Och om bara samvetet kunde hålla tyst så...

Marlee frågade om vi ville komma och hälsa på henne i stugan i Palisades Corner över helgen. Hon jobbar som personlig massös och hemhjälp till ett par rikisar som har en massa hus och bland annat en stuga som egentligen är en lyxvilla vid en av de få stora sjöar som finns i södra Idaho.
Så vi sa ja såklart och har nu precis kommit tillbaka från en lyxhelg som lämnade blandad smak i munnen. Okej, huset var löjligt stort och äckligt fint och sjukt coolt och det kändes som att gå runt i MTV’s Cribs. Men samtidigt, medan de andra var så sjukt impade över all lyx, så kastade jag och D ibland små menande blickar till varandra…
blickar som sa
”varför behöver två personer ett sånt här stort hus? Speciellt när det bara är ett av flera hus…”
och
”varför använder vi plasttallrikar och plastbestick till varje måltid, vi skulle ju faktiskt kunna diska”
och
”tror du inte deras hundar skulle klara av att dricka vanligt kranvatten istället för köpt vatten på flaska?”
och
”du tror inte de skulle kunna klara av att återvinna lite av allt skräp de slänger varje dag?”
Känns dumt att klaga förstås. Vi var ju gäster i deras superfina hus.
Men det känns också som att om alla människor skulle ha ett sånt där hus…. Ja, ni vet.
Det skulle inte funka, precis.
Överdådigt, är ordet som får summera den här helgen.
Men det var hemskt skönt att få bada.
Och kul att få träffa Marlee igen.
Och, okej, det var kul att få leva lyxliv, det var det ju.