TGIF

Vi ser fram emot en helg med två födelsedagskalas och en Valborg så svensk man kan begära här i de stejts.
Vi ska hänga med "klubben" som Dylan kallar det när det är svenska fruar som har gemensamt att de är svenska och amerikanska män som har gemensamt att de gifte sig med svenskor.
Det ska bli skoj.
Lodjuret är så i gasen att hon spydde på katten.
Hoppas alla får en trevlig helg.

#ontimagen

Jag sa hejdå till pappa imorse.
Han far typ jättesnart och jag är ju på jobbet eftersom jag jobbar heltid sen snart två månader tillbaka trots att min bebbe inte ens är fyra månader än.
Sjukt är vad det är.
Sjukt skönt är det att mamma stannar två veckor till.
Om allt går som planerat får lodjuret börja dagis samma dag som hennes manny (mormors/nanny) far hem. Men dagiset har plötsligt bestämt att de eventuellt har fullt, trots att jag ringt och frågat typ varje vecka sen i februari. Isåfall måste det lösas på annat sätt. Och på nåt sätt gör det säkert det. Men alltså ångesten och nervositeten i att hitta barnomsorg.
Det är inte konstigt att man har ont i magen. 

Vad vare jag thinkte nu again?

I vanliga fall har jag inte haft särskillt svårt att hålla svenskan och engelskan åtskillda. Mycket såklart beroende på att jag de senaste typ fem åren gjort nästan allt på uteslutande utrikiska och bara pratat svenska med mamma på söndagsskajpen och när man fått finfrämmande nån gång.

Men nu pratar jag ju dels svenska med Lodjuret, även kallad Åsiktarn, även kallad Eskil, Allan och Robin (mer om det en annan gång) och dels med päronen som nu inte räknas som finfrämmande längre utan snarare tillfälliga sambos/nannys/vaktmästare.

Och det har gjort det lite svårare för hjärnan att hålla språken isär. Så nu känner jag en ny slags trötthet över att måsta hitta rätt ord när jag sitter och skriver på jobbet. Inte så ofta för att jag inte kan hitta rätt ord på engelska, men för att jag har ett mycket bättre ord på svenska i fingertopparna, och känner att jag måste kolla om det ändå inte finns nåt bättre engelskt alternativ än det jag tänkt. Ibland gör det det, oftast inte.

Och så har jag slösat tio minuter. Det berättar jag inte för min chef. Jag berättar ju inte att jag bloggar heller. Eller jo det kanske jag har gjort nångång förresten. Men hon är cool min chef. Så det är lugge. 

Hursomhelst så är det jobbigt att ständigt ha två språk igång, det var bara det jag ville säga. 

Stackars mitt barn. 

Tankar runt en fredagslunch

Man ska inte dömma folk.
Har man inte gått en måne eller två i deras mockasiner vet man ju aldrig vad dom kan tänkas bära på för inre bördor och vilka demoner dom brottas med på fritiden.
Det tänkte jag medan världens sämsta och långsamaste mackgörare gjorde min lunchmacka. Han är kanske inte alltid så långsam att man undrar ifall han gjorde 120 armhävningar på sina spensliga armar igårkväll och det är därför han inte kan lyfta en gurkskiva utan ansträngning. Hans armhävningsschema kanske bara råkar  sammanfalla med alla de dagar jag bestämmer mig för att äta tonfiskmacka till lunch.
Det kan vara så.
Han kanske inte heller är trögfattad alls, utan istället så himla snillerik att när man säger ”ingen lök men gärna oliver” så tänker han i avancerad kod och ger en krasse och gurka för att han trodde att det var det man menade egentligen.
Sen är det kanske jag som är en sönderstressad västerlänning som tycker att 12 minuter är galet länge att vänta på en macka när det inte är nån annan i kön. Han lever kanske efter buddistisk lära där maten tillreds med kärlek och omtanke för att lättare smältas av en harmonisk kropp.
Det kan vara så också.
Men jag tvivlar ju.
Fast det var gott med krasse, det var det faktiskt. 

Taktfullt

Bakgrund:

Vi håller på med en stor kampanj på jobbet. Den går typ ut på samla in 5 miljoner dollar så snabbt som möjligt för att betala en utbyggnad av campus som kostar 20 miljoner dollar och påbörjades förra sommaren och ska vara klar i augusti. För att hjälpa till med kampanjen har universitetet anlitat en konsult som flyger hit från Michigan lite titt som tätt. Han är gammal och viktig och tjänar nog en sjuhelvets massa pengar på att tala om för folk hur dom ska jobba.

Idag:

Sitter jag på mitt kontor och pumpar. Mjölk, inte muskler. Jag läser mail samtidigt, men dörren är stängd och jag har hängt för glasdelen av dörren så att det inte går se in. Min kontorsdörr kan inte låsas inifrån, vilket är lite opraktiskt kanske och egentligen olagligt med tanke på att skulle nån komma in och börja skjuta vilt (vilket ju tyvärr inte alls är omöjligt i det här vilda västern-wannabe samhället) så måste jag kunna låsa in mig. Men mitt kontor är i direkt anslutning till min chefs kontor och hennes dörr går att låsa, såatte... iallafall.
Jag sitter bakom stängd men olåst dörr och pumpar för fulla muggar. Det gör jag ju varje dag och aldrig har nån stört mig. Kanske bara knackat nån enstaka gång när det varit nåt viktigt. Men nu kommer herr konsult instövlande. Utan knack, utan förvarning.
”Försöker du hålla folk ute eller?” hälsar han glatt. Ja, det försökte jag ju, men det funkade ju tydligen dåligt. Medan jag snabbt men osmidigt försöker dra ner tröjan över pumpen säger han nåt glättigt om vädret och sen går han vidare in till min chef. Stannar hos henne några minuter, och sen går han tillbaka ut genom mitt kontor!
Min chef har en egen dörr. Han kunde ha gått ut där. Kanske tänkt att man vill vara ifred när man pumpar. Men icket. En halvtimme senare sitter vi i ett kampanjmöte där sagde man understryker vikten av att vara taktfull och välartikulerad när man pratar med potentiella investerare.
Det var min måndagmorgon.
Hejdå. 

Premiärdopp

Vi har badat. 

Både igår och idag. I älven. Jag tror 8:e april kan vara det tidigaste jag nånsin badat ute. 

Vattnet är skitkallt, verkligen. Men luften är varm så det är väl egentligen ingen skillnad mot att bada i Sverige i början av juni, typ.

Då och Nu

En vän som jag inte hade en aning om var gravid la upp nyfödda bebisbilder på fejjan idag.
Det var det första jag såg när jag loggade in.
För ett år sen (och för två och tre och fyra år sen) skulle ett sånt inlägg ha golvat mig. Och gjorde det också, så många gånger att när jag nu såg det här så gjorde maggropen av gammal vana en sammansnörning och jag kände andan gå ur mig.
Det varade kanske en halv sekund innan huvudet vänligt påminnde kroppen att jag inte behövde känna så längre.
Då utbyttes plötsligt ångesten mot först lättnad och sen.... glädje.
För deras skull.
Och det kändes så fint att äntligen kunna känna så. 

Släkt vare här

Farmor och farfar. Mormor och morfar. Gammelfarmor. Faster, falsk faster, farbror. Gammelfarbror. 

En bäbis.

Och helt enkelt så galet mycket släkt att föräldrar blir helt överflödiga.

Men det har varit en trevlig helg ändå. Tack vare massor med sol. 

Och separata hotellrum.