städat och klart

Nu är vi officiellt utflyttade från gamla lägenheten. Och vi fick hela depositionsavgiften tillbaka, sånär som på 25 dollar, vilket jag inte tycket var något att bråka om. Jag skrubbade ju inte armarna blodiga när jag rengjorde ugnen om man säger så…. Däremot gnällde hyresvärden på rostfläckarna i duschen. Men dom var fanimej där när vi flyttade in. Och det sa jag också

-Hörrdu, den här duschen är dubbelt så ren nu som den var när vi flyttade in och tror du mig inte så jag har bilder på datorn jag kan maila dig och bevisa det. Jag har skurat dushkabinen med diskborste och ett rengöringsmedel man kan bli ganska hög av att andas in länge nog och jag höll fasen på länge nog, så försök inte!

Sa jag. Faktiskt. Minus attityd såklart. Men ändå. Och hon gav sig och sa okej. Skrev ut en check, i mitt namn, och sa tack och hej. Sådärja.

Gamla vanor, nya hem

Är lite ovan att ha hund i huset. Så imorse, när jag diskat upp efter gårdagens födelsedagsfirande (Adam fyllde i torsdags, jag glömde det totalt, skämdes och bakade två pajer för att kompensera) och insåg att dörren stått öppen medan jag diskat, trodde jag ju att Shooter sprungit bort. Så jag tog kopplet i näven och gick ut och letade efter honom, nästan en timme höll jag på, gata upp och gata ner… tänkte ”fan också, nu måste jag väcka Nate och berätta att hans hund saknas” när jag till slut gav upp.
Och gick hem.
På bron satt Shooter och såg glad ut att se mig. Jätteglad till och med, när han såg att jag hade kopplet i handen och vägrade sluta hoppa och dansa. Så jag fick ta en promenad till, med hund den här gången.

Nu ska vi försöka ta oss i vår krage, jag och D, och köra bort till Hayes Avenue och städa ur gamla lyan. Det borde inte behöva ta så lång stund. D tror att det ska gå så fort att vi kan fara och bada och spela lite frisbee golf först. Men det tror inte jag. Badet blir belöningen för mödan. Städning först. Basta.

svider i ögonen

Det ser väldigt bra ut på CV:et att man varit med och skrivit bidragsansökningar. Det har jag ju vetat länge, även om det aldrig stått på mitt CV. Däremot har jag aldrig vetat hur sjukt tråkigt och ostimulerande det är att skriva dessa anslagstiggerier.

Förrän nu.

Jag känner mig som en femstjärnig kock som stått och hackat lök en hel dag. Inte för att jag på något sätt vill höja mina skrivartalanger till skyarna, men för att det är så sjukt tråkigt.
Förmodligen är det därför det är så attraktivt hos arbetsgivare. De skiter i pengarna man kan inbringa, de vill bara slippa skriva skiten själv.

Pick och Pack

Jag hatar att packa upp. Mer än myggor, mer är intorkad disk, till och med mer än inkompetent administrativ personal, även om jag har några kandidater i den kategorin som är jävligt nära förstaplatsen.

Men packa upp vinner. Och som nyinflyttad är det en del av den varan som skulle behöva göras. Det är dock även en stor del av den varan som blir gjord, i skrivandets stund faktiskt, och de flesta andra stunder på dygnet också. D är som en iller, eller hamster (eller valfri, effektiv gnagare helt enkelt) och hänger upp bilder och lagar staket och packar upp kastruller i ett rasande tempo. Det var lite jobbigt igår för då hade jag som ingen riktigt bra ursäkt att inte hjälpa till. Men idag har jag ju precis kommit hem från jobbet och har lektion om en timme och ska hinna äta middag emellan så nu kan jag ju faktiskt omöjligt förväntas packa upp.

Tillsammans

Hade kanske en omotiverat dålig morgon igår. Eller nej, motiverat var det faktiskt, men jag ska försöka vända andra kinden till och älska min granne. Så blir Jesus glad och vi får husefrid.

Det är en omställning helt enkelt. Att bo i stort hus med rumskompisar och bonushund, det kommer säkert ta lite tid innan vi liksom känner in varandras rutiner och personligheter. Vi pratade så mycket innan vi flyttade om hur vi skulle få Daisy och Shooter att gå ihop. Tänkte att hunden skulle få baksidan och katten framsidan. Sen flyttade vi in och djuren gav blanka fasen i vad vi bestämt. Shooter bokade verandan och har knappt lämnat den på tre dagar. Han sitter där och stirrar på bilarna och människorna som passerar och beter sig som en dörrvakt som tar sitt jobb på lite för stort allvar. Daisy har istället paxat källaren, även om hon gärna kommer upp och sover med oss. Hon undrar nog fortfarande när den här onödigt hundnära semestern ska ta slut och vi ska åka hem igen, men hon vänjer sig väl. Vi gör väl det allihop.

Huset är grymt. Det är det faktiskt. Stort, charmigt och med karaktär. Jag vet inte riktigt vad det innebär att ett hus har karaktär, men jag känner att det finns i väggarna här. Jag känner karaktären.

Hm, såhär i efterhand...

Vi har flyttat in nu. Jag vet faktiskt inte om det här var en så bra idé faktiskt. Jobbigt när man känner så efter första natten i ett nytt hus.

Introduktionen på engelska institutionen igår var desto bättre. Ser fram emot terminen även om den nog kommer bli ganska tuff.

Flyttbestyr

Har slitit upp heltäckningsmatta, sandat golv, torkat fönster och rivet ner spindelväv. D har målat sovrummet i en färg som heter Toasted Cashew och är lite väl gul om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag, nu. Tyvärr fick jag inte säga det innan färgen åkte på.

Imorgon ska Nate och D hyra en Uhaul (liten lastbil) och frakta över de stora grejerna. Det innebär att även om vi inte direkt flyttar imorgon så är ju risken ganska stor att vi kommer sova i nya huset från och med imorgon… man sover ju gärna där sängen är, liksom. Vilket betyder att jag borde ta och packa ihop majoriteten av mina pinaler snarast så att jag slipper vakna och upptäcka att alla rena kläder befinner sig på andra sidan stan.

Det är mycket jobb, mer än jag räknat med. Men i slutändan ska det nog bli bra det här. Förhoppningsvis kommer Shooter och Daisy lära sig leva med varandra också. De är ju allt annat än såta vänner i dagsläget, men med tid och tålamod kanske de kan sluta bete sig som hund och katt.

Tisdagkväll

Började packa lite försiktigt idag. Böcker är väldigt, väldigt tunga. Ser inte fram emot flyttstädningen. Alls.

Den ekonomiska situationen löstes genom ett tillfälligt lån från svärfar. Det är jag ungefär lika bekväm med som jag vore att lova bort min förstfödde till Djävulen själv. Men jag försöker att inte älta det för mycket. Det är ju som sagt bara ytterst tillfälligt. Jag rabblar ordet ”tillfälligt” som Hare Krishna-nissar rabblar Hare Krishna, Hare Krishna, Hare Rahma… eller hur deras mantra nu går. Har aldrig orkat lära mig den texten, riktigt.

Nu ska vi se Den Bästa Sommaren. Jag ska passa på att skratta ordentligt, för man vet ju aldrig när det blir roligt nästa gång.

$$ och sånt

Lite lätt panik över det finansiella för tillfället. Det kan vara så att jag som utländsk utböling är behörig att få mitt sk Educational Award, men inte behörig att ta ut lånen som (genom att betala tillbaka dem) är det enda sätt använda de där förbannade pengarna. Sjukt störande, och inte ens speciellt förvånande. Ibland är USA medeltiden och Idaho stenåldern. När man tex ska betala sina skolavgifter så accepterar ISU bara checkar och cash. Checkar liksom, checkhäfte känns ju ungefär lika modernt som VHS. Fast man kan även betala via nätet, så länge man inte vill använda VISA, för det går inte. De har uppenbarligen inte sett reklamen som informerar om att The World Takes VISA… fan till och med Kina tar ju på (vissa ställen) VISA.

Nej, jag vet inte riktigt hur det här ska gå. Och skolan börjar nästa vecka och vi ska försöka flytta så mycket som möjligt innan dess och jag vet att jag som person gärna stressar lite mer än nöden kräver och nu är det lite väl många fjärilar som flaxar i magen. Som sagt. Nåja, på nåt vis löser det sig väl förmodligen, frågan är hur.

Om nån ska ändra på sig... så är det väl inte jag?

Jag ser fram emot slutet på min gräsänke-sommar och att D ska komma hem igen på riktigt. Men, det innebär ju ändå vissa förändringar i det som nu liksom blivit min rutin. Så nu försöker jag ta vara på mina sista solo-dagar och det beteende jag kommer måsta slopa snart. Till exempel…

Döda spindlar och andra insekter, som tagit sin in i huset, med ett fett splash. Ingen hänsyn, ingen tanke på underlaget. D (som ju äter kött, måste bara lägga in det) är värsta velourtölpen när det gäller småkryp och bär ut dem på en servett eller i handen och vinkar hejdå och skulle fan skicka födelsedagskort och hålla kontakten om det vore möjligt. Jag gillar inte insekter, men så länge de inte biter mig brukar jag låta dem vara så länge vi är utomhus. Kommer de däremot in, i mitt hus på mitt territorium, då överlever de bara om de antingen ser helt ofarliga ut eller befinner sig på en sån plats att jag helt enkelt inte kommer åt dem.
Men åter till splashet alltså, D ställer till med ett jävla liv när jag mosar spindlar på heltäckningsmattan, som om det skulle bli en blodpöl alá överkörd grävling, typ. Så jag brukar låta bli, för husfridens skull.

Spara på godis och annat mumma. Framme eller i kylen eller helt enkelt inom syn och räckhåll, är fair game enligt min betydligt mer sockerberoende hälft. Att spara på det goda kan man visst göra, men risken är ganska stor att man måste avsluta sparandet med en tur till affären för att köpa nytt.

Se på kändis-TV, tjejfilmer och 30 Rock precis när jag vill. Det kan ju göra även när D är hemma, men inte utan att han hela tiden tjatar om hur dåligt det är. Det är som om (ursäkta uttrycket) tjej-TV väcker nån reflexmässig instinkt hos honom där han inte kan andas utan att hosta fram ”Helvete vad dåligt program/vad är det här för värdelös skit/vad fan ska man lära sig av det här egentligen…osv” Då brukar jag kontra med att ESPN, baseball, Samurai Shamploo och annat skräp som han brukar kolla på inte direkt stimulerar intellektet heller. Och så bråkar vi en stund och i slutändan har jag ju inte fått njuta av min TV i vilket fall som helst.

Plocka ur det göttaste ur flingorna, blandgodiset, salladsmixen etc. Fast det plattsar egentligen inte på listan för det har jag inte alls tänkt sluta med. D blir lite arg, men inte mer än att han muttrar lite medan han äter upp det jag ratat. Köper vi till exempel en påse blandade Jelly Beans så äter jag i första hand de lila, vita, svarta och rosa… och D får en gul, grön, röd och orange blandning och tjurar. Men frågar jag honom vilken färg han föredrar så kan han inte svara. Precis som när pappa satt i sig ett helt lager Aladdin och inte har en susning om vilken pralin som smakar vad. Vore D färgblind skulle han aldrig märka nåt.

Och nu ska vi ju flytta till hus och bo med inneboende. Bara en sån sak. Kommer bli en omställning det här, helt klart.

Äntligen flytt

Jag är ju en sån där hårdtuggande vegetarian så när det tar emot lite mellan käkarna så mal jag bara på. Här har man inte blivit förstörd av amerikansk vitt bröd och Jell-O, inte.
Oh nej.
Men när det man tuggar på vägrar ge med sig så måste man ju till slut ändå kolla vad det är som är så förbannat segt, trådig sparris, morotsblast, en envis lökbit eller kanske en dålig minimajs?
Gjorde en kikärtswok idag och satt lite lagom disträ och tuggade ett bra tag innan jag insåg att jag jobbat på samma tugga onormalt länge. Då kan man ju misstänka något av alternativen ovan, och det gjorde jag också. Fast det visade sig vara klistermärket från tomaten. Och det är det nog inte tänkt att man ska mala i sig, veggo eller inte.

Vi fick huset, för övrigt. Jippie!

Och på bröllopsdan skulle ett hyreskontrakt sitta fint..

Var och tittade på en annan lägenhet, eller ett duplex var det väl egentligen, idag. Det var väl sådär. Sämst var att huset ligger i en korsning, vilket innebär inte bara en utan två gator Daisy kan bli vägpizza på, samt att den här korsningen befinner sig ännu längre bort från campus än vi redan bor. Inte mycket längre visserligen, men sannerligen inte närmare.

Vi har fortfarande inte hört nåt angående huset, vilket kanske inte är jättekonstigt egentligen… det var ju ändå bara igår vi lämnade in sista ansökningen. Men ändå, vi hoppas, hoppas, hoppas ju. Har vi inte hört nåt imorgon kväll ska jag maila och kolla läget. Det kom vi fram till var en lagom balans mellan tjatigt och engagerat beteende.

Idag har vi för övrigt varit gifta exakt 2 år. Jag vet inte om det är så mycket att göra jämfotahopp över i och för sig, men folk beter sig ju som om det vore kungens födelsedag med gratis sockervadd eller nåt, så lite märkvärdigt är det kanske ändå. I alla fall i det här landet.

Goda grannar

Då var ansökan inlämnad och tjejen med huset hintade att vi var hennes favoriter… så förhoppningsvis får vi det. Vi var och kollade på det igår, sjukt stort är det. Jag och D skulle ha en övervåning säkert tre gånger så stor som lägenheten vi har nu och Nate och Colby dela på källarvåningen som är lika stor. Plus vind, altan, tvättstuga, stor bakgård med hundgård och en massa förråd.

Och vi skulle komma bort från Old Town Pocatello. Det bor fan trasigt folk här. Imorse när jag skulle ta ut soporna gick jag förbi en liten kille på kanske 3 år. Hans pappa höll på att damsuga bilen och mamman stod på trappen och meckade med nånting.
Lillkillen kom fram till mig och höll fram en papperslapp. Till mig? frågade jag. Han nickade. Jag tänkte att det väl var en teckning och att jag skulle titta på den, säga Oj, vad fint! och sen ge tillbaka den. Men det var ingen teckning, det var ett brev.
Jag hann läsa ”Dear Ty and Skyler, I hate that ur moms a drunk bitch” och att det var signerat Love Dad innan jag snabbt vek ihop lappen igen, räckte tillbaka den till killen och skyndade vidare med mina sopor. Ville helst inte att föräldrar som skriver såna brev till sina barn skulle se mig läsa det. Vill väl helst inte att såna föräldrar ska vara föräldrar i första taget, men det är ju uppenbarligen för sent.

Men man ser tyvärr ganska mycket sånt i den här delen av stan. Fel sida järnvägen, helt enkelt.

Vad var det jag sa?

Jag såg en annons om ett hus som såg ut att kunna passa oss (om vi skaffar lite roomies att fylla källaren och hyreskostanden med) i typ juni nån gång. Tänkte att tja, nåt sånt skulle kanske inte vara så dumt, inte dumt alls… men då var det ju juni och länge tills vi skulle flytta och så tänkte jag inte så mycket mer på det.

Men så såg jag för bara nån dag sen att huset fortfarande inte är uthyrt och ägaren ska ha öppet hus nu på lördag och visa upp det. Så jag sa det till D, beskrev huset, läget och sa att jag tänkte gå dit på lördag och kolla. Han sa typ hm, jaja, ehrm.. och lite andra ljud som alla betyder ”jag hör att du pratar med lyssnar inte”

Så igår hittade han ett stort hus jäkligt nära campus med en stor For Rent skylt i fönstret. Fin trädgård med altan och kannibalgryta, kattdörr och stort kök. Men då skulle vi ju behöva en rumskamrat. Och trots att han varit lite anti det tidigare så var det nåt med det här huset som plötsligt fick honom att bli råpeppad på att dela stort hus med en eller två pers. Vi har ringt på det här huset men fortfarande inte hört från hyresvärlden.
Idag var vi och tittade på en tvåa, också väldigt nära campus och med väldigt överkomlig hyra. Problemet med den var att det kändes som att gå runt i en husbåt, den knäppaste planlösningen jag nånsin skådat, lågt i tak och minimalt kök.
D vill absolut ha stort kök, vilket är lite märkligt med tanke på att han lagar mat ungefär lika ofta som jag filar fötterna.

Hursomhelst så kändes den inte rätt och så nämnde jag det här huset i annonsen igen när vi körde hem. Och då satan, lyssnade han plötsligt. Jag fick visa annonsen och han blev taggad till tänderna och ”varför har du inte sagt nåt om det här tidigare?” liksom. Så tja, nu ska vi på visning på lördag och sen är det väl bara att hålla tummarna.

Men först är det fredag och imorgon ska vi fara ut till Lava Hot Springs och bada, gå ut och käka och bo på hotell. Det är D som kokat ihop den lilla utflykten. Så nästa år är det tydligen min tur att hitta på nåt spexigt sätt att fira bröllopsdan.

Ljust
D kom hem igår. Plötsligt stod han bara där. Som en överasking på vår bröllopsdag som vi då alltså ska fira i helgen. Så han är hemma tills på söndag då han tar min bi loch drar till Reno igen. Men andå.
Vi ska fara och titta på en lägenhet imorgon och har lite positiva vibbar från ett par olika ställen.
Himlen ar blå och molnfri. Lysande.

Mörkt
Centrets höstschema haller på att bli så omslängt att min kalender slår knut på sig själv och hotar strejka.
Snart slut på sommar och ansvarsmolnen borjar gadda ihop sig.
Dom har slutat sälja kaffe i huvudbyggnaden så jag måste gå typ 400 meter for att få koffein. Drygt.

Ingen flytt utan katt

Lägenhetsletandet går inte så superbra. Har hittat ett gäng potentiella lyor, men de vill inte veta av kattrackarn.
Förbannat, vad är det för en skitpolicy?
Okej att man inte vill ha hundar, det kan jag faktiskt förstå, för många hundägare vet inte vad en promenad innebär utan släpper bara ut jyckarna på gräsmattan och låter dem gräva och skita och ha sig. Och hundar kan skälla och störa grannar och bita sönder möbler och tja… ni vet.
Men ett kattskrälle som mest är utomhus och visserligen lämnar en massa hår på fåtöljen när hon kommer in, men det är ju vår fåtölj och vårt problem, varför ska de vara så anti henne?