Ohmea, you're not helping

Börjar incorporejta lite English nu eftersom jag snart kommer byta sprache på bloggen. 

Vi har (som vanligt) fint väder. Man klagar lite på att det är så varmt, mellan 30 och 35 grader mitt på dagen. Mer behagliga 28 på kvällen. Vi badade i älven igår och det var sådär så att man kunde ligga i länge utan att huttra.
Dylan gruvar sig lite för den svenska sommaren som ju sällan håller samma kaliber. 

Jag försökte lugna honom med att det ju visst blir riktig sommar i Västerbotten och han visst inte kommer behöva gå runt i långärmat och frysa.
Sen kollade jag upp vädret...

glad midsommar

Själv sitter man ju på kontoret och försöker vara duktig. Går sådär. Bokade precis tandläkartid. Det är ju ganska duktigt. 

Det ska bli varmt framåt eftermiddagen säger dom. Just nu känns det väldigt svensk sommardag - stålande sol men kallt i skuggan och vindarna är långt ifrån ljumma. 

Om en vecka sitter jag i en pool i San Diego och kollar på murbygget.
Närå. Det sista var ett dåligt skämt.
Men asså, jag bor ju faktiskt fortfarande i Idaho och man blir ju som man umgås. 

svettigt

Googlade precis vad 124 grader farenheit är i celsuis. Föratte.... så varmt var det i San Diego igår. Vi far till San Diego nästa torsdag. Hoppas det hinner svalna lite innan dess. Blir svettigt annars.
Tur förresten att global warming bara är en hoax.
Och det är lite drygt 50 grader. Varmt. Tur att Sarah och Paul har både AC och pool.

knak och brak

Googlar kiropraktiker i Umeå. För jag måste ha en till hands. Jag är frälst. Om jag var Beyonce skulle jag anställa vår kiropraktiker här och ta henne med mig everywhere I go. Men i brist på dom miljonerna så... 

Och nu är det inte så att jag själv älskar att bli knäckt i ryggen. Tvärtom. Jag tycker faktiskt att det är ganska obehagligt, specielt när hon vrider nacken av mig (eller alltså, ja ni fattar) och gör det bara när jag känner att det verkigen behövs. Men när det verkligen behövs, då behövs det fan också, och finns inga alternativ.

Men det som verkligen gör att jag inte kan tänka mig att inte ha en knotknäckare på speed dial, är vad hon kan göra, och har gjort, med Louisa. Och nej, hon knäcker inte knotor på bäbisar, bara vrider och klämmer lite, men funkar gör det.

Första gången jag gick till Dr. Chelsea var Lo bara nångra måndar gammal och ville plötsligt inte amma på ena sidan. Bara vägrade ligga och äta så. Jag var tvungen att göra avancerad akrobatik för att få henne att ta båda sidorna och inte bli helt ojämn själv.
Jag blev tipsad att ta henne till en kiropraktiker, och helst då Dr. Chelsea som specialicerat sig på mammor och bäbisar. Ett besök, hon höll ungen en stund, klämde lite, höll henne i höfterna och vände henne upp och ner, och tryckte lätt bakom öronen... ungen låg snällt och ammade på båda sidorna samma eftermiddag.

Jag har sedan dess gått nån gång varannan månad typ. Ibland oftare, ibland mer sällan. För Louisa oftast för förkylning och irriterade öron i samband med tänder som tränger. Efter en justering rinner snor och slem undan på ett helt annat sett och risken för öroninflammation minskar drastiskt och hosta och snor ligger inte kvar i huvet och skvalpar på samma sätt. (varsågod för mysig beskrivning)
För mig själv för att jag har ett stillasittande jobb + tung bäbis = ont i ryggen.

Nu hade det varit en tag sen vi var dit. Vi går ju inte i onödan. Men i onsdagskväll var vi nere i parken med Kayla och Cyrus när Louisa plötsligt föll i gräset. Som om vänsterbenet bara försvann under henne. Gissar på ojämnhet i gräsmattan. Hon grätt. Jag tröstade. Men när jag satte ner henne föll hon igen, och igen. Som om benet somnat. Hon hade slutat gråta. Verkade inte ha ont alls. Cyrus konstaterade att inget var brutet. Men hon haltade och gick liksom snett. Vägrade springa. Var klart ostadig.
Igår morse var hon lika solskensglad som vanligt när jag lämnade henne hos Julie, haltade inte direkt, men gick fortfarande långsamt och försiktigt istället för sin vanliga ”akta dig världen här kommer jag” rusning.

Så jag ringde Dr. Chelsea. Fick tid samma eftermiddag. Jag kunde både höra och känna knäppet i hennes små höfter när hon blev vriden rätt. Nu springer hon som vanligt igen.  

that's not my name

Om det inte vore för att hon ju snart kommer lära sig prata som folk ändå skulle jag nog vara lite oroad över att ungen nu plötsligt säger Mommy (eller mommyyyyyyyyyyyyyy) istället för mamma och envisas med att rätta mig och säga ”sjo” när jag ber henne hämta skorna.
Fast bada (eller baba) säger hon på svenska. Allt som gör en blöt, dvs dusha, bada badkar, bada i sjön, eller stoppa fötterna i en pöl, går under ”baba”.

”Bei” är fågel och ”bei bei” är bäbis.

Vad det är för språk är lite oklart.  

Utbrott

Jag hatar min telefon. Jamen det har jag ju garanterat berättat så att alla under solen hört och är less på vid det här laget. Att byta från Apple till Samsung var det dummaste jag gjort, inklusive att vara au pair. Iallafall, igår vid lunchtid invaderade Google Assistant min mobil. Bara tog över och bestämde att nu så fort jag rör stora alltiallo-knappen så aktiveras Siris elaka tvilling som är dum i huvudet och inte förstår att hon inte är bjuden och alla vill att hon ska gå hem.

Jag blev så sjukt irriterad att jag hade svårt att inte gråta och slänga mobilhelvetet i väggen. Kokade av ilska och sa barnförbjudna ord till Siris elaka tvilling som envisades med att hon inte uppfattat exakt allt men väldigt gärna ville rekomendera kafeer bara ett par kvarter bort.

Nu. Har jag ställt om språket. Och Google Assistant bor kvar i USA. Jag och min ålderdomliga version bor numera på Jungfruöarna.