St. George, Utah

Dryga 80 sa Farenheit.
Dryga 27 sa Celcius, gissningsvis.
Varmt, kan jag konstatera.

Molnfri himmel och efter lite ballkongplacerat skolarbete, en lagom kort vandringstur och lunch kan det nog vara dags att masa den bleka lekamen till poolen och solen.
D retar mig som kladdar pa SPF 30.

I minnes tider, sa jag visst tydligen, kanske... att jag har bra skin och aldrig blir orimligt stekt. Men det var innan jag la huden min under en sol som denna. En sol som inte tagit sig till norra Sverige.
Jag flagnar i pannan och Banana Boat Sun Screen ar numera mitt konstanta yttre lager.

Spring Break

Vi sitter i en flott time-share i St. George (tack Grandma Dianne!) med internet erbjudet enbart genom sladd...vilket jag inte tog med.

Men det funkar med mindre it och mer natur.
Mer skolarbete och mindre facebook.
Mer familj och mindre Pocatello-psykfall.

Berg som gassar oranga och svarta i solskenet och buskar i murrig turkos.
Finkornig sand i mina skor, nagelband och skalp.
Imorgon ska vi till Zion.

Jag har då väl aldrig blivit kallad taskig förr...

Jag: står och delar ut pennor till studenter inför ännu ett evenemang. Det är viktigt nu, helt plötsligt, för Mercedes som är våran Money Mama (Rebecca tycker inte om att jag säger så) är på besök. Alla pengar vi får, typ, får vi av henne. Om jag ombeddes kyssa hennes fötter skulle jag nog inte våga annat.

I alla fall, det var bakgrunden. Inte helt viktig.
Derrick: tar en penna. Ser att den är blå. Blir glad och tar en till. Och en till. Vill ha en av varje färg.

Jag: jag skiter i hur många pennor du tar men ta dom fort innan Rebecca kommer. Hon blir sur, jag lovar att hon blir sur. Mercedes har betalat för dom här pennorna. Och hon är liksom in da house just nu..

Derrick: (hör mig knappt) Åh! En rosa!!! Jag vill ha en rosa också!
Jag: Jaja, men säg inget till Rebecca och stoppa förihelvete ner dom i fickan i alla fall.

Rebecca kommer. Ser Derrick med pennor i näven och backfickan och bakom örat.
Blir sur.
Nähä?
Told ya.

Derrick: Åsa sa att jag fick, eller jag menar, jag visste inte… eller äh? Får jag behålla dom? Eller i alla fall den rosa?
Jag: men för i satan Derrick... tur att du utbildar dig, för du är fan för taskig på att ljuga. Och på att förklara dig. Och på att gömma pennor i dina alldelens för tajta byxor.
Derrick: (sårad..) men…. vad taskigt….

Och sen var han stött. Men alltså.

Customer Service

Problemet, i ett nötskal: jag har blivit kallad till ett appointment for Biometric services i Spokane, Washington. Anledning till kallelsen är en del i den obligatoriska processen för att förnya mitt Green Card. Anledningen till Spokane är att U.S immigration tror att jag bor i Coeur d’Alene. Vilket jag ju inte gör.

Vad jag vill: få min kallelse ombokad till antingen Salt Lake City eller Boise. Spokane ligger på ett avstånd ca Luleå-Stockholm. Salt Lake har jag på ett Umeå-Skellefteå ungefär och Boise snarare Umeå-Piteå.

Så jag ringer. Först slussas jag såklart runt i ett system där de verkligen, verkligen inte vill att jag ska få prata med någon verklig. Men till slut har jag tryckt på så många knappar att jag får det ändå. Då måste jag bevisa att det är jag som är utomjordingen i egen hög person, the legal alien herlself, och ingen advokat eller nåt sånt.
Hit spelas samtalet in och personen jag pratar med pratar tydligt och klart och är nästan (ja, faktiskt!) trevlig. Men när jag bevisat att jag är jag och ingen riktig medborgare, då blir det omedelbart (bokstavligen) nytt ljud i luren.

Ny person. Och denna pratar exakt likadant som flygvärdinnorna i Sverige när de går igenom säkerhetsinstruktionerna på engelska.
Jamen ni vet, det är liksom inte dålig engelska, inte alls, och man kan egentligen inte sätta fingret på vad det är som är fel, förutom mikrofonen och hastigheten då, men det är likförbannat helt omöjligt att förstå. Orden liksom flyter in i varandra och intonationen är åt skogen och det låter som om dom sjunger Ekorrn satt i granen med melodin till Nu är det jul igen.
Det var helt sjukt, jag är helt övertygad om att hon (det var en hon) bara lästa standardrappakalja ur en manual för att trötta ut och förvilla mig. Hon lyssnade knappt på vad jag sa, bara svarade långt, monotont och innehållslöst.

Till slut fick jag i alla fall klarhet i att jag kan, via post, begära ny tid för min kallelse, men bara till Spokane. Jag kan även vänligt be om lov att få mina prover tagna i antingen Salt Lake eller Boise, och lyckas jag med det och mina resultat kommer in i systemet innan min tid i Spokane infaller, då är problemet ur världen.
Men, här kommer haken, jag kommer inte in på själva kontoret i Salt Lake eller Boise utan en kallelse och avtalad tid. Och sen sån kan jag bara få till det kontor som jag redan är uppskriven hos.
Spokane.
Jag frågade om jag eventuellt kanske kunde få telefonnumret till nåt av de kontoren som låg lite bättre till avståndsmässigt. Ja, svarade maskinkvinnan och rabblade ett långt nummer som jag klottrade ner.
Samma nummer som jag ringt 10 minuter tidigare för att gå nöjet att prata med henne.

Så manba: Men tack. Tack för hjälpen.

Yay for the face

Men äntligen äntligen så har D rakat av sig den förbannade mustaschen och man kan se hans ansikte igen. Det var dagens bästa.
Åh, vad fin han är utan den där sopkvasten på läppen… kan bara sitta och glo på honom nu.
Fin, fin.
Egentligen har jag inte så mycket emot när han har skägg heller. Men mustasch alltså, nämen dra mig. Inte förrän han eventuellt har tre kids i mellanstadiet, volvo, hund och veckohandlar på Ica Maxi.
Då kanske.

De vuxna som blev gamla

Och så dör de, en efter en.
De vuxna, som blev gamla medan vi blev vuxna, fast vi fattade inte riktigt att vi blev så vuxna. Eller att vi blev så gamla att vi kunde vara vuxna.
Och att de, de blev bara gamla.
Man vet ju liksom att det händer, att det måste hända.
Man ser att de blir mindre och ljusare och tröttare. Att de liksom suddas ut, konturerna mindre skarpa, de tar mindre plats och rum och blir små igen.
När jag blir stor och du blir liten mamma.
Visst är det faktiskt så.

Och man har sitt eget att tänka på och är man som jag och bor på andra sidan världen så blir kontakten så liten och tiden försvinner och sen ringer telefonen och så är de döda.
En efter en.

Check på den

Internet i nya läggan, check.
Årets första grillkväll, check.
Och nu blir det första filmen i nya lyan. Om D kan slita sig från basketen, vill säga.

Tålamod... inte idag

Det verkar som om folk som vant sig vid sekreterare blir helt handikappade när de plötsligt inte längre har en.
Hur svårt kan enkla saker vara?
Tydligen hemskt….
Men jag gör det väl då, ge hit pappersbunten, bara sluta tjata nån gång. ..

Chillar på rummet

Vi presenterade vårt projekt idag. Och det gick bra. Bättre än väntat, tyckte jag i alla fall. Jag var ganska nervös och hade 4 sidor utskrivna med manus över exakt vad jag skulle säga. Jag höll dom hårt i näven och svettades och var torr i munnen. Men sen vart det min tur att prata och jag tittade inte på mitt manus en enda gång och bara babblade på och det lät riktigt bra. I mina öron iallafall...

Ibland när jag freestylar sådär så blir det bara blaj av alltihop, därför känns det skönt att ha ett manus utifall att det visar sig att det är en massa dumheter som kommer ur truten. Men det behövdes inte idag alltså…

Sen ikväll gick vi ut och åt, jag, Rebecca och Joanna. Och det var trevligt. Och nu sitter jag på hotellrummet och unnar mig själv att ta det lite lugnt, vilket känns lite lyx och ovant.

Ctrl+p

Men alltså, skrivare. Jag fattar inte hur exakt alla manicker i hela universum har utvecklats och gått framåt de senaste 20 åren medan skrivaren som uppfinning och rot till mer frustration än IKEA-möbler har lyckats stå helt stilla.
Varför är det så?
Va? Va?

Skrivare är som amerikaner. Ba, nämen vadå försöka förbättra oss..? Nu gör vi såhär för så har vi alltid gjort och eftersom vi är störst och tyngst och otympligast på kontoret så får ni andra anpassa er och passar det inte så kan ni slita er i håret, svära och använda våld. Vi lovar att svara utan medel av komplicerad logik eller hänsyn.
Paper jam. Yeah yeah.

Det var inte helt snällt av mig. Jag vet. Men, men…. Jag har spenderat en lång dag med många, mången dryg och ignorant buffel som skulle mått gott av en dos internationell insikt.
Det, och så vägrar hotellets skrivare fungera.

Phoenix ändå

Kom mig iväg till Phoenix ändå, enligt alla planer, trots att jag hade en del emot mig. Flytten, tidsomställningen, snabbpackning som resulterade i mycket att ha på överkroppen och väldigt lite att ha på underkroppen. Dubbelkollade inte ens tid och datum på bokningen. D körde mig till flygplatsen i svinottan iklädd mina mjukbrallor och en skidjacka.
Inget mer.
Jo, okej då, skor.

Och så flög jag hit och lyckades ta mig till rätt hotell trots att alla som jobbade på flygplatsen var emot mig och vägrade förklara så att jag förstod hur jag skulle ta mig till snabbtåget. Kanske var det lite jag också. Det var ju det där med vägbeskrivningar.

Hursomhaver, jag bor i ett bautarum med en balkong stor nog att hyra ut i andrahand. Ingen minibar att frestas nalla snordyra chokladbitar ur men däremot två litersstora vattenflaskor som står på nattygsbordet och ser törstsläckande ut. Jag var precis på väg att knäcka nacken av den ena när jag läste på etiketten…5.95 dollar.
Für ganz normales Wasser!
Nein Danke.

Tur att vattnet i kranen är pissljummet och smakar flor och kakel, jag menar that’s how I like it…

Flytten då? Jorå, för fan. Nämen, det gick bra. Vi flyttade exakt hela dan. Vid tio igår kväll tog jag en dusch medan D schamponerade bort hunddreggel från soffan och inte långt efteråt däckade vi bägge två. Men vi är utflyttade så när som på nån enstaka bok och kökspryl och inflyttade sånär som på att ingenting utom sängen är uppackat.
Men hey, jag ska bo i det hära bautarummet i fyra dagar… kan nog händas att jag kommer hem till en och annan redan uppackad låda.
På så sätt var det inte helt taskig tajming ändå.

Ketchup står för effekten

Det är mycket. Har varit mycket, kommer bli mycket och är mycket. Sådär så att man inte ens kan komma ihåg vad man är mest stressad över eller vad som är värst och mest bråttom, just nu.
Snabb överblick:

Jobbet: vi har anordnat och varit värdar för en konferens som tog slut för tio minuter sen och på söndag morgon, snortidigt, flyger jag och chefen till Phoenix för konferens nummer två där vi ska presentera vårt projekt inför en massa människor som vi vill ska ge oss bidrag och hon är nervös och jag är minst sagt ännu nervösare och vore jag dubbelt så förberedd så vore det fortfarande inte nog.

Skolan: drar ihop sig för midtermin och projekt och jag har en annoterad bibliografi och en redovisning som står och lurar runt ett hörn som är väldigt, väldigt nära. Hade jag påbörjat endera projekt vore det fortfarande inte nog.

Hemmafronten: anledningen till att jag inte gjort varken det ena eller det andra. Jamen, ni vet. Det har varit så dåligt. Så länge. Vi (jag och hälften) mot våra sambos och framför allt den ena. Förra helgen var så solig för han var inte här. Sen kom han hem. Och för att göra en lång historia kort så spårade allt ur totalt på tre dagar och jag och D var och tittade på en lägenhet under lunchen idag.
Den var helt ok. Vi tog den. Skrev kontrakt. Betalade. Fick nyckel.

Imogon är det lördag. Den lördag jag vikt åt packning. Lite skolarbete. Förberedelser inför presentationen in Arizona. Kanske få tid att köra ut till shoppingcentrat och köpa en ny topp. En snygg, hej-jag-är-vuxen-och-viktig topp.

Nähä. Men, nuså har vi hyrt lastbil och ska flytta imorgon.
Vi. Ska. Flytta. Imorgon.
Så djävulskt skönt. Missförstå mig inte.
Men jag har liksom lite dåligt om tid.

Zzz

Men alltså, måste bara säga.... vilken skillnad det gör att få sova.

Imorse cyklade jag till campus och solen bara toksken och jag tänkte, vilken underbar dag det kommer bli i backen för D och Jason (vår tillfällige gäst och soffsurfare) och jag var inte ens bitter (vilket förvånade mig oerhört) över att jag var på väg till jobbet själv utan faktiskt bara glad för deras skull...

Sömn alltså, verkligen the shit.

500 varehär

Inlägg nummer 500. Vill inte gnälla på inlägg 500. Men jag vet inte hur annars det ska bli det här. Om jag inte väntar förstås. Till augusti, typ.
Har precis tillbringat elva timmar på campus och inatt sov jag sammanlagt ca tre timmar. Det ironiska är att han (vår ord-saknas respektlöse sambo) gav oss ett förlåt-mig-så-himla-mycket kort i söndags och …. Nej, vetduvad. Jag orkar fan inte skriva mer om honom. Jag vill inte prata med honom, om honom, se honom.
Och just se honom behöver jag nog inte heller på i alla fall ett par dagar.
För han skäms. Och försvinner med svansen mellan benen så fort vi kommer hem.

Men om vi ska se framåt och positivt...
På söndag flyger jag till Arizona. Där ska jag bo på hotell. Alltså fatta så gött det ska bli. Jag ska bo i ett alldelens eget hotellrum i tre nätter. Jag ska sova som en liten bäbis. Jag ska sova som en björn. En stock. En utslagen. En nedsövd.
Om jag eventuellt skulle råka vakna så kan det hända att det pågår en konferens som det är tänkt att jag sak presentera nåt på.
Men det känns väldigt sekundärt.
Framför allt ska jag sova.

Soligt värre

Solig dag som kändes vårig och varm.
Vi firade med brunch på stan.
Skulle man kunna säga.
Eller så kan man säga att vi inte iddes laga nåt hemma och eftersom bara kyrkan och handfull andra ställen har öppet på söndagar så blidde det Elmer’s Pancake & Steak House. Jag går förbi där nästan dagligen men har aldrig ätit där förr.
Positivt överraskad faktiskt, inte alls illa.
Jag åt Huevos Rancheros som smakade som en mindre autentisk version av maten i Guatemala och skulle ha mått bra av lite salsa och lite mindre rinniga äggulor. Fast gulorna är mitt eget fel, jag vet aldrig vad de olika kodnamnen för ägg egengligen innebär och idag drog jag till med sunny side up bara föratt, det låg liksom bra i mun och kändes kul att säga...
Men gott var det iallafall och det var även Egg Benedict med krabba och hollandäs som D beställde.
Sen gick vi hem i solen och pratade om sommaren som kommer.
Sommaren som kommer med mamma och pappa.
Längtar.
Kanske tar vi med dem till Elmer’s.

Ännu en dag i backen

Vi tog med Sasha till backen idag. Hon har aldrig åkt förrut. Men hon var helt orädd, bara bombade nerför backen sådär som typ 3-åringar gör innan förståndet växer ut.
Väldigt imponerande.
Sen att hon åkte rakt in i ryggen på D så att dom krashade i en hög av skidutrustning och människodelar... det var ju inte så bra. Men alla klarade sig oskadda utom D's stav som fick en 45 gradig vinkel. Men snabba åkare har ju ofta såna spexigt svängda stavar, så det gör väl inte så mycket.
Dessutom gick den att rätta ut, nästan utan att det syntes att den varit med om en olycka.