Politik

Jag vet inte om ni vet det (skoja ba, klart ni vet, upplysta svenskar..) men det är presidentval runt hörnet här i the stejts och precis just nu pågår den första debatten mellan Obama och Romney.
Romney har ett konstant flin påklistrat i fejset, han liksom hånler på ett överlägset sätt och det stör mig gruvligt. Hela han och allt han står för stör mig ju iofs också gruvligt, men jag har aldrig sett honom live och oredigerad såhär länge förut.


Om Romney vinner (nu tror jag inte att han kommer göra det, men det är ju ändå en teoretisk möjlighet) kommer jag tappa väldigt mycket förtroende för den amerikanska befolkningen.
Mig själv och alla andra oskyldiga utlänningar uträknade, förstås. Det var ju inte vårt fel.

Jag kommer ihåg när Carl Bildt vann och blev statsminister. Jag grät när jag skulle gå och lägga mig den kvällen, för jag visste inte vad som skulle hända och jag var rädd.
Ingvar Carlsson verkade ju som så trygg och bra. Nästan som en seriefigur, med en sko som ansikte och allt.
Men Carl Bildt kom ju från ett helt annan parti, ett blått parti som på nåt sätt alltid verkade komma från höger… (jag vet att jag tyckte det var konstigt, att höger och vänster liksom spelade roll fastän allt var på TV) och mamma och pappa hade inte röstat på honom.
Så jag grät och var rädd för framtiden… och så hände det typ ingenting i min lilla Holmsundsvardag och jag var nästan besviken.

Det var då det. Nu är det lite annars. Jag gråter inte, men när jag hör Romney predika blir jag faktiskt lite rädd för framtiden.