Deja vu-dilemma

Jag hanterar stress ungefär lika bra som papper hanterar vatten.
Kommer ni ihåg förra hösten?
Alltså hur förra hösten var för mig? (Herregud hur den var för alla andra får dom väl hålla redan på själva) Jag försökte jobba 80% och plugga 100% och det slutade med att jag typ tokstressade och språngnickade väggen och bara var helt slut jämt och typ glad som deprimerad munk.


Mmm, och nu, eftersom jag lärt mig min läxa (inte) så tänkte jag jobba 100% och plugga 60% och tänkte att det skulle gå finemang. Men, asså…. och kanske är det en massa faktorer som spelar in nu, men:

Med en chef som slutar så att jag blir utan chef och huvudansvarig för kontoret, blir det ju som lite mer på mitt bord, kan man säga. Och samtidigt som det är lite läskigt är det lite spännande också, och känns som en chans att visa vad jag kan.

Efter (vänta så ska jag räkna…) typ 7 år som mer eller mindre heltids-universitetsstudent så är jag fan lite less. Jag skulle faktiskt vilja kunna fokusera på jobbet, som omväxling, och inte alltid måsta plugga på kvällar och helger. Jag tror jag är skoltrött, dammit!

D har kommit fram till att han kommer med 99.9% sannolikhet måsta vara kvar på sin institution minst 1,5 år till. Det innebär att jag kan läsa en istället för två kurser den här terminen och ändå hinna klart innan vi flyttar härifrån.

Jag ser liksom ingen jättebra anledning att försöka stressa klart min examen tidigt baraföratt…

Såtte, ska jag droppa en av mina kurser? Ska jag det?

Det här kräver ett seriöst mammasnack. Det känner jag. Det är det man har mammor till.

Egon

Kaoset på jobbet är fortfarande lagom spännande och extremt ostrukturerat. Men det känns ändå som att det kommer att lösa sig, på det stora hela. Och framförallt, som att det som eventuellt inte kommer lösa sig… det är det inte tänkt att jag ska ansvara för.
Och det är ju trots allt det viktigaste.
Jag menar organisationen som helhet, herregud… det får väl nån annan få gråa hår och oja sig över. Jag försöker ju främst fokusera på min egen roll här, det trodde jag vi var överens om.

På tal om ingenting

Imorse när jag tömde min spammapp på mailen så innehöll den ett mail med titeln ”Åsa, vi har hittat din drömplatteve!”
Det gjorde mig glad.
Jag menar, vilket ord va?
Drömplatteve.
Det är ju helt ljuvligt att smaka på.


Just nu visas Dreamgirls på vår teve hemma (som inte alls är min drömplatteve). Det är den enda film jag nånsin sett på bio ensam. Det var i Moscow och det var vinter och jag och D hade bråkat och jag stormade ut på gatan och kom på att det ju var helt idealt att gå och se en film, 2 timmar med avstängd mobil och värme.
Fast det fick inte önskad effekt för han trodde bara att jag gått hem, vi bodde inte ihop då, och det var ju förstås ingen orimlig gissning.

Ja jallafall. Det var bara det jag hade att säga.

Vad jag tänker på just nu

Korta versionen: jobb.


Långa versionen (i ingen speciell ordning):

Är det dumt att anställa en kompis?
Jag kan se råmånga komplikationer med att chefa över nån man känner. Jag kan också se en hel del fördelar med anställa just den här personen.
Hmm, grubbel, grubbel.

Vem tusan ska jag välja som undervisningspartner till vårens och sommarens kurser?
Först tänkte jag att jag kunde göra allt själv, eftersom jag trodde att jag då skulle få mycket mer betalt. Så var dock inte fallet.
Dom ba ”Men vill du prova anta utmaningen att soloundervisa så får du natuuuurligtvis göra det!”
Jag ba ”Du menar jobba mer för samma betalt? Får jag? Schyrre! Nä tack.”

Vill jag verkligen åka på två konferenser den här terminen?
Ja, det vill jag. Kruxet är att det är så himla obra att missa två föreläsningstillfällen när man bara ses en gång i veckan.

Vad ska jag göra med de personer som hänger sig fast som iglar på kontoret men egentligen bara suger pengar ur kontot utan att göra nåt jobb? Ge dom sparken. Åh, jag vill! Får jag det? Men jag törs int. Nån annan får bestämma.

Slutsats: jag är 0% chefsmaterial.

Men asså seriöst, den här daaaan. Vafan livet, kan du lugna dig lite, tack.
Min chef kom in på mitt kontor och ba "Jag ska sluta. Har fått nytt på ett college i West Virginia"
Eh, VA?!?
Så nu vet jag inte vad som kommer hända riktigt. Akuta möten imorgon. Menåååh.

Dessutom vill jag ha vinter. Nu.
Och tror minsann jag har en finne som gror i hakan.
Ska jag klaga lite mera kanske…?
Inte det? Okej.
Nog nu. 

Efter pepp kommer depp. typ

Jag skulle vilja ha en kram och lite axelklapp.
 Precis just nu.
Men ekonomiavdelningschefen, som verkara vara det enda levande inom lagom radie, skulle nog tycka det var konstigt om jag bad om det.
Aja, men ibland suger det att vara vuxen.  Faktiskt. 

Mitt jobb en onsdag

Dr. Evans fyller 46 och vi har smaskat munkar till frukost och babblat bort typ 2 timmar jobbig morgon. Trevlig start idag.
Han var glad och drog vitsar, vi skrattade och han visade sina kunskaper i svenska “fan i helvete” och Satans fan” och jag sa Bra jobbat!

Idag tycker jag verkligen om folket jag jobbar med. 

Har hört att det är viktigt med Self Assessment

Jaha, då ska vi se… om jag nu ska utvärdera den här dan, min första som assisterande direktör.
Först kom jag försent. En halvtimme bara, inte så mycket att bråka om. Speciellt inte eftersom ingen sagt till mig (för inte ska jag väl måsta hålla koll på sånt själv..?) att universitetets sommarschema tog slut precis idag.


Sen var det den hära intervjun och jag vart råpaff över att
1) Mr. Fuller var en vit och blond farbror. Det är liksom inte så vanligt att såna är experter på jämställdhet och lika rättigheter…och ska vi snacka pokerface när jag skulle dölja min förvåning så njäe, tror jag inte det lyckades så bra.
Och 2) att jag faktiskt förväntades säga nåt under intervjun, vilket gjorde att jag blev så till mig att jag frågade en fråga som redan ställts. Inte helt lyckat. Även om det faktiskt var en viktig fråga…

Men senså, mitt andra möte för dagen gick mycket bättre. Jag kom i tid, ingen frågade mig nåt och jag sa inte flaska. Häpp.

Så att jomendå, jag tror det blir godkänt i alla fall.

Söndag

Jag har en inflammerad visdomstand (min egen diagnos) som typ gör jätteont. D har en svullen fotled efter korpenmatch som inte alls gör lika ont.
Fattar väl vemsomhelst att visdomstand trumfar stukad fot.
Fast nu bråkar vi lite slött om vem det är syndast om.
Förloraren får diska och städa.   

Jämställda bananskal

Jag läste ett CV idag. En otroligt lång och imponerande resumé tillhörande en man som jobbar med jämställdhet och lika rättigheter på nationell nivå i Washington DC.
På måndag kommer denne man sitta mittemot mig i ett snoffsigt rum i universitetets adiminstrationsbyggnad.

Två saker, minst, är väldigt konstiga vad gäller detta blivande scenario. Det ena är att denne man är intresserad av en tjänst på Idaho State University (why oh why?).
Det andra att jag, för första gången ever, kommer sitta på frågar-sidan av en intervjusituation.
Och liksom ställa frågor till en man som chefade över ett helt institut medan jag fortfarande försökte få koll på höger och vänster och lista ut hur man knyter en rosett egentligen.
Hela grejen känns minst sagt absurd.
Men, har man nu tagit bananskalet hela vägen till genushjärtat av den här institutionen, så kan man ju inte säga ”nämen inte ska jag…”
He dug liksom int.
Så det är väl bara att putsa skorna och räta på ryggen och ta skeden i vacker hand.
Eller vad det nu heter.

Asså bäcken är så himla nära nu att jag tror jag ropar Hej!

Jag har hoppats och trott och gett upp och tvivlat och varit förbannad och frustrerad och så. Men nuså, serru, nu är det klart sånär som på lite formalia.
Från och med nästa vecka har jag ny titel, egentligen nytt jobb, fast egentligen inte. Men jag går från att vare en student som dessutom jobbar som kontorsanställd till att bli Assistant Director och därmed en heltidsanställd som dessutom pluggar.
Skillnaden låter kanske inte så stor, men det är den. Som student är man liksom längst ner på totempålen och har inga förmåner, värdelös försäkring och det jag tjänat har varit skrutt. Som universitetsanställd har man riktiga förmåner, semester, en riktig sjukförsäkring (äntligen!) och så jobbtryggheten, förstås.
Såatte, det känns bra.

En annan skillnad blir ju att jag nu kanske eventuellt måste börja ta mitt jobb på lite större alvar, och ansvara lite mer och sådär. Men det löser sig.


Jag vill dock tydliggöra att detta inte innebär, inte inte inte, att vi kommer stanna i Pocatello baraföratt och bli bekväma och köpa en Golden Retriver. Okej?
Vi vill fortfarande härifrån.
Vi ska härifrån.
Men medan vi väntar är det faktiskt inte fel med lite stabilitet.

Crl+Alt+Del

Menå ..datorn, snälla söta dö int. Sluta skrämmas och hacka och alzhheimra dig sådär… varför kan du inte bara funka för? Okej att jag inte är såhimla bra på att uppdatera antivirusprogrammet åsådär, men å andra sidan är jag ju inte direkt nån gejmer heller, och laddar aldrig ner suspekta program (bara på jobbdatorn) eller videor. Så kan du inte bara samla dig lite och börja uppföra dig? Vore bussigt.

Om man sover vid ett vattenglas, har man strandtomt då?

Campade i ett stycke natur som var fullt av flugor, getingar och koskit. Vattnet, som vi var alldelens bredvid, var en liten sketen ström som kanske kan kallas å, men det vette fan…  När det vart nog kallt och nog mörkt bröt vi mot lagen och eldförbudet och tände en liten brasa.  Det var stjärnklart och stjärnfall och en fin kväll, allt som allt.
Men alltså, folk i södra Idaho fattar inte vad fin natur innebär.
Och jag är less på att bo här.

Du får nog ingen medalj iallafall..

Hört på min kontorssoffa idag:
”Ådå sa han att han aldrig ville prata med mig igen, eller asså… han skrev det i ett mail, å jaba Va?? och skrev tillbaka att han måste hata mig och att jag inte ville prata med honom heller! Asså eftersom han var så elak å så…. Å då skrev han inte nåt tillbaka!!! Så himla oförskämt liksom…Fast sen skrev jag att jag hade blockerat hans mail så det var ingen ide att han försökte kontakta mig. Och sen gjorde jag det också, på riktigt alltså… Så atte ja, jag tror jag vann. Vad tror du?”


Mmja, vad tror jag?

3 - ett magiskt nummer?

Han fick en massage. En riktig, menar jag, av ett proffs.
Jag fick en smart phone. Mycket uppskattat.
Vi fick gratis bakelse och champagne till middan.
Massor med fina ord och soliga ansikten.
En fin dag och en vacker afton. Inte dumt alls faktiskt, att lyckas vara gift en stund. 

Virkar som jag vill

Om man ska virka en mössa, då är det nog bäst att antingen börja längst ner och arbeta sig uppåt. Eller, om man nu ska stajla och göra rätt, då tror jag faktiskt att man börjar på toppen och arbetar sig neråt.
Tänker jag nu.
Men vill man vara riktigt originell, jamen då börjar man i mitten (tänkt typ precis ovanför örat) och jobbar sig först ner och sen upp.

Det är stilpoäng på den senare varianten. Sa jag till D igår när han provade mästerverket. Fast han trodde mig inte.
Såatte, när du ringer på torsdag mamma, då behöver jag lite husmorsråd.

Och om bara samvetet kunde hålla tyst så...

Marlee frågade om vi ville komma och hälsa på henne i stugan i Palisades Corner över helgen. Hon jobbar som personlig massös och hemhjälp till ett par rikisar som har en massa hus och bland annat en stuga som egentligen är en lyxvilla vid en av de få stora sjöar som finns i södra Idaho.
Så vi sa ja såklart och har nu precis kommit tillbaka från en lyxhelg som lämnade blandad smak i munnen. Okej, huset var löjligt stort och äckligt fint och sjukt coolt och det kändes som att gå runt i MTV’s Cribs. Men samtidigt, medan de andra var så sjukt impade över all lyx, så kastade jag och D ibland små menande blickar till varandra…
blickar som sa
”varför behöver två personer ett sånt här stort hus? Speciellt när det bara är ett av flera hus…”
och
”varför använder vi plasttallrikar och plastbestick till varje måltid, vi skulle ju faktiskt kunna diska”
och
”tror du inte deras hundar skulle klara av att dricka vanligt kranvatten istället för köpt vatten på flaska?”
och
”du tror inte de skulle kunna klara av att återvinna lite av allt skräp de slänger varje dag?”
Känns dumt att klaga förstås. Vi var ju gäster i deras superfina hus.
Men det känns också som att om alla människor skulle ha ett sånt där hus…. Ja, ni vet.
Det skulle inte funka, precis.
Överdådigt, är ordet som får summera den här helgen.
Men det var hemskt skönt att få bada.
Och kul att få träffa Marlee igen.
Och, okej, det var kul att få leva lyxliv, det var det ju.

Jag är en sånhära, vahettere... dare devil

Jag tänkte, medan jag såg på tvättmedlet jag hällde i tvättmaskinen, ”fasen vilken klumpig konsistens… måste ha blivit så att stå i värmen. .. Men aja, nu handlar det ju inte om filmjölk under rötmånaden, så det gör väl inget” och hällde på.
Först när jag uppnått önskat mängd insåg jag att det var sköljmedel. Och så genomled jag snabbt en liten minikris medan jag gick igenom mina alternativ. Alltså, jag var ju inte orolig för kläderna, utan funderade snarare på om en sån här miss var i klass med handdiskmedel i diskmaskinen (=väldigt obra och väldigt svårt att komma undan med utan att det märks) eller mer som att använda schampo istället för duschkräm (vilket ju går hur bra som helst).
Dilemmat försvårades av att jag var ensam på tvättomaten sånär som på den lilla kinamannen som äger stället, som gick runt och hängde skjortor medan han sneglade på mig och min tvätt. Är redan lite på min vakt för honom sen D tvättade våra sovsäckar på samma tvättomat. Man får inte tvätta sovsäckar där, det står tydligt på massor med skyltar.
Och jag har ingen lust att bli portad från det närmaste och billigaste tvättstället.
Men jag chansade i alla fall.
Pulade i 8 quarters och skyndade mig därifrån. Men det gick bra. Maskinen brydde sig inte om vad jag stoppat i och tvätten blev blöt och luktar gott.
Kanske inte lika ren som vanligt, kanske lite mjukare… men whatevs.  

Här går man

Trots värmen och trots stan, så gick vi en promenad. Promenader är bra för att prata. Annars finns det så mycket datorer och telefoner och teveapparater som blir i vägen.
Så vi gick.
Jag tycker det är svårt att gå så sakta som D vill gå. Tänk halt sengångare med osköna stor.
Han tycker jag stressgår. Det gör jag inte.
I alla fall.
Vi pratade om framtiden. Pakten är stark, vi ska bort från den här stan. Ju snarare desto bättre. Ska bara få lite examinas klara först.

Uppdatering från maggropen

Konsten att se uppagen ut i telefon fast man egentligen pratar om utspridda strumpor och nya jobb. Som inte har det minstaste med mitt job att göra.
Har pratat med Erika och fyllt på med saknat.
Allt förändras där hemma…. Lisa fick sin pojke idag (Grattis!!) Erika flyttar till ny lägenhet och blir sambo.
Steken flyttar i skrivandets stund.
Och dom andra.
Alla andra.
Dom flyttar väl också på sig och gör grejer.
Klart dom gör.
Och jag, jomen jag sitter här och jag känner att jag saknar.