Mellandagar

Vi har beslutat att spara kan vi
syssla med senare ..det blir Schweizer till nyar. Annars lite nyheter..mat, prat och folk. Spel. Filmer. Som det ska va...kravfria mellandagar

Silver mountain

Das Gran mit Klappar

Snart jul ...klar med inslagningen.

Resan upp

På lördag kör vi norrut och sen blir det jul och inga prickar på datorn. Men hörni, jag har ju en sånhära fläshig mobil nu… som inte heller vill sätta prickar på svenska vokaler, visserligen. Men som jag tror jag skulle kunna blogga lite bilder från.
Kanske.
Så det blir lite sporadiskt här framöver. Ville jag säga.
Men God Jul till alla och så håller ni en tumme för att det här blir den första kräksjukfria julen jag firar med familjen Stiegemeier.

Nu börjar nedräkningen

Imorgon ska vi bjuda hem lite folk på glögg, pepparkakor, knäck, fikon och allmänt julmys. Jag hade även tänkt baka saffransscones efter ett busenkelt recept jag hittade på internet. Tänkte att det vore som ett bra substitut för lussekatter som jag ju varken hinner eller ids baka.
Men alltså, att hitta saffran i Pocatello visade sig vara svårare än att köpa heroin. Eller ja, alltså… där gissar jag ju.
Men jag hittade ingen saffran i alla fall, så he blir inga sconsar.
Men aja, det blir väl kalas ändå.
I skrivandes stund sitter D och handlar i stort sett alla våra julklappar på amazon.com. Inklusive hans från mig. Jag njuter av att vara klar med skoldelen av den här terminen, lämnade in min uppsats i eftermiddag.
Nu blire jul igen.

Oviktigt och Viktigt

På en totalt oviktig sida av händelser så har vi precis kommit hem till en omkullvält julgran och 4 krossade pumlor. Så går det när man lämnar katten hemma och far och dansar på bordet.
Eller dansar i snön, snarare.
Säsongens första tripp till Grand Targhee bjöd på massor med snö och väldigt lite sikt. Kallt vare också. Men mina nya skidor fick visa vad dom går för i puder.
Bra går dom, i puder.


Men om man ska fokusera på sånt som faktiskt betyder nåt, så är det ju förihelvete helt sjukt (inte tragiskt, inte olyckligt, inte nån jävla naturkatastrof eller slumpmässig olycka) att ännu en massdödsskjutning ägt rum. Nu med barn, små oskyldiga barn, som främsta offer.
Och vad gör amerikanarna?
Jo dom ojar sig, gråter, tänder ljus, flaggar på halvstång och tycker att det är en sån tragedi.
Och dom ber.
Eller så skriver dom bara på facebook att dom ska be… men det är mycket prat om bön. För offren. För deras familjer. För barnen som överlevde. För alla barn. För allt i värden. Det kan det pratas och bes om i oändlighet.
Men skam den dom ens knystar ett ljud om varför…… varför nåt sånt här ens kan hända.
Skam, skam och omedelbar munkavle åt den som ens antyder att det kanske inte är så himmelens smart att vilken sinnesförvirrad jeppe som helst får köpa och bära vapen.
Så får man inte säga.
För då är man okänslig och opatriotisk och så försöker man göra en politisk händelse av något som ju faktiskt är en traaaagedi.

Vad man däremot får göra, om man nu mot förmodan inte är typen som nöjer sig med att be, det är att föreslå beväpnade vakter på alla skolor, förskolor och dagis i hela landet. För det verkar ju rimligt. Alternativt, så kan man ge barnen vapen så att de kan försvara sig själva. Har sett båda dessa förslag florera, och få gott om support, på facebook senaste dagarna.
På riktigt.
På riktigt så finns det ju faktiskt även vettiga människor i det här landet.
I idaho, till och med.
Dom finns. Men dom får så himla lite support och deras röster drunknar så lätt i ett hav av blind idioti.

P.S

Kej, bara så att det inte blir nå missuppfattningar nu....naturligtvis menade jag inte att han borde försörja mig.
Naturligtvis inte.
Men det var en dryg och fattig period av Green Card-brist och arbetsbrist och 2 inkomster hade suttit fint.
Det var bara det jag menade.
D.S

Maggropen strikes again

För länge sen. Typ 3 år som känns om 13. Så sa jag upp mig från en rätt så bra tjänst med potential att bli riktigt bra, för att flytta till tjottahejti (det är där jag bor nu) och gifta bort mig och min karriär till en krulltott med ambitioner att förmodligen doktorera men garanterat studera och knappast försörja mig.
Det fanns dom, då, som tyckte att jag valde knasigt och hade mina prioriteringar baklänges.

Nu. Så befinner jag mig i en sits där folk fått för sig att jag gör ett bra jobb och jag ombetts välja mellan ett kontrakt på antingen 11 eller 12 månader.
11 betyder mindre pengar och mer ledigt.
12 betyder mer pengar och mindre ledigt.
Lite förenklat, men i stort sett.
Min överordande är väldigt tydlig med att hon vill ha mig på ett 12-månads kontrakt. Så tydlig att jag var tvungen att be om betänketid för att få slippa ut från hennes kontor.
Men egentligen är det inget att fundera på.
Det var det inte för 3 år sen heller. Jag valde med maggropen då och jag väljer med maggropen nu. Jag skiter väl i om jag får lite mer pengar, när jag kommer hem i sommar har det gått två år sen sist jag var hemma. Det är faktiskt hutlöst. Och skulle jag ta 12-måndaders erbjudandet skulle jag inte få mer än två veckors semester i år…
Nein Danke, ich will mein Lebenskvalität haben, bitte.

Man kan ta flickan ur Sverige, men inte Sverige ur flickan.
Lönen kan ta sig i brasan.
Och så ses vi i sommar.

På önskelistan

Strikt karriärsmässigt finns det en liten risk att D kommer vilja flytta till Sverige för ett års forskande till hösten och jag kommer vilja stanna här.
Hur kul vore det?
Svar: inte alls.
Observera karriärsmässigt där, vi snackar inte liv och allmänmässigt alltså.
Men ändå.
Sabla jobbiga beslut. Jag hoppas jag slipper ta några. Det ska jag be tomten om, att nån annan får bestämma.
För å ena sidan känns det ju helt grymt att folk tycker jag är bra och säger saker som
”Det här har du ju klarat alldelens lysande”
och ”Det har jag inga som helst tvivel om att Åsa klarar”
och ”Vad tjänar du sa du? Det lät lite lite… det ska nog ta och diskutera”
Egot kurrar och myser samtidigt som jag får en energikick och jobbar lite hårdare. Vilket dom ju naturligtvis vis räknar med när dom säger sådär.

Men sen å andra sidan så värker det i själen varje gång jag tänker på att det finns en familj därhemma som är som jag, och att där finns en plats som borde fyllas av mig. Som jag lämnat, helt på eget bevåg. Och att människor där inte alltid kommer att finnas kvar.
Dom väntar inte på mig.
Längtar, ja.
Men väntar, nej.
När jag börjar tänka så måste jag sluta för annars går jag sönder litegrann inombords.

Jaha. Det var dagens dilemma, det.

Sjukt viktig info, yo

Kom precis att tänka på en sak... Om ingen i familjen Stiegemeier får magsjuka och kräks den här julen, då blir det den första julen jag har varit med som det har hänt.
Eller inte hänt, alltså.
Och jag har för övrigt fortfarande bihålorna fulla med nåt som ser ut som nåt Hulken skulle kunna tänkas svettas ut efter ett hårt gympass.
Varsågoda för information.

En dos av vitt

Har spenderat helgen ute i bushen.
Eftersom vi bangade hela släktgrejen över Thanksgiving så kände vi att vi borde köra ut och spendera lite tid med farmor, farbror och kusiner innan vi drar norrut över julhelgen.
Kallt, blåsigt och snöfritt vare.
Vi spenderade merparten av helgen inomhus.
Men imorse klev vi upp tidigt, drog på underställ och fleece, åt farmor Melbas pannkakor och sa Tack och God Jul innan klockan slagit 9. Så körde vi upp till Pomerelle, typ större än Bräntis men mindre än Vännas, och fick faktiskt lite puder att åka på. Men det var kallt som stryk och vi gav upp strax före 3.
Nästa helg ska vi till Grand Targhee, längtar så det värker i tårna (det eller att värmen håller på att komma tillbaks) där har det snöat så det knakar, och mer har det utlovats….


Skolarbete då, saru?
Mjae… vi tar det sen.

Då & Nu

Jag kommer ihåg ett år, en advent, när jag var….tja, det var innan vi flyttade till Holmsund i alla fall, så 5-6 nånting. Och förutom den vanliga uppsättningen julkalendrar (Bamse, Ica, chokladkalendern från Hemglass, etc.) så fick jag varje morgon en litet paket.
Varje morgon.
Inslaget i julpapper och med dagens datum på. Storasyster fick bara paket på helgen, fast då vill jag minnas att hennes var snäppet mer tilltagna än mina, i överlag.
Ganska många dagar innehöll mitt paket tillexempel 2-3 tuschpennor (på julaftons morgon fick jag det tomma plastfodralet som de kom i…), ibland var det ett sudd, ett hårband, eller nåt annat litet och billigt. Men det är inte det som är poängen.
Som 5-taggare är man ju liksom glad åt vadsomhelst som är inslaget och en överraskning.
Poängen, är att mam-paps tog sig tid att slå in 24 pyttesmå paket.
Det ni.
Jag minns även att smaken av chokladen i adventskalendern, den var speciell, smakade inte som nån annan choklad. Kanske var det för att jag åt den det första jag gjorde när jag vaknade. Kanske för att man bara åt en bit.
Ja, i alla fall…. Nu har jag ju ingen julkalender. Men jag har en liten snögubbe i trä (en trägubbe) som står bredvid TV:n och håller i två tärningar med siffror på, som man vrider på varje dag så att den räknar ner dagarna till jul.
D tycker att jag räknar fel. Men det är bara för att han tror att jul är den 25:e.
Jag låter honom hållas, men räknar ändå på mitt sätt.

Suddigt fokus

Det är en vecka. Okej två. Två veckor kvar av terminen.
Jag har inte anmält mig till vårens kurser ännu.
Fan vad jag drar ut på allt.
Måste. Ta. Mig. I. Kragen.
Men alltså. Jobbet alltså, det liksom äter upp all kraft och tankeverksamhet jag har.
En dag i taget. Varför säger man så? Nu är det precis så jag jobbar, en dag i taget. Men det funkar faktiskt väldigt dåligt i praktiken, när man tillexempel sitter i planeringsmöte, att kläcka ur sig
”vadå nästa vecka? när är det? efter imorgon, nån gång, menar du…?”
Kvar i mitt huvud är bara nån slags geggig substans som gör att jag helst bara vill ligga på soffan, alternativt åka skidor.
Mnåh… skidor.
Mina fina.

Advent

Skitväder ute.
Skolarbete som inte vill bli gjort inne.
Katten sover under julgranen, hon nosade länge och skeptiskt på julbockarna, men bestämde sig till slut för att dom väl kunde få stå där.
Och ja, jag har redan granen uppe. Har erkänt mitt brott för mamma och står för mitt plastträd. För att kompensera lite och liksom fylla på med svenskhet har jag ätit mackor med hushållsosten som D beställde från nätet.
Funderar nu på att köra ut till Chubuck och kolla julklappar.
Och roligare än så blir det nog inte den här söndagen.
Första advent.  

Föratte... det här handlar ju först och främst om mig

Kandidaten som intervjuades för chefspositionen ovanför mig igår började grina två gånger under dagen. Inga krokodiltårar eller så, men ändå. Bägge gångerna var det dessutom resultat av samma fråga,
”vilka svårigheter ser du med att lämna ditt nuvarande jobb?”
Hm, jag gillar den här kandidaten skarpt. Känner henne redan litegrann och har en bestämd känsla av att hon skulle vara underbar att jobba för.
Men, det jag nu är lite livrädd för är att hon inte kommer ta jobbet om hon erbjuds det.
Det scenariot skulle betyda att hela anställningsprocessen sinkades ner med flera veckor och min stressbarometer skulle ta ett bamseskutt och ligga kvar på skyhöga höjder.
Typiskt obra. 

Värt

D har köpt lotter till dragningen av Powerball. Så att....vi kanske vinner $500 miljoner.
Räknar jag med det?
Nej.
Vill jag vinna så mycket pengar?
Nej.
Så det var ju en bra investering, kan man säga.

Mot medelmåttor mätt

En sak jag verkligen gillar med min grupp klasskamrater i min tisdagskvällsklass, är att ingen är överambitiös. För som vi alla vet, beror ju hur förbered/proffsig/påläst man ter sig, till stor det på omgivningen och vad man mäts mot.
Jag hade en presentation nu ikväll.
Två timmar innan lektionen började satt jag framför datorn och tänkte
”Asså nu har jag ju faktiskt tid att göra en power point till min redovisning och verkligen förbereda mig här…”
Och sen tänkte jag att det är det garanterat ingen annan som tänkt göra.
Och så sket jag i det och tog en liten promenad istället.
Var jag bäst i klassen?   Närå.
Men var jag sämst?   Långt ifrån.

I punktform

Tillbaka i stan.
Från helgen kan rapporteras:
- Det hära med växthuseffekten, det är nog sant. Mindre snö för varje år. Regn i backen och konstsnö som känns som blöt plast. (fast asså, den går ju åka på… jag är inte knusslig såhär i början av säsongen)

- Nästa gång jag äter på fin restaurang i Ketchum (hålan som skidorten är bygd runt heter så) ska det inte vara The Pioneer. Servitrisen var en riktig apa, och dessutom är jag less på att betala dyra pengar för att äta sallad och potatis bara för att deras stekar kanhända är bäst i stan.

- Thanksgiving-buffén vi tryckte i oss i torsdags var ungefär gudagod. Efteråt mådde vi pyton. Det är väl så det ska vara med bufféer.

- Jag måste hitta en ny lösning på min sock+långkalsong kombo i pjäxorna, har ett pärlband av blåsor runt båda fotlederna där sock/långkalsongkanten skaver.

- Mina nya skidor är aningens kortare och ganska mycket tyngre än de förra. Och så bredare. Jag gillar inte riktigt hur dom beter sig på blåisiga partier av skare, men annars är jag väldigt nöjd. (Och jag gillar ju förstås inte att åka på blåisig skare i huvudtaget…)

- Första dagen var jag lite skakig, andra dagen ännu skakigare, och så igår gick det nog allra bäst. Men jag måste öva på att hålla ihop mina knän. Öva, öva.

- Jag är inte alls sugen på att gå till jobbet i morgon.

Slut.

Ett par dagars bloggtorka due to Skoj

Ah men... vi drar till Sun Valley om typ 5 timmar. Imorgon provar jag mina nya puderskidor die erste mal, och oroa er inte, vi ska ha sjukt mycket roligt.
Ok, de va ba de.
Synes.

Måndagsrapport

Det tog faktiskt bara två timmar att skrubba rent det sista och nu har vi officiellt stängt dörren till gamla lägenheten.
Nu är det tre dagar till skidpremiär och det känns ungefär hur bra som helst.

Men i övrigt har jag lite ont i hjärtat över att nu ha missat ännu en begravning. Det känns som om det (bokstavligt talat) är så mycket liv som försvinner utan att jag är med.
Det känns även som att det väl är så det är att bli äldre och allt det där.
Och så på nåt sätt som att allt det här liksom bara händer inne i mig, eftersom ingenting i min nuvarande omgivning på nåt sätt direkt påminner mig… så att jag liksom måste komma ihåg att jag är ledsen.
Och så får jag dåligt samvete… och när den burken öppnas, då är det svårt att få på locket.

Också drygt

Det är imponerande, det är det verkligen, men också väldigt, väldigt störande…. Hur D kan sova framför en TV som brölar amerikansk fotboll och inte störas det minsta av köksslammer, dammsugare eller en ambulans som vrålade förbi i eftermiddags.
Men byter jag kanal, då jävlar, vaknar han minsann och då har han minsann inte alls sovit (gegg i ögonen och dreggel på soffan) han har bara vilat ögonen en stund, men hört exakt allt som hänt i matchen.

Söndagar har jag tur om jag får se 10 minuter TV. Amerikansk fotboll tar fan aldrig slut. Det går matcher samtidigt och parallellt och om vartannat och när matchklockan säger att det är 5 minuter kvar tar det ändå minst tjugo minuter innan det är färdigt. Fast då kan det ju bli övertid förstås.
Störande.

Smygdrygt

Har skrubbat kyl och frys.
Konstaterat att vi behöver införskaffa hyllor. Och ytterligare en skohylla. Gardiner, D fattar inte varför, tycker det räcker med persienner. Men det spelar ju ingen roll, jag skaffar gardiner ändå. Har lyckats slarva bort mina favoritjeans.
Sjukt störd över det senaste.
Det här är helt klart den lindrigaste flytten vi nånsin haft, det är det ju. Ska inte klaga. Men det är ändå smygdrygt, det är det fan.
Och helst vill jag bara spola fram till torsdag och slalompremiären.

Nerflyttat

Nu har vi flyttat ner en trapp. Det mesta i alla fall, typ allt det tunga och bökiga.
Kvarstår gör en massa småtjafs som jag av erfarenhet vet kommer ta mycket mer tid och plats än vad man tror.
Kvarstår gör även städa.
Hatar städa, speciellt när det ska inspekteras efteråt och leva upp till nån slags standard, som inte alltid känns rättvis. Fast jag vet ju inte hur den här hyresvärden vi har nu är i det fallet, förhoppningsvis förväntar han sig inte att vi ska skrubba bort fläckar från 1972, som surtanten som inspekterade mitt studentrum på Fyskgränd….

Äkta svenskt

Min favvolärare från förra terminen (han som kan 35 språk och förvandlar föreläsningar till berättarstunder av högsta underhållningsgrad) bad mig om en tjänst. Han ville att jag skulle göra ett gästspel i hans fonetikklass och läsa upp en radda svenska ord, som de stackars amerikanska studenterna sen alltså skulle försöka ljuda ut och skriva ner i fonetiska tecken.
–Självklart, sa jag.
Så det gjorde jag idag.
Väckarklocka var svårt, det fick jag upprepa säkert femton gånger.
Dom kunde för sina liv inte höra skillnad på fat och fart.
Var så god (hade jag fått strikta order om att inte uttala överdrivet tydligt utan säga det så som jag gör i vanliga fall…) trodde dom var en harkling, tills jag fortsatte att säga det om och om igen.


Jag översatte alla orden också, bara för att dom ville det, för skojs skull. Men när jag till nyckfull kom jag inte på nån bra engelsk översättning….ville säga ”jamen det betyder ju typ full i fan” men det förstod dom ju som inte heller….

När jag kom hem hade matpaketet D beställde från internet för flera veckor sen äntligen kommit.
Glögg och hushållsost. Levererat till dörren.
Dyrt var det. Men värt. 
(Jag ska naturligtvis spara glöggen till advent. Herrgud, man har väl moral liksom)

Passa in

Vi hade Thanksgivinglunch med hela arbetslaget idag. Gott. Och roligt. Mina arbetskompisar har humor, det har dom verkligen. Typ alla iallafall.
Viktigt nu, att nya chefen har det med...

kvällens

Min recension av Moonrise Kingdom: en mer actionfyld och livligare version av Bästa Sommaren.
Men inte lika rolig, inte lika charmig, och ingen Kjell Bergquist.
Klart godkänt, visserligen.
Men inga stående ovationer.


Nu ska jag äta vinddruvor och kolla facebook innan det är sängdags. Hepp hepp.

Vinter

Vi har snö nu. Jag räknar väl inte med att den ska ligga kvar i evigheter eller så, men det är vitt och fint och biter i kinderna och jag bara njuter.
Folk som bara klagar på vintern (och nu menar jag inte att man inte får klaga på kyla, slask, fastfrusna cyklar, igenfrysta lås, snoriga näsor och isiga tår, för det får man ju såklart) utan att kunna uppskatta en endaste liten detalj om vintertiden..... gör mig så less.
Det finns ju så mycket att älska om vintern.

Känner mig klar med det här nu men här sitter jag

Jag känner absolut inte att jag upplevt Oakland, såsom man bör när man besöker en stad, men känner inte heller att jag haft tid att ta mig ut.
Plus att jag ju typ inte känner nån.
Hm. Jag önskar lite att jag bokat hemresa idag istället för imorgon.
Men det är ju som efter med det nu.
Eftersom vi fått strikta order om att uppleva Oaklands alla kulinariska möjligheter och under inga somhelst omständigheter äta på Subway, så har jag lydigt ätit mexikanskt i torsdags, thailändskt igår och vietnamesiskt idag.
Jag tror dagens vinner.
Minus kokosgrejset jag fick till efterätt, även om hallonsåsen var god.

Soligt idag igen.
Men i Idaho snöar det, jippi!!

lika & olika

För 3 år sen, typ, satt jag med samma dator som nu.
Då var den ny, nu är den skrutt.
Jallafall, det var på den här datorn jag startade den här bloggen, då som nu (i stundens ögonblick alltså) tronandes över en ganska spektakulär vy.
Då bodde jag på Tunnelbacken, satt på 7:e våningen, och blickade ut över Umeälven, kyrkbron, lasarettsbacken och stadens alla ljus som lyste upp i det västerbottniska mörkret.
Nu sitter jag på 14:e våningen och nedanför mig blinkar och blixtrar Oakland, tvärs över vattnet ser jag San Francisco och till vänster tror jag att jag har Berkeley…. Kanske?
Tror det.

Poängen?
Nä, den skrivs inte.
Det är en sån där poäng som bara känns.

Uppdatering från Kalifornien

Jaha. Så var det över.
Och det gick ju bra.
Får man säga.
Först var jag nevös, det var ju faktiskt rätt jämt. Sen var jag jätteglad över att han vann. Sen var jag väldigt imponerad över Herr Presidentens segertal där på slutet.
Men sen, gick luften ur och plötsligt fick jag akutöverdos av blå-vit-röd patriotism. Jag kände bara hur det tog tvärstop, leendet slocknade, magpirret blev till illamående och jag ville ha mellanmjölk, kaviar och hushållsost. Och titta på Aktuellt.

Skönt att det är över.
Annars då?
Tja, imorse var jag till exempel det närmaste jag nånsin varit att missa ett flyg. Det var såklart inte mitt fel att jag var sen i första taget, det var D som körde en jävla krokig omväg och missade avfarten.
Jallafall, jag hann med, men det var på håret. Dom var tvungna att prata en himla massa i walki-talkisarna och jag checkade inte ens in utan sprang bara ombord på planet med körkortet i näven och laptopen under armen.

Nu är jag i Oakland och här är det dimmigt och ruggigt. Konferensen börjar först imorgon så idag har jag (inte) pluggat (än), kollat på hotellets alla TV-kanaler och strosat runt i stan.

Observationer från den sistnämnda aktiviteten:
Många som äter Pringles. Alvarligt, jag har sett minst 4 personer knata runt med ett rör chips och knapra. Kanske är rea nånstans?

I Idaho finns det väldigt få människor som inte är vita. När man lämnar Idaho ser man plötsligt lite variation. Det är nog nyttigt.

Det går väldigt fort att komma från ett väldigt snoffsigt buisnessområde till ett nedgången här-vill-jag-inte-vara-när-det-blir-mörkt ghettoområde. Men eftersom jag ju är van vid min egen brist på lokalsinne så håller jag mig lydigt efter karta och idiotsäkra (och nu menar jag Idiotsäkra, tänk blind förskoleklass) vägmärken.

Nu hoppas jag på nåt riktigt såpigt och skräpigt på tv ikväll och mina fötter ser redan fram emot att krypa ner i det vadderade kuvertet.
Ah, löööv hårt bäddade hotellsängar.

På den 6:e smäller det

Imorgon är det val.
Om Obama vinner blir jag jätteglad.
Om han inte vinner, jamenhelvete... det värsta kommer nog bli att vissa människor kommer bli så dryga att deras okunnighet och ignorans kommer få mig att koka över.
Valtider är bra tider att rensa bland facebookgänget.

Avklarat över lite kattsand

Jag skulle ta in kattsandlådan som jag tvättat ur och haft på torkning.
"Vänta så får jag prata med dig!" sa plötsligt en röst från gudvetvars.
Grannen kom ut.
"Behöver du möbler?"
"Knappast, jag ryms knappt själv i vår lägenhet"
"Jaha, jag ska flytta och behöver sälja lite grejer.."
"Jasså, ja vi... VA?! ska du flytta? Får jag komma in och kolla på din lägenhet??"

Tio minuter senare var det kirrat. Vi ska flytta. Igen.
MEN...Samma hus, ju.
Bara våningen under.
Typ gravitationen kommer ju göra halva jobbet.
Nu får vi egen ingång (hej bra för katten) stort vardagsrum, två riktiga sovrum, mycket mer garderobsutrymme, större kök, större badrum...
Kalas.

..och eftermiddag

Dog avslappningsdöden och återuppstod som en pepparmintsdoftande gelégubbe. Gudomligt underbart. Det här ska jag göra om.
Säger man ju alltid....
Men jofasen. Det ska jag. Inom rimlig framtid.

Eftersom USA ligger efter när det gäller allt utom friterad mat så ställer vi om till vintertid först nu i helgen. Men en sak måste jag faktiskt ge dom lite cred för, los Americanos, dom har en snitsig ramsa så att man alltid vet åt vilket håll man ska ställa klockan. Jag har alltid tyckt att det varit så svårt att komma ihåg annars. Jämt förvirrad. Men...
Fall back & Spring forward.
Lagom finurligt och lätt att komma ihåg.

jallafall. vaba de ja sku säga.

Gomorron

Uppe tidigt en lördagmorgon. Men eftersom jag slocknade redan klockan elva igår kväll så... känns det inte så jobbigt. D lagade panerad kattfisk, sen såg vi en film och tryckte resten av Halloweengodiset. Värsta krejsy fredagkvällen.
Nu ska jag iväg på jobbmöte. På en LÖÖÖÖRDAG.... jamen jag veeeet.
Eftersom det är helt och hållet åt skogen så har jag bokat en helkroppsmassage efteråt.
Plus minus noll, liksom.

Halloween

Vi hade, precis som jag trodde, knappt några ungar alls som klättrade uppför trappan för att knacka på vår dörr. Däremot blev jag påhoppad av ett gäng när jag tog ut soporna och tur för dom att jag faktiskt tog hem en påse godis från jobbet, ba utifall.
Så dom fick en näve var. Resten får vi nog äta upp själva….
Jobbigt.
D har redan gjort en stabil insats.

Fall, tö, ingen snö

I torsdags snöade det när jag gick hem från jobbet vid halv sju på kvällen.
Och det slutade inte heller utan bara fortsatte därutanför medan jag låg i soffan och råplöjde alla tre avsnitt av Torka Aldrig Tårar Utan Handskar.


Om jag grinade?
Äter apor bananer?

Mellan avsnitt 2 och 3 tog jag en liten paus och gick runt kvarteret i allt det vita. Tänkte att det var så ljust och fint med vinter. Och på att Stefan Sauk är en djävel på att skådespela.

I alla fall, poängen med kråksången är att nu är snön borta och det är typ varmt ute och vi ser på Dexter (jag blogger eftersom jag inte riktigt klarar av att se så många avkapade kroppsdelar på en gång) och jag tänker att jag egentligen borde skriva något fint om farmor.
Men tankarna måste få landa först.

Nichts besonderes

Som om ekorrarna i den här stan inte var feta och orädda nog. Vi gick en promenad och stötte på Adam och Scott på kyrkogården. Dom hade varsin flottfläckig påse pommes frites som dom matade ekorrarna med.
Vi frågade om det var nåt dom gjorde ofta.
"Ibland", sa dom, "igår hade vi munkar… det verkade dom tycka ännu bättre om än pommes."
Vi stod en stund och pratade, och ekorrarna sprang runt våra fötter, vilket jag inte tyckte om. Jag har hört nånstans (men det var så länge sen att jag inte har nån aning om sanningshalten) att ekorrar har pälsen fulla med löss och även om de är söta och så… så vill jag inte ha dom alltför nära.
I alla fall.
Sen gick dom åt ett håll och vi åt ett annat och ekorrarna följde inte efter oss. 
Det var det.

Inte fullt lika roligt längre

När jag är ledsen, stressad, frustrerad och/eller förvirrad så gör jag ett sånt himla bra jobb. Energin ba sprutar och alla ba
”Åh, henne vill jag jobba med! Gud vilket charmtroll och lagspelare och effektiv kollega…”


Har ingen sagt rakt ut, men jag antar ju att det är så.

Det var ju roligt, Hurra!

Sjukt vad det kan svänga fort, vädret.
För en vecka sen kunde man gå i t-shirt på lunchen.
Idag snöade det.
Bara en kort stund visserligen, och det var ju inte som att det låg kvar eller så, men ändå. Och nu är kullarna som utgör bakgrunden till den här stan täckta av ett fint lager vinter.
Passande, för i helgen är det skidmässa och från och med imorgon och en vecka framåt kan man köpa säsongskorten till rabatterat pris.
Jag blir så glad av att tänka på skidåkning.

Debatt #3

När Mitt Romney pratar blöder mina öron. När jag tvingas se hans överlägnsa flin svider det som syra i mina ögon.
Men Obama är duktig, mycket bättre nu än i den första debatten, på att ta honom. Som tur är.

En grej som jag inte fattar, men som ju är så tydlig, är den amerikanska besattheten av att vara bäst i världen. Det är så himla viktigt att ha ett utbildningssystem som är bäst i världen, en medelklass som är mest produktiv i hela världen, en arbetslöshet som är lägst i världen. USA måste bli nummer 1 i världen, det mest attraktiva landet, landet där alla vill bo..... Det säger dom hela tiden.
Samtidigt har dom ett immigrationsproblem.
Och vad fasen spelar det för roll om nu Frankrike har ett snäppet bättre skolsystem (hur tusan man nu ens mäter det) om USA har ett som dom är nöjda med om som funkar bra?
Nä.
Och det är bara en av många aspekter av den här politikröran som jag inte riktigt skriver under på.

Jag har ingen susning om vad jag ska klä ut mig till på Halloween ännu… och det närmar sig ju. Tiffany har snackat om att vara Cruella DeVille (eller hur det nu stavas..) och blir det så har jag lovat att vara en dalmatiner. Annars har jag funderat på att vara en mimartist, det har jag haft som idé flera år nu, men det har aldrig blivit av. Vi brukar försöka matcha och gå som ett par, jag och D, men han har inte kläckt nåt förslag än så vi får se…


Eftersom vi bor i lägenhet nu undrar jag också om vi ens behöver köpa hem godis… hur stor är risken att det kommer ungar hit? Fast det är väl bäst att vara förbered.

Av alla amerikanska högtider är nog Halloween den jag bryr mig minst om, faktiskt. Fast det är ju kul att klä ut sig, det är det ju.

En katt, två personligheter

Eftersom Tiffany är i Montana i helgen så lovade jag att se till hennes nyadopterade kattunge, Charlie. Och så tänkte jag att Daisy och Charlie kanske kunde bli polers och knölade in min katt i buren och körde iväg…
Hm, det gick väl sådär, kan man säga. Charlie brydde sig typ inte alls. Satt bara lugnt i knät på D och kurrade och tittade förvirrat på Daisy som strök efter väggarna som en bengalisk tiger och fräste, morrade och hade sig. Hon verkade inte ens bry sig om kattungen, var bara helt rabiat och bet D i handen när han försökte fånga in henne.
Så den lekdejten blev kortvarig.
Vi sa förlåt och hejdå till Charlie och tog istället med vår markatta till Scotts lägenhet där vi drack nypressad körsbärsjuice och snackade skit medan Daisy bytte personlighet och åmade och kråmade och gjorde sig till.
Nya människor är liksom hennes specialitet, alla bara älskar henne.
Men tydligen är andra katter ingen höjdare.  

Svennelove

Mmm..fredag. Och jag har Marabou hemma.  Och mjukost.  OCH kaviar.
Herregud, bor jag i Sverige eller?

Höst

Eftersom det föreslagits att jag har en fraktur i foten och det hursomhelst är väldigt oskönt att gå på den för tillfället, så for jag ut och cyklade i höstkvällen.
Först var jag opepp och trampade på bara för att komma hem. Men sen så.. nånstans halvvägs, ganska precis efter att jag haft en stand off med ett rådjur (jag vann!) så började jag få flashbacks till barn- och ungdomens cykelturer ut till kompisvallen och fotbollsträning och kom ihåg att jag ju faktiskt älskar min cykel.
Det bet i fingrar och kinder och benen gick runt av vilja och muskelminne och solen gick ner över Pocatellos berg som fick regn på sig igår och nu plötsligt visar färg.
Fint.

Känns iallafall som vinst

När jag kom in till lektionssalen idag öppnade min professor med att berätta om Sverige-Tyskland. Sämre inledning på en föreläsning har man ju varit med om liksom.
När jag sen gick hem blåste det höststorm. Det var mysigt och kallt.
Kom hem och D hade diskat hela, stora monsterberget med disk. Hade jag inte väntat mig.
Sen for vi hem till Ben och Shelby och åt pizza och kollade på debatt nummer 2 mellan Obama och Romney. Obama utklassade, coolt.
Och nödvändigt.
Bra tisdag.

Jobb

En av mina blogghusgudar skrev det här om effektiva människor som får saker och ting gjort.
Jämfört med såna som typ inte får arslet ur vagnen.
Och jag tänkte, men Jaa… jag vet!
Jag har ju som bekant chefigt ansvar för tre stycken medarbetare för tillfället.
Två är suveräna. Dom tänker själva, påminner mig om sånt som jag nämnt men glömt, fattar vad som är viktigt precis nu och vad om kan vänta till senare utan att jag behöver förklara och gör ett bra jobb utan att jag behöver hålla dom i handen.
Älskar dessa två.
Utan dom skulle det inte funka.
Den tredje… är inte lika självgående. Tyvärr.  Och det som saknas är liksom sånt som jag inte tror går lära, det liksom finns eller finns inte. Det kan nog kanske gro, i och för sig, med näring och gödsling och varsam hand.
Men jag har varken varsamma händer eller tid att gödsla.
Suck.  

Byråbråk

För drygt en månad sen lät jag några av mina tröjor flytta in i en byrålåda som egentligen är Ds. För den var typ tom och jag hade inte plats nån annanstans.
Idag upptäckte han det.
”Men vafan är det här?!? Det här är ju MIN låda, så kan du ju inte ba göra!”
Helt upprörd.
Och jaba
”Hade du tänkt plocka upp alla dina kläder från golvet precis ju nu och vika dom och stoppa in dom i just den lådan?”
och
”Eller var du precis på väg att fara och tvätta all den här smutstvätten som jag inte fattar varför den måste stå i hallen… som att den liksom är ett steg närmare att bli ren bara för att den lämnat badrummet?”


För isåfall ska jag genast flytta på mina tröjor.

Men han ville ju såklart varken städa eller tvätta, bara klaga.
Och det får han ju naturligtvis göra.
Men mina tröjor bor kvar.

Längtan efter lite lugn

Har en bunt med ansökningar att gå igenom i helgen. 25 dokument sammanlagt, typ 100 sidor läsning. Skönt, för jag hade ju som inget annat planerat för den här helgen, inga läxor eller sånt.
Närå.
Men jag ska inte klaga. Egentligen.
För det här innebär att ju bollen är i rullning nu och jag är lite närmare den underbara framtid då jag kommer ha en direktör ovanför mig som är ansvarig för alla dessa förbannade kontrakt och får skriva sitt namn på nedersta raden.
När den dagen kommer, då ska jag ta en lunchrast.
Bland annat. Men det är nog fasen överst på listan.
En hel timme, tamejfasen.
Ska bli gött.

Råg i ryggen - då passar ju Sverige

Hade jag idats blogga från hotellet tisdagkväll hade jag sagt att det gick skit. För det sa han när jag ringde hem och frågade. Men jag iddes ju inte det, eftersom jag och Michelle satt på mitt rum och skrev klart en rapport tills över midnatt och sen var jag tvungen att svara på mail och klockan var över ett innan jag kröp ner bland hotellkuddarna.
Jag älskar (bonusinformation, varsågoda) känslan av sådär stenhårt bäddade hotellsängar. Det känns som att krypa in i ett vadderat kuvert.
Mmmm.. hotell. Och badrockarna. Jag har aldrig morgonrock hemma, men på hotell. Helst tillsammans med såna där engångstofflor som är omöjliga att gå i...
I alla fall.
Intervjun. Gick visst inte så bra, trodde han. Kommittén sa sitt om Sverige och D sa att så är det inte alls, och dom sa du måste göra så här och D sa att det tänker jag inte alls.
Och han var arg efteråt, men verkade ändå nöjd med att inte gett med sig utan stått för sitt projekt, så som det är och som han vill att det ska utföras. Och det är ju viktigt, förstår man ju.
Och nu idag hade han ett nytt möte och nu var det visst nytt ljud i skällan och några kostymer i kommittén hade visst imponerats lite över att han inte vek sig för deras pondus och, tja… det ser inte lika negativt ut just nu.
Men som sagt, vi får se.


Men om, om om om, Steken, så är det Ume vi snackar om.
Vi kommer hem i sommar, båda två, oavsett. Men blir det här fulbrightstipendiet av, då stannar vi ett år. Annars blir det bara semester.

ett litet steg på vägen hem

Imorgon eftermiddag har D sin intervju inför Fulbright-komitten. Det är bara steg ett av många, och slutgiltigt besked får vi inte förrän typ februari. Men ändå... håll en tumme för att det går bra. Går det jättebra och går det hela vägen hem... jamen då flyttar vi ju hem.
Och det vill vi ju.
Jag vill det, iallafall.
Såatte, ja. Håll en tumme tack.

Önskelista

Nu är det höst på riktigt. Man kan ha dunväst och fingervantar och vi har tagit bort AC-boxen från fönstret. Det är fint med hösten, det är det.
Fast ännu finare är det med vinter och skidsäsong.
Den här vintern ska jag prova telisar, har jag tänkt. Man kan hyra, billigt, från utelivsavdelningen.
Och snöskor, vill jag också prova. Vi har faktiskt två par, men har inte tagit oss för än.
I hemlighet vill jag ha nya skidor också, bredare skidor... jag har ett par jag spanat in.
Och så vill jag ha en ny skidjacka.
Och egentligen nya skidbyxor också.
Mmm, vill ha, vill ha.
Det är så mycket roligare att shoppa kläder och utrustning för sånt som är kul, än för sånt som är jobb(igt).

Byxkrux

Det gick väl sådär, det här med att shoppa jobbkläder. Jag fyndade dock en stretchig fleecetröja med polokrage till kommande skidsäsong, och två par skor som ju inte direkt är pumps, men inte gympadojjor heller.
Och en pennkjol. Faktiskt. Pennkjol är väldigt buisness.


Men snygga jobbyxor, det är fasen omöjligt att hitta. Inte ett enda par hittade jag som såg vettiga ut, varken på galge eller på mig. Jag hatar hur dom sitter, hur dom ser ut, hur dom känns…
Undrar om jag kan kompensera att jobba i mysbyxor med en väldigt proffsig top?

Kall eller Proffsig

Freitag, noch einmal.
Efter jobbet ska jag fira Sammy som fyllde 26 i Juni..... efterskott, var ordet. Men har man lovat (och det har jag) sa har man. Lite sent bara.
Och imorgon ska jag shoppa plagg som ser ut som buisness och samtidigt ar lite varma.
Det har blivit kallt och jag har ingenting viktigt att svida mig i utan att frysa samtidigt. 

Torsdagar

Sedan noll veckor tillbaka har vi en tradition att på torsdagskvällar röjer vi undan det värsta i lägenheten och sedan lagar middag tillsammans. När jag kom hem från jobbet idag hade D redan dammsugit och plockat upp all skit som låg och skräpade.
Det får han dock bara en halv applåd för (en enhandad…haha) eftersom det var hans grejer alltihop.
Jag förslog att vi skulle göra en gryta med en burk chili som bas.
Han tyckte det var för mycket halvfabrikat.
Nu sitter vi och äter kinesisk hämtmat.


På jobbfronten kan jag meddela att jag vart så förbannat frustrerad på ett möte idag att jag nästan började grina.
Men jag gjorde det inte.
Man är väl vuxen.

Politik

Jag vet inte om ni vet det (skoja ba, klart ni vet, upplysta svenskar..) men det är presidentval runt hörnet här i the stejts och precis just nu pågår den första debatten mellan Obama och Romney.
Romney har ett konstant flin påklistrat i fejset, han liksom hånler på ett överlägset sätt och det stör mig gruvligt. Hela han och allt han står för stör mig ju iofs också gruvligt, men jag har aldrig sett honom live och oredigerad såhär länge förut.


Om Romney vinner (nu tror jag inte att han kommer göra det, men det är ju ändå en teoretisk möjlighet) kommer jag tappa väldigt mycket förtroende för den amerikanska befolkningen.
Mig själv och alla andra oskyldiga utlänningar uträknade, förstås. Det var ju inte vårt fel.

Jag kommer ihåg när Carl Bildt vann och blev statsminister. Jag grät när jag skulle gå och lägga mig den kvällen, för jag visste inte vad som skulle hända och jag var rädd.
Ingvar Carlsson verkade ju som så trygg och bra. Nästan som en seriefigur, med en sko som ansikte och allt.
Men Carl Bildt kom ju från ett helt annan parti, ett blått parti som på nåt sätt alltid verkade komma från höger… (jag vet att jag tyckte det var konstigt, att höger och vänster liksom spelade roll fastän allt var på TV) och mamma och pappa hade inte röstat på honom.
Så jag grät och var rädd för framtiden… och så hände det typ ingenting i min lilla Holmsundsvardag och jag var nästan besviken.

Det var då det. Nu är det lite annars. Jag gråter inte, men när jag hör Romney predika blir jag faktiskt lite rädd för framtiden.

Mammor och barn, tyskar och Tyskland

Vi tar en omväg först, men lugn.. jag har en poäng.
För länge sen när jag och Steken flög Ryan Air till Hamburg och lyckades hinna med ungefär hur mycket som helst på en endaste helg (Pride, en motorcykelparad, Eminem konsert, skumma människor med svensk tandkräm, en pubägare som hävdade att han var polare med Lasse Berghagen… med mera.) så såg vi, på Eminem-konserten, två människor som vi trodde var en mamma och hennes tonårsson.
Och vi tyckte att det var som så stort av mamman att följa med sin son, som vi då antog var det stora Eminem-fanet, på konserten istället för att bara förbjuda honom att gå.
Dom satt där.
Och vi satt där.
Och vi väntade på att det skulle börja. Jag tror Cypress Hill var förband… Och plötsligt skrikviskar Steken i mitt öra ”Mamman och barnet hånglar!!”
Och det gjorde dom.  Fast det var ju ingen mamma med sitt barn.  Det var ett lesbiskt par.  Aja.


Och nu, i helgen, har jag varit och paddlat kajak på Jackson Lake i Wyoming och haft det riktigt bra.
I stort sett.
Sånär som på 3 individer som inte borde ha varit med på den här resan. En tjockis.
Okej, förlåt, men ändå inte förlåt. Kan man inte andas utan syrgas, inte ryms i en vanlig kanot, inte kan gå längre än 20 meter… Då har man fan inte på en utelivstur att göra. Punkt. Hon ba ”alltså jag äter egentligen väldigt lite mat” och jag tänkte ”kanske är det som är problemet… med tanke på att du tröck i dig 3 munkar och drack en liter O'boy i bilen på vägen hit”

Hon, var ett problem. Sen var det mamman och barnet. Och det här var verkligen en mamma, med sin 15-årige son. Dom hånglade inte. Men det var fan bara så pass. Grabben betedde sig som en störig 8-åring, mamman som ett hjälplöst våp (hon plurrade även…for the record) och dom var uppe i varann exakt hela tiden. Han satt i hennes knä i bilen, dom kelade och kittlade och pussade och höll på med grejer som jag lovar att normala mammor och normala 15-åriga pojkar inte sysslar med.
Christoph, från Tyskland, satt bredvid mig i baksätet. Han pekade på mamman och barnet och frågade tyst ”this is normal in America, no?”

Och jag sa No, förstås. För det är det ju inte. Men att människor som är för osunda för att andas på egen hand får följa med på vildmarksturer utan att nån knixar, det är tror jag däremot är ganska amerikanskt.

Jag har noll tålamod med folk som är lata, ohjälpsamma, otacksamma och tar för givet att alla andra bara finns till för att passa upp och anpassa sig efter deras behov.

Helg! I love Helg!

Fredag sa du? Okej, jag tart!

Justja

Om man äter kaviarmacka och sen dricker apelsinjuice, då får man en jävligt ogo smak i munnen.
Det vet alla vettiga människor som är äldre än 5 år.
Men jag glömde.

Gonatt

Idag har varit en helvetesdag. Fysiskt (mådde skit redan imorse, var ganska säker på att jag hade feber och hade normalt sett gått hem men helvetesdagen krävde min närvaro), psykiskt på grund av jobb och ett kontrakt som vägrar bli påskrivet och en budget som vägrar stämma och på grund av en kompis som gått under jorden och först trodde vi att han gjort nåt hemskt men så visade det sig att han bara sitter i fängelse. Bara.


Har ni letat efter nån nån gång så vet ni att det är en väldigt speciell känsla att hoppas att hitta dem levande och välmående… så att man kan sparka dom på smalbenen och skälla ut dom för att man varit såinihelvete orolig.

Men ja, så han sitter i finkan i alla fall. Är förhoppningsvis ute på måndag.

Och vi ska fara och paddla kajak i helgen. Med en grupp på tio pers. Var på inför-möte nu ikväll och en av damerna som ska med har inte suttit i en båt på 30 år, ryms inte i vanlig sovsäck och tar 10-15 olika mediciner om dan. ..
”Och inhalatorn, gud jag glömde ju skriva upp inhalatorn!”

Så det verkar ju som hon valt en lämplig aktivitet.

Das war alles.

Tisdag morgon

Har jag gruvat mig nog nu? Mja, jag tror det. Okej, dags att kolla mailen. Hoppas det ser tomt ut, men tvivlar.

Hatar: budgetar, excel spread sheets, kontrakt med ord som ingen fattar.

Ge mig en chef. NU!

Med fokus på det positiva

Det braiga:
Mycket trevlig födelsedagskväll (Tiffany och Dustin, sa jag inte att det var högsäsong kanske) med bowling, massa god mat och en underhållande samling fölk.

Kattungen Charlie, Tiffanys fosterbarn. Allt blir bättre med kattungar, födelsedagskalas också.

Sovmorgon och vaknade utvilad till en molnig himmel som lovade regn. (efter otaliga skogsbränder och luft så mättad av damm och sot att astmatiker har utegångsförbud är regn mer efterlängtat än tomten på julafton)

Vi gick en promenad och tokandades ren luft och såg konturer på bergen som inte synts sen kanske juni på grund av all smog.

D kokade ägg och styrde upp brunch medan jag körde ett litet yogapass framför TV:n.

Kalles Kaviar.

Regn.



Det dåliga:
Det tar vi en annan dag.

drar gränser

De har det ju som så jobbigt… de amerikaner som å ena sidan absolut inte kan tänka sig att rösta på en afrikansk kommunist som försöker ge dem sjukvård, men å andra sidan inte vill rösta på en mormon heller.
Som tur är kan man ju alltid låta bli att rösta, vilket de flesta av dem nog hade gjort ändå.


Jag försöker ju som bekant hålla nere mitt vänantal på fejjan. Det går väl sisådär. Men nu har jag kommit på ett väldigt effektivt sätt att gallra, ett enda ignorant Obama-skämt, nedlåtande kommentar, outbildat uttalande, rasistiskt skämt, osv. och jag deletar dem på fläcken.
On the fläck, liksom. Väck!

Endast en person har jag behållit trots denna annars alldelens lysande regel. Det är för att hon är så sjukt underhållande, på ett lite pinsamt och obekvämt sätt. En såndär person som liksom är en dokusåpa i sig själv. Så hon får vara kvar, sina puckade uttalanden till trots.
Eller snarare just på grund av desamma.

Herr Ober, Eis Bitte!

Idag åt jag lunch med 5 andra svenskar. Vi totalt dominerade Elmer's Steakhouse. Jag misstänker att alla runtomkring gissade att vi var tyskar. Såatte, tyckte dom att vi var störiga så gör det ju ingenting.

mat & prat

Äter tomater, majs och gurkor från helgens utflykt till landet. Har persikor i både kyl och frys. Världens, och jag överdriver inte, godaste inlagd gurka.
Kanske skulle bli bonde istället?
Närå, men det är skillnad på grönsaker som bott i sol och jordkällare gentemot såna som växt upp på växtknark och steroider under en kemisk lampa.
Tänkte ba säja.

Vi har ett gäng kompisar som har knytkalas varje tisdag. Vi försöker delta, om inte varje vecka, så iallafall ofta. Det är alltid trevligt och oftast väldigt gott. Igår gjorde jag en gurksallad och tog med en påse hemodlade vindruvor. Hej superenkelt. Och ändå så väldigt uppskattat.
Reflekterade även över att väldigt många har fyllt år härnu på sistonde... och sa nåt om det och nån person ba "Jamen det klart, det här är ju födelsedagssäsongen!"

Jag har då alltid tänkt att februari-mars var födelsedagssäsong...
Slutsats: svenskar försökar sig på midsommar och amerikaner på nyårsafton.

Det var det där med chefsmaterial. Not it.

Idag var chefens avskedsballuns och tårta och tal och alla ba
"men Åsa, ska inte du söka den nya chefspositionen??"
Och jag, jaba näääääää.
Det ska jag inte.
För jag tycker inte om att chefa, jag tycker inte om extra huvudvärk och jag tycker inte om skenheligt rövslickeri.
Typ.
Därför. Ska jag inte söka.
Och så var det ju det där om att jag inte vill bo här heller.
So no.
Däremot är jag med i anställningskommitten. Och det ser jag fram emot.

Trevlig helg

Imorgon ska jag försöka smita från jobbet senast klockan 4 och sen ska vi köra ut till vishan och leka rednecks hos farmor Melba.
Vi ska plocka och sylta persikor och aprikoser. Lägga in gurka och paprika. Leka med kusinbarnen och höra farbror Larry hosta och skratta och dra historier vildare än Wyoming.
Ser fram emot alltihop.
Bort från stan.
Bort från jobb.
Lite ledigt.

För övrigt har jag namnsdag idag

Jahapp, då finns det plötsligt tre människor som alla kan titulera mig sin chef.
Två är visserligen bara extrapersonal, men ändå.
Jag har idag även påbörjat operation ”Flytta ut ur gamla kontoret och in nya samt slänga bort en jäkla massa skräp i farten”
Var råtaggad första fem minuterna och bar och slängde och ögnade och slängde och pappersätarn (i brist på bättre term, vafasen heter shredder på svenska?) ba tuggtuggtugg och hann knappt svälja innan jag matade i mer.
Men sen sög jag i mig en överdos damm ungefär samtidigt som jag stötte på en massa dokument och skit som jag inte var helt säker på att jag faktiskt vågade kassera och så hade jag plötsligt en stor kanske-hög mitt på golvet och då blev jag less och slutade för dagen.

Vem har coolast mormor?

Jo det har den här damens barnbarn. Min svärmormor, om det nu är en politiskt korrekt term.
All the single ladies on the floor, liksom.
Hon är störtskön, och var det här bröllopets behållning.

Achtung: Det är inte på rikt!

Så få inte hjärtattack nu mamsen.
Jag, Tiffany, Sasha, Beth och Masha ställde upp som dukar åt tatuerare som ville visa sina skills. Man fick välja vad man ville ha, typ. Jag sa blommor och så blev det såhär. Snyggt. Tycker jag i alla fall. Men som sagt, det är inte på riktigt, utan bara färg som försvinner. Tiffany fick en kompass, Beth ett ankare, på Sasha gjorde de en såndär springsko med vingar och Masha fick en väldigt häftig fjäder som liksom blev till fåglar på toppen….
Sasha och Tiffany funderar på allvar på att föreviga sina, men det gör inte jag.

Inte tyskarna från Lund med svenskarna från Boden

Nu har jag hittat dom, svenskarna. Två av tre i alla fall. Och två av tre är från Boden, jag vet inte varför det känns så bra, men det är ju nåt med norrlänningar, vi är lite bättre, eller förstår varandra bättre….


Förklaring: Pocatello välkomnar varje höst ett visst antal utbytesstudenter från Umeå Universitet. Jag visste att det var tre i år, och D stötte på dom redan för två veckor sen. Och jag har spanat och letat och följt efter varenda liten rutskjortig mupp med tajta brallor jag sett på campus, men det har alltid varit nån fransman eller holländare.

Mennuså, har jag fått kontakt.

Grattis

Från och med imorgon är vi två 30-taggare i det här hushållet. Har inte märkt av nåt förkrisade, han verkar inte tro på den metoden. Han kanske har tänkt vänta och skaffa motorcykel och bli träningsnarkoman när han fyller 40 istället…?


I alla fall så har jag inte haft speciell ångest vad gäller present, vi tar ju liksom inte så hårt på sånt i det här förhållandet (en ananas på 26-årsdagen, behöver jag säga mer?) men på nåt sätt har det liksom ba löst sig av sig självt.
En kompis som är massös erbjöd ett specialpris, jag bokade.
D tjatade på att han inte har några bra "seriösa" skor att undervisa i, jag svängde förbi en affär och hittade ett par snygga pjuck på rea.
Och min chef hade plötsligt ett masserande fotbad på kontoret (sprillans nytt och oanvänt) som hon behövde bli av med inför sin flytt, jaba ”Jag tart!”

Han är ju fan besatt av att få sina fötter ompysslade, så den sista, 100% gratis spontanpresenten kan nog bli den allra bästa.
Så att mjodå, det blir nog föselsedag av det här också, ska ni se.

Ledig måndag utan ledigt

Min man, han kan nåt som inte jag kan. Bara en sak, närå. Men han kan stänga in sig med tusen böcker och en kopp kaffe och datorn och ba råläsa och inte komma ut på evigheter.
Det kan inte jag.
Jag måste ta pauser och typ klia öronen och äta och gå promenader och gå på toa. Han kan liksom stänga av alla mänskliga funktioner. Ba sådär.
Men det kan ju inte vara nyttigt, så jag bredde alldelens nyss en macka till honom, hällde upp ett glas juice och gick in i grottan där han sitter.  Han sa Tack. Jag sa Varsågod. Undrar om jag kommer se till honom nåt mer idag.

Finaste fint

Den finaste platsen Pocatello har att bjuda på, det är kyrkogården. Den är enormt stor, grön och lummig (vilket inte är lätt att lyckas med i öknen) och har ett massivt nätverk av gångar, småvägar och stigar att strosa, promenera och springa på.
Jag tycker om att ta olika vägar varje gång och läsa på gravarna och se hur enorma vissa familjer är/var och vilka spexiga namn vissa hade. Och när det är sommar och tusen grader i solen, då är det dessutom ungefär den enda plats där man kan gå/springa utan att försmäkta totalt.


I alla fall, i vanliga fall är jag där hyfsat tidigt på mornarna och stöter ofta på andra motionärer och nån trädgårdsmästare här och där, men ser sällan folk som faktiskt besöker gravarna.
Har liksom aldrig sprungit rakt i en begravning.
Jag antar att folk sysslar med sånt senare på dagen och eftermiddan. Men så idag, en söndag förmiddag, kom jag joggandes längst huvudgången av kyrkogårdens södra hörn då jag, för sent, insåg att jag skulle springa rakt in i en situation där obehöriga joggare inte hör hemma. En man i 30-årsåldern stod böjd över en gravsten och pratade med låg röst. Han torkade en tår från ögat. Han tog tag med både händerna i stenen som om han behövde stöd. Han lutade sig fram och kysste den skrovliga graniten. Höll kvar ansiktet där en lång stund. Det låg nyköpta blommor på marken som han inte tagit sig för att plantera ännu.

Jag fortsatte springa, försökte titta bort för att inte störa, men kunde inte låta bli att se. Det var så himla sorgligt och så himla fint. En ögonblick jag verkligen hoppas att jag inte störde alltför mycket. Ett ögonblick jag ändå inte kan låta bli att vara tacksam över att jag fick springa igenom.

Matcher & Efterspel

Det hann ikapp mig tillslut iallafall. Sverige-England där i juni, när jag fick totoalt frispel och ba drog hem maximalt med skit på jobbdatorn när jag försökte hitta en live-sänding av matchen.
Först fick ju datorn spunk bara några dagar efter attacken. Men det löste sig med bara nån halvtimmes meck av en kille från HelpDesk. Men så i torsdags hade jag ingen uppkoppling alls plus att min mail blivit besatt av demoner och skickat ut en massa spam om bantarpiller och gud vet allt. Och det visade sig vara universitetet som kopplat ner min anslutning för att jag tydligen var så infekterad att jag bedömdes som en säkerhetsrisk.
Hoppsan bara.
Men så slutligen iallafall, igår eftermiddag efter att tre olika internetmuppar spenderat sammanlagt, jamenjagvetinte, säkert 8 timmar med att klia sig i huvet och rensa och boota och installera och trixa, så reste sig internetmupp #3 från min stol och sa:

- Nu ska allt det här funka. Om du har några problem, ring HelpDesk. Du behöver inte fråga efter mig. Om en vecka kommer jag ringa dig. Jag kommer fråga om allt fungerar som det ska, och du kommer svara Ja. Jag kommer fråga om du har stött på några problem eller konstigheter, och du kommer svara Nej.
Jag kommer fråga om du behöver ytterligare hjälp, det här är den viktigaste frågan, och du kommer svara Nej.
Okej?
För jag vill inte behöva komma tillbaka till det här kontoret.

Och jaba: eh okej. Trevlig helg…?

Såatte, ja… hoppas att det ska funka nu.
Och får ni suspekta mail av undertecknad så öppna inte.

Deja vu-dilemma

Jag hanterar stress ungefär lika bra som papper hanterar vatten.
Kommer ni ihåg förra hösten?
Alltså hur förra hösten var för mig? (Herregud hur den var för alla andra får dom väl hålla redan på själva) Jag försökte jobba 80% och plugga 100% och det slutade med att jag typ tokstressade och språngnickade väggen och bara var helt slut jämt och typ glad som deprimerad munk.


Mmm, och nu, eftersom jag lärt mig min läxa (inte) så tänkte jag jobba 100% och plugga 60% och tänkte att det skulle gå finemang. Men, asså…. och kanske är det en massa faktorer som spelar in nu, men:

Med en chef som slutar så att jag blir utan chef och huvudansvarig för kontoret, blir det ju som lite mer på mitt bord, kan man säga. Och samtidigt som det är lite läskigt är det lite spännande också, och känns som en chans att visa vad jag kan.

Efter (vänta så ska jag räkna…) typ 7 år som mer eller mindre heltids-universitetsstudent så är jag fan lite less. Jag skulle faktiskt vilja kunna fokusera på jobbet, som omväxling, och inte alltid måsta plugga på kvällar och helger. Jag tror jag är skoltrött, dammit!

D har kommit fram till att han kommer med 99.9% sannolikhet måsta vara kvar på sin institution minst 1,5 år till. Det innebär att jag kan läsa en istället för två kurser den här terminen och ändå hinna klart innan vi flyttar härifrån.

Jag ser liksom ingen jättebra anledning att försöka stressa klart min examen tidigt baraföratt…

Såtte, ska jag droppa en av mina kurser? Ska jag det?

Det här kräver ett seriöst mammasnack. Det känner jag. Det är det man har mammor till.

Egon

Kaoset på jobbet är fortfarande lagom spännande och extremt ostrukturerat. Men det känns ändå som att det kommer att lösa sig, på det stora hela. Och framförallt, som att det som eventuellt inte kommer lösa sig… det är det inte tänkt att jag ska ansvara för.
Och det är ju trots allt det viktigaste.
Jag menar organisationen som helhet, herregud… det får väl nån annan få gråa hår och oja sig över. Jag försöker ju främst fokusera på min egen roll här, det trodde jag vi var överens om.

På tal om ingenting

Imorse när jag tömde min spammapp på mailen så innehöll den ett mail med titeln ”Åsa, vi har hittat din drömplatteve!”
Det gjorde mig glad.
Jag menar, vilket ord va?
Drömplatteve.
Det är ju helt ljuvligt att smaka på.


Just nu visas Dreamgirls på vår teve hemma (som inte alls är min drömplatteve). Det är den enda film jag nånsin sett på bio ensam. Det var i Moscow och det var vinter och jag och D hade bråkat och jag stormade ut på gatan och kom på att det ju var helt idealt att gå och se en film, 2 timmar med avstängd mobil och värme.
Fast det fick inte önskad effekt för han trodde bara att jag gått hem, vi bodde inte ihop då, och det var ju förstås ingen orimlig gissning.

Ja jallafall. Det var bara det jag hade att säga.

Vad jag tänker på just nu

Korta versionen: jobb.


Långa versionen (i ingen speciell ordning):

Är det dumt att anställa en kompis?
Jag kan se råmånga komplikationer med att chefa över nån man känner. Jag kan också se en hel del fördelar med anställa just den här personen.
Hmm, grubbel, grubbel.

Vem tusan ska jag välja som undervisningspartner till vårens och sommarens kurser?
Först tänkte jag att jag kunde göra allt själv, eftersom jag trodde att jag då skulle få mycket mer betalt. Så var dock inte fallet.
Dom ba ”Men vill du prova anta utmaningen att soloundervisa så får du natuuuurligtvis göra det!”
Jag ba ”Du menar jobba mer för samma betalt? Får jag? Schyrre! Nä tack.”

Vill jag verkligen åka på två konferenser den här terminen?
Ja, det vill jag. Kruxet är att det är så himla obra att missa två föreläsningstillfällen när man bara ses en gång i veckan.

Vad ska jag göra med de personer som hänger sig fast som iglar på kontoret men egentligen bara suger pengar ur kontot utan att göra nåt jobb? Ge dom sparken. Åh, jag vill! Får jag det? Men jag törs int. Nån annan får bestämma.

Slutsats: jag är 0% chefsmaterial.

Men asså seriöst, den här daaaan. Vafan livet, kan du lugna dig lite, tack.
Min chef kom in på mitt kontor och ba "Jag ska sluta. Har fått nytt på ett college i West Virginia"
Eh, VA?!?
Så nu vet jag inte vad som kommer hända riktigt. Akuta möten imorgon. Menåååh.

Dessutom vill jag ha vinter. Nu.
Och tror minsann jag har en finne som gror i hakan.
Ska jag klaga lite mera kanske…?
Inte det? Okej.
Nog nu. 

Efter pepp kommer depp. typ

Jag skulle vilja ha en kram och lite axelklapp.
 Precis just nu.
Men ekonomiavdelningschefen, som verkara vara det enda levande inom lagom radie, skulle nog tycka det var konstigt om jag bad om det.
Aja, men ibland suger det att vara vuxen.  Faktiskt. 

Mitt jobb en onsdag

Dr. Evans fyller 46 och vi har smaskat munkar till frukost och babblat bort typ 2 timmar jobbig morgon. Trevlig start idag.
Han var glad och drog vitsar, vi skrattade och han visade sina kunskaper i svenska “fan i helvete” och Satans fan” och jag sa Bra jobbat!

Idag tycker jag verkligen om folket jag jobbar med. 

Har hört att det är viktigt med Self Assessment

Jaha, då ska vi se… om jag nu ska utvärdera den här dan, min första som assisterande direktör.
Först kom jag försent. En halvtimme bara, inte så mycket att bråka om. Speciellt inte eftersom ingen sagt till mig (för inte ska jag väl måsta hålla koll på sånt själv..?) att universitetets sommarschema tog slut precis idag.


Sen var det den hära intervjun och jag vart råpaff över att
1) Mr. Fuller var en vit och blond farbror. Det är liksom inte så vanligt att såna är experter på jämställdhet och lika rättigheter…och ska vi snacka pokerface när jag skulle dölja min förvåning så njäe, tror jag inte det lyckades så bra.
Och 2) att jag faktiskt förväntades säga nåt under intervjun, vilket gjorde att jag blev så till mig att jag frågade en fråga som redan ställts. Inte helt lyckat. Även om det faktiskt var en viktig fråga…

Men senså, mitt andra möte för dagen gick mycket bättre. Jag kom i tid, ingen frågade mig nåt och jag sa inte flaska. Häpp.

Så att jomendå, jag tror det blir godkänt i alla fall.

Söndag

Jag har en inflammerad visdomstand (min egen diagnos) som typ gör jätteont. D har en svullen fotled efter korpenmatch som inte alls gör lika ont.
Fattar väl vemsomhelst att visdomstand trumfar stukad fot.
Fast nu bråkar vi lite slött om vem det är syndast om.
Förloraren får diska och städa.   

Jämställda bananskal

Jag läste ett CV idag. En otroligt lång och imponerande resumé tillhörande en man som jobbar med jämställdhet och lika rättigheter på nationell nivå i Washington DC.
På måndag kommer denne man sitta mittemot mig i ett snoffsigt rum i universitetets adiminstrationsbyggnad.

Två saker, minst, är väldigt konstiga vad gäller detta blivande scenario. Det ena är att denne man är intresserad av en tjänst på Idaho State University (why oh why?).
Det andra att jag, för första gången ever, kommer sitta på frågar-sidan av en intervjusituation.
Och liksom ställa frågor till en man som chefade över ett helt institut medan jag fortfarande försökte få koll på höger och vänster och lista ut hur man knyter en rosett egentligen.
Hela grejen känns minst sagt absurd.
Men, har man nu tagit bananskalet hela vägen till genushjärtat av den här institutionen, så kan man ju inte säga ”nämen inte ska jag…”
He dug liksom int.
Så det är väl bara att putsa skorna och räta på ryggen och ta skeden i vacker hand.
Eller vad det nu heter.

Asså bäcken är så himla nära nu att jag tror jag ropar Hej!

Jag har hoppats och trott och gett upp och tvivlat och varit förbannad och frustrerad och så. Men nuså, serru, nu är det klart sånär som på lite formalia.
Från och med nästa vecka har jag ny titel, egentligen nytt jobb, fast egentligen inte. Men jag går från att vare en student som dessutom jobbar som kontorsanställd till att bli Assistant Director och därmed en heltidsanställd som dessutom pluggar.
Skillnaden låter kanske inte så stor, men det är den. Som student är man liksom längst ner på totempålen och har inga förmåner, värdelös försäkring och det jag tjänat har varit skrutt. Som universitetsanställd har man riktiga förmåner, semester, en riktig sjukförsäkring (äntligen!) och så jobbtryggheten, förstås.
Såatte, det känns bra.

En annan skillnad blir ju att jag nu kanske eventuellt måste börja ta mitt jobb på lite större alvar, och ansvara lite mer och sådär. Men det löser sig.


Jag vill dock tydliggöra att detta inte innebär, inte inte inte, att vi kommer stanna i Pocatello baraföratt och bli bekväma och köpa en Golden Retriver. Okej?
Vi vill fortfarande härifrån.
Vi ska härifrån.
Men medan vi väntar är det faktiskt inte fel med lite stabilitet.

Crl+Alt+Del

Menå ..datorn, snälla söta dö int. Sluta skrämmas och hacka och alzhheimra dig sådär… varför kan du inte bara funka för? Okej att jag inte är såhimla bra på att uppdatera antivirusprogrammet åsådär, men å andra sidan är jag ju inte direkt nån gejmer heller, och laddar aldrig ner suspekta program (bara på jobbdatorn) eller videor. Så kan du inte bara samla dig lite och börja uppföra dig? Vore bussigt.

Om man sover vid ett vattenglas, har man strandtomt då?

Campade i ett stycke natur som var fullt av flugor, getingar och koskit. Vattnet, som vi var alldelens bredvid, var en liten sketen ström som kanske kan kallas å, men det vette fan…  När det vart nog kallt och nog mörkt bröt vi mot lagen och eldförbudet och tände en liten brasa.  Det var stjärnklart och stjärnfall och en fin kväll, allt som allt.
Men alltså, folk i södra Idaho fattar inte vad fin natur innebär.
Och jag är less på att bo här.

Du får nog ingen medalj iallafall..

Hört på min kontorssoffa idag:
”Ådå sa han att han aldrig ville prata med mig igen, eller asså… han skrev det i ett mail, å jaba Va?? och skrev tillbaka att han måste hata mig och att jag inte ville prata med honom heller! Asså eftersom han var så elak å så…. Å då skrev han inte nåt tillbaka!!! Så himla oförskämt liksom…Fast sen skrev jag att jag hade blockerat hans mail så det var ingen ide att han försökte kontakta mig. Och sen gjorde jag det också, på riktigt alltså… Så atte ja, jag tror jag vann. Vad tror du?”


Mmja, vad tror jag?

3 - ett magiskt nummer?

Han fick en massage. En riktig, menar jag, av ett proffs.
Jag fick en smart phone. Mycket uppskattat.
Vi fick gratis bakelse och champagne till middan.
Massor med fina ord och soliga ansikten.
En fin dag och en vacker afton. Inte dumt alls faktiskt, att lyckas vara gift en stund. 

Virkar som jag vill

Om man ska virka en mössa, då är det nog bäst att antingen börja längst ner och arbeta sig uppåt. Eller, om man nu ska stajla och göra rätt, då tror jag faktiskt att man börjar på toppen och arbetar sig neråt.
Tänker jag nu.
Men vill man vara riktigt originell, jamen då börjar man i mitten (tänkt typ precis ovanför örat) och jobbar sig först ner och sen upp.

Det är stilpoäng på den senare varianten. Sa jag till D igår när han provade mästerverket. Fast han trodde mig inte.
Såatte, när du ringer på torsdag mamma, då behöver jag lite husmorsråd.

Och om bara samvetet kunde hålla tyst så...

Marlee frågade om vi ville komma och hälsa på henne i stugan i Palisades Corner över helgen. Hon jobbar som personlig massös och hemhjälp till ett par rikisar som har en massa hus och bland annat en stuga som egentligen är en lyxvilla vid en av de få stora sjöar som finns i södra Idaho.
Så vi sa ja såklart och har nu precis kommit tillbaka från en lyxhelg som lämnade blandad smak i munnen. Okej, huset var löjligt stort och äckligt fint och sjukt coolt och det kändes som att gå runt i MTV’s Cribs. Men samtidigt, medan de andra var så sjukt impade över all lyx, så kastade jag och D ibland små menande blickar till varandra…
blickar som sa
”varför behöver två personer ett sånt här stort hus? Speciellt när det bara är ett av flera hus…”
och
”varför använder vi plasttallrikar och plastbestick till varje måltid, vi skulle ju faktiskt kunna diska”
och
”tror du inte deras hundar skulle klara av att dricka vanligt kranvatten istället för köpt vatten på flaska?”
och
”du tror inte de skulle kunna klara av att återvinna lite av allt skräp de slänger varje dag?”
Känns dumt att klaga förstås. Vi var ju gäster i deras superfina hus.
Men det känns också som att om alla människor skulle ha ett sånt där hus…. Ja, ni vet.
Det skulle inte funka, precis.
Överdådigt, är ordet som får summera den här helgen.
Men det var hemskt skönt att få bada.
Och kul att få träffa Marlee igen.
Och, okej, det var kul att få leva lyxliv, det var det ju.

Jag är en sånhära, vahettere... dare devil

Jag tänkte, medan jag såg på tvättmedlet jag hällde i tvättmaskinen, ”fasen vilken klumpig konsistens… måste ha blivit så att stå i värmen. .. Men aja, nu handlar det ju inte om filmjölk under rötmånaden, så det gör väl inget” och hällde på.
Först när jag uppnått önskat mängd insåg jag att det var sköljmedel. Och så genomled jag snabbt en liten minikris medan jag gick igenom mina alternativ. Alltså, jag var ju inte orolig för kläderna, utan funderade snarare på om en sån här miss var i klass med handdiskmedel i diskmaskinen (=väldigt obra och väldigt svårt att komma undan med utan att det märks) eller mer som att använda schampo istället för duschkräm (vilket ju går hur bra som helst).
Dilemmat försvårades av att jag var ensam på tvättomaten sånär som på den lilla kinamannen som äger stället, som gick runt och hängde skjortor medan han sneglade på mig och min tvätt. Är redan lite på min vakt för honom sen D tvättade våra sovsäckar på samma tvättomat. Man får inte tvätta sovsäckar där, det står tydligt på massor med skyltar.
Och jag har ingen lust att bli portad från det närmaste och billigaste tvättstället.
Men jag chansade i alla fall.
Pulade i 8 quarters och skyndade mig därifrån. Men det gick bra. Maskinen brydde sig inte om vad jag stoppat i och tvätten blev blöt och luktar gott.
Kanske inte lika ren som vanligt, kanske lite mjukare… men whatevs.  

Här går man

Trots värmen och trots stan, så gick vi en promenad. Promenader är bra för att prata. Annars finns det så mycket datorer och telefoner och teveapparater som blir i vägen.
Så vi gick.
Jag tycker det är svårt att gå så sakta som D vill gå. Tänk halt sengångare med osköna stor.
Han tycker jag stressgår. Det gör jag inte.
I alla fall.
Vi pratade om framtiden. Pakten är stark, vi ska bort från den här stan. Ju snarare desto bättre. Ska bara få lite examinas klara först.

Uppdatering från maggropen

Konsten att se uppagen ut i telefon fast man egentligen pratar om utspridda strumpor och nya jobb. Som inte har det minstaste med mitt job att göra.
Har pratat med Erika och fyllt på med saknat.
Allt förändras där hemma…. Lisa fick sin pojke idag (Grattis!!) Erika flyttar till ny lägenhet och blir sambo.
Steken flyttar i skrivandets stund.
Och dom andra.
Alla andra.
Dom flyttar väl också på sig och gör grejer.
Klart dom gör.
Och jag, jomen jag sitter här och jag känner att jag saknar.

En alldelens för blå-vit-röd röra

Jag gillar verkligen OS. Det blir som en speciell stämning när vars man än går, gymmet, lunchhaket, baren, mataffären, så är det sport på TV och man kollar oavsett.
Evenemanget som helhet är viktigare än varje individuell sport.
Har jag alltid tyckt i alla fall.
Som svensk har det ju liksom inte spelat nån roll vad man haft för personliga preferenser angående vad som räknas som intressant och sevärd sport, är vi bra i brottning, jamen då kollar vi på brottning.
Anna Lindberg i form saru? Simhoppet bokas in.
En 60-åring som kan skjuta prick? Jahapp, går bra det också.
Kluft, Bergkvist, Holm..  ju bättre dom är desto mer lär vi oss om deras sport. Finns det blågula guldhopp finns det blågul publik och vinner vi så spelar det ju ingen roll om det är i bordtennis eller hästhoppning eller vadsomhelst. Guld som guld.

Men amerikaner, dom är så himla bordskämda och kräsna. Domba:
- Vadå, leder vi inte medaljräkningen?? Vaäre för skit?
-Vadå, jaha.. vann vi i simhopp, vad är det?
-Vann Kina? jamen då är dom ju dopade!
-Vadå, finns det andra länder?

Okej, det var lite överdrivet och orättvist. Fast bara lite.
Jag tycker faktiskt att amerikansk TV är väldigt dåliga på att fokusera på Sverige. Nästan som om dom inte brydde sig….

Reklamera

Det är så skönt att komma hem på lördag istället för söndag efter en lång resa. Hetere ju.
Så att man har hela söndagen på sig att förbereda för jobbveckan och packa upp och allt såntdärnt. Komma i ordning liksom.
Så varför känns det inte skönt alls just nu? Bara varmt och dammigt och ouppackat och omotiverat.
Måste va nåt fel på den här söndan.  

Men katten är glad att vi är hemma

Bostäverna har prickar igen. Vi är tillbaka i Pocatello. Semestern är över.
Bloggtorkan också.
Saknar redan norra Idaho. Jag och D har paktat att inte bo här i södern längre än absolut nödvändigt. Annars kommer våra livsandar att slockna och vi vaknar en dag, bittra och frånsprugna av livet.


Och så kan man ju inte ha det.

Nu ska vi kolla OS här i läggan som känns som smält ost och brassa fläktarna för fullt. Det kommer inte hjälpa, det kommer vara varmt som stryk när vi går och lägger oss ändå. Men man kan ju liksom inte bara ge upp för det.
Imorgon måste jag gå igenom alla de artiklar jag skulle läsa och ta anteckningar om under resan.
Och så jobb på måndag.
Det var den semestern det. 

Sista dagen

Dom far hem imorn, mi madre y mi padre. Och vi har ett par, tre dagar kvar innan vi ska tillbaka till Pocatello. Vill inte tillbaka, vill inte bo i den skitstan. Som maggropen uttrycker sig nu. Varje gang vi far darifran kanner jag att jag inte vill tillbaka. Inte vill bo i Pocatello. Men men.

Vi har haft det bra. Intensivt och lite hektiskt, inte stundvis utan typ hela tiden.... massa folk som vill val men egentligen tjyvar tid som jag ville ha ensamma med dem. Men det har varit bra iallafall. Idag smet jag och mamsen ut och promenerade lite, alldelens ensamma. Det var inte helt enkelt, men lyckades.

Jag hoppas att det blir en hemresa till mig till jul. Skola och jobb och ledigheter ska vara med och besluta... men jag hoppas det. Och da handlar det ju bara om ett halvar tills vi ses igen, inte speciellt mycket att snyfta at. Men det kommer bli sorgligt, iallafall, att se dom fara. Mamsen och papsen.

Ledigt och ledigt

Eftersom Ds arma moder far Energizerkaninen att se ut som en soffpotatis har vi svenskar ledigt fran semestern denna soliga morgon i West Yellowstone. Amerikanerna vandrar i kullar dar bjorn ska vara vanligt, vi nordbor tyckte det rackte att bli jagade av bisonoxar.
Jag dricker latte och snyltar internet hos Turistinformationen, hotellets uppkoppling ar rent usel. Sen kanske ett bad... I denna hetta ska mampaps badas ofta om allt ska fungera.

Jelly Belly Stone

Framme i parken. Yellowstone, stort och vilt och med internet segt som sirap. Men vi har sett bisonoxar, elk, jordekorrar, pelikaner, antiloper.... bara idag. Tre par. Fyra mampaps.
Swenglish och olika seder som mixas. Det funkar, med mycket repetition och lite tolkarbete. Alla nickar och ser glada ut, fast en pratade om vulkaner och den andra om skinkmackor.
Men de samsas och skrattar. Glada att ses igen efter fyra somrar. De ser lite vilsna ut ibland, men ler artigt och ser efter mig med en min som betyder “eh...va? fattade jag fel nu...?”
The mamas and the papas.

Med munnen full av engelsk konfekt

När man plötsligt får internetta ostört (eller, fyra personer i en tvåa…som äter, packar, ser film och handvättar.. okej, stryk det där med ostört) efter typ två hela dagar in the wilderness, då blir jag som ett barn på julafton. Eller ett svullo vid en buffe. Vars ska man börja först liksom?


Annars, om jag antar en mer mogen och mindre internethetsig attityd, så har det varit riktigt gött med lite vildmarskliv. Gå ut mitt i natten och kissa på gräsmattan. Igår såg vi en stor älgko stå och beta lugnt på gräsmattan. Grilla. Läsa bok i gräset medan solen går ner. Spela spel under fotogenlampan.
Allt det. Plus föräldrar.
Det är sån skillnad att ha dom på armslängds avstånd.
Om jag kommer på nåt jag skulle vilja säga till mamma, då kan jag bara säga det, rakt ut. Inte vänta tills hon ringer på söndag, då jag glömt det flera gånger om. Pappa vitsar och skojar och D skrattar sådär så att hans ögon blir som små russin och mitt hjärta får feber. 
Minnen från en barndom blandas med nya upplevelser som vuxen i gul-blå-röd-vit röra. Det är fint och lite stressigt och sånt där som man vet blir minnen.
Vi gör minnen nu. Och det är fint.

Värt att reflektera över är eventuellt även att jag alla dagar hittills under semestern klivit upp tidigare än vad jag gör när jag jobbar.
Det blir lätt så när man har gäster som ligger och väntar på gryningen.

Och vetni, jag äter Karamellkungen medan jag skriver det här. Från Konsum i Holmsund.

Mampa in da house

Dom kom fram och vi fick tag i dom och innan vi hann med nåt annat så kramade mamma mig så hårt att jag tappade ett av mina favoritörhängen.
Men det gnäller jag inte över. Det var det värt.
Nu har vi låtit dom svettas och bada och äta pizza och varit på Walmart.
Pappa tycker det är innihelvette varmt och otroligt billigt i USA.
Mamma tycker att vi har en sån himla snäll och tyst katt. Det tyckte hon i alla fall tills Daisy provbet henne lite i armen.
Nu ska vi sova 4 personer i en ugn.
Gonatt.

Lycka

Nu ska det bara dammsugas lite och diskas en slatt och packa lite pinaler och sen kör vi till Salt Lake City och hämtar upp mina föräldrar.
Hej semester. Hej familj. Hej sommar. Hej jag har längtat.

what's up med formateringen?

Sista dagen innan semestern. Tror minsann jag ska fira detta med lunch på Goody’s. Eftersom Spanien-Portugal spelar… kanske det eventuellt blir en ganska långdragen lunch. Kanske nästan uppemot 90 minuter. Vem vet? 

Svennar i Staterna

Det är ingen dålig omväg de måste ta, päronen.
Umeå-Stockholm-Chicago-Dallas-Salt Lake.
Hujedamej, ska vi tro att de kommer vara lite pömsiga när vi hämtar upp dem på torsdag?
Vi planerar som bäst kommande månaden, funderar på vad rackarns vi ska göra med kattrackarn, om vi ska stanna till i Butte, Montana (det ska vi) och när vi ska köra var och vara framme när?
Det kommer bli lite stressigt, såklart… men skoj.
D var på WalMart idag och bytte olja i bilen. Och medans han väntade på att det skulle bli klart passade han på att shoppa på sig ett gäng hiskeligt fula blå-vita-röda Heja USA tröjor.
Så att vi Svennar ska smälta in ordentligt på 4:e Juli.


Vad midsommar beträffar kan jag konstatera att ännu mer störande än Amerikaner som aldrig lämnat landet och inte vet ett skvatt som omvärlden, är Amerikaner som lämnat landet en liten stund och nu tror sig veta allt som omvärlden.
En gubbe som missionärat i Sverige i typ 5 år var råimpad över min svenska. Han ba
”Jag måste bara säga att jag är så otroligt imponerad över din svenska. HUR har du lärt dig att prata sådär himla naturligt och flytande?”
Och förklarade precis hur jag lärt mig det och då ändrade han sig och blev plötsligt imponerad över min Engelska istället.
Det var inte som hemma, det här midsomrandet, inte ens nära.
Men sillsalladen var god.

Skoja ba

Blåbär är tydligen gjorda av guld i Idaho. 12 dollar för en påse frysta bär. Och 3 för en pytteliten låda färska som inte ens skulle räcka till en pajbit. Men skull int tro det.
Nä, det blir jordgubbs- och plommonpaj istället. Kajsa Warg tyckte det blev bättre så.

Midsommar, Methsommar

Jag vaknade 4:12 imorse av att det hördes konstiga ljud utanför folkabussen. Vi bestämde igår att eftersom det var soligt och jag var ledig och vi ville bada och vi ville bort från stan ett tag, att vi skulle köra ut mot American Falls och campa. Sagt och gjort, även om vi var nära att ge upp efter att ha kört runt i 4 timmar utan att hitta en enda vettig campingplats vid vatten som inte såg direkt olämpligt att bada i.
Men vi landade till slut vid Pipe Line Campgrounds och badade medan diverse fiskare tittade suspekt på oss, och grillade och läste böcker och gick och la oss. Och vaknade som sagt, av nåt som inte lät som vind och inte lät som djur. Och när jag kikade ut genom fönstret såg jag att husvagnen, 30 meter bort, som stått övergiven och tom sen vi kom och fortfarande var nedsläckt och övergiven vid midnatt, nu hade lyset tänt. Suspekt, minst sagt.

D: det är förmodligen ett Meth-lab.
jag: tyst, jag blir rädd.
D: asså ibland skulle jag fan vilja ha ett vapen när man campar så här, det finns så jäkla många galningar.
jag: tyst, jag blir rädd.
D: okej.. men på riktigt, det här är fan skumt.
jag: men TYST!

Och han lydde. Tystnade och somnade om. Jag sov inte speciellt mycket. Och imorse körde vi hem.
Idag är det midsommar, minsann. Jag ska fira imorgon, men Michaela och hennes familj.
Några få svenskar, några mormoner som varit missionärer i Sverige, och diverse löst folk som vill få lite kultur. Typ. Är vad som utlovats.
Nu ska jag baka blåbärspaj.

Detaljbeskrivning

Jag försöker förklara för Rebecca vem jag menar

-Jomen du vet… han har som en näsa…
-Aha! Du menar Bill?
-Precis! Det var så han hette, ja!

Paintfest

Idag har jag bäcklat. Hängt i en vägg och hållt mig i en ranglig stege och en nymålad fönsterkarm. Försökte komma åt att måla listen. Det gick väl sådär. Hoppas på förstärkning i form av nån lång person imorgon, annars kommer nog resultatet se ganska risigt ut.
Fast å andra sidan så är det en barack i en trailer park vi snackar om… så det är lite som att pimpa en soptunna, det är ju fortfarande en soptunna.
Eller, det var kanske elakt… gubben som bor där är snäll och tacksam.
Och det blir ju finare med ny färg, det blir det.


Såg även att vi slog Frankrike idag. Jaha, det var ju värt. King att slå till när det inte gäller längre.

Plötsligt händer det

Sist det hände bodde vi på Hayes Avenue i Old Town. Det var höstmånad då, men precis som nu, jäkligt varmt och dåligt med AC i lägenheten. Precis som då förstod jag först inte vad det var som hände; jag kände mig liksom rastlös men ändå ville jag inte gå ut. Jag minns inte om jag precis hade städat då, idag hade jag i alla fall det, och kanske var det liksom en bieffekt av städningen… nån slags husmorsgen som fick en stöt och kom i gungning.
Det tog ett tag, nu precis som då, att komma underfund med vad det var som hände egentligen, men när jag soul-searchat färdigt var det ju glasklart: Jag ville baka!

Alltså detta drabbar mig så sällan att det är värt att notera. Jag bakar också långt ifrån ofta. Och oftast när jag väl bakar gör jag så stort väsen av det att det är borderline pinsamt. Som om jag borde få en guldstjärna och stående ovationer för att jag lyckats med nåt som folk pysslade med dagligen medan de fortfarande bodde i grottor och funderade på om det var så hemskt nödvändigt med kläder egentligen.
Men så ibland, ibland så känner jag alltså faktiskt för att baka. Ba föratt, liksom.
Och idag var en sån dag. Nu är vår redan varma lägenhet ännu varmare och på spisen står en valnöt-och persikopaj och svalnar.

Och fotbollen pratar vi inte om mer nu, mkej?

Igår var Marlees sista kväll i Pocatello. Hon, jag och Amber gick ut och åt på Portneuf Valley Brewery, där vi hamnade mitt i en blueskonsert och jag blev uppbjuden till dans av en gubbe som måste varit 80 minst och var lika lång (alltså kort) som mig.
Mitt i maten. Mitt i tjejsnacket.
Men Göran Widding lärde oss ju att man inte får säga nej (till dans). Så jag sa ja och dansade artigt. Efter dans och middag gick jag och tjejerna hem till mig och jag oroade mig lite för grannarna eftersom klockan var ganska sent och Amber låter som en hel förskoleklass när hon pratar. Det är som om volymknappen föll av när hon var inställd på max. Der är inte helt opraktiskt när man sitter på restaurang mitt i blueskonsert, men i lyhörd lägenhet är det lite mindre önskvärt.
Jallafall. Jag kommer sakna Marlee.
Men förmodligen inte umgås med Amber jättemycket i framtiden.

Datasnille...jorå

Proxy Server, LAN settings, IP nummer… jomen det är såna termer jaba svänger mig med dagligen. Japps. Vet precis vad dom betyder också. Mhm.
Nämen helt serri så tror jag faktiskt jag kanske lärt mig nåt idag.
Dock tyvärr inte det viktigaste, det vill säga hur fasen jag ska kunna kolla på matchen imorn. 

Som vanligt

Idag tittade Derrick förbi på kontoret. Det gör han ganska ofta och hans besök innehåller alltid följande ingredienser:


En påse snabbmat som han äter på min soffa. Ofast Donken men ibland Subway (om han känner sig tjock och oattraktiv).

Lite småprat om vad vi gör (och inte gör) på jobbet för tillfället. Idag handlade det om min virusattack och killen från helpdesk som kom igår och satt i tre timmar och försökte lista ut vad i helvete jag gjort egentligen. Det tyckte Derrick var roligt och skrattade.

Men sen kom det som alltid kommer, Det Eviga Ältandet om Matt.
Bakgrunden i korthet:
Matt och Derrick dejtade. Sen gjorde Matt slut med Derrick. Sen blev de ihop igen. De skulle flytta ihop. Matt skulle flytta från Portland till Pocatello. Sen gjorde Matt slut med Derrick igen.
Det var kanske tre månader sen.
De hörs fortfarande via sms typ varje dag. Båda två dejtar nya killar, ingen speciell utan bara lite olika personer de hittar på nätet och sen berättar de för varan att de minsann har varit på dejt och så blir de avundsjuka och bråkar.
Matt ställer ultimatum. Matt kan inte hantera sina känslor. Matt vägrar gå i terapi. Matt hit och Matt dit och jag blir alldelens matt av att lyssna på evighetssåpan.
Men idag ville jag att Derrick skulle hjälpa mig med datorn så jag lyssnade tålmodigt. Sen klickade Derrick lite på min dator och jag tackade genom att köra över hans fot med kontorsstolen.
Han hade flipflops och skrek lite.