Tack-o Burrito

Det finns ett burritohak (fel, det finns säkert 30 burritohak men det spelar ingen roll) i stan som Dylan älskar och är trogen och vägrar gå nån annanstans.
Jag gillar deras mat, den är helt okej. Men om jag ibland föreslår att vi kanske kunde prova mexikansk mat från nåt annat ställe så blir han helt förnärmad och upprörd och undrar om det var nåt fel på mina sopes senast och varför jag plötsligt föreslår att vi ska göra slut med Atilanos? Och fastän det inte alls var nåt fel på maten och jag bara tänkte att vi kunde prova Qudoba så är det aldrig värt dramatiken och slutar alltid med att vi far till Atilanos ändå.
Och nu har ringde Dylan precis och berättade att han vunnit $500 genom att använda sitt visakort i deras drive through.
Va?
Alltså det är ju jättekul. Men innebär även att jag helt kan ge upp om att nånsin få äta mexmat nån annanstans. 

Inte för att jag bryr mig men rätt ska vara rätt. Och Mitchell Sanchez är garangerat en man. Men jag bryr mig ju alltså inte egentligen, uppenbarligen.

Nu är det över. Jag sprang och det gick bra. Ingo hade hand om Louisa i lekparken medan mamma jagade lunkandes motionärer och snabba atleter och slutade 38 totalt. Av sammanlagt 700 nånting pers.
Och, måste jag ändå säga, 3:a totalt av damerna. (2:a i min åldersgrupp men jag förstår inte riktigt det här med indelningen i åldersklasser för vuxna.) Fast i tidningen står det att jag kom 4:a. 

Där har en Mitchell Sanchez kommit från ingenstans och plötsligt slagit mig med typ 45 sekunder.
Ursäkta mig liksom men I think not.
Här är varför.
Banan är så att man springer utmed sjön och sen ut mot golfbanan på stora vägen och rundar en kon typ, och springer tillbaka en dryg kilometer samma väg. Det innebär att man först ser alla som ligger före en och redan vänt, och sen när man själv vänt, springer förbi alla som ligger efter. Jag hade två tjejer före mig, och såg dom båda två runda konen och passera mig på andra sidan.
Ingen tjej passerade mig efter det, det är jag nästan helt hundra på.
Ingo som stod vid målgången säger att jag kom trea av damerna. På resultatslistorna som tryckets upp först och sattes upp på anslagstavlan, var jag också listad som trea.
Men nu alltså, helt plötsligt kommer en Mitchell Sanchez och knuffar ner mig från pallen.
Det är ju för jävligt.
Ingen är upprörd.
Jag beklagade mig inför Dylan som medkännande undrade om det här betydde att jag inte kommer kvala in till OS.
Och ja, faktiskt, det känns så. 

loppepp

Jag hatar att springa lopp. Eller hatar och hatar. Men jag gillar det inte. Jag springer gärna och relativt ofta på egen hand. Men så fort det är chip och nummerlappar och folk och starttider får jag ont i magen och ångest.

Därför har jag anmält mig till ett lopp nu på söndag.

Jag sprang samma lopp i fjol. Det är typ 8 kilomter och ganska flackt och startavgiften går till välgörande ändamål och bla bla bla.

Det finns dom som säger att bara för att man har nummerlapp på magen och chip runt foten så behöver man inte ta i så man spricker. Man kan ju springjogga i lagom takt och göra så gott man kan eftersom man ju ändå inte lär vinna liksom. Säger dom. Men det går ju inte. Har man nummerlapp och springer på tid måste man springa så fort man kan. Punkt.

Fy fan.

Jag längtar tills det är över. 

snart får vi väl en guldklocka

Rensade lite i läslistan. Bloggar jag följer, eller följde. Nästan alla har antingen slutat blogga, eller bytt till en annan blogg. Och sen slutat.
Vem orkar blogga liksom, när man kan instagramma och snapchatta och vara lajv på facebook.
Jag och Steken, typ.

Jag är inte arg jag är avundsjuk

Nämen det är ju kul att ni andra är lediga.  Verkligen.
Glad påsk för helvete.

Fast. Okejrå, även om det svider att se påsklediga svenskar när man själv inte får mer än en vanlig helg så skiner solen och idag skickades min första federala bidragsansökan in.
Blir det här projektet bekostat kanske jag får löneförhöjning!
Bahahaha.
Det får jag garanterat inte. Däremot kanske jag får mindre skäll för att jag bokat tre veckors  sverigesemester i sommar trots att jag bara har drygt en vecka att ta ut.
Det har jag inte berättat än.
Så vi hoppas på en lyckad ansökan.

Jag är inte arg jag är besviken

Jag behöver inte påminnas om varför det alls inte är synd om Sean Spicer. Egentligen.
Inte alls synd om honom.
Men jag kan ändå inte låta bli, varje gång han stoppar foten så långt in i munnen att bara hälen sticker ut, att liksom drabbas av samma känsla man fick som barn när någon blev grupptryckspressad att göra nåt dumt.
Och jag veeeet, han är Vita Husets pressekreterare och inte nån liten sexåring som mobbats till att säga till fröken att hon är dum i huvet.... men ändå.
Jag smygtycker iallafall synd om honom. 

den fredagen

Alla liv är värdefulla. Såklart. Men när det är hemma. På gator man gått. Hade kunnat gå på. Då känns det på ett helt annat sätt. Säger jag som sitter här. Kan inte ens tänka mig hur det känns för er på plats. 

Igår kväll, torsdag, körde Dylan till Spokane Valley för att spela fotboll i sin väldigt seriösa gubbliga. Det gör han alltid på torsdagar. Och han kommer alltid hem sent, typ tio. Och jag låser alltid dörren för jag somnar bättre då.
Igår for han dock utan både husnycklar och mobil.
Smart.
När han kom hem vid halv tolv (stannade och spelade en extra match där dom var en man kort) och insåg att han var utelåst utan mobil så knackade han på dörren (smart) men jag hörde inget. Då gick han ner på gatan och kastade sten på rutan (inte lika smart), tre våningar upp ala tonårsfilm från 80-talet.
Men jag var ju inte tonåring på 80-talet så jag vaknade inte. Då körde han till härbärget för hemlösa där stans enda telefonkiosk finns kvar, och ringde hem. Då vaknade jag. Men svarade inte. Fast när jag lyssnat på röstmeddelandet gick jag upp och låste upp dörren. Han var inte råglad när han kom in. Fast inte råarg heller. Han insåg väl att han hade ganska mycket självskyll.

Men medan han slet av benskydd och morrade in i dushen så sms:ade dagmamman att hon låg och spydde sen några timmar tillbaka och inte kände sig så peppad på att ha dagbarn nästa dag.
Fair enough.
Men till saken hör att vi på jobbet har ett monster till ansökan som ska vara inne nästa fredag. Jag ska jobba hela helgen. Vabb finns inte USA. Och just finns det inte på kartan att jag kan stanna hemma. Dylans nya kurser har precis startat, han kan i nödfall ställa in sina föreläsningar, men det tar såklart emot.

Många sms, få timmar, och väldigt lite sömn senare så ska Dylan köra Lo till farfars på väg till sitt jobb och jag ska jobba halvdag på kontoret och halvdag från öppna förskolans cafe. Medan jag packar luchlådor och spiller kaffe på golvet hör jag ”terror attack in Sweden” på tv:n i bakgrunden.

Så idag har jag skrivit. Läst. Tänkt på annat. Raderat och skrivit om. Försökt skärpa mig. Sett den där övervakningsfilmen där en kvinna med barnvagn (och en massa andra människor också) lugnt går på drottninggatan. Innan.

Sen har jag hämtat mitt hjärta hos farmor. Jobbat i ett skrikigt cafe medan Sponge Bob vägrade hålla käften på tv:n precis bakom mig som sitter vid enda lediga bordet.
Kramat, badat, nattat.

Insett att det inte blir mer jobb gjort ikväll. Tänker på Stockholm.

byter ett P mot ett A, tack

Alla som vet nåt om USA, och det är det ju många som gör, vet att dom är lite galna i sitt jordnötssmör. Peanutbutter Jelly sandwiches är deras svar på limpmacka med hushållsost.
PBJ all the way.
Det finns ingen som inte ätit det som barn.
Ingen som tycker att det är äckligt. Men jag gör det. Jag hatar jordnötssmör. Smaken (och lukten) alltså. Jag har inget problem med konceptet. Jag fattar ju att det är bra mat för barn, mättande och proteinrikt. Så jag är glad att min lilla avkomma gillar skiten, och låter henne smaska jordnötssmörskladdiga vasaknäcke till frulle även om jag nästan får kväljningar när jag måste torka av henne sen.
Jag har aldrig under hela tiden jag bott här fått nån annan reaktion än WHAAAAT!? av amerikaner om det råkar komma fram att jag inte gillar jordnötssmör.
Dom blir helt ställda.
Som man som svensk kanske skulle bli om nån sa att dom ville spy när dom luktade på hushållsost. Men iallafall. En del har även frågat om jag hatar alla sorters nötsmör, och saken är att fram till förra veckan hade jag aldrig provat nån annan sort. Såg liksom ingen anledning. Men så fick jag ett infall och köpte en liten burk mandelsmör förra helgen.
Jag har ätit vasaknäcke med mandelsmör och sylt till frukost hela veckan. Det är ju sjukt gott faktiskt. ABJ.