Tankar runt en fredagslunch

Man ska inte dömma folk.
Har man inte gått en måne eller två i deras mockasiner vet man ju aldrig vad dom kan tänkas bära på för inre bördor och vilka demoner dom brottas med på fritiden.
Det tänkte jag medan världens sämsta och långsamaste mackgörare gjorde min lunchmacka. Han är kanske inte alltid så långsam att man undrar ifall han gjorde 120 armhävningar på sina spensliga armar igårkväll och det är därför han inte kan lyfta en gurkskiva utan ansträngning. Hans armhävningsschema kanske bara råkar  sammanfalla med alla de dagar jag bestämmer mig för att äta tonfiskmacka till lunch.
Det kan vara så.
Han kanske inte heller är trögfattad alls, utan istället så himla snillerik att när man säger ”ingen lök men gärna oliver” så tänker han i avancerad kod och ger en krasse och gurka för att han trodde att det var det man menade egentligen.
Sen är det kanske jag som är en sönderstressad västerlänning som tycker att 12 minuter är galet länge att vänta på en macka när det inte är nån annan i kön. Han lever kanske efter buddistisk lära där maten tillreds med kärlek och omtanke för att lättare smältas av en harmonisk kropp.
Det kan vara så också.
Men jag tvivlar ju.
Fast det var gott med krasse, det var det faktiskt.