det löser sig

Spännande dag idag. Jag har alltså lyckats ragga upp en gratisfotograf till bröllopet, tjänafaktorn är skyhög eftersom det kan kosta uppemot $1000 att hyra en fotograf som är med under hela bröllopsdagen och fotar och redigerar och har sig. Det tycker de flesta amerikaner är ett måste och pungar glatt ut, men i brist på budget och uppblåsta egon så hade vi tänkt skippa det och istället skulle Dylans mormors väninna som är hobbyfotograf plåta galejet för en billig penning. Men, så bestämde sig den tanten för att fara till Mexico istället och där stod vi utan fotograf. Men igen, så hittade jag alltså den här killen, Ben, på craigslist (typ Blocket).

En gammal landskapsfotograf som vill sadla om till porträtt och försöker bygga upp en portfolio. Alltså, han vill ha folk att fota, vi vill bli fotade. Perfekt! Så idag träffades vi i parken där bröllopet ska äga rum och han tog lite testbilder, en av vilka ni ser här. Sen ska han alltså fota bröllopet gratis mot att han får använda de bilder han gillar i sin portfolio. Som en schysst grej och form av betalning har vi även lovat att följa med honom till Spokane nu på lördag och leka fotomodeller hela förmiddan i en massa olika munderingar och miljöer som han gillar och vill plåta. Tid är verkligen pengar. Jag viste bara inte att jag var så rik.

Det som annars höjde spänningsfaktorn för dagen var frågan om huruvida det får serveras alkohol i parken vi hyrt. En rätt grundläggande fråga som ju kan vara av värde att kolla upp i god tid tycker man. Jag frågade Dylans mamma Dana för ett par dagar sedan när vi promenerade förbi parken och såg ett par sitta med en flaska vin och äta picknik om hon visste att det var dubbelkollat.

Hon visste ingenting, sa att det fick jag prata med Darryl om, det var ju han som hade ringt och hyrt parken och betalat handpenningen. Så jag frågade Darryl, som sa att det hade han inte alls frågat utan det hade Dylan kollat upp. Jag börja ana en hel massa oråd och frågade Dylan som blev minst sagt upprörd eftersom fadern bokat parken medan sonen befann sig i Sverige och Dylan specifikt bett Darryl kolla att vi inte skulle hamna i trubbel för att det serverades öl och vin till maten. Så med mindre än två veckor kvar till vigseln stormade det rejält i det Stiegiemeierska hushållet om vem som egentligen sagt och gjort vad och jag fick själv ringa stadskontoret och fråga (de andra tre var alldelens för hispiga). Och det var lugnt. Så länge all dricka, alkoholhaltig eller inte, serveras i plastglas kommer ingen att klaga. Dana blev så lättad att hon fick tårar i ögonen och spontankramade mig, vilket kändes märkligt. Läget mellan far och son är dock fortfarande spänt.

nichts besonderes

Seg dag i soffan. Vi var på ännu ett bröllop igår, Dylans kompis från high school som gifte sig. Jag grät inte alls under vigseln, dock… den var faktiskt nästan störande. Prästen läste så många avsnitt ur bibeln att det kändes som söndagsskola och sen pratade han om underkastelse och lydnad. Inget sånt på mitt bröllop, här ska varken underkastas eller lydas. Men den efterföljande festen var jättetrevlig. Dans, mat, tal och glada människor. Det ska nog mycket till för att misslyckas med ett bröllop egentligen, förutsättningarna för en lyckad tillställning är ju liksom ganska många.

Annars händer som vanligt inte så mycket. Dylan har fortfarande inte köpt sin ring, vilket jag tycker att det börjar bli hög tid att göra. Vi har heller inte bokat hotellrum till bröllopsnatten eller fixat MC, men däremot håller jag på att håva in en gratis fotograf…. Ska träffa honom i veckan och hålla tummarna för att han faktiskt är ledig den 8:e. Och familjen bråkar och stressar och jag undrar hur folk pallar två familjer som ska samsas?

Det är nog bara busschaufförer som har ett glatt humör

Jag föddes utan lokalsinne. Det är inte dåligt, det är obefintligt. Precis som vissa människor saknar förmågan att tillgodogöra sig gluten eller är färgblinda, kan mitt sinne inte bryta ner vägbeskrivningar, väderstreck eller i minnet återskapa resor jag gjort ungefär hundra gånger och senast för tjugo minuter sedan. Det går inte.
Om jag är inomhus kan jag omöjligt avgöra åt vilket håll något är som befinner sig utomhus. När jag går ut från en affär går jag ofta tillbaka samma håll jag kom ifrån och så tar det ca 50 meter innan jag inser det och får vända om.

Har man umgåtts med mig i mer än tio minuter är man som regel medveten om den här defekten och med detta sagt kan det te sig lite märkligt att Dylan, efter fem år, ber mig skjutsa honom till en bar jag aldrig varit till för att lämna av honom på en svensexa (Jepp, vi ska på ytterligare ett bröllop i helgen) med orden ”så tar du bara den här vägen tillbaka till Highway 41, sen höger och sen hittar du ju”. Eh, pyttsan. Jag hittar ingenstans. Och jag hatar alla jäkla galna korsningar här med nitton olika rödljus, hur ska man veta vilket man ska titta på? Tacka vet jag rondeller….
Alltså var jag rätt skärrad, alltså körde jag fel. Men jag kom hem till slut i alla fall och nu hoppas jag verkligen att han hittar någon att åka tillbaka med för jag är extremt osugen på att försöka hitta tillbaka i mörkret. Dessutom kommer jag inte alls överens med växellådan i bilskrället. I automatlådans förlovande land lyckas min kära naturligtvis köpa typ den enda manuella bil som finns. Ska man bo i lättjans land kan man väl få vara lat och slippa växla?

Jag är inte speciellt förtjust i bilar. Jag är dessutom fullkomligt livrädd för skjutvapen, totalt ointresserad av baseball och amerikansk fotboll, vegetarian och inte överdrivet social. Skulle det finnas ett ”Vilket land borde du bo i?” quiz på facebook skulle jag knappast få USA. Men, men…. Jag får väl göra revolt, köpa en cykel och odla mina egna groddar. I möjligheternas land.

Nu måste jag bara skicka en inbjudan till Lille Skutt också

Jag nyser tjugo år gammalt damm för vi har ägnat dagen åt att slita ut heltäckningsmattan i hela huset. Ny heltäckningsmatta kommer imorgon, så huset kommer blir såååå fint inför bröllopet.
Igår beställde jag de två mindre tårtorna, eller de två större beroende på hur man ser det… Vi ska ju ha en fin, dyr(!!), specialdesignad tårta som jag och D ska skära tillsammans och äta toppen på ett år senare och hej baberiba och traditionerna svallar. Men eftersom det skulle kosta skjortan att bjuda alla bröllopsgästerna på att äta den (Dylan fick välja smak, choklad och huckelberries) så räcker den bara till dryga 50 pers och resten får äta lite mindre tjusiga ”sheet cakes” alltså vanliga, platta, stora ”långpanne” tårtor. Och dessa beställde jag alltså igår. En med jordgubbsmousse till fyllning och buttercream frosting dekorerad med ljusrosa rosenknoppar. Och en morotskaka (för vem älskar inte morotskaka?) dagen till ära dekorerad med 48 knallrosa morötter i marsipan. Det var fan som flög i mig, jag hade inte direkt planerat det där med rosa morötter….men så blev jag så less på D’s mamma som stod bakom mig i butiken och kommenterade varenda fällt jag fyllde i på beställningen och ifrågasatte alltihop och då bestämde jag mig för en Nina Kanin-tårta. Förmodligen inte det mest mogna beslutet i mitt liv, men dock ett egenhändigt beslut. Det har inte blivit så många sådana här på slutet så det känns bra ändå. Känns bra med rosa morötter.

Och bröllopet sväller som en präktig sufflé för var dag som går. Igår skickade jag ut sex nya inbjudningar i posten och fem via mail. Tur att det bara är tre veckor kvar.

dagens citat

Måste bara bjuda på det roligaste jag hört på ett tag. Austin sitter och pratar i telefon, om religion och grejer och kläcker ur sig:
- Who's Jesus dad again...? Oh, yeah...God.
Han är nog inte konfirmerad....

söndagsslapp

Är duktigt schleten efter en hård helg. Först Rathdrum days i fredags, vilket bjöd på liveband och folk som dansade på gatorna. Eller några gubbar som spelade country covers på ett lastbildsflak och deras polare som stod nedanför och skakade på fläsket… om man nu ska vara petig. Tjusigt var det inte, men roligt.
Och igår var vi bröllop, jag börjar nästan känna mig som en rutinerad bröllopsgäst vid det här laget. Det var en av Dylans bästa kompisars lillasyster som gifte sig och vi var och campade med hela deras familj förra sommaren så gårdagen bjöd på många bekanta ansikten och det var ett kanonfint bröllop. Jag grät som ett borttappat barn, förstår inte hur jag ska klara av att ta mig igenom min egen ceremoni… borde kanske ha en regnponcho över klänningen.
Känns overkligt att det bara är tre veckor kvar nu. Dylans mamma övar på bordsdekorationerna, hon har även övat på räksalladen och spenatsalladen och sangrian och körbärskompotten. Jag övar på att gå i högklackat och på att lyssna på låten vi ska gå fram till altaret till utan att stortjuta innan refrängen… jag vet faktiskt inte vilket som går sämre, det är rätt jämt.

ont blod

Jag försökte lämna blod idag. Inte för att jag absolut ville, men jag råkade vara med i bilen när Dylans pappa skulle in och tappas, så då tänkte jag att jag ju lika gärna kunde göra en god gärning och lämna lite också. Men tji fick jag. Har man vistats i Europa mer än fem år sammanlagt räknas ens blod som utsatt och farligt och de vill inte ha något med det att göra.

Tanten på blodgivningscentralen: Ja du förstår ju själv, med alla fall av galna ko-sjukan ni haft, att det vore orimligt att vi skulle kunna ta emot ert blod.
Jag: Men jag är från Sverige, inte England.... och dessutom vegetarian.
Tanten: Ja, jag förstår, ni har ju haft en herrans massa fall....
Jag: Eh, nä....

Men regler är regler. Ingenstans är det så tydligt som i USA. Undantag är sällsynta. Det är ungefär lika vanligt med undantag som med upplysta världsmedborgare. På en höft.

lata dagar

Dagarna går och jag gör inte så mycket åt det, eller med dem… hur man nu vill se på saken. Finns ju inte så mycket jag kan göra heller, utan arbetstillstånd, utan bil och när vi bara ska vara kvar här typ en månad till.
Jag finns tillgänglig för planeringen av bröllopet även om jag mest är som en marsipanros i sammanhanget. Får inte saknas men har ingen direkt funktion heller.
Austin, Dylans lillebror har kommit hem för sommaren och vi tittar på teve och hänger när Dylan bakar pizza med sina sextonåriga vänner. Austin jobbar också, men på andra tider.

Igår kväll åt vi middag med Chad, killen som ska viga oss. Han är jättepeppad och vart bara glad när jag försiktigt frågade om han kunde tänka sig ta en liten del av ceremonin på svenska. ”Not only am I gonna do it in Swedish, I’m gonna nail it!” var hans exakta ord. Så det blir nog bra.

Jag har också samlat en del roliga citat, både om svenskar och amerikaner, som jag tänkte ha i programmet så att folk har nåt kul att kika i medan de sitter och väntar på att jippot så börja. Men jag måste nog tyvärr skippa en del av de bästa, eftersom amerikaner inte har så mycket självdistans och jag ju helst inte vill förolämpa majoriteten av gästerna innan de ens hinnit få en öl. Men jag ska bjuda på några godbitar…

Americans will put up with anything provided it doesn't block traffic.

A citizen of America will cross the ocean to fight for democracy, but won't cross the street to vote in a national election.

You can always count on Americans to do the right thing - after they've tried everything else.
Winston Churchill

To those of you who received honors, awards and distinctions, I say well done. And to the C students, I say you, too, can be president of the United States.
George W. Bush

Americans who travel abroad for the first time are often shocked to discover that, despite all the progress that has been made in the last 30 years, many foreign people still speak in foreign languages.
Dave Barry

America makes prodigious mistakes, America has colossal faults, but one thing cannot be denied: America is always on the move. She may be going to Hell, of course, but at least she isn't standing still.
E. E. Cummings

What the United States does best is to understand itself. What it does worst is understand others.Carlos FuentesAmerica has the longest prison sentences in the West, yet the only condition long sentences demonstrably cure is heterosexuality.
Bruce Jackson

goda grannar

Idag har jag fyndat ett par jeans, ett par shorts och tre tröjor för sammanlagt $4 på en loppis. Yard sales, eller Garage sales, som de också kallas är sjukt stort här på helgerna och man kan nästan inte ta en tio minuters promenad utan att gå förbi minst ett par stycken.

Igår kväll sågade Darryl ner sitt ena körsbärsträd och grannar kom från alla möjliga håll med bunkar och hinkar satt på gräsmattan och plockade bären från de avsågade grenarna. Ett rätt bekvämt sätt att plocka bär, onekligen, och en trevlig kväll blev det eftersom många stannade kvar efter plockningen och drack vin och umgicks på verandan. Men fan vad less jag är på körsbär nu. Vi har körsbärsbröd, muffins, cup cakes, sylt, marmelad, saft, torkade körsbär, syltade körsbär, körsbärspaj och säkert en massa annat också som jag inte ens vet om.

På bröllopsfronten är det ständigt något nytt, men som tur är för tillfället ingenting som orsakar mer huvudvärk än vanligt. Det som är störande är att jag ständigt blir frågad om min åsikt, men att det aldrig är någon som tar hänsyn till den. Och Dylan har plötsligt kommit i kontakt med sin pyssligt, feminina sida och vägrade ha bordsservetter som var ”fult lila” så nu måste vi ut och köpa rosa servetter. Ja jösses.

Och på frågan vad vi gör till hösten är svaret fortfarande jag vet inte, men vi börjar i alla fall nosa på ett beslut nu. Får återkomma om vad det blir.

Vi har ju så välsignat mycket körsbär...

Jag är nu officiellt less på mitt eget bröllop. Skulle jag göra det igen skulle det vara jag och Dylan och max en präst. Typ. Visst, det kommer säkert att bli jättebra till slut, det tror jag ju, på riktigt. Men allt runt omkring som vi bråkar med nu, fy fan… vilket meck.
Tårtan är beställd, likaså buketterna, ölen och vinet. Det är typ det viktigaste, förutom ljudsystemet och vi ska träffa gubben som ska fixa det imorgon, så egentligen, om man tittar på det som faktiskt är viktigt, så faller saker och ting på plats. Problemet är att mina blivande svärföräldrar har en förmåga att förstora alla problem som möjligen kan förstoras och skapa problem där ingen trodde att problem kunde skapas. Det är lika imponerande som irriterande.

Låt mig bjuda på ett exempel:

Min blivande svärmor: vad tror du om körsbärspaj till efterrätt på fredag? (fredag, kvällen innan är rehersal dinner)
Jag: jag trodde vi skulle ha hemmagjord glass…?
Mbs: Jo visst, men vi har ju så mycket körsbär att jag tänkte att några pajer kunde vara ett bra sätt att bli av med lite, och de kan ju förberedas innan och bara tas ur frysen.
Jag: Ja..jo, det klart, och glass och paj passar ju ihop så det blir väl bra.
Mbs: Ja visst, men få se då, hur många pajer tror du jag måste baka?
Jag: det spelar väl inte så stor roll, vi kommer ju ändå ha en massa glass och chokladsås och grejer så det räcker.
Mbs: Ja men det får ju inte bli för lite. Nej, minst sex pajer måste vi nog räkna med! Ojoj, när ska jag hinna baka sex pajer och hur ska de rymmas i frysen?!?
Jag (inför döva öron): Men innebär det extra jobb så strunta i pajerna, vi har ju efterrätt så det räcker med glassen och alla tillbehör….
Mbs (pratar med sig själv): sex, pajer… kanske sju, ja det här måste jag skriva upp och börja planera vad som ska handlas och så göra plats i frysen….ojoj, vilket jobb!

Ja, ni förstår kanske. Ingenting är enkelt nog att inte försvåra.

Idag på gymmet blev jag även presenterad som Olga, konståkerska från Ryssland. Det är ju nästan ännu bättre än Oslo från Finland. Men vad får dom allt ifrån? Inte mig i alla fall, det är då ett som är säkert.

Hundar är inte människor

Och mitt nya, eller snarare återuppväckta, stora irritationsmoment är för stunden människor som pratar om och med sina hundar som om de vore personer. Vi har nu kommit tillbaka efter en tvånätters campingtur med Dylans (och för all del, mina också) vänner. Vi startade klockan sex på fredagsmorgonen med att köra i dryga tre timmar för att komma till vandringsleden. Sedan tog den drygt åtta kilometer långa vandringen till Big Fish lake säkert nästan fyra timmar. Jessie hade sagt att det skulle vara en ganska kort och enkel hajk eftersom hans fru Sarah (för övrigt Dylans ex) är gravid. Så vi packade med oss ganska mycket grejs…. vilket jag bittert ångrade efter typ halva vägen rakt uppför. Men vi kom fram till slut ändå. Fyra par alltså, jag och Dylan, Sarah och Jessie, Kurt och Kaylee, Jeremy och Jessi och Rory och Janice. Och fyra hundar. Jag har inget emot hundar, men hyperaktiva jyckar i kombination med ägare som tror att de kan resonera med sina fyrfota bäbisar som om de förstod logik, det går mig på nerverna. En av hundjävlarna åt upp hela mitt och Dylans paket med bagels (ett gulligt busstreck enligt ägarna) en annan rullade sig i skit och gick och gnuggade sig mot tälten. Och ingen av de fyra fick nånsin mer än en tillsägelse i jollrande tonläge av sina ägare i stil med ”men gubben inte ska du spring och riva ut alla vattenflaskorna nu, spara energin till vandringen imorgon istället…” Men hundar förstår inte logik, och jag förstår inte människor som inte kan förstå det.

I övrigt har helgen varit trevlig, även om jag inte är någon frälst campare. Eller rättare sagt, jag gillar dagsvandringar och campingplatser man kan köra bil till. Att bära all sin packning själv och måste klura ut på onsdag vad man vill äta till frukost på söndag, det är däremot inte riktigt min grej. Då måste man kompromissa bort en massa saker man sedan saknar när det liksom är för sent. Eller så kan man göra som Jeremy och ta med sig allt man äger och har och lite till. Han kom fram till Big Fish säkert en timme efter oss andra, men då hade han också kånkat med sig en laptop, högtalare, solpaneler som faktiskt lyckades försörja hela systemet med ström, fryst hummer, räkor, färska grönsaker, tre glasflaskor vin, ett sexpack öl och (det här är det bästa) tre liter hönsbuljong! Att ta med buljongtärning hade väl varit för enkelt…. Sedan lagade han också bägge kvällarna middagar som var mer avancerade än något jag någonsin skulle kunna tillaga i ett vanligt kök.

Vi har spelat kubb också. Nåt jävulskt mycket kubb. Förra sommaren tog mina föräldrar med sig ett kubbspel och under en helg förra hösten när vi kampade med två av ovan nämnda par introducerade jag och Dylan detta anrika spel för amerikanerna. Och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var smart eller inte. Satan vad som spelar, helt otroligt, dom är som Duracelkaniner på Ecstacy och slutar inte förrän det är för mörkt för att se pinnarna. Dessutom har dom kollat upp de officiella reglerna och måtten på pjäserna på internet och spelar nu, enligt egen utsago, efter lagboken, vilket jag inte är odelat positiv (och dessutom väldigt skeptisk) till. Men, jag och Dylan vann i alla fall parturneringen och visade att skåpet står i Sverige, basta!

blommor och vin

Sommar och sol, jag har faktiskt köpt solkräm nu och använder den också, ibland i alla fall. Idag har jag och Dana varit och tittat på brudbuketter och jag ska strax knata iväg till en annan florist för att jämföra priser. Tänkte ta med mig Volley, familjens hund, som älskar promenader. Hon och jag promenerar nog mer en vanlig vecka än många amerikaner gör på ett år, misstänker jag. Vardagsmotion är inte direkt… tja, vardag här.

Annars är väl det mest spännande som hänt sedan sist att jag varit till läkaren och fått utplockad en plastbit som satt i magen på mig, precis ovanför mitt ärr, och skavde som satan. Det kändes ungefär som när en nagel fastnar i tröjan (ruskigt obehagligt) fast på insidan av skinnet. Så nu har nya stygn som ska plockas bort nästa vecka och kommer få ett litet bonusärr ovanför mitt redan befintliga ärr. Har inte riktigt kollat in vad som är hetast Beach 2009 men tvivlar på att ärr är topp 10.

Seattle Sounders, fotbollslaget där Fredrik Ljungberg spelar, möter Barcelona på hemmaplan den 5:e augusti och Dylan håller på att planera en svensexa i anslutning till matchen. Han är som en liten pojke som precis fått veta att jultomten plus alla hans små nissar ska komma och bo i hans vardagsrum. Jag är lite avis, hade ju inte haft något emot att se den matchen själv direkt, men samtidigt tror jag att jag kommer ha det bra här med mina tjejer.

Vi har också köpt en massa olika sorters vin som måste prövas för att se vilka sorter vi gillar och vill ha på bröllopet. Hårt jobb, men det måste göras…