Jag har då väl aldrig blivit kallad taskig förr...

Jag: står och delar ut pennor till studenter inför ännu ett evenemang. Det är viktigt nu, helt plötsligt, för Mercedes som är våran Money Mama (Rebecca tycker inte om att jag säger så) är på besök. Alla pengar vi får, typ, får vi av henne. Om jag ombeddes kyssa hennes fötter skulle jag nog inte våga annat.

I alla fall, det var bakgrunden. Inte helt viktig.
Derrick: tar en penna. Ser att den är blå. Blir glad och tar en till. Och en till. Vill ha en av varje färg.

Jag: jag skiter i hur många pennor du tar men ta dom fort innan Rebecca kommer. Hon blir sur, jag lovar att hon blir sur. Mercedes har betalat för dom här pennorna. Och hon är liksom in da house just nu..

Derrick: (hör mig knappt) Åh! En rosa!!! Jag vill ha en rosa också!
Jag: Jaja, men säg inget till Rebecca och stoppa förihelvete ner dom i fickan i alla fall.

Rebecca kommer. Ser Derrick med pennor i näven och backfickan och bakom örat.
Blir sur.
Nähä?
Told ya.

Derrick: Åsa sa att jag fick, eller jag menar, jag visste inte… eller äh? Får jag behålla dom? Eller i alla fall den rosa?
Jag: men för i satan Derrick... tur att du utbildar dig, för du är fan för taskig på att ljuga. Och på att förklara dig. Och på att gömma pennor i dina alldelens för tajta byxor.
Derrick: (sårad..) men…. vad taskigt….

Och sen var han stött. Men alltså.