min ansökan är äntligen, äntligen betraktad som komplett. Det tog ju bara typ tre månader….

Efter de goda nyheterna och liten paus på en timme for jag iväg på jobbet och hade en riktig pisskväll. Jag började mitt skift halv 6 och fram till 7 hade jag bara ett bord för resten av min sektion var reserverad för ett sällskap på 20 pers….som skulle komma kl 7. Men det gjorde dom inte…. och när vi gett upp hoppet om att de skulle dyka upp hade det mesta av kvällen gått och det blev inte många slantar för min del.

Men men, det var ju inte direkt någons fel och inget man kan göra nåt åt, men surt i alla fall. Nu är jag ledig i helgen, jobbar måndag och tisdag och sen är det jullov.

Step into my office

Idag har jag varit och kollat in mitt nya kontor och fått nycklar. Det är stort; skrivbord, dator, soffa, två fåtöljer, två bokhyllor och ändå golvplats nog att göra en liten kullerbytta. Hjula går nog inte, då sparkar man förmodligen fötterna i bokhyllan och landar på skrivbordet, men trångt är det då ändå inte.

På dörren till mitt kontor sitter en plansch med en tjej som äter revbensspjäll i värsta Fred Flina stil med texten ”You CAN eat meat and still be a real feminist!” Den ska jag nog ta ner.

Men det känns bra, lite pirrigt såklart, men väldigt bra. Precis en vecka har jag kvar att jobba på Ruby’s, sen blir det jullov till den 3:e januari. Jag vet inte hur länge vi blir uppe i norra Idaho ännu, det beror på vad vi ska hitta på på nyårsafton och Dylans planeringsvana trogen så bestäms det nog inte i första taget heller. Men det kvittar mig egentligen, nyår har inte varit nån jättespeciell dag för mig sen det slutade vara match att vara vaken till midnatt.

Just nu är jag väldigt redo för lov, en liten paus från Pocatello känns extremt välbehövligt. Och jul, jul, strålande jul. Jag fick en julskiva i posten idag, tillsammans med en massa annat svenskt som förgyllde både min dag och min julstämning. Tack familjen!

Mysbrallsmysterium

Igår var vi på julfest hos ett par kompisar. Det var trevligt, det var det. Men alltså… jag måste bara lufta det här, vem bjuder hem folk på julfest och välkomnar gästerna i mysbrallor?

Hon hade gjort en facebook-event av det och skickade inbjudan för säkert två veckor sen och det var säkert 25-30 pers där och hon hade mysbrallor på sig….
Och förstå mig rätt, jag älskar mysbrallor och tar på mig dem så fort jag ska loda runt hemma eller inte göra nåt speciellt, men det är inte direkt mitt festplagg of choice.

Och det är inte så att jag tycker att hon borde klätt upp sig för min skull egentligen, men det skapar liksom en känsla av ”hoppsan, kom vi för tidigt?” eller nåt, som att hon inte hunnit göra sig i ordning. Jag hörde en tjej fråga henne om hon spillt på sig, och hon svarade bara förvånat ”Nej, vadå spillt, varför skulle jag ha gjort det?”

Nu känner jag mig otroligt ytlig som ägnar min tid åt att skriva om en tjej som väljer att bära mysbrallor på sin egen fest, det måste hon väl få göra om hon vill.
Jaja, nu ska jag iväg och jobba. Kanske ska ta på mig pyjamas?

Äntligen jobb

Jag har fått nytt jobb! De ringde idag och jag börjar på riktigt 3:e januari, men ska på ett informationsmöte nästa fredag och göra några träningstimmar före jul också tror jag.

Det är en så kallad AmeriCorps position, vilket betyder att jag får betalt varje månad från AmeriCorps och efter ett år (man kan bara göra AmeriCorp ett år) så får jag 5000 dollar som är öronmärkta till utbildning, dvs man kan betala terminsavgift, köpa böcker eller betala av lån, typ.

Själva jobbet är på the Janet C. Anderson Center som ligger på campus och jobbar med jämställdhetsfrågor, diskriminering och säkerhet. Det ska bli kul, jag är peppad.
Jag har ju alltid hävdat att USA ligger typ 30 år efter Sverige vad gäller jämställdhet, och nu får jag chansen att göra något åt det, förhoppningsvis.

Byter pynt men inte kanal

Vi har tappat bort fjärren till TV:n så nu ser vi helt enkelt på vad som råkar visas på ABC. Det är inte helt illa, imorse tänkte jag se nyheterna men så blev det America’s Funniest Home Videos istället. Och igår fick jag se hela Stars on Ice för D kunde inte ändra kanal. Men det kommer nog bli störigt i längden så vi borde väl leta rätt på den.

Nåt annat som redan blivit störigt är att Daisy numer sliter ner julgranen lika enkelt som hon hoppar upp på diskbänken. Som tur är är hon ganska dålig på att hoppa upp på diskbänken, hon måste ha missat den där graciösa genen som alla katter ska få automatiskt. Hon är som den klumpiga ungen i balettskolan som borde få spela rugby istället. Men hon lyckas ibland och imorse hade hon lyckats dra ner hela trädet och krossat tre pumlor.
En tjej jag jobbar med sa att man ska satsa på allt annat än runda grandekorationer om man vill hålla katterna borta, så nu har jag köpt snöflingor i plast i stället, vi får se hur det går.

Förlåt Brysselkål, jag har snackat en massa skit

Första gången jag smakade brysselkål, jag var kanske 12, typ, så tyckte jag att det smakade varmt hö och var den i särklass äckligaste grönsak jag nånsin ätit. Sen dess har jag vidhållit att brysselkål är en av väldigt få grönsaker som jag helt enkelt vägrar äta och skulle skicka rakt i komposten utan omväg om jag skulle råka hitta en påse i kylskåpet.

Men så i somras var i på ett knytkalas hon ett tvättäkta hippiepar. Typ all mat var vegansk, organisk, giftfri och samvetsmärkt. Bland annat fick jag prova vegansk mandelsushi som var sjukt god och hemmagjord sojaglass, även den supersmaskig. Värdparet hade gjort en stor lergryta med ungsbakade grönheter, och där ibland brysselkål. Så jag provade igen, för det både luktade och såg gott ut och jag ville inte vara oartig. Och skapare vad gott det var, förstår inte hur brysselkålen jag smakade i min ungdom kunde smakat så ruttet (minns förstås inte var jag åt den).

Så ikväll har jag precis avnjutit en av mina absoluta favoriträtter när det gäller enkel, billig vardagsmat. Brysselkål, rödlök, oliver och valfri rotsak (idag blev det pumpa och morot) ungsbakat i olivolja, salt, peppar och persilja. Det tar nästan en timme i ugn, men å andra sidan kräver det ingen annan ansträngning än lite hackande i början och lite omrörande under tiden.

Och pumporna är hemmaodlade av Dylans farmor. Resten av grönsakerna är köpta på Wal-Mart och förmodligen odlade i ett laboratorium i yttre rymden för 10 år sen. Men man får vara glad för det lilla.

Miljöpoäng till mig!

Sen vi flyttade in här har jag envist vägrat slänga läsk och ölburkar och kartong i soporna. Jag vet att återvinning uppmuntras ungefär lika ivrigt som snatteri i Idaho men tänkte ändå att nånstans måste det finnas en container för miljönissar och vettigt folk.

Jag har letat länge, frågat och spanat, utan lycka. Men så idag, minsann så hittade jag rätt! Mjukplast, aluminium, tidningspapper och kartong kan man återvinna om man bara är beredd att köra en liten bit. Och det är jag, men det är rent skamligt att det är så svårt och bökigt att göra något som borde vara självklart.

Idag har det varit strålande sol och tinat rejält. Tyvärr. Tinandet alltså, solen har jag inget emot. Det känndes som en Aprildag i Umeå. Vi tog en långpromenad med Shooter och blev blöta om fötterna. Och på tal om det så är jag sjukt sugen på att boka en hemresa i Maj/Juni. Men jag måste vänta tills jag vet hur det artar sig med jobb och skola först.

Filmtips med smak av curry

Har precis varit och sett Eat,Pray,Love, Julia Roberts nya film. Coolt att Tuva Novotny är med, jag var naturligtvis tvungen att påpeka för alla att hon var svensk, sånt är ju viktigt.
Men iallafall så var filmen helt okej, framför allt fick den min resnerv i rejäl gungning... Jag vill till Bali! Och Italien!
Indien, tja ok.. mest för att D så envist tjatar om det. Ryssland och Indien, killen är helt såld. Jag har sagt att ska jag till Ryssland så blir det 2018 under VM och ska jag till Indien ska det vara på en lite fetare budget än snål backpacker.

Igår såg vi en film som hette Outsourcing, eller nåt liknande, som utspelades i Indien och handlade om telemarketing och amerikanska kontor i utlandet. Den filmen var faktiskt kul, den kan jag rekomendera på riktigt.

Idag har vi smällt upp granen. 21 dagar för tidigt enligt mamma-normen, jag skäms lite. Men bara lite, det är ju iallafall advent. Daisy var så duktig medan vi var borta på filmen, slet bara ner lite glitter och två bollar. Jag trodde hon skulle slita trädet i barr och flisor. Nu ska jag inte ropa hej, i och för sig... hon har ju fortfarande gott om tid på sig att massakera julgran, och hon är sugen, det syns.

GRE och Glögg

Idag skrev jag GRE-provet, Graduate Record Examination. Som högskoleprovet fast enkom för magister- och doktorandprogram. Det var inte lätt, det var det inte.

När jag var klar hämtade D upp mig och så satte vi av för att köpa gran, men det blev ingen så det får jag försöka fixa imorgon istället. Han vill ha en pytteliten granynkling, jag vill ha en lagom stor. Han vill inte åka ända till Wal Mart för att köpa gran, men det vill jag. Summa av kardemumman: imorgon far jag och köper den gran jag finner lämplig och sen får han gilla läget. Och granen.

Nu ikväll har Adam varit här och kokat Mulled Wine till oss. Det är typ glögg det! Han blandade äppeljuice, rödvin, kanel och honung med en massa kryddor ur en liten påse och rackarns om det inte smakade riktigt nära vanlig glögg. Gott var det. Jag önskar att vi hade haft pepparkakor till, men jag var ju oförberedd så nu fick det bli chokladkex istället.

Och imorgon är jag ledig från jobbet för jag var korkad nog att begära ledigt fel dag.

Ursäkta men jag lyssnade inte...

Det är märkligt hur vissa människor aldrig lyckas bli intressanta, hur mycket de än försöker eller hur anmärkningsvärda saker de än råkar ut för. Vi har två sådana praktexempel på jobbet. Den ena har en alldelens för klagig klang på sina historier och den andra är alldelens för mycket besserwisser.

Klagiga Klara har en man som precis förlorat jobbet och två små barn. Jobbigt, det säger jag inget om. Förmodligen skitjobbigt. Men det är inte det hon klagar om, eller jo indirekt kanske….
Men hon klagar på folk som inte dricksar tillräckligt och vill med tårar i ögonen få chefens tillstånd att gå upp till gästerna och förklara för dem att de borde ge henne mer pengar. Pinsamt är det, det går inte förneka hur mycket sympati man än känner för henne.
Hon har psoriasis, som ser ut att göra satans ont, över hela händerna men ingen sjukförsäkring så hon kan inte gå till läkaren. Hon är naturligtvis emot socialiserad sjukvård.
Sen klagar hon över att äldsta barnets pappa bor i Colorado och att det är så jobbigt att köra dit och igår var jag tvungen att jobba hennes skift för att hon spenderat 13 timmar i bilen dagen innan för att hämta ungen efter lovet.

Hon kommer upp till mig direkt när jag kommer till jobbet och ser ut som sju svåra och beklagansvärda år och frågar om jag kan ta hennes skift, plus mitt eget. Ja, säger jag direkt, för att slippa historien och anledningen. Men den kommer ändå.

Inledningen…. Ja, säger jag igen, jag kan ta ditt pass det är inget problem.
Bakgrundsfakta…. Det är lugnt, säger jag, oroa dig inte, jag tar det.
Själva huvudstoryn….Jag förstår, säger jag fast jag förstår inte alls, jag vill bara att hon ska sluta prata.
Det tårfyllda slutet… Oj, vad jobbigt, säger jag glatt. Hon är färdig!

Grejen är väl att jag inte fattar varför hon inte söker ett annat jobb. Säg den servitris som kan försörja man och två barn. Hon finns kanske, men hon jobbar inte i långbyxor och svart t-shirt, det är då säkert.

Sen har vi Besserwissern Bea. Hon slutar aldrig prata, och oftast pratar hon om stenar. Eller vodka. Hon är geolog och den värsta sortens nörd. Inte den trevliga nörden som vill ha vänner utan den dryga nörden som inte får några vänner. Oftast ser man henne gå snett bakom nån av de andra servitriserna, rabblande nån ointressant historia medan de försöker verka upptagna och gå ifrån henne. Jag har helt slutat lyssna när hon pratar. Ibland försöker jag till och med slappna av i hörselgångarna och låtsas att hon pratar nåt annat språk, typ ungerska. Då blir det lite roligare. Och det finns ingen risk att hon ska ställa nån fråga eller förvänta sig nåt gensvar. Lite hummande och små nickningar räcker gott och väl.

Sen tänker jag att det är lite orättvist. För om Klara skulle gnälla, eller Bea skulle skryta fram en historia som ur en annan mun skulle fånga mitt intresse så skulle jag ju inte ge dem en chans. Men så är det. Brutal sanning, jag har inget som helst tålamod med dessa två.

snö och julpynt

Det är helt sjukt hur dåliga de är på att ploga här. Lika delar skrämmande och irriterande. D hoppas universitetet ska vara stängt imorgon på grund av vädret. Om så är fallet så stärker det bara min åsikt att de är duktigt mesiga när det gäller snö och vinter.

Daisy var ute lite väl länge idag och kom in med snöklumpar i hela pälsen. Vi torkade henne med hårtork och sen satt hon framför elementet i säkert tre timmar och bara tinade.

Hon är inte helt pålitlig runt tända ljus, men har inte bränt sig än. Jag minns hur Cello nosade på ljus och brände bort ett antal morrhår nästan varje jul. Ska bli spännande att se hur hon hanterar granen.
Vi skulle få en riktig från vår grannes pappa, men vädret har satt stopp för det så nu funderar jag på att helt enkelt köpa en liten plastgran istället. Vi hade alltid, alltid riktig gran hemma och jag tycker väl att det helst ska vara så. Men jag har inga större moraliska svårigheter med plast och eftersom vi ändå inte ska vara här över själva julhelgen så är det ju onekligen mest praktiskt.
Jag kommer dessutom bryta traditionen att dekorera granen på julaftons morgon med råge. Här börjar julen officiellt så snart Thanksgiving är över och slutar typ så fort tomten tagit av sig skägget. Så vill man ha mer än en veckas jul så är det bara att hänga med i starten. Jag har pyntat lite lätt och ska ragga gran nästa eller nästnästa vecka har jag tänkt.

Black Friday & Baby Shower

Har precis varit på min första Baby Shower. Min första Shower av något slag faktiskt. Det var ganska precis som jag förväntat mig. Lite lekar, presenter, mat och prat. Trevligt.

Vägarna var galet hala i torsdags när vi körde ut till Twin Falls, vi såg minst 8 avkörningar och två bilar låg på rygg och var helt kvaddade. Tur att man har vinterdäck, men när folk kör som idioter måste man ju gruva sig ändå. Hemresan idag gick dock som smort eftersom det är plusgrader nu.

Igår var det Black Friday, dagen efter Thanksgiving är typ shoppingens heligaste högtid här. Vissa affärer öppnade 00:00, andra väntade till 04:00, de flesta öppnade 5, 6 eller 7. Dylans kusin Mary och hennes polare hängde på låste vid 4, men jag väntade och hängde med hans andra kusse Crystal och anlände först vid halv 8. Det var massor med folk, men inte fullt så galet som jag förväntat mig. Shoppade inte loss fullständigt, men fyndade leggings, handväska, doftljus och tofflor.

Dylan shoppade inte utan roade sig med att flytta kor och laga staket med farbror Larry. Melba lagade mat och fyllde låda efter låda med sylt, soppor, potatis, inlagda gurkor och rödbetor och pumpor och skickade med oss så att vi knappast behöver laga mat på flera veckor. Och Daisy och Melbas tax Buster låg mest i varsin fåtölj och stirrade hatiskt på varandra.

Hej Egypten, sa Sverige

Idag frågade jag Omar som jag jobbar med varifrån hans namn (och indirekt även var han själv) kommer ifrån. Den enda Omar jag träffat hittills i mitt liv kom från Bolivia och var min otroligt mobbiga barndomskompis pappa. Han, pappa Omar, var däremot jätterolig vill jag minnas, han lät oss åka typ fyra ungar på sin skrangliga cykel, hade papegojor i köket och sa alltid ”ingen fara” när man frågade honom nånting. Han var väldigt populär på Språkgränd där jag tillbringade mina första år, men så skilde sig han och mobbmonstrets mamma och min familj flyttade till Holmsund och vette rackarns vad som hände med Omar efter det.

Men i alla fall, Omar på jobbet kommer från Egypten. Det är ingen direkt chock eftersom han ser ut som plockad direkt från en pyramidväggs antika hieroglyf. Lång, rakryggad, stark näsa (kan man säga så..? jofasen, stark är ordet) det fattas bara ett höftskynke och lite passande, vouge-inspirerade armrörelser så hade han kunnat spela huvudrollen i Prinsen av Egypten.

Nu är det ju naturligtvis inte så att jag ägnar ett helt blogginlägg åt Omar från Egypten för att jag dras till höftskynken och starka näsor (näsbrytning och kan plötsligt få en helt ny innebörd…okej, det var inget) utan det som motiverar det här inlägget är att efter jag frågat Omar om hans namn och ursprung så berättar han en helt osannolik historia om hur han gifte sig med en Amerikanska i Egypten får många år sen, fick en son och hade kunnat leva lycklig i alla sina solstekta dar om hon inte fått för sig (eller okej det är väl rätt rimligt) att åka hem och visa gossebarnet för sin familj.
Väl hemma blev hon dock itutad att han var en terrorist som skulle kidnappa barnet och fly landet och gud vet allt. Han lovade att inte kidnappa någon, men till slut skilde de sig i alla fall och han stannade i USA de två år som rättegången om vårdnaden tog. Nu har han halv vårdnad om sonen och bor i jävla Pocatello, Idaho och är servitris medan hela hans familj bor i Kairo där de äger typ 15 hus och är duktigt rika. För han vill inte vara en pappa som lämnar sin son. Så kan livet vara ibland.

Det som påverkade mig mest var ändå att efter att han avslutat sin historia så säger han ”vet du, du är den första som nånsin frågat mig om det här. Tack ska du ha, det är så trevligt att prata om mitt land ibland.”
Ja, se amerikaner. De är så rädda att förolämpa nån att de inte törs fråga nåt som enkelt som ”var kommer du ifrån?” som om de antar att alla som inte kommer från USA skäms för det.

Galet.

Insnöat

Tack och lov för att vi hade vett och tålamod att fixa vinterdäcken igår för nu är det snökaos. Fast det är snökaos av Stockholmrang, alltså inte alls egentligen, men tillräckligt mycket väder för att puckon med sommardäck och sommarskor ska få panik och stänga av all normal verksamhet. Själva snön stör mig inte, men effekterna har hittills varit allt annat än trevliga.

-Det var satan själv att parkera utanför jobbet. Och att ta sig därifrån.
-Inte en käft vill gå (eller rättare sagt köra) till Ruby på lunchen i snövädret, det hjälper inte att vi ligger på en kulle direkt. Jag hade ett(!!) bord idag och de var insnöade gäster från hotellet som ligger bredvid.
-Eftersom motorvägarna är stängda kommer inte Dylans familj ner till Thanksgiving, vilket känns jättetråkigt. Såg verkligen fram emot att träffa dem.
-Gymmet är stängt på grund av snön. Eh, känns det som ett skämt eller? Det är så dåligt väder ute att ni inte bör träna inne…?

Och det är som sagt inte alls speciellt mycket att tjafsa om. Det snöar, det är snö på gatorna, det landar snö på bilen om man parkerar den ute. Men folk sladdar runt, utan lyse och blinkers och med bara ett minimalt fönster framskrapat på rutan och beter sig som att det är -50 och storm på riktigt. Puckon, som sagt.

vinterdäcksväntan och städning

Nu har vi fått vinterdäck på bilskrället och det känns tryggt och bra. Och dyrt. Men det är ju en sån där grej man liksom inte får vara dumsnål på, så det var bara att ta visa-kortet i lortig mekanikerhand och gilla läget.
Värre en priset var dock väntetiden. Vi satt i obekväma kontorsstolar från 80-talet och väntade i två timmar på att de skulle få på dubbdäcken utan annan underhållning än tre nummer av Hunter’s Magazine.

D ville hela tiden att jag skulle gå upp och fråga hur länge till de trodde att det skulle ta, men jag vägrade. Dels för att han för första gången nånsin hävdade att det är min bil också, vilket är rent skitsnack. Det var han som köpte den, hans namn som står på alla papper och när jag nån gång säger ”min bil” (jag får däremot säga vår) rättar han min innan jag ens hinner avsluta meningen. Men också för att jag inte var säker på att jag skulle klara av att hantera situationen på ett vuxet sätt om svaret skulle vara längre än 20 minuter till. Det kändes bättre att inte veta och åtminstone kunna låtsas att det skulle vara klart alldelens strax.

När vi äntligen kom oss därifrån var jag så less att all min motivation (och det var sannerligen inte mycket till att börja med) att städa huset var borta och jag bestämde mig för att skjuta det på morgondagen. Vi måste ha lyan ren när vi far ut till farmor Melba på onsdag för D’s familj kommer tillbaka med oss på lördan för att se hur vi har det.

Skitigt och stökigt är hur vi har det nu.

Men det ska bli ändring på det. Imorgon. D ska städa köket och jag resten. Det var mitt förslag, jag vet inte riktigt om det är till min fördel eller inte, men jag vet att jag helt omöjligt kan få honom att förstå vitsen med dammtorkning, så det måste jag göra själv lika förbannat. I köket förstår han i alla fall vad som behöver göras.

Snö, älskade snö

Nu har vi en massa, massa snö. Den är tung och blöt och jag vet inte om den kommer ligga kvar. Men vitt är det. Vitt, vitt, vitt. Daisy tokhatar regn så jag trodde inte hon skulle vara speciellt förtjust i snö heller, men jodå rackarns, hon skuttar runt i det vita och blir blöt om magen och tycker ändå att det är roligt.

Igår tog vi en kvällspromenad i allt det vita fluffet med grannens hund Shooter. Med både grönt halsband och röd sele såg han ut som ett stort, lyckligt julpynt när han stormade fram på trottoaren med nosen som plog.

Jag gruvar mig för att köra på vinterhala gator, vi ska försöka få på dubbdäcken imorgon, men jag vägrar att anamma en helt vuxen inställning till snön. Jaja, mina fötter blir blöta och golven blir blöta och jackor slängs på golvet och allt tar plötsligt mer tid och kraft. Men vafasen då, det är ju vitt och fint och vinterljust och lite får man tåla.

Tack för snön.

Tankar om trafiken

När man kör bil ska man ju helst ha händerna på ratten och ögonen på vägen. Amerikaner är kända för att ha både ögon och händer nån annanstans medan de kör.
För att de spenderar så mycket tid i bilen? För att de är bättre än annat folk på multi tasking? För att de är bättre bilförare? För att de är så upptagna jämt?

Vem vet.

Personligen är jag en smärre livsfara när jag försöker fippla med annat samtidigt som jag kör. Jag kan byta radiokanal och ändra volymen, men absolut inte sätta i en CD. Står jag still i rödljus händer det att jag kolla mobilen, men pratar ogärna i den medan jag kör och skulle aldrig nånsin få för mig att försöka knappa ihop ett sms.
Jag kan dricka kaffe och läsk så länge jag har en mugg med lock och sugrör och äta okladdiga livsmedel som bara kräver en hand. Macka går inte, äpple är svårt och allt som kräver bestick är ju bara löjligt att tro att man ska kunna få i sig i förarsätet.

Men då jag inte kollar mobilen vid rödljusen så kollar jag in mina medtrafikanter. De sminkar sig, pratar i mobilen, matar ungar i baksätet, matar sig själva, skickar sms, fixar håret och håller på. Det är helt galet. Jag förvånas alltid när jag ser en olycka över att jag inte ser fler.

Jag förvånas också över att jag inte blivit överkörd än, jag har så svårt att vänja mig vid att jag som fotgängare inte har företräde vid övergångsställen och stegar rakt ut i gatan och antar att bilarna ska sakta in. Men de gör inte alltid det. De gör tvärtom rätt sällan det.

Men det som gör mig allra argast när det gäller trafiken här i landet är när bilister har mage att klaga, gnälla, skälla, hytta med näven och vara allmänt otrevliga mot gångare och cyklister som inte gör nåt annat fel än att vistas i trafiken utan bil. Och det händer ofta.
”Watch where you’re going!!” När jag har grön gubbe samtidigt som de har grönt ljus att svänga vänster…
”Ride that thing on the side walk!” När jag cyklar i cykelfilen…
”Don’t walk in the road!” När det inte finns nån trottoar…

Jag hoppas att jag och D ska klara oss med en bil under vår tid i Pocatello. Jag kör till jobbet och han cyklar till skolan. Vi kör till affären när vi ska storhandla eller när vi ska till Wal Mart eller nåt annat ställe som ligger längre bort. Men annars går eller cyklar vi så mycket vi kan. Folk tror att vi är lite galna, men de förstår inte att det är de som är bekväma miljöterrorister.

Kulturell chock

Ikväll ska det plockas kulturpoäng. Ytterligare kulturpoäng borde jag faktiskt säga, i lördags var ju och bevittnade en pianospelning. Tydligen är det så att när man tar en examen i musik så har man en uppspelning som slutgrej, istället för att tex försvara sin C-uppsats. Nu var det en bekant till både Beth och Bobby som var klar med sin utbildning och vi blev medbjudna och tänkte att ”tja, varför inte?”. Jag ska inte påstå att det var kul, jag hade aldrig gått om det inte varit gratis, men det var inte alls ett dåligt tidsfördriv.

Alltså, jag tror att killen spelade fel lite i början. Det tror jag för att han såg supernervös ut när han kom ut på scen och hade en väldigt blank panna. Dessutom lät det i mina öron som att han spelade fel, men det är ingen tillförlitlig källa.
Sen var jag lite besviken över att han inte spelade en enda låt (stycke heter det kanske?) som jag kände igen. Jag menar, den där Mozart har ju ett par bitar man kan trampa takten till. Bach är ett annat namn jag kan droppa om det kniper. Men intet från dessa herrar behagade vår käre student framföra. Det vet jag med bestämdhet för jag hade programmet i näven hela tiden. Många av kompositörerna hade istället namn som såg polska och ryska ut. Det enda i repertoaren som fick igenkänningspoäng från mitt håll var en polonäs. Man har väl dansat julpolonäsen, jojo.

Men hur som, det var trevligt och föredömligt kortlivat. Det mest imponerande, enligt mig, var att han hade hela baletten memorerad. Han tog tre superkorta pauser under totalt en timme och hade inte ett enda notblad framför sig.

Och ikväll ska vi på Cabaret, musikalen. Det är skolans dansstudenter som showar och här kostade biljetterna 7 dollar men det är jag bara glad att betala. Dans och show är mycket mer min melodi.

en förbannad tisdag

Idag hade jag en såndär dag på jobbet då man bara vill göra en flygvärdinna. Och om ni inte fattar referensen så menar jag den där amerikanska (manliga visserligen) flygvärdinnan (steward?) som fick nog och meddelade hela planet att han sa upp sig, tog en öl och hoppade ut via den där uppblåsbara rutschkanan som man alltid ville prova åka när man flög som liten.

Respekt till den killen, undrar vad han gör nu?

Nåja, en öl hade jag kanske kunnat stjäla men nån rutschkana har vi inte. Och jag sa inte upp mig. Jag sa ingenting utan bara svalde mina arga kommentarer och gjorde långfingrar i fickorna.

I lördags sa Chris (grannen som spenderat mer tid i fängelse i än i skolan) till en av cheferna att han behövde sitt jobb lika mycket som han behövde HIV och om han inte blev behandlat bättre så skulle han gladeligen sluta. Men han har då inte slutat än.

Det är sånt jag ibland önskar att jag vågade säga högt, men jag är mycket bättre på att målande beskriva hur mycket jag ogillar folk när de inte hör på.

Till saken hör även att Chris var förbannad för att han anklagades för att ha stulit grejer från en cateringmiddag och det hade han inte gjort. Han har däremot stulit en helvetes massa annat jox från det där stället, men inget från lördagens middag och var därför väldigt förnärmad.

Min jul ska vara kul

Igår när jag kollade fejjan så var det en före detta jobbarkompis som undrade (i statusraden) om det var för tidigt att börja julpynta. Hon hade typ 12 kommentarer och alla var helt överens om att jösses nej, sätt igång, du är ju nästan sent ute, skynda på, full fart framåt julen!

Herregud säger jag. Det är ju för bövlars knappt mitten på november. Okej att de startar julen direkt efter Thanksgiving, amerikanarna. Det kan jag väl smälta eftersom de så gärna vill fasa in den högtid som är näst på tur så fort den förra är över. När kalkonen väl är uppäten och alla deklarerat vad de är tacksamma över så är det ju nästan första advent ändå. Men att pynta granen NU, nä, det är inte okej.

I say no no. Men det är ingen som lyssnar på mig.

Däremot har jag börjat fundera på var vi ska klämma in granen i vår lilla lya. Vi får nog flytta Daisys stol (hennes favoritplats att sova på dagarna, hon blir sjukt förnärmad om vi har främmande som sätter sig där) och placera trädrackarn framför fönstret precis bredvid dörren. Det är där eller i garderoben den kan tänkas få plats och det känns ju lite ovärt att ha gran i klädskåpet.

Jag är jättepeppad på jul, det är jag verkligen. Det känns som att vi missade den förra året eftersom det var högsommar i Chile då vi förgäves försökte skapa julstämning med av posten söndersmulade pepparkakor och stearinljus som inte ens syntes i solskenet. Så jag är taggad till tänderna på vinter och mörker och pynt och godis, men nån ordning får det ju ändå vara. Rätt ska vara rätt och man får inte tjuvstarta med en hel månad. Basta.

Good parenting

Igår serverade jag rootbeer (slisksöt amerikansk läst som smakar Jenkatuggummi) till en liten kille på kanske fyra bast. Det första han gjorde när han fick sin läsk var att dumpa två sockerpaket i den. Två sockerpaket i en liten barnmugg med läsk! Och mamman och pappan satt bredvid och bara smålog som att ”ja så tokigt, men det är så han gillar sin dricka.”
Frågan är om de kommer sitta bredvid och småle när han skjuter upp heroin också? ”ja så tokigt, men det är så han gillar sina droger”

Sen berättade Kristin, som jag jobbar med, att hon hade en liten flicka för nån dag sen som bad om mjölk, varpå mamman säger ”no honey, you know what… you had milk with breakfast and there’s a lot of fat in milk. You should really just have a coke instead”

Man kan ju bli mörkrädd för mindre.

Jag försöker att inte döma kraftigt överviktiga människor (även om det är svårt) som beställer extremt onyttig mat, för det kan ju hända att de ätit jättehälsosamt hela veckan och liksom känner att de förtjänar en måltid bestående av cheese fries med extra dressing, gratinerad pasta i gräddsås och bautabit cheesecake. Plus tre glas läsk och ett brödfat.
Kanske inte. Men de är i alla fall vuxna och bestämmer väl själva över sitt matintag. Men när vuxna låter barn äta hursomhelst och som i det tidigare fallet till och med neka ungen nyttig mjölk, då är det svårt att hålla minen.
Det händer ganska ofta att barn vill prova äppelbitar eller potatismos till sina barnmenyer och att föräldrarna nekar dem eftersom ”tycker du verkligen om potatismos/broccoli/äppelbitar? Ta pommes frites istället som du vet att du gillar.”

Vad gör man?
Jo man står bredvid och tycker synd om dessa stackars ungar vars föräldrar uppenbarligen inte fick alla rätt.

中国

Dylan kollar på kinesisk film. Jag kom precis hem från jobbet och har missat drygt en timme så jag kollar inte, istället återupplever jag de ljud jag hade som bakgrundsmusik till mitt liv i ett års tid. Ni vet hur man känner igen och kan identifiera vissa språk trots att man inte förstår dem, som (för mig iallafall) finska, ryska, franska osv?

Typ så fast ännu mer intensivt är det med mandarin för mig nu. Jag fattar inte alls vad de säger där på TV:n, men ändå går det liksom rakt in i ryggmärgen. Det är med både saknad och lättnad jag minns vår tid i Kina. Saknar människor och undrar vad de har för sig nu förtiden, saknar mat och platser och massagen. Känner samtidigt stor tacksamhet för att jag inte bor där. Men också stor tacksamhet för att jag fick bo där.

Kina kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och just nu bultar det lite extra just där.

Grillning och grannar i vintertid

Träningsvärken har börjat släppa, nu känns det bara som efter ett lite extra ansträngande träningspass och jag kan gå i trappor och vankar inte fram som en skitnödig anka längre. Och det är ju trevligt.

Vintern kom verkligen med vintertiden. Det har slagit om sjukt snabbt. Lördag var det shortsväder (om man höll sig springandes alltså) och måndag kom snön. Eftersom Pocatello ligger i en dal har det mesta som fallit i slaskblandad form smält bort, men stan är nu omringad av snötäckta berg och kullar och det är väldigt fint.

Har precis kommit hem från en kväll hos grannarna. Chris älskar att grilla och kommer garanterat göra det även mitt i vintern. Han köper lax och revbensspjäll för sina ”food stamps” och grillar till hela kvarteret. Han får betalt varje tisdag och planerar inte sin ekonomi mycket längre än veckovis. Karln har inte ens ett bankkonto, han ska visst skaffa ett snart säger han, men det är nåt med hans övervakare och gamla skulder och grejer som strular. Sånt som är svårt att förstå och relatera till när man aldrig suttit i fängelse, liksom. Jag har min parkeringsbot, det är så mycket gangsta jag är. Chris har blivit skjuten, knivhuggen, attackerad med flaskor, slipade tandborstar, gafflar och jag vet inte allt.

Ibland när han berättar historier från sitt liv känns det som om att han borde ha varit med i Cops flera gånger om.

Nu är han ju ute, men har möten och terapigrupper och utvärderingar flera gånger i veckan. Han får inte ha alkohol i sin närhet eller vistas på platser där det kan serveras. Men det är konstigt det där, för han fick heller inte tillstånd att komma till parken där min målgång var i lördags. Man kan ju undra varför man skulle neka en villkorligt frigiven fånge att vistas på ett sportevenemang där det inte serverades något starkare än köttsoppa och sportdryck? Men hans övervakare sa tvärnej.

Chris kom ju ändå förstås. Med huvan uppdragen, svarta solglasögon och en plastpåse med bananer och Gatorade som han överlämnade till mig med ett snabbt ”bra jobbat” innan han smet hem igen. Han har såklart öl hemma också, men gömt på platser där han vet att övervakaren inte har rätt att leta när han gör oanmälda besök. Det är som att han inte står ut med tanken på att inte bryta åtminstone några lagar och regler. Han är galen men snäll och som sagt, för det mesta helt omöjlig för mig att relatera till. Men en trevlig granne.

Vinterid och killen som sprang fel

Fick precis ett mail med lite information om loppet samt officiell resultatlista. Där berättade de även att killen som lett hela loppet och garanterat skulle ha vunnit sprang fel. Stackars sate.

Vi sprang i stort sett rakt fram hela loppet, men vid mile 12 skulle man svänga vänster för att komma till parken där målgången var. Det var markerat på vägen men han såg väl inte det. Dylan och Carolines man Nick stod där i vägskälet och väntade på att heja på oss och såg honom springa rakt fram, men trodde att han visste vad han pysslade med och antog att banan gick den vägen. Men det gjorde den alltså inte och han sprang en omväg på ca 2 kilometer innan han gick i mål som 5:a. Lite kul är det, man fasen vad surt det skulle kännas.

Idag ställde vi om till vintertid. Men det känns fortfarande som att vintern är långt bort. Om man ska tro folk som bott här ett tag, och det ska man väl, så är det här den varmaste hösten på länge. Vi har ju haft lite köldknäppar med frostiga mornar och is på vattenpölarna och kvällarna och nätterna är kalla nu, men veckan som var låg dagstempen på 15-17 grader. På ett sätt längtar jag till snö och vinter, men här har vuxenpoängen verkligen smugit sig på, för faktorer som skottning och vinterdäck och frusna vindrutetorkare gör faktiskt den vita härligheten lite mindre härlig. Men bara lite, får jag en vit vinter ska jag inte gnälla.

Äntligen över

Åh mina ben. Baksida lår är värst. Att sätta sig är brutalt, men att komma upp igen är ingen lek heller. Men så går det, nu har jag sprungit en halvmara. Är inte jättenöjd, men närapå, jag tog i alla fall ut mig så pass att jag vet att jag inte hade mer att ge. En andraplats blev det. Tjejen som vann (Caroline, Dylans klasskompis fru) var 8 min före mig så där hade jag inte en suck. Tjejen som kom 3:a passerade mig när det var kanske 500 meter kvar till mållinjen och när jag såg vilket knasigt löpsteg hon hade så tänkte jag ”men så fan heller” och lyckades suga lite mer kraft ur benen.

Som 2:a fick jag 20 dollars presentkort på en sportaffär, gratis startavgift till nästa års lopp samt en medalj i form av ett specialdesignat bältspänne. Alltså om ni har sett såna stora metallspännen som typ cowboys har i byxbältena. Det är rätt coolt, ingraverat och grejer. Inte för att jag tror att jag kommer ha på mig det nånsin, är lite för lite cowgirl för det, men det gör sig fint i bokhyllan.

Nu ska jag gå i ide för vintern. Inte riktigt, nog ska jag väl träna trots att det blir snö och kallt, men mer yoga och gym och dans och lite mindre löpning. Mina tår ser fram emot det och det gör jag också. Sen dröjer det nog inte så länge innan jag är ute och springer igen, men det är skönt att det stora målet är nått, nu är det liksom ingen press längre.

Kungligt

Ser på nyheterna att kungen är i blåsväder i älgskogen. Hoppsan bara, det var ju vågat att komma ut med en skandalbok om självaste knugen. Inte för att jag trodde att han hade en skelettfri gaberob (jag vet inte vad det är men jag har börjat digga felsägningar och barnspråk på sistone) eller en slottsträdgård utan förmultnande hundben, men jag måste ändå hålla med Jan Guilo som på aftonbladets hemsida påpekar att det inte är det det handlar om.

Det handlar om huruvida vi vill ha en svensk journalistik som liknar den amerikanska och brittiska där otrohetsskvaller och sexskandaler är det mest intressanta nyheter man kan rapportera om en kunglighet eller politiker. I USA är det tex otänkbart att försöka sig på en politisk karriär utan fin fru och två porslinsdocksliknande barn. Utan kärnfamilj kommer ingen ta dig på alvar och kommer det fram att du är otrogen eller lite smygbög på sidan om frugan så är du körd.

Jag försöker inte hålla kungen om ryggen och jag är ingen supporter av monarkin. Men jag tycker att privatliv och yrkesroll ska få vara separata. Sen om han gjort en massa skit där han utnyttjat säpo och allt vad det nu kan vara, jag har inte läst alla artiklar och har ingen samstämmig helhetsbild, så är ju det en annan sak. Men tja, bara spontant sådär, så tycker jag inte om snaskjournalistik om människor som försöker vara seriösa. Sen om kungen försöker vara seriös vet jag ju inte…han försöker väl mest bara läsa innantill utan att säga fel och pricka av den där sextaggaren.

Valdag

Intressanta synpunkter, det klart att nyfikenhet har mycket med mobilsvarandet att göra. Och att man kan få skit av personen man visar hänsyn till, just för att man visar hänsyn. Människor är märkliga.

Idag är det valdag här i staterna. Lokala val, senator och governor och secratary of state och jag vet inte allt. Mest verkar det handla om att få upp valdeltagandet som är pinsamt lågt. Dylan pluggar politik, vill undervisa politik, har skrivit otaliga rapporter och uppsatser om valdeltagandet. Men kommer han rösta? Tveksamt. Kanske, men det är långt ifrån givet.

Och nu är Halloween över, ska väl ta och slänga ut pumporna som börjar se vissna och risiga ut. Jag jobbade kväll både lördag och söndag, så jag missade barnen som kom och knackade på. Vi hade visst inte så himla många ändå, men det hade varit kul att se. Istället fick jag ge godis till några ungar på jobbet.
Vi hann med att gå ut en sväng också, på lördagskväll efter att jag kom hem. Dylan var Donatello och jag var April O’Neal. Problemet med min utstyrsel var ju dock att så fort Donatello avvek från min sida förstod ingen vem jag skulle föreställa. Men vi hade kul ändå även om det var så knökfullt på alla barer att det var nästintill omöjligt att hitta nånstans att sitta eller stå utan att vara i vägen. Dylan, men sitt något otympliga skal blev konstant förpassad till hörnen där han fick stå och se lila och grön ut.

Mobiletikett här och där

Läste precis en artikel på aftonbladet om 8 saker man inte ska göra på jobbet om man vill vara populär och omtyckt av sina arbetskamrater. Överst på listan var att inte svara i mobilen i tid och otid utan hänsyn till omgivningen. Det vart jag lite förvånad över, det är väl inte så störigt att folk pratar i telefon tänkte jag först. Sen såg jag att etikettexperten i frågan var osvensk och då blev det genast lite mindre förvånande. Det är ju så roligt att jämföra folk och folk (svenskar och amerikaner) och sen dra folket över kammen, så jag ska göra det igen.

Amerikanarna, som nyligen upptäckt sms, skickar meddelanden hela tiden och överallt. I bilen, på toan, i kön, på jobbet. Som jag redan berättat har de flesta telefoner som går att "öppna" så att man får fram ett helt litet tangentbort, guuud så jobbigt att sms:a med bara tummen liksom.
Nyhetens behag kommer säkert lägga sig lite så småningom, men än så länge är det jätteroligt och jättespännande att ”texta”. Jag har ingen aning om de pratar i mobilen jämförelsevis mer eller mindre än svenskar, men jag måste erkänna att de har en helt annan attityd till sin cell phone.

Svenskar, precis som artikeln påpekar, svarar verkligen alltid i telefonen. Hur ofta har du haft ett samtal (vardagsprat bara, inget viktigt) med en svensk då dennes telefon ringer och han eller hon stänger av den utan att blinka, utan att ens titta vem som ringer och säger ”ursäkta mig, fortsätt är du snäll.”
En svensk (jag också) skulle snarare vifta med fingret, säga ”hoppan, vänta en stund” och svara i telefonen.
Vi är mer måna om att vara artiga mot den som ringer än den vi har framför oss, eller har jag fel?

Amerikaner screenar mer, tror jag men här gissar jag rätt villt. Alltså de svarar inte om de inte känner igen numret, inte har tid eller lust att prata med den som ringer, eller av någon annan anledning inte känner för att svara.
Om min mobil ringer när jag står i kassan i affären och försöker räkna småmynt samtidigt som jag packar mina varor så svarar jag ändå. Vresigt och stressigt, men jag svarar.
Gör du?

En vanlig dag + flickvän

Jag önskar att jag hade nån tokrolig observation eller fyndig livskommentar att nedteckna. Men icket, tyvärr.
En vanlig dag bara. Hittills i alla fall, klockan är bara fyra på eftermiddan så himlen hinner väl i och för sig fortfarande ramla ner, men jag skulle bli förvånad.

Fast nu ljög jag lite, en helt vanlig dag är det inte för jag ska gå ut med Jessica ikväll. Jessica som jag träffade genom Bobby, som är gift med skolans basketcoach och pluggar till kosmetolog. Jessica som gav mig en ansiktsbehandling för nån vecka sen och som klippte mitt hår i måndags.
Jajamen folk, jag verkar ha lyckats skaffa en flickvän och det är jag väldigt glad och nöjd över. Ser verkligen fram emot tjejsnack, ost och vin och inte en droppe testosteron nånstans.

Det börjar dra ihop sig till Halloween på riktigt nu. Alla TV-serier kör sina specialavsnitt med Halloweentema i veckan. I Sverige är man ju van att jul, thanksgiving och 4th of July-avsnitten av amerikanska serier kan komma lite närsomhelst, men här passar de faktiskt in i kalendern.

Vi måste nog köpa en påse godis till innan helgen. Jag köpte en laddning förra veckan, men så öppnade D påsen och så var det kört… jag ska absolut inte påstå att det bara är han som ätit ur den, för det är det inte, men det var i alla fall inte jag som öppnade den…

Jag tror inte vi kommer få så värst många ungar som knackar på, vi bor inte i ett direkt barntätt område, men man måste ju ändå vara förberedd.

Curry Curry och Gamla kläder

Jag älskar att fynda på second hand affärer. När jag bodde i Sverige kollade jag väl Myrorna och Kupan och Slumpen och allt vad de hette lite då och då, men mest bara när det behövdes maskeradkostymer eller jag råkade ha vägarna förbi. Här är det en helt annan sak. Second hand-affärer är dels överlag billigare än hemma och har dessutom ett mycket större och bättre utbud. Här i Pocatello finns tre stycken som jag regelbundet kollar in, både när jag faktiskt behöver nåt och när jag bara vill reka utbudet.
Idag tog jag en sväng med grannen, Lindy, och jädrar om det inte vart min bästa runda på väldigt länge!
Förutom en mysig tjocktröja, en bok och en t-shirt som jag väl inte direkt behövde men ändå kunde spendera en sammanlagt 5 dollar på, så fyndade jag Marmot täckbyxor för 3.75 och ett par löpartights (som jag varit på jakt efter ett tag nu) för 3.99. De billigaste löpartights jag hittat på affär har ändå kostat runt 40 dollar så det var jag toknöjd med att slippa betala. Och nu behöver inte mamma skicka över mina täckbyxor hemifrån heller. Värt.

Annars har jag spenderat min lediga dag med att kuta runt på campus och prata med än den ena sekreteraren och än den andra professorn och nu verkar det plötsligt inte alls lika omöjligt att få allt i ordning till vårens kurser. Men jag ska inte ropa hej än.

Och nu ikväll har vi precis kommit hem från en trevlig middag på stans enda Thai-restaurang tillsammans med en kinesisk kille som D spelar fotboll med och hans amerikanska fru. Jag bad att få min röda curry mild och ändå fick jag dricka två glas cola och ett glas vatten för att släcka branden i strupen, jag är verkligen en mes när det gäller kryddstark mat.

Regn, tvätt och pumpor

Det regnar och jag har tvätt på linan. Men det regnade redan när jag vaknade och då kände jag inte för att rusa ut och ta in tvätt som ändå redan var dyngsur. Och så hänger den fortfarande där och nu ska jag fara och jobba om en timme och innan dess borde jag väl ha fått in den. Men jag har ingen lust att fylla lägenheten med dyblöt tvätt och torktumlaren är helt värdelös. Fy. De sa på nyheterna att det skulle snöa i helgen, men det har det inte gjort.

Igår karvade vi pumpor. Det var kul och nu har vi en samling fina pumpalyktor utanför dörren, men fortsätter det regna såhär är jag rädd att de hinner ruttna innan Halloween.

Jag tycker det är kul med högtider, men Halloween och Thanksgiving (som står näst på tur) kommer nog aldrig ligga mig jättevarmt om hjärtat eftersom jag inte har några barndomsminnen kring dem. Julen däremot, jag längtar redan, har längtat ändå sen förra årets högsommar julfirande i Chile som kändes lika rätt som att fira midsommar i en igloo. Nu hoppas jag bara att jag kan få så pass mycket ledigt från jobbet att vi faktiskt kan åka upp till norra Idaho och få en familjejul.

Hundmänniskor

Imorse tog jag och D Shooter på en promenad igen. Grannens hund alltså. Jag blir så irriterad på folk som har hund men aldrig går ut med dem. Nu tror jag visst inte allt just Shooter har ett speciellt jobbigt liv, han får ju gå ut på gården och så, men jag tycker ändå att har man hund så är man skyldig att ägna en del tid åt den också. Det är ett levande djur, ingen husprydnad.
Sen har dessa hundmänniskor ofta mage att skämta om det faktum att vi har katt, det är så mesigt, omanligt, opersonligt, jag vet inte allt, att fördra katt framför hund. Men grejen är ju inte att jag föredrar katt (alltså det gör jag ju visserligen, men det hör inte hit) utan att jag inte anser mig ha tid, plats och energi för en hund. Jag tycker inte det är rättvist att skaffa hund bara för att, och sen inte motionera den, umgås med den eller träna den.
D vill ha hund så småningom och det har jag inget emot, det får han väl visst skaffa om han vill, men då ska den tas omhand också och inte bli vild och galen av glädje över att få gå på en vanlig liten promenad. Jag kan inte ens hälsa på nästgårds längre utan att Shooter blir alldelens tokig, bara han hör min röst börjar han gny och krafsa på dörren.

Nu är jag på väg på jobbet. Den här veckan har varit bra för jag har lyckats undvika John, chefen jag ogillar mer än gröna oliver och mögelost, alla mina pass. Tyvärr tror jag att han jobbar ikväll.

Jag bor i mina skor och min gata är full av sprickor

Vaknade imorse och upptäckte att jag fortfarande bodde i USA. Hushållsosten heter Cheddar (medium sharp), TV4 heter abc, OLW heter Lays, Euroshopper heter Great Value och Ica heter Albertsons.
Fast faktum är att jag nog skulle blivit väldigt förvånad om jag vaknat på andra sidan atlanten, har mer och mer börjat komma till freds med att jag bor här på riktigt nu. Det känns för det mesta helt okej.

Jag saknar människor, väder och allmänna sociala normer hemifrån. Men uppskattar också människor och väder här. Den amerikanska mentaliteten har jag dock i regel svårt för, de är för det mesta så förbannat självsäkra och stöddigt patriotriska, även om det i många fall är omedvetet. Ö-D-M-J-U-K-H-E-T, ska det vara så himla svårt?

Man ska akta sig för att dra människor över en kam. Skithuven finns överallt. Men jag är halvdålig på att akta mig, det ska villigt erkännas.

Just idag saknar jag gatljus, varför finns det inte här? Många hus har utebelysning som ju lyser upp en del av trottoaren, men annars blir det becksvart. Det är skitstörigt när man går kvällspromenad på trottoarer som är ojämnare än min egen sångröst. För tillfället är det visserligen lite mysigt med alla pumpalyktor och Halloweendekorationer, men jag är ändå less på att halverst stuka fötterna så fort jag går ut efter halv 8.

Men det är USA i ett nötskal, sköt dig själv och skit i andra. Och vem fan går på kvällspromenad, liksom.

Can I just give you my person number, please?

Ledig måndag med sol och yoga, jag sov som en stock till halv 11 imorse och sen kände jag inte av ett enda sjukdomssymtom, så det var nog bara vanlig hederlig sömnbrist som spökade.

Nu har jag på allvar börjat ta tag i den här ansökningsprocessen till skolan. Trots att jag inte har tänkt börja officiellt förrän nästa höst så är det två kurser som går nu till våren som jag vet att jag kommer att behöva och därför vill jag få in så mycket av mina ansökningsdokument som möjligt, så tidigt som möjligt. Men alltså herregud vilket meck det är!
I Sverige behöver man ju stort sett bara ange personnummer så kan ju skolan sen själv kolla upp allt du gjort sen kyrkans förskola. Plus skostorlek, tandfyllningar, vaccin och blodgrupp om de nu skulle känna för det.

Icket så enkelt här inte. Allt måste skickas in, inget finns på fil så länge du inte läst alla dina tidigare kurser på samma universitet förstås. Alla dokument måste dessutom vara förseglade så trots att jag har översatta kopior på alla kurser och utbildningar jag läst så måste jag ändå be att få det skickat hemifrån direkt till skolan. Sen behövs det rekommendationsbrev, tre stycken, för inte kan man bara gå på betyg, personlig lämplighet är av största vikt. Och skrivprov (vilket jag iofs kan förstå) och en sida med mina personliga livsmål (kocko..) och prov hit och formulär dit och jag håller redan på att bli knollrig.

Men jag intalar mig att det ska lösa sig till slut och att jag ska få bli student igen. Tills vidare knegar jag på med brickan och blocket i första hugg. I fredags kände jag att jag trivdes på jobbet, för pucko-chefen var ledig. Igår jobbade han och jag trivdes inte alls. Men jag försöker anamma en gåsattityd och låta hans idioti rinna av utan att bli upprörd. Det går sådär hittills får jag väl säga.

Valskyltar och hundpromenad

Söndag och vi har precis spenderat två timmar körandes runt i Pocatello och spanat efter valreklam. Det är för en av Dylans klasser och eftersom han inte kan köra och skriva samtidigt måste jag följa med. Igår körde vi runt drygt tre timmar, två i fredags och imorgon ska vi ut igen. Kul kul.

Annars har helgen bestått av jobb, en långpromenad med grannens hund Shooter och en utekväll. Imorgon är jag ledig och ska se till att gå på yoga. Jag försöker att gå minst en, helst två gånger i veckan, men förra veckan blev det inte av alls. Nu känns det visserligen som att jag eventuellt håller på att bli sjuk, känner mig tjock i huvudet, halsmandlarna ömmar och jag mår allmänt halvdassigt, men tror ändå inte att lite yoga kan skada.

Ikväll blir det ännu en maratonsession med Community. Ingenting slår Modern Family just nu vad gäller favoritserier på TV, men Community kan nog ligga tvåa. Kul, kolla upp den!

Cheferna

Idag har jag blivit misstänkt för svindleri eftersom jag gav chefen 108,54 dollar och ville ha tillbaka 70 då jag var skyldig 38,54. Han slog på miniräknaren både länge och väl, provade 100-31. provade 108,54-31. provade 100-38.54 provade väldigt många kombinationer utom 108,54-38,54 (som jag föreslog….men jag försökte ju uppenbarligen svindla)
Till slut kom tack och lov en annan chefgubbe och gav mig både rätt och mina 70 dollar. Men det är ju bra att veta, är man kass på matte kan man alltid bli restaurangchef.

Jag har många chefer. Tror jag i alla fall. Eller det finns många chefer på jobbet, rättare sagt, och jag är inte helt klar över exakt vem som är min men jag tror att det framför allt är John, han är ”front of the house manager”, var den som tränade mig och har enorma 5-stjärning restaurang-komplex.

Han är å ena sidan extremt stolt över att driva restaurangens i sann kooperativ anda, vilket innebär att du ska kunna gå till en RT restaurang var som helst i världen (eller USA, här är det samma sak) och förvänta dig exakt samma utbud, kvalité och service som du är van vid. Precis som McDonalds eller Dunkin Donuts eller Starbucks. Å andra sidan beter han sig som att han jobbar på en finare bistro i Paris eller en liten lokal trattoria i Rom. Han förstår inte att det blir töntigt att förklara jordtonerna i en Merlot för någon som inte ens vet att det är ett rött vin, eller att föreslå en finare slags gin ($3 extra) till någon i mysbrallor som precis försäkrat sig om att han hinner svepa minst tre drinkar innan Happy Hour är över. Det är inget större fel på honom som chef, jag har bara svårt för hans personlighet. De ytterst få dagar han inte jobbar kommer han in och kollar på fotboll med sina kompisar och dricker öl i baren, bara en sån sak. Han kan uppenbarligen inte få nog av stället. En komisk grej är att han gett mig uppenbara gratispoäng för att jag är Europé, han vill så sjukt gärna verka världsvan och det går liksom inte förklara för honom att diskutera fin europeisk middagsetik á la Paris, Venedig och Madrid med en tjej från Umeå är som att diskutera Floridas stränder med en snubbe från Alaska. Men men, jag spelar med och det är riktigt roligt ibland.

Sen har vi Chris som är högsta tuppen på pinnen och därför inte gör mycket annat än bär välpressade kostymer och går hem tidigt så länge allt flyter smidigt.

Scott är min favorit, han är ”back of the house manager” och därför inte alls min chef, tyvärr. Men han är snäll, ung, smart och realistisk.

Jason är mattesnillet och exakt vad han är chef för vet jag inte men han ser ut som en maffiaboss in training och beter sig så också. Korkad, dryg och oförmögen att le kvalar han inte in på min tycka-om-lista.

Det var cheferna, det.

På väg till jobbet

Fick tips om en bra blogg från syster, den här läser jag nu regelbundet och gillar skarpt. Riktigt läsgodis.
Ett inlägg handlade nyligen om facebook och störiga vänners störiga uppdateringar. Det enda jag personligen tycker är värre än störiga och onödigt frekventa statusuppdateringar är folk som aldrig har en status, trots att de är på fejjan dagligen. Antagligen är de rädda att bli dissade eftersom de själva dissar alla statusar de ser, alternativt önskar att de själva kunde komma på så vitsiga fraser. Fegt.

Jag har hittills bara blockat en tjej, en av Dylans barndomskompisars fru, för att hon inte gör annat än tjatar om sin son, hans eksem, hans tänder, hans krälning, krypning, första steg, första morot, första bussresa… tills jag fick nog och klickade på dölj. Men nu tror jag det kan vara dags att blocka en till. I det här fallet en person som inte kan låta en dag gå till historien utan att låta världen veta exakt hur hurtfriskt det sprungits och svettats och lyfts och tränats. Duktigt, men jag börjar få nog.

Nu ska jag sätta på mig jobbyxorna och snöra ihop håret i nacken och dra dagens strå till pengastacken. Hua så opeppad, men men.

rena porer men skitigt hus

Kickstartade dagen, och veckan, med en ansiktsbehandling. Riktig vardagslyx, inte nåt jag vanligtvis sysslar med, men det var gratis och då är jag inte den som bangar. Jessica, en tjejkompis till Bobby som jag träffade för första gången för ett par veckor sedan, pluggar till kosmetolog och idag hade de öppet hus och gratis behandlingar. Om två veckor ska de klippa hår och då ska jag försöka gå dit igen. Man får inte vara dum när man väljer sina vänner, med lite strategi kan man komma långt. Dessutom är hon jättetrevlig och det känns kul att ha träffat en tjejkompis som dels är lite äldre (32) och dessutom har lite samma intressen.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen och städa huset. Har absolut ingen lust och hade tänkt försöka härda tills det blev så pass illa att till och med Dylan ville städa. Han har en period av uppskjutande som kan vara upp till två veckor då han dagligen kommenterar hur mycket det behövs städas och tvättas och dammsugas, men ändå inte är helt redo att ta itu med det.
Nu är det framförallt dammsugning som behövs eftersom det verkligen blivit höst nu (äntligen!) och vi har löv och grus och skit överallt. Det och badrummet. Och att jag faktiskt ska ta och kavla upp ärmarna beror på att Robby, en kille jag jobbade med hela sommaren kommer ikväll. Han har varit i Colorado och är på väg upp tillbaka till norra Idaho och ska pausa i resan och sova över här inatt. Det ska bli jättekul att träffa honom igen, det tycker både jag och Dylan, men eftersom det är mest min kompis så får jag städa, enligt Dylans logik.

Jaja, nu har vi ju inte en herrgård så det ska inte behöva ta så lång tid det här. Måste. Bara. Komma. Igång.

varken god eller glad

På väg att jobba mitt första brunch-pass. Hoppas det inte blir alltför hektiskt. Inte bra i magen idag… var så sjukt godissugen igår kväll och trots att jag borde vetat bättre, vet bättre, så satte jag i mig en hel kexchoklad utan att ens ta en laktostablett.
Dumt var ordet, sa Bull.

Mer och fler vuxenpoäng

Började skriva ett svar på Stekens inlägg, men det blev så långt att jag bestämde mig för att helt enkelt göra ett ytterligare ett inlägg på temat vuxen- och pensionärspoäng. Jag minns ju när man först började ge varandra vuxenpoäng och att de var lika mycket en komplimang som ”vad trött du ser ut” eller ”mår du inte bra?”

Men nu, ja nu är det kanske inte vinstlotter, men definitivt lite av en fjäder i hatten. Jag har fortfarande inte lyckats kamma hem några poäng för Ica eller Konsumkort, men det skyller jag ju på var jag bor. Jag har både Safeway och Albertsonkort, sådeså.

Sen var det pensionärspoäng. Jag kammade väl tidigt hem en rätt stor summa genom att ha engelsk konfekt som favoritgodis och broderandet borde väl också ge en del. Men där vinner nog ändå Steken. Jag tycker småkakor mest är smuliga, chokladdoppade havreflarn, okej. Men finska pinnar och bondkakor är lika spännande som gamla mariekex om du frågar mig. Jag fikar mycket hellre muffins eller bullar. Kaffe dricker jag ju, men bara med mycket mjölk och helst med godisaktig smak också.

Det extremt länge sen jag spelade bingo. Stödspelade Bingolotto nån gång, men var aldrig biten. Däremot älskade jag gåbingo (av och med pensionärer) i Bygdeträsk när jag var liten.
Vad gäller ungdomsgäng kan jag väl inte direkt påstå att jag tycker att dom är såvärst läskiga, då är jag mycket räddare för folk som är uppenbart drogpåverkade eftersom man aldrig kan vara säker på vad de ska ta sig för. Vilket man väl i och för sig inte vet med ungdomar heller…

Men jag tycker inte om att köra bil när det är mörkt, och det är ju pensio-poäng.

En annan sak som kommer med åldern är ju att man (för inte är det väl bara jag?) inser hur mycket man tar efter sina föräldrar.
Jag bäddar sängen varje dag, det ser ju så illa ut annars.
Jag tycker inte om att ha persiennerna fördragna i onödan. Mammas ursäkt var alltid att blommorna behövde ljus. Jag har inte en blomma och lik förbannat är jag där och drar upp dem.
Jag blir alldelens förfärad varje gång jag ser någon gå utomhus i bara sockar eftersom det var ett av de allra grövsta brott man kunde begå enligt det Norberg-Burlinska regelverk jag fostrades i.
Jag tycker inte det är nåt konstigt att äta fil eller yoghurt till middag, det får man göra. Makaroner till frukost däremot, skulle aldrig falla mig in.

Nä, man blir som man fostras och sen blir man gammal, det är väl så.

kalla mig vuxen

Jag gillar att ha ett kök, till och med mer än jag trodde jag skulle. Jag har hittills (förutom mat då) åstadkommit två födelsedagstårtor, en paj och två omgångar muffins. Jag ska visserligen inte skryta om muffinsen, de vill sig inte riktigt. Undrar om det är pannan det är fel på, för även om jag tar ut dom medan toppen fortfarande är blek så är dom lik förbannat halvbrända på botten. Gjorde en laddning blåbär-banan igår, som inte blev fagar, men god ändå.

Det var liksom ett stående skämt genom hela universitetstiden kändes det som, att jag inte kunde/ville baka eller laga mat. Det var ju sant, det ska jag villigt erkänna, men det berodde verkligen till största del på att jag bodde i korridor och hade äckliga kök och minimala utrymmen att förvara ingredienser.
Jag har ändå alltid känt att även om jag inte har något brinnande intresse för matlagning och bakeri så är jag inte helt tappad, jag KAN sno ihop något om det kniper eller om jag känner för det.

Men här, håller i er nu, kommer vuxenpoängen som kommer skjuta mig rakt upp i pensionärsklassen i ett enda schvung… jag har börjat brodera! Jag vet!!
Men det är inte för kul, eller för att jag är redo för stödstrumpor. Det är ett projekt vid namn ”god svärdotter kammar hem priset för bästa julklapp” och ska bli en stor (vad fasen heter det?) väggbonad med tre tomtenissar och lite bockar och grejs på, till Dylans mamma. Oh yeah.

Kakmonster får en ny innebörd

Den otrevliga kufen kände nog på sig att han varit rejält otrevlig, för igår kom han förbi med hembakta kakor. Det var ju snällt, men vi bjöd honom ändå inte på spelkvällen vi planerat med Beth, Caleb, Nick & Caroline. Jag ville inte och Dylan verkade inte heller peppad på att ha honom i vardagsrummet inte utspädd med fler än sex personer. Jag ska försöka att inte vara sur och arg nästa gång vi träffas, utan ge honom en ny chans, men det är nog inte dumt att låta det gå nån vecka.

Men gårkvällen var lyckad. Bobby kom också och vi spelade sällskapsspel till långt efter midnatt. Quip it! levererade som alltid, Outburst var väl sådär… och nu måste jag se till att hitta den senaste versionen av Scruples som är mitt senaste favvospel.

Idag har jag bakat födelsedagstårta till vår granne Chris som fyller år. Det är han som bor gratis hos Nate och har suttit i fängelse i typ 12 år. Jag vet inte riktigt hur gammal han är så jag skrev Fool 40+ på tårtan eftersom han kallar exakt alla för ”fool”. Han är lite galen, men snäll och jag tvivlar på att någon har bakat en tårta åt honom de senaste tio åren, minst.

Karameller, Kufar och Karaoke

Jahaja, nänä inga bloggtips alltså. Okej, jag får väl fortsätta leta i djungeln av saboterad svenska och meningslösa bilder. Poäng till Steken för att en bild kan säga mer än tusen ord, det är ju sant. Men en bild kan också säga att du inte har tusen ord, eller ens ett, och då är det en dålig bild.

Igår fick jag paket hemifrån. Igen får man väl säga, syrrans paket var väl en tre veckor sen kanske, och så smäller mamma till med ett så tätt inpå, känner mig lite bortskämd. Allt var bra, mjukost, tidningar, korsord, lösviktsgodis…lite mer engelsk konfekt hade inte skadat, men jag ska inte klaga. Istället sitter jag och trycker skumbilar och fiskar och njuter av hemmasmaken.

Man ska akta sig för vad man säger om folk på bloggar, för även om jag inte tror att det är nåt direkt problem i mitt fall så kan det ju faktiskt hända att de skulle få för sig att läsa det man skriver. På så sätt är det bra med en blogg på ett språk som de flesta drabbade inte kan läsa.

En kille i Dylans program som vi umgåtts med ett par gånger senaste månaden var med oss ut igår kväll. Torsdag är karaokekväll på Charley’s (Pocatellos enda och förvånansvärt välfyllda gaybar) och de gånger vi varit där har det varit väldigt bra. Roliga, trevliga människor och gemytlig stämning. Jag sjunger inte men tycker det är kul att se och höra andra göra det. Förra veckan blev jag visserligen upptvingad på scen av Linnea och de två tyskorna för att sjunga Abbas Thank you for the music. Tyskar alltså… men Linnea tyckte också att det var en jättebra ide, herregud…
Så ja, jag stod där med mick i hand, trots att jag är ärlig när jag säger att jag hellre skulle slicka senap från en skitig trottoar än sjunga inför publik. Men jag mimade hela tiden så inga oskyldiga trumhinnor kom till skada.

Hur som helst, det var ett sidospår. Huvudleden skulle gå till slutsatsen att den här killen, A är en riktigt jävla skum kuf. Socialt missanpassad och kamratligt obegåvad, visst. Men det har man väl träffat andra som är. Den här killen har tydliga psykopattendenser. Han har enligt egen utsago (och jag tvivlar inte på att han talar sanning) aldrig pratat med en tjej på ett normalt sätt och är så desperat efter kvinnligt sällskap att en blinkande skylt med texten ”Desperat!” vore överflödig.

Nu har han fått för sig att det är mitt jobb att hitta en tjej åt honom… samtidigt som han kan vara direkt otrevlig och elak, både mot mig och andra, så fort vinden vänder och han känner för det. Han är oberäknelig, obehaglig och jag tänkte tidigare att vi skulle försöka vara snälla mot honom och bjuda med honom när vi hittade på saker. Men efter igår kväll tänker jag att fan heller, osocial kan jag hantera, men ska han vara rent otrevlig kan han fan stanna hemma.

Inte bara språkpolis, bloggsnobb också

Jag hatar bloggar som bara är bilder. Det borde finnas ett annat namn (blodd…?) för detta mediefenomen. Okej att de flesta bloggar innehåller både text och bild och det är ju bra, jag är personligen värdelös på att ladda upp bilder (ids int) som kanske skulle kunna tillföra en hel del till vad jag skriver, men jag tycker ändå att det är texten som är/ska vara huvudsaken.

Problemet ligger egentligen i att jag saknar bloggar att följa. Steken och ett par till i all ära, men jag vill ha mer och fler. Så då och då surfar jag in på aftonbladet blogg och klickar runt bland bloggarna där. Och alltså. Ja återigen så känner jag att jag inte borde klaga för det är ju inte direkt så att jag löser världens problem eller informerar om naturkatastrofer på min egen blogg…

Men, alltså jag fattar inte varför man tar en bild på sin fullproppade (men ändå extremt normala och vanliga) diskho och skriver ”Måste diska” eller lägger upp 8 stora bilder på vad man shoppat på HM en eftermiddag. En topp per bild. Puckon.

Sen har jag även extremt svårt att ta folk som inte behärskar (eller rent ut toksuger på) det skrivna ordet på allvar. Det är lite synd, det erkänner jag, men jag kan inte hjälpa det. Ett seriöst blogginlägg om alkoholism, skilsmässa och delad vårdnad om små barn tappar så mycket för mig när författaren använder uttryck som oxå och najs, fritt blandat med ord som ändock, synnerligen och befintlighet. Lägg till detta att människan inte kan stava, särskriver som synden och skapar en helhet som liknar en blandning av ett fjortis-sms och ett brev från 1932.

Shit vilken dryg snobb jag låter som nu. Jaja, det tar jag. Men poängen är att jag vill ha tips på bra bloggar. Nån som har nåt?

besök till huvudstaden

I helgen har jag fått se Boise för första gången. Men det var ett hastigt och späckat besök så det känns nästan som när man bara varit på flygplatsen i en stad, det räknas liksom inte.
Dylan hade två fotbollsmatcher där på lördan så vi steg upp halv 6 och bilade iväg. Jag hade lovat innan att jag kunde köra minst halva sträckan så att han fick vila inför sina matcher. Men jag vaknade inte förrän vi var framme vid halv 10, men dreggel på kinden och stel nacke, sov som en stock hela vägen och D fick väl skylla sig själv som inte väckte mig.

Så spelade dom sina matcher, på rad med bara en knapp timme emellan. Solen toksken och dom förlorade båda. Jag kollade nästan hela tiden men passade även på att vandra runt lite och kika på att blåklädda fans som invaderat stan och framförallt universitetsområdet där vi var.
Anledningen var att Boise State University spelade mot Oregon State (Amerikansk fotboll förstås) på lördagkväll och matchen hade blivit utvald till ESPN game of the day. Typ som om Eurosport skulle få för sig att livesända en UIK-match…. Det var som ett Hultsfred av smurfar. Till och med deras matchplan är blå, vilket är väldigt störigt när man ser matcherna på TV för spelarna är också blå och svåra att se. En annan kul(?) grej är att fåglar störtar och dör på matchplanen lite då och då för att dom tror det är vatten.

Men ja, vi såg matchen på TV hemma hos Bobby & Jakes kompisar där det var grillning och allmänt avskedshäng, Jake far till Uruguay imorgon. På riktigt. Hoppas jag iallafall för nu går jag fasen inte på en avskedsfest till för honom, där har han verkligen mjölkat ur allt som går.

Sen sov vi på golvet för någon hade räknat lite fel vad gällde antalet madrasser och sängar och igår körde jag hela sträckan tillbaka med stel rygg och en snarkande Dylan bredvid mig.

Imorgon börjar jag på Ruby T och i övrigt håller jag på att försöka skrapa ihop rekommendationsbrev och översätta betyg och grejer och ser fram emot kommande studier.

Långtråkslöpning

Imorse klev jag upp laddad. Nä, det gjorde jag inte alls. Jag klev upp lite lätt illamående och med en ”ska jag verkligen?” känsla. Men jag gjorde mig i ordning. Tejpade vänsterfotens tår ordentligt eftersom jag har haft problem med blåsor där och satte mig på cykeln.

Punka!

Vafan, jag tror inte jag haft punka sen i femman eller så. Jag tog det genast som ett tecken från gudarna.
”Det är inte meeeningen” skrek himlen och jag var beredd att hålla med och ersätta min planerade löpning med en liten runda kring kvarteret. Men jävlaranamman, ville annorlunda så jag gick till gymmet och sprang 16 km på löpband.

Det kändes inte härligt och uppfriskande på nåt sätt. Det kändes framför allt otroligt långtråkigt, jag beskådade ett vägarbete från första parkett genom gymfönstret och jag vet inte om gubbarna som la asfalt hade roligare än mig. Det kändes även jobbigt i låren som fortfarande inte förlåtit mig för mitt plötsliga infall av fartträning i måndags och i höger knä som varit lite halvdassigt sen gymnasiet.
Men jag sprang klart ändå. Och när jag sedan stannade och kikade ner på mina fötter var högerskon alldelens röd av blod.

Ooops. Ska kanske tejpa båda fötterna nästa gång jag springer så långt.

Men jag kände inget medan jag sprang. Fast när jag gick hem kändes det. Och plaskade lite i skon.

Dylan tyckte det var skitäckligt och betedde sig som att jag opererade ut en blindtarm när jag tog av mig strumpan. Men jag var stolt jag. Riktiga löpare tappar ju naglar och sånt, det har man ju hört.

Jag har även hört att har man tänkt springa en halvmara (vilket jag alltså tänkt, därav all denna löpning) så ska man se till att man sprungit, om inte hela sträckan tidigare, så åtminstone 16 km. Eller 10 miles, nu räknar jag ju miles istället för kilometer. En halvmara är 13,2 miles och idag sprang jag 10. Enligt den internetartikel jag anlitat som personlig coach så klarar man 13,2 om man klarar 10. Och det gjorde jag ju. Så det känns bra. Nu ska jag viiiiila tills på måndag och låta mina tånaglar luftas så mycket det bara går. Och inte springa så långt på löpband igen, för fan vad tråkigt det är, men jag ville bara vara säker på att sträckan verkligen blev rätt.

servitris eller hjärnkirurg?

De ringde från Ruby Tuesday’s idag. Det är tydligen mer avancerat att servera mat och dryck än man kan tro, eller de verkar tro det i alla fall. På fredag får jag komma på min tredje (!) intervju. Tre intervjuer, med tre olika chefer. Bestämmer de sig sedan för att jag är värdig chansen får jag genomgå fyra dagars träning och sedan göra slutprovet. Det är ju helt sanslöst.

Jag hoppas fortfarande på bryggeriet, vore underbart ljuvligt att få det jobbet först så jag kunde säga till Ruby T’s att hoppa i älven med det feta benet före. Men ja, stoltheten har ju redan tagit så många steg tillbaka att den står med röven trycket mot källardörren så jag ska väl inte hoppas eller säga för mycket.

Istället hänger jag mitt hopp och framtidstro på skolan. Jag ska sikta och söka högt och sen får vi se, om jag kommer in och om jag får ekonomin att gå ihop. För tillfället gör det bara livet lättare att tänka på framtida studier.

Val, PiYo, Ruby T...

Idag har jag haft en intervju på Ruby Tuesday’s, min andra och även om det kändes mycket positivt så vet jag inte definitivt besked förrän högsta hönset (eller tuppen eftersom det är en man) sagt sitt. Vice högsta tuppen som intervjuade mig sa i alla fall att han skulle ge mig alla tuppar upp så vi får väl se.

Helgen var trevlig, i lördags var vi hemma hos Jake & Bobby tillsammans med ett tiotal av deras kompisar. Jake flyger till Urugay om bara några dar nu, så det var avskedskväll.
Hur som helst så var det en tjej där, Jessica 32 år gammal, som bott här i Pocatello i tre år utan att hitta nåt jobb. Uppmuntrande.. inte. Nu har hon visserligen precis fått ett servitrisjobb och utbildar sig dessutom till kosmetolog (eller nåt sånt) men ändå… jobbmarknaden är helt sjukt dålig.

Jag ser verkligen fram emot att börja läsa kurser igen efter jul. Imorgon ska jag träffa en gubbe som är ansvarig för antagningen och försöka övertyga honom om att jag inte behöver göra en massa jobbiga (och dyra) TOEFL-prov…. Professorn jag träffade förra veckan trodde ju inte det skulle vara något problem men det är trots allt inte upp till honom.

Imorse var jag på mitt absoluta favoritpass på gymmet, PiYo. En blandning av Pilates och Yoga med världens bästa instruktör Holly. Det är all bra stretch och balans från yogan, men det går fort och är jobbigt och man känner ändå att man har tränat efteråt, som ett pilatespass. Jag var på yogan i fredags men njäe… jag kan inte låta bli att tänka att ligga still och andas kan jag göra hemma.

Och om valet hemma kan jag väl bara säga att jag är glad att jag i alla fall röstade. Har man inte röstat tycker jag inte man har rätt att klaga på resultatet. Sen kan man säga att man inte är tillräckligt påläst och inte vet vad alla partier står för och hej faderittan.
Men då gör man så att antingen läser man på, eller så frågar man en person eller fyra som verkar vettiga vad de tänkt rösta på och varför, eller så frågar man sig vilka partier man verkligen INTE håller med och sen röstar man på ett annat parti…. Men man röstar i alla fall. Röstar man inte har man hållit käften och då kan man fortsätta med det.

Heja Idahos veggisar!

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle se en veg-kampanj i USA (och framförallt inte i Idaho) som var så bra och vettig och borde vara en förebild för att vegan och vegetariankampanjer everywhere.

På universitetet igår stod en kille och delade ut flygblad. Jag brukar alltid ta emot flygblad, för att vara artig och ibland är det ju typ en rabattkupong med eller nåt. Men det här var en liten broschyr på typ 8 sidor om köttindustrin och dess fasor och baksidor. De första 4 sidorna kändes väldigt standard, jag har sett bilderna och hört faktan förrut… Kycklingarna har det fruktansvärt, grisarna lider, korna har inte fullvärdiga liv osv osv.
Alltså jag håller ju med, och jag äter ju inte kött, men jag brukar alltid tänka att folk kanske läser de här broschyrerna och tar en ostmacka istället för en burgare samma kväll och sen är det glömt. Det är för mycket, för drastiskt att begära att nån ska bli vegan bara så där.

Men så den här Idaho-versionen från igår då. Den ägnade halva broschyren åt att föreslå små, små, förändringar. Bli inte vegan om du inte är påläst och tror att du kan klara av det, det är mycket bättre att istället bestämma sig för att ha en kött-fri dag i veckan och försöka vara medveten om hur många köttbaserade mål man äter varje dag. Att tänka på att ibland då och då köpa veg burgare istället för hamburgare eller bara låta bli baconet på ostburgaren. Typ såna saker.
De skickade med rabattkuponger på vegburgare och uppmuntrade folk att prova…. och kanske se det som ett alternativ, inte byta ut köttet för alltid.

Det var en väldigt informativ och alvarlig broschyr, men samtidigt vänlig och inte alls påträngande eller dömande. Jag blev väldigt, väldigt imponerad och vill ge veg-rörelsen i Pocatello en stor eloge för att tackla problemet på ett så vänligt och vidsynt sätt.

röda ögon och blå känslor

Det är en personlig bergochdalbana, fick inte jobbet jag verkligen hoppats på (det på universitetet) och tackade ändå nej till skitjobbet jag fick i fredags. Men hade ett möte med en mycket trevlig och positiv professor imorse och blev peppad på att läsa mer än bara den ESL- examina som jag tänkt.

Men pengar, pengar… jag vet inte.

Så kom jag precis tillbaka från Ruby Tuesday’s där chefen tyvärr hade blivit akutupptagen och så ska jag komma tillbaka imorgon istället. Förmodligen lika bra det eftersom jag ser ut som att jag har simglasögon på mig under huden efter att ha gråtit både igår kväll och nu i eftermiddag. Över spillda jobb och tappade förhoppningar. Det är så lätt att tappa hoppet och så tröttsamt att plocka upp det igen.

Bra helg, synd att den tog slut

Måndag igen, helgerna går alltid för fort. Inte när man jobbar helg, men annars. I fredags var vi ju alltså på marknad och höjdpunkten där var en hypnosshow. Jag har aldrig sett folk bli hypnotiserade live förut och även om jag väl inte direkt trott att det var kvacksalveri så var jag väl ändå minst sagt skeptisk. Men det här var helt klart en av de bästa 30 minuters gratisshower jag sett.

Hypnotisören tog upp ett tjugotal frivilliga personer från publiken på scen och gjorde först några enklare avslappningsövningar för att se vilka som var mottagliga och tillräckligt avslappnade. Efter att sen ha sållat ut 4-5 som inte var det så hypotiserade han resten, inget märkvärdigt utan typ som man sett på TV ”jag kommer räkna baklänges från 100, innan jag kommer till 95 har du sjunkit långt ner i en skönt dvala… dina fötter känns tunga, dina axlar är mjuka…osv osv”

Sen målade han upp en massa olika scenarion medan de hypnotiserade satt där i en halvcirkel på scen. De var på en strand i 40-gradig värme och folk började klä av sig, flämta och fläkta och skrika att de var törstiga. Sen vart det plötsligt iskallt och de frös och skakade och hackade tänder. De åkte flygplan, limousin och målade hus, men det bästa var finalen då han fick alla att tro att de vunnit en miljon på lotto. Folk hoppade runt, skrek, vrålade och var som galna. Och när lyckan var som störst så säger han ”Nej, men vad sa jag? 7? Det är ju en 2:a!”

En kille i tonåren började gråta, en äldre man vart som galen och skulle stämma nån (det var lite oklart vem) och stämningen svängde från eufori till total uppgivenhet på en sekund.
Det var en riktigt, riktigt bra show.

Sen gick vi runt och kollade på djur, åt friterad marknadsmat, hängde i öltältet, åkte lite karuseller och for hem. Väl tillbaka i Pocatello mötte vi upp med Bobby och Jake det blev en hel utekväll, som alltid med de killarna…
Lördag stannade vi hemma, lagade gomiddag, mumsade svenskt lösviktsgodis (tack Ida!) och kollade film, Gomorra. Precis som med boken så gav jag upp efter en halvtimme. Jag har inget tålamod med svåra filmer…tyvärr.

Och igår söndag kom Nate över och berättade glatt att Chris (ex-fängelsekunden) lyckats få jobb som diskare på Ruby Tuesday’s och det skulle firas med grillmiddag. Sagt och gjort. Jag bjöd Linnea och sammanlagt var vi nog ett tiotal som smaskade på räkspett, fisk grillad på planka, sallad, vitlöksbröd, (kyckling och stek för de som ville, vilket ju var alla utom mig) och en smulpaj som jag slängt ihop i ett tillfälligt infall av baksug tidigare under eftermiddagen. Det var en fin kväll och vi satt uppe runt elden ända till midnatt. Det var även min namnsdag men det kom jag ju inte på förrän imorse när mamma påminde mig.

Och nu är det vecka igen. Suck. Jag måste bestämma mig innan onsdag om jag vill ha skitjobbet jag fick i fredags eller inte. Alltså jag vill ju inte ha det. Men frågan är väl om jag har råd och nog is i magen för att tacka nej.

Internet jäjä

Jabahaba, få se nu då. Det största som hänt idag och sen senast är att vi fått internet! På riktigt och stabilt och säkert och vi har nu netflix och skype och limewire och allt annat såntdärnt man inte egentligen behöver men som ju är så trevligt.

Sen har jag fått ett jobb också, men inga klackar i taket ännu. Det är ett deltidsjobb som betalar sämre än dåligt och jag har inte tackat ja än, ska vänta till nästa vecka och se vad en annan intervju på måndag ger. Från universitetet har jag fått veta att anställningskommittén nu börjat se igenom ansökningarna och ska fatta sitt beslut snarast… vad nu det betyder.

Fredag idag i alla fall, och vi är på väg på marknad. Southern Idaho State Fair har hållit låda i Blackfoot (20 min härifrån) i nästan en vecka redan och nu ska vi ta oss dit och beskåda spektaklet. Jag, Dylan, svenska Linnea, vår granne Nate som kommer från Blackfoot och Dylans bekant Adam. Förväntar mig inga underverk men hoppas på en trevlig eftermiddag med märkliga människor, flottig mat, dyra karuseller och allt annat som hör marknader till.

Man måste ju ändå uppskatta ärlighet

Igår morse när jag var på väg hem efter ett pilatespass på campus så träffade jag på Jake, Bobbys pojkvän. Bobby följde ju med oss till Lava Hot Springs i måndags och hakade även på senare på kvällen när vi såg amerikans fotboll hos Nick & Caroline och åt tårtan jag bakat till Dylans födelsedag. När vi sedan skjutsade hem Bobby skickade jag med det lilla som var kvar av tårtan så att Jake skulle få smaka.

Personligen så tyckte jag att den blev helt okej, om än lite torr. Det skyller jag på för mycket mjöl, borde ha minskat mängden eftersom jag tillsatte kokos, samt att jag bara delade den i två delar. Med tre lager tårta och två lager fyllning hade den ju onekligen blivit saftigare. Jaja, man lär sig till nästa gång.

Men vid serveringen var D den enda som erkände att den var lite torr, de andra sa att den var sååå goood och smackade och mumsade. Det var en klassisk kombination av artiga amerikaner samt det faktum att de nog inte smakat många tårtor i sina liv som inte kom från en kartong pulver.

Men så Jake nu då. Föreställ er de klassiskt bögiga handgesterna och smackande tjejljuden alá fjortis för en mer detaljerad bild av samtalet.

Jag: Hey, did you get to try the cake monday?
Jake: Yeah…..I did not like it.
Jag: Oh…you didn’t?
Jake: Nooo…did you make that?
Jag: Eh..yes.
Jake: Yeah…I don’t know if it was the banana or what. But it was not good. Like, NOT good.

Vad säger man? Han var ju ärlig iallafall.

Vännerna -del 2

Vännerna ja. Efter ännu en vecka kan jag väl inte påstå att cirkeln blivit så mycket större, men lite större och lite mer intrikat.

Jag har nu träffat och bekantat mig med svenska Linnea. Hon är 27, från Lövånger, har varit instruktör på iksu och verkar i allmänhet väldigt trevlig och uppåt. Hon är som sagt extremt allergisk mot katter, men det är väl det enda negativa.

Vi har tagit en öl med ytterligare två killar från Dylans institution, Jason och Todd, trevliga killar som visserligen verkar rätt less på stan och på väg härifrån, men ändå.

Sen har vi umgåtts mer med de två paren. Caleb & Beth är roliga, spontana och jag gillar dem verkligen, bägge två. Tyvärr känns det lite som att de och det andra paret, Nick & Caroline, är lite av en sammansvetsad kvartett som sällan gör något utan varandra och N&C är inte jätteroliga. Det är inget fel på dem, absolut inte, de är trevliga och vänliga och allt sånt, bara tråkiga och stela.
Så även om jag hemskt gärna skulle bjuda hem C&B på middag eller spelkväll eller nåt så känns det som att det skulle vara otänkbart att bjuda dem utan att inkludera N&C.
Nåja, det är ju ingen katastrof. Imorgon är röd dag och ledig så vi planerar en tripp till Lava Hot Springs alla sex och det ser jag fram emot.

Sen har vi Bobby. Även om jag aldrig trott att Dylan har haft bögfobi så trodde jag ändå han överdrev lite när han redan första helgen vi träffade Bobby & Jake klagade så smått över att Bobby verkade intresserad. Sen nämnde han det igen, vid ett par tillfällen, förra helgen då vi träffade B&J både fredag och lördag.
Jag märkte inget, men det var tydligen lite klappar under bordet och blickar och sånt. Och nu har Bobby helt slutat sms:a och kontakta mig, det är bara D som gäller och den här helgen var han verkligen ihärdig. Vi umgicks inte alls med honom och Jake eftersom vi hängde med de två paren från föregående paragraf men Bobby sms:ade D non-stop och verkligen tjatade om att vi skulle komma ut och festa med dem.

Och nu sms:ade han precis igen… frågade vad D hade för sig. Jake är hemma och hälsar på sin familj så Bobby är ensam.
Hmm, D bjöd med honom till Lava Hot Springs imorgon och det verkar som att han nappade på det. Så vi får se, det blir säkert trevligt. Och jag gillar Bobby och det är inte direkt så att jag blir svartsjuk på en liten bög från Mexico (ursäkta uttrycket) men jag hoppas bara att det här inte ska sluta med att vi inte alla kan umgås som vänner längre.

Over here vs. Over there

Hur förklarar man USA för en som aldrig har varit här? Hur förklarar man Sverige för en som aldrig varit där? Det är inte lätt.
”Typ samma fast ändå annorlunda” har blivit något av mitt standardsvar.
När jag träffade Linnea från Lövånger som är här som utbytersstudent från Umeå Universitet och aldrig varit i USA förut insåg jag ännu en gång hur pass länge jag ändå varit här och hur pass van (avtrubbad?) jag blivit vid vissa amerikanska seder och vanor.

Den vanligaste missuppfattningen går åt båda håll och det är att Europa och USA är homogena. Dylan fick ofta förklara för svenskar som varit till Florida eller Boston eller nån annan storstad på östkusten, att det var ju trevligt, men vad hade det med honom att göra? Och precis likadant reagerar ju jag när folk vill prata om Italien eller frågar om Sverige är ungefär som Amsterdam… hur ska jag kunna veta det?

I USA måste man ha bil. Har man inte det blir man sjukt begränsad, det är inte alls bara att ta bussen eller taxi (förutom i vissa städer ska du vara glad om det ens finns en buss) och som de allra flesta samhällen är uppbyggda kan du inte bara gå ner stan, för stan är utspridd och även om det inte är längre än nån knapp kilometer mellan de affärer du vill till så ska du vara glad om det finns en gångväg eller ens en trottoar. Längre sträckor, mellan städer, så flyger man eller kör bil. Tåg finns, men inte många och framför inte många för persontrafik. Långfärdsbussar finns också, men de är varken speciellt pålitliga, billiga, säkra eller något av de andra adjektiv man gärna vill kunna använda om sitt färdsätt.

Jag skulle säga att amerikaner bilar i större utsträckning än svenskar, mest för att de vill kunna stanna, vila, starta, stanna och ändra sig, precis som det passar utan att måsta ta hänsyn till någon annans schema. Det är även därför det är så svårt att få kollektivtrafik att slå igenom, det är lättare att få en svensk att spontant börja prata hemligheter med någon de inte känner än att få en amerikan att vänta på en buss eller anpassa sin morgonrutin efter en turlista.

Och att förklara för amerikaner att jag hatar forcerat kallprat är stört omöjligt. Så fort Dylans telefonpratglada familj ringer (speciellt vid högtider och födelsedagar) ska telefonen skickas runt som en annan Alladin-ask med bara de äckliga bitarna kvar. Alla ska prompt prata med alla så att det blir riktigt och rätt och jag haaaatar det. Men D förstår inte varför.

Linnea läser en kurs som heter ”An introduction to American life and culture” och den verkar ungefär hur kul och stereotyp som helst, skulle nästan önska att jag kunde smyga med när de ska göra studiebesök på en vapenaffär.

Den här gången fick dom till det, fransoserna

Sist jag såg en fransk film var i Moscow med Dylan och Juri på skolans biograf och den var så sjukt dålig och tråkig att jag ville springa därifrån hela tiden. Varför gjorde jag inte det? Vet inte, nåt drag av gott uppförande kanske.
De enda filmerna jag hittills övergett mitt i (på bio eller philm) är Djävulens advokat och Star Wars.

Men hur som, igår kväll var vi och kollade in det här universitetets bio, dom visar film nästan alla veckans dagar och det är gratis med studentkort, vilket jag också har i egenskap av fru. När D frågade om jag ville cykla iväg och titta på en fransk film svarade jag spontant att om den var i klass med den förra franska filmen han föreslog så skulle jag hellre stanna hemma och titta på min egen navel i två timmar. Men så följde jag med i alla fall.

Filmen hette ”The Diving Bell and the Butterfly” översatt alltså och är baserad på en sann historia. Och den var bra, lång och ledsam på många sätt, men ändå bra. En väldigt fin film om en man som är paralyserad och fånge i sin egen kropp men skriver en bok med hjälp av bara ett ögonlock.

Och ikväll ska jag träffa svenska Linnea. Det ska bli intressant, och förhoppningsvis trevligt också.

en vaken doktorand

Dylan bjuder på dagens citat efter att han avslutat sin en-lektion-på-hela-dagen-dag och sitter i sin älskade gungfåtölj och läser en superspännande bok med titeln ”The paradoxes of the American presidency”:

-Man, I forgot the harderst thing about college is not falling asleep..”

Det är ett hårt liv han lever.

Och jag, jag tjatar på universitetet (samtidigt som jag försöker verkar otjatig, vilket är svårt) och nu säger de att de håller på att läsa igenom ansökningarna för att bestämma vilka de ska ringa för en första telefonintervju. Åh, kan de inte bara bestämma sig nån gång, så jag åtminstone vet om jag ska sluta hoppas.

Vännerna

Svenskan har tagit kontakt! Vi har inte träffats IRL (tror aldrig jag använt den fortkortningen förut, men nån gång ska ju va den första) ännu, men hon mailade mig i torsdags. Och igår träffade jag Dylans nyfunna kompisar från hans doktorandprogram, två par, Caleb & Beth och Nick & Caroline samt en Adam. De var trevliga hela bunten och verkar lovande för kommande umgänge.

Till vår sakta men säkert växande umgängeskrets hör ju nu även våra grannar, Mark och Lindy som bor vägg i vägg och är unga (18 och 20) men trevliga, och Nate och Chris i huset bredvid.
Nate är vår ålder, pluggar, jobbar extra i en sportaffär, har en hund som heter Shooter (som gillar att jaga Daisy) och är kort sagt en ytterst normal kille. Det enda onormala med Nate är väl att han låter Chris bo hos honom, gratis.
Chris är i 40-årsåldern, kommer ursprungligen från Detroit och har spenderat drygt 13 år i fängelse för diverse brott (har inte direkt frågat om detaljer kring vad han åkte in för..) och försörjer sig för tillfället genom att lägga tak lite då och då och äta Nates mat. Han är snäll, på en lite skumt ghettosätt, men det märks att halva hjärnan är sönderkokad av knark, alkohol och ett gangsterliv utan dess like. Karln har blivit skjuten och knivhuggen och gud vet allt, har fyra barn han aldrig träffar och har varit gift tre gånger. Men Nate låter honom alltså bo hos honom och Chris är så tacksam att han lovat att verkligen försöka låta bli att bli arresterad igen, för då skulle ju Nate bli så besviken….sig själv verkar han ha slutat bry sig om för länge sen.

Men Nate och Chris gillar att grilla och sitta ute på verandan och snacka skit, de är lättsamma och trevliga och förutom att våra husdjur inte kommer överens så är vi väldigt goda grannar.

Och sen har vi Jake och Bobby, ett par som vi träffade förra helgen och har umgåtts med en del under veckan som gått. Bobby jobbar på universitetet och verkar känna gud och alla människor i Pocatello. Jake pluggar och ska dra iväg på utbyte till Uruguay nu om några veckor, de var så vi träffades för vi pratade om Sydamerika. Hursomhelst, de är jättetrevliga och roliga och bra att känna eftersom de har så många kontakter.

Ja, det var vännerna det. Hoppas på fler men är nöjd med skaran som den ser ut hittills.

vitsigt

Pratade med mamma på telefon igår.
M: Jo åsså läste jag ju din blogg…och alltså, jag tror att du måste ju ha stavat fel på rakat.
Jag: Nej, det var ett försök till ordvits…du vet, rakad katt…rakatt.
M: …jaha, jaja, det va ju vitsigt. Det förstod jag inte, jag tänkte att nu har hon varit borta för länge!

Men det har jag inte. Eller jo, på vissa sätt har jag ju det. Det har varit på tok för länge sen jag åt mjukost eller lösviktsgodis och såg på SVT och badade i svenska vatten och allt det där. Men när det gäller svenskan så tycker jag faktiskt inte att jag tappat så mycket. En del såklart, det känner jag ibland när jag pratar i telefon eller när jag som nu i somras faktiskt sprang på en svenska i norra Idaho. Men jag internetar ju så pass mycket på modersmålet att ändå känns som att det sitter tryggt i hjärnbarken (eller heter det hjärnbalken?).

Idag hade jag faktiskt tänkt skriva ”sluta särskriva jag får psyk bryt” som status på fejjan, men ångrade mig i sista stund och skrev om en störig aerobicsinstruktör och mina skumma utslag/insektsbett på magen istället. Men seriöst, det enda som stör mig mer än särskrivningar är folk som inte kan använda de och dem rätt. Det får min inre språkpolis att slå på sirenerna och ta fram handklovarna.

Och mamma: hälsa pappa att jag köpt en termometer, så nu är stället bobart på riktigt!

gratis är gott och svalka är skönt

Gårdagen och dagen har bjudit på osannolikt svalt väder, som om vädergudarna läste min blogg och bestämde sig för att vara lite snälla. Det regnade visserligen igår, och det förstörde våra planer på att fara och bada och blötte dessutom ner vår tvätt som vi hängde i hopp om att regnvädret var över. Men det var ändå underbart att sitta inne och kolla film i långbyxor utan att svettas det minsta. Idag har det varit sol, men inte varmare än 25 grader enligt min inbyggda gissningstermometer och svalt i skuggan. Nu ska det visserligen ligga runt 35 resten av vecken men det var skönt så länge det varade.

Nu ikväll har vi strosat runt main street och samlat kuponger, provexemplar av schampo, tandkräm, skosnören och gud vet allt och ätit gratis middag bestående av snittar, en bäbisportion spagetti, en annan bäbisportion tacos, lite godis och popcorn. Det var ett jippo för att välkomna nyinflyttande studenter och även om vi inte vann stora priset bestående av 500 dollar presentkort på matvaror, så kändes det värt ändå.

Dylan har dessutom hunnit med att klippa hockeyfrilla för 10 dollar. Hehe, sååå illa är det inte men nacken är oroväckande lång och skvallrar om en närstående liknelse vid en tjeck från 1984.
Och jag laddar för jobbmarknaden imorgon, fast jag tror inte på riktigt att det kommer ge så mycket. Men man vet aldrig och det är ju inte så att jag har en massa annat för mig.

Och jo, filmen vi såg igår heter The blind side och var den som Sandra Bullock vann en massa priser för. Den var väldigt amerikansk, men faktiskt också väldigt bra, baserad på en sann historia.