en vaken doktorand

Dylan bjuder på dagens citat efter att han avslutat sin en-lektion-på-hela-dagen-dag och sitter i sin älskade gungfåtölj och läser en superspännande bok med titeln ”The paradoxes of the American presidency”:

-Man, I forgot the harderst thing about college is not falling asleep..”

Det är ett hårt liv han lever.

Och jag, jag tjatar på universitetet (samtidigt som jag försöker verkar otjatig, vilket är svårt) och nu säger de att de håller på att läsa igenom ansökningarna för att bestämma vilka de ska ringa för en första telefonintervju. Åh, kan de inte bara bestämma sig nån gång, så jag åtminstone vet om jag ska sluta hoppas.

Vännerna

Svenskan har tagit kontakt! Vi har inte träffats IRL (tror aldrig jag använt den fortkortningen förut, men nån gång ska ju va den första) ännu, men hon mailade mig i torsdags. Och igår träffade jag Dylans nyfunna kompisar från hans doktorandprogram, två par, Caleb & Beth och Nick & Caroline samt en Adam. De var trevliga hela bunten och verkar lovande för kommande umgänge.

Till vår sakta men säkert växande umgängeskrets hör ju nu även våra grannar, Mark och Lindy som bor vägg i vägg och är unga (18 och 20) men trevliga, och Nate och Chris i huset bredvid.
Nate är vår ålder, pluggar, jobbar extra i en sportaffär, har en hund som heter Shooter (som gillar att jaga Daisy) och är kort sagt en ytterst normal kille. Det enda onormala med Nate är väl att han låter Chris bo hos honom, gratis.
Chris är i 40-årsåldern, kommer ursprungligen från Detroit och har spenderat drygt 13 år i fängelse för diverse brott (har inte direkt frågat om detaljer kring vad han åkte in för..) och försörjer sig för tillfället genom att lägga tak lite då och då och äta Nates mat. Han är snäll, på en lite skumt ghettosätt, men det märks att halva hjärnan är sönderkokad av knark, alkohol och ett gangsterliv utan dess like. Karln har blivit skjuten och knivhuggen och gud vet allt, har fyra barn han aldrig träffar och har varit gift tre gånger. Men Nate låter honom alltså bo hos honom och Chris är så tacksam att han lovat att verkligen försöka låta bli att bli arresterad igen, för då skulle ju Nate bli så besviken….sig själv verkar han ha slutat bry sig om för länge sen.

Men Nate och Chris gillar att grilla och sitta ute på verandan och snacka skit, de är lättsamma och trevliga och förutom att våra husdjur inte kommer överens så är vi väldigt goda grannar.

Och sen har vi Jake och Bobby, ett par som vi träffade förra helgen och har umgåtts med en del under veckan som gått. Bobby jobbar på universitetet och verkar känna gud och alla människor i Pocatello. Jake pluggar och ska dra iväg på utbyte till Uruguay nu om några veckor, de var så vi träffades för vi pratade om Sydamerika. Hursomhelst, de är jättetrevliga och roliga och bra att känna eftersom de har så många kontakter.

Ja, det var vännerna det. Hoppas på fler men är nöjd med skaran som den ser ut hittills.

vitsigt

Pratade med mamma på telefon igår.
M: Jo åsså läste jag ju din blogg…och alltså, jag tror att du måste ju ha stavat fel på rakat.
Jag: Nej, det var ett försök till ordvits…du vet, rakad katt…rakatt.
M: …jaha, jaja, det va ju vitsigt. Det förstod jag inte, jag tänkte att nu har hon varit borta för länge!

Men det har jag inte. Eller jo, på vissa sätt har jag ju det. Det har varit på tok för länge sen jag åt mjukost eller lösviktsgodis och såg på SVT och badade i svenska vatten och allt det där. Men när det gäller svenskan så tycker jag faktiskt inte att jag tappat så mycket. En del såklart, det känner jag ibland när jag pratar i telefon eller när jag som nu i somras faktiskt sprang på en svenska i norra Idaho. Men jag internetar ju så pass mycket på modersmålet att ändå känns som att det sitter tryggt i hjärnbarken (eller heter det hjärnbalken?).

Idag hade jag faktiskt tänkt skriva ”sluta särskriva jag får psyk bryt” som status på fejjan, men ångrade mig i sista stund och skrev om en störig aerobicsinstruktör och mina skumma utslag/insektsbett på magen istället. Men seriöst, det enda som stör mig mer än särskrivningar är folk som inte kan använda de och dem rätt. Det får min inre språkpolis att slå på sirenerna och ta fram handklovarna.

Och mamma: hälsa pappa att jag köpt en termometer, så nu är stället bobart på riktigt!

gratis är gott och svalka är skönt

Gårdagen och dagen har bjudit på osannolikt svalt väder, som om vädergudarna läste min blogg och bestämde sig för att vara lite snälla. Det regnade visserligen igår, och det förstörde våra planer på att fara och bada och blötte dessutom ner vår tvätt som vi hängde i hopp om att regnvädret var över. Men det var ändå underbart att sitta inne och kolla film i långbyxor utan att svettas det minsta. Idag har det varit sol, men inte varmare än 25 grader enligt min inbyggda gissningstermometer och svalt i skuggan. Nu ska det visserligen ligga runt 35 resten av vecken men det var skönt så länge det varade.

Nu ikväll har vi strosat runt main street och samlat kuponger, provexemplar av schampo, tandkräm, skosnören och gud vet allt och ätit gratis middag bestående av snittar, en bäbisportion spagetti, en annan bäbisportion tacos, lite godis och popcorn. Det var ett jippo för att välkomna nyinflyttande studenter och även om vi inte vann stora priset bestående av 500 dollar presentkort på matvaror, så kändes det värt ändå.

Dylan har dessutom hunnit med att klippa hockeyfrilla för 10 dollar. Hehe, sååå illa är det inte men nacken är oroväckande lång och skvallrar om en närstående liknelse vid en tjeck från 1984.
Och jag laddar för jobbmarknaden imorgon, fast jag tror inte på riktigt att det kommer ge så mycket. Men man vet aldrig och det är ju inte så att jag har en massa annat för mig.

Och jo, filmen vi såg igår heter The blind side och var den som Sandra Bullock vann en massa priser för. Den var väldigt amerikansk, men faktiskt också väldigt bra, baserad på en sann historia.

Jag vill ha höst

Jag är klar med sommaren nu, men sommaren är tyvärr inte klar med mig. Jag är less på att svettas och smeta solkräm och fila fnasiga flip-flopfötter. Dessutom tycker jag att slutet på Augusti, med skolstart och allt, borde reflekteras i klimatet. Det stämmer liksom inte att ställa om för hösttermin när vädret fortfarande skriker högsommar så fort man öppnar dörren.

Det här är inget nytt som jag fått för mig att få för mig, jag minns att jag tyckte det var jättejobbigt att masa sig tillbaka till Storsjö de år sommaren faktiskt sträckte sig ända till skolstart. Att cykla och bada efter skolan var liksom fel, det kunde man eventuellt göra på våren när man fortfarande hade hela härligheten framför sig, men på hösten…nä, då ville jag ha höst. Vill det fortfarande, men lär tålmodigt få vänta minst en månad till.

Det här senaste året har ju dessutom inneburit en omåttlig mängd sommar för oss. Från varma Idaho for vi till stekheta Virginia och fick sedan bara lite, lite vår i Sydamerika innan sommaren slog till med full kraft då vi egentligen skulle ha haft vinter. Sju veckor svensk vinter fick jag i februari, det var allt. Så jag känner mig svältfödd på höst och kyla. Förstår, vet ju av erfarenhet, att det inte är helt okej att gnälla över sol och värme. Svensk sommar är ju sällan lång nog, eller varm nog eller solig nog och det är ju ofint att klaga på finväder. Men jag har fått nog.

Rakatt

-Åsså försöker ni se till att hon inte slickar på ärret!
sa damen i receptionen när vi hämtade ut vår nysteriliserade kissemiss imorse. Det lät ju enkelt, men fullt så lätt var det inte. Tur att hon har ett uppmärksamhetsspann som ett annat adhd-barn, vår katt;
hon slickar magen –en fluga flyger förbi och måste jagas.
Hon slickar magen –grannens hund (som tydligen sörjer sin hundkompis som sprungit bort) börjar varulvsyla och hon spetsar öronen och glömmer ärret.
Hon slickar magen –vi skakar lite på hennes favoritboll som har en liten bjällra inuti... Va? Mage? Ärr? Var?

Men hon skäms över sin numera renrakade, vita lilla buddhamage, det märks. Hon ligger platt som en pizza på mattan och tycker inte om att vi tittar på den eller är och killar på hennes jättesöta små kattvalkar.

Annars har dagen bjudit på en tur till Wal-Mart för ungefär miljonte gången den här veckan. Idag köpte vi micro, städgrejor och galgar. Dylan har spikat upp en hylla ovanför diskhon att ställa micron på och han är såååå stolt. Okej att jag kanske inte skulle han fått upp hyllrackarn lika lätt, men han beter sig som att han byggt ett tillägg till huset ála veranda modell Martin Timell. Fullt så avancerat var det knappast. Men på tal om Martin Timell så kan jag skryta med att Extreme Home Makeover, USA:s flashiga heminrednings/husbyggprogram spelas in i Pocatello i skrivandets stund. Vi såg det på lokalnyheterna igår kväll, tog genast en promenad till 8th street och det gjorde typ resten av stan också, knökfullt med folk utanför, typ 30 stora husbilar, polisskydd och tält och hoppfaderallan. Jag är inte jätteförtjust i programmet i sig, men det är ju coolt att dom är här i alla fall.

Och nu är Dylan på Wal-Mart igen för att hyllan att ställa TV-antennen på som vi köpte för hela 15 dollar visade sig ha en spricka tvärs över ena hyllplanet. Det är inte kvalla man betalar för på Wally World. Tur att man kan byta och lämna tillbaka vadsomhelst för vilken orsak som helst.

Men lägenheten börjar verkligen likna nåt nu, vi väntar på internet, datorn och lite fotoramar, men annars så. Det mesta är fixat.

Mycket sol och mindre bad

Varmt idag igen, men idag har det faktiskt fläktat rätt bra så 35 kändes ganska uthärdligt. Dessutom gjorde vi en liten utflykt till Blackfoot i eftermiddags, jag och D, och badade. Det är lite drygt att närmsta vattenhål, som vi känner till i alla fall, ligger en 20 minuters bilresa bort. Men det var skönt att bada.

Har varit på universitetet en sväng idag igen och nu är min ansökan till jobbet jag verkligen vill ha i ordning och inskickad. Men jag har ingen aning hur goda mina chanser är eller när de kommer börja kalla till intervjuer, så jag måste ju leta annat också. Tyvärr finns det inte så gott om jobb. Eftersom jag räknar med att plugga igen efter jul så känns det inte som värsta mardrömmen eller nedköpet att ta en servitrisjobb eller liknande, men helst hittar jag ju nåt annat. Att jobba för univ. vore perfekt eftersom jag då skulle få plugga gratis...

Imorse var vi till veterinären och lämnade av Daisy som nu är stor nog för att få sitt rabiesvaccin och bli steriliserad. Granntanten har typ fem katter som springer runt här, alla verkar rätt rädda och låter sig inte bli klappade av människor, men Daisy verkar trivas med dem och det är ju bra. Grannen på andra sidan, Nate, har en stor hund som vid tillfälle gärna jagar Daisy tvärs över gården, men hon klättrar i träd som värsta Herr Nilsson så jag är inte orolig. Dessutom har hon redan visat hundrackan att hon kan ge igen genom att riva honom tvärs över nosen. Hon är ingen hare, vår katt.

Och hittills inget ljud från svenskan. Men jag får väl tjå mig lite.

min nya karriär: Stalker!

Ikväll anländer en svenska till Pocatello. Från Umeå Universitet. Hon vet det inte ännu, men vi ska bli bästa kompisar. Att hon förmodligen åker på utbyte för att uppleva nåt annat och umgås med några andra än umebor, det ger jag blanka fasen i. Bästa kompisar, BFFs, vare sig hon vill eller inte.

Haha, nä riktigt så illa, eller riktigt så galen, är jag väl inte. Men jag var förbi på campus idag och kollade med Internationella kontoret eftersom Pocatello ju har ett utbytesavtal med Umeå och jo minsann, en svenska kommer denna termin, och hon anländer alltså ikväll. Jag lämnade mitt namn och nummer och förklarade att jag härstammar från denna nordliga stad och bad dom att be henne kontakta mig. Så nu är mina förhoppningar lite lagom skyhöga på att hon ska vara normal, kul, trevlig, och allmänt intresserad av att umgås med mig. Vi får se.

Annars har dagen gått åt att söka jobb (jodå, lite lagom lockande vibbar) storhandla, leta internetopperatör och hänga upp grejer. Nu snart dags för middag; ugnsbakade godsaker från farmor Melbas trädgård med bönsalsa. Hepp hepp.

nya tider, ny tidszon

Länge sen sist nu, har varit mycket flytt och lite tillgång till internet. Vi körde ner till Pocatello i onsdags, jag i vår PT Cruiser, Dylan i Ester (den gröna folkabussen) och Darryl i pick upen med släpvagn. Vi startade 5 på morgonen och kom fram runt 6 på kvällen, fast då tappade vi också en timme i tidsskillnad. Så nu är jag bara 8 timmar efter Sverige istället för 9 som det var tidigare.
Jag var ju rätt nervös över att köra så långt, men det gick rätt bra. Kaffe, radio och många korta pauser gjorde susen.

Torsdag spenderade vi med att packa upp och göra hem i nya läggan som är ena halvan av ett duplex. 700 kvadratfötter, skulle gissa att det motsvarar cirkus 55 kvadratmeter. Egen ingång (två till och med), nya heltäckningsmattor i vardagsrum och sovrum, nymålat och en dusch med igentäppt avlopp. Bara det sista är en nackdel, men rörmockaren kommer imorgon bitti.
Fredag morgon var Dylan till universitetet och fick veta att han inte behövdes förrän på måndag så vi körde ut till farmor Melba Stiegemeier i Buhl och lekte med kusiner, plockade aprikoser och gjorde sylt, försökte hålla isär Daisy och Melbas tax Buster som var ovänner från första ögonkast, hann med ett bröllop i äkta amerikansk cowboy/redneck-anda och hade en relativt lugn och allmänt trevlig helg.

Men nu är vi tillbaka, har precis hängt upp de sista tavlorna och imorgon, så snart rörmockaren har gjort sitt, ska jag försöka ta tag i min jobbsituation. Japp.

sista helgen i Cd'A

Ser fram emot helgen. Dels har Dylan sin 10-års reunion med sin gamla high school klass och dels är det ju vår bröllopsdag. Fast den senare blir det nog inte så mycket baluns kring på grund av den förra. På fredagskväll är det nåt inför-jippo på en bar nånstans ute i bushen, på lördag allmänt häng och picknick i parken och på lördagskväll stor och officiell middag. Men middagen är dyr och det verkar som att många har tänkt skippa den, vi också, vi ska gå ut och äta bara vi två och sen försöka möta upp med folk senare.

Och en annan trevlig aspekt av helgen är ju att jag då slutat på mitt jobb och slipper min mongo-chef. Fredag är min sista dag. Tjolahopp, kunde jag skulle jag göra en frivolt på vägen ut. Kanske får hjula lite istället. Jag kommer sakna ett par-tre stycken av mina jobbarkompisar (och kaffet) men det är allt.

Och nästa vecka är det flytt. Har hittills skaffat lite kartonger, men det är allt. Vi räknar kallt med att det lilla vi äger ska gå att packa ihop i ett nafs. Jag tror inte riktigt på det själv, men gaaanska fort ska det nog gå ändå.