Gott Nytt År!

Sista dagen för iår. Solen skiner så det knakar. Vi är tillbaka i Pocatello nu, resan tillbaka tog lite längre än planerat för vi spontanbestämde oss för att stanna en natt vid Lost Trail i Montana och åka slalom och bada i varma källor. Svåger Austin är med och som han uttryckte det ”I feel like this has been a mediocer christmas and I’m sick of it” så för hans skull (och vår egen för all del) pimpade vi hemresan lite. Det var skoj och nu har jag en gång för alla bestämt mig för att det är skidor jag ska stå på. Svanskotan ömmar fortfarande nåt förbannat efter alla brädåkning, eller ja, misslyckad brädåkning snarare.

Men nu är det nyår, som sagt, och vi ska strax köra till Salt Lake för att fira med Bobby och Jake. Jag ska göra brushetta och vi måste inhandla bubbel. Vi hörs nästa år. Gott Nytt, hörni!

Imorgon styr vi kosan tillbaka till Pocatello. Har varit en fin jul. Och hey, vi (D om vi ska vara petiga) fick en kamera! Jag lovar inget, men det kan komma bilder i framtiden...

uppdatering i all hast

Sjukan var snabbt avklarad, som tur var. Idag har samtliga betett sig friskt. Basketmatch och tacos hos mormor, lite sista minuten shopping. En spontanpresent till Kayla. Imorgon blir det att nyttja snowboarden igen, en liten miniresa med Sarah & Paul till Wallace. Tur att vi hann blev friska, hade varit grymt surt att missa.

Spyr en spyr alla-tralla-lala

Austin startade trenden. Sen spydde D. Katten la en pizza vid mattkanten (kan ni kan jag, liksom.. och matte trampade i kattspyan)och sen jag. Nu har jag inte kastat galla sen 7 imorse... det verkar vara en snabbvariant. Tur det. Men tredje julen gillt, minsann. Hur firar familjen Stiegemeier jul? Eh, kring toaletten.

Vem vill ha svenska vokaler?

Framme i norra Idaho, utan tangenter med prickar, men med familj, hund, katt och god mat. Stannade i Sun Valley och lekte rika skidturister, snowboarden har jag inte nyttjat sedan en god tid tillbaka. Kroppen ar stel och lite lila, men kul var det. Det blir sportadiskt bloggande nu en tid. Men God Jul vetja.

Oskönt grönt

I mars kommer det bli två år sen jag fick mitt green card. Det var en helvetiskt lång, dyr och meckig process som skulle utgöra ett utmärkt straff till min värsta fiende. Och hade jag varit en sån som tyckte om att plåga mig själv, då skulle jag ha blivit överlycklig över brevet som meddelade att nu är det dags att förnya skiten. Och det kommer också bli dyrt och meckigt.

Varsågoda: information

När jag har mycket att göra och är stressed får jag alltid blåsor i munnen, liksom på insidan av kinden.
Så jag tyckte faktiskt att det var lite konstigt att jag inte hade några nu. Tycker nog ändå att jag har det jag gör de här dagarna innan terminen är slut.
Men imorse vaknade jag med blåsor. Två stycken, under tungan, vilket är obehagligt på ett helt nytt sätt.
Så allt är som det ska.
Basånivet.

Blickar framåt

Snart, snart är den här terminen slut och jag har ledigt ända till 3:e januari. Måste bara få in två uppsatser och skriva en tenta först. Men senså, ledigt!
Skolan börjar om den 9:e eller nåt sånt tror jag… Nästa termin ska jag läsa mera praktisk lingvistik (håller verkligen på att snöa in i grammatikens värld) och en antropologikurs som egentligen också faller in under lingvistiken och jag tror både kurserna kommer bli bra. Sen ska jag ju undervisa lite också, men eftersom vi är två lärare och kursplanen redan utformad tror jag inte det kommer bli speciellt krävande.

Två kurser, heltidsjobb och hittills tre konferenser inplanerade. Så ser våren ut. Men jag tror det ska gå bra, jag har en bra chef och trivs med både mitt jobb och mina studier. I alla fall för det mesta.
Hepp, hepp. Nu ska jag släpa mig till datasalen.

Ser ut att kunna bli en bra lördag

Sådärja, hyvlade precis bort en duktig del av huden på tummen. Lite otålig med osthyveln där kanske.
Soligt och fint ute och idag ska vi ses på bibblan, jag och Saudiarabiskan, för hennes make vill ha huset för sig själv. Inte mig emot. Jag föredrar nog faktiskt bibblan, så kan hon inte hitta på en massa annat att fippla med istället för att koncentrera sig på uppgifterna.
Sen ska jag försöka klämma ut en snofsig slutsats till min litteraturuppsats och ikväll blir det ballett, the Nutcracker, vilket jag sett fram emot flera veckor nu.
Det blir nog bra det här.

Bara Blaj

Det var förstås för bra för att vara sant. Eller det var ju sant, men jag var inte snabb nog och skidorna var redan sålda. Rackarns skit.

Jag har skrivkramp vad gäller akademisk goja och nu kommer det bara blaj ur mina fingrar. Blaj, blaj, undrar vad jag får för betyg för 20 sidor blaj.

Här kommer lite mer blaj, det är allt jag har att komma med nu. Ber om ursäkt.

Jag såg en filmsnutt på jobbet häromdan där en religiös tönt till sekreterare svarade i telefon
-It’s a beautiful day at here at Thompson & Willis, this is Laura speaking, how may I be of your assistance?
Med en röst som smält sirap. Det tyckte jag var roligt och föreslog att vi skulle börja svara så i telefon på kontoret. Rebecca avslog vänligt mitt förslag och antydde att jag skulle skärpa mig. Sen kallade hon Candice för fruitcake så att Bonnie hörde det, vilket såklart inte har någon som helst intressefaktor för utomstående, men som hint kan jag ju säga att det inte anses helt okej att kalla sin kollega och biträdande föreståndare för fruktkaka i akademiska kretsar. Men det är ju uppfriskande att folk gör det ändå.
Och nästa gång Rebecca ringer mig ska jag i alla fall försöka komma ihåg att svara med sirapsröst och berätta att det är en underbar dag. Kanske fråga om hon är sugen på lite fruktkaka…

Juligt

Julpimpade bloggen lite. Rött och gött. Snart är julen här och varje liten detalj hjälper med julkänslan. Pepparkaksfrossade igår och nu har jag ett fint litet ljus bredvid datorn medan jag sitter och knapprar på min lingvistikuppsats.
Ja, det och bloggar då.
Och googlar vinterleksaker.
Hittade precis ett par begagnade fetskidor (alltså såna breda slalomskidor, vad dom nu kallas) på nätet som jag rågärna vill ha i julklapp! Jag har tipsat D och mailat på annonsen för att se om dom finns kvar….
Hoppas, hoppas!

Husmorstips

Visste ni att man kan ömsa skin i gommen?
Det kan man i alla fall.
Here’s how: drick alldelens för varmt kaffe alldelens för fort. Då lossnar ett tunt lager skin från överdelen av munhålan och fram träder istället ett nytt och väldigt ömt lager gom som inte vill ha någon kontakt alls med varma drycker.
En helt naturlig form av peeling.

Nedräkning och nedkylning

Huga, rackarns kallt idag. Låset hade fryst sen sist jag cyklade (vilket var i fredags) så jag fick gå till campus. Går ju det med. Gick hela förra vintern och då hade vi ju ändå längre än vad vi har nu så det är lite att klaga på.

Nu har de även julpyntat hela universitetsområdet, vilket tydligen är lite kontroversiellt eftersom USA ju har religionsfrihet och det inte får heta jullov utan ska vara vinterlov fast alla säger jullov ändå och tror att man är terrorist eller satanist om man inte är kristen. Men vara som det är med det, det är fint med julgranar och glitter och det tror jag faktiskt att de tycker även de som inte firar jul. Att pynta handlar ju ändå mest om att tända lite ljus i mörkret och sätta lite färg och glans på vardagen.
En isskulptur har de faktiskt också fått upp, som visserligen är fin, det är den… men har man sett ishotellet i Jukkasjärvi och skulpturerna de gör i Ume varje vinter, då är den inte så imponerande.

Den här veckan är den så kallade dead week, döpt så för att alla bara pluggar och inget händer på campus. Nästa vecka är det finals week. Och sen är det slut på den här terminen!

Gör som jag vill

Tog hunden på promenad till Old Town för att köpa en matta att ha under granen. Någon matta blev det inte, men vovven verkade lika glad ändå. Jag monterade och dekorerade granen igår. Tidigt, jag vet, men när man är vuxen får man göra som man vill. Att smälla upp plastgran den 3:e december, det är som att svära lite i mammas kyrka känner jag. Men jag vill ju hinna njuta av granen innan vi far bort över julen.

Jag fick bära upp granen från källaren själv, bära upp teleskopet på vinden så att granskrället skulle få plats. Ensam montera ihop eländet och trassla på ljusslingorna. Men så fort det var klart, då jäklar kom D skuttande och ville hjälpa till att pynta. Jag lät honom snällt hänga upp lite kulor och sen hängde jag om dom när han tröttnat och gått därifrån. Bäst så för husfriden. Men han fick i alla fall fästa stjärnan på toppen.

Vintersol

Det är nog ett av de finaste orden jag vet. Eller i alla fall som jag kan komma på nu. Vintersol. Just nu är det det och snön glimmar sådär gnistrande så att man bara måste ha solglasögon. Det är så himla fint. Hur kan man inte bli lite glad i maggropen och bara älska om snö och vinter en dag som denna?

Fredagslista

Länge sen jag gjorde en sånhära lista. Känns skunk. På ett trevligt och lite nostalgiskt vis.

Vad åt du till frukost?
En oprisvärd tonfiskciabatta, ett äpple och en 20 ouncare automatcappuccino.

Vad har fått dig att skratta idag?
Inte så mycket när jag tänker efter. En kommentar från lillebror på fejsbook kommer nog närmast.

Vad har du på dig just nu?
svarta träningsbrallor och en vit, fluffig Roxy-fleecetröja som är mjuk som en teddybjörn, jättevarm och var ett tokfynd.

Hur ser resten av dagen ut?
Bar Zap med Beth om en dryg timme (vilket innebär att vi levererar kondomer till vissa utvalda barer i stan. Det måste vi göra en gång i månaden för att få ett visst bidrag till kontoret) sen film och godis, har jag tänkt.

Vad händer ikväll?
Jag har tänkt få se Mean Girls som Adam lånade ut till mig för över en vecka sen men D och grabbarna bara vägrar se hela tiden. Nu jävlar är tv:n min och försöker dom sabba min chickflick-kväll ska dom få se på mean girl på riktigt.


Och på lördag?
Nate fyller år och Jake har avskedsfest eftersom han fått jobb i Salt Lake och flyttar på söndag. Innan dess ska jag försöka få lite skolarbete gjort och så har ju min privatundervisning med Saudiarabiskan.

Och på söndag?
Kanske en hundpromenad. Garanterat mer skolarbete. Och på kvällen adventsfika med svenska maffian.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
sekunden jag var klar med min redovisning och kunde släppa den stenen.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Måndagkväll då jag hatade ungefär exakt varenda människa i det här huset. D var inte hemma (FYI)

Hur lyder dina senast tre inkomna sms?
”just sent you an awesome flashmob on fb”
”what time are you going to be home?”
”4 still works for me if you’re cool with that”

Vad dricker du i helgen?
Äkta champagne och kolsvart kaffe. Eller inte.

Kallt väder - Varma känslor

Saltar min middag alldelens för mycket ikväll för jag har en förkylning som slagit läger precis nånstans bakom mina ögon och jag känner typ ingen smak. Men just nu verkar det som att laxkrydda passar ganska bra på avokado. Så vi säger så.

Har städat lite halvambitiöst och tagit fram julsakerna. Ingen gran ännu, det blir kanske till helgen, men glitter och svenska julplanscher och ljusstakar och lite pynt sådär. Ser fint ut och känns fint.

Det kom snö idag. Vitt och fint blev campus och glad i själen blev jag. Det är ju så mjukt och rofyllt och ljust och fint med snö. (Hörru, Steken... hur kan du inte gillar snö?)
Nu är det ju väldigt otroligt att den ska ligga kvar nån längre tid här i stan, men förhoppningsvis blir det drivor nog ute på Pebble så att vi kan få in nån dag i backen innan jul. Tyckte visserligen att vi fick bra valuta för våra säsongskort förra vintern, men hoppas på ännu mer åkning i år.

Lek inte med ljusen

Har ingen adventsljusstake men har tänt lite ljus iallafall. Värmeljus och doftljus och spexiga ljus som ser ut som allt annat än just ljus i all ära, bäst gillar jag faktiskt alldelens vanliga vita stearinljus.
Om jag hade fått tag i den där telefonen jag spanat lite på nu på sistone, då skulle jag tagit ett kort och visat er ett långt, vitt ljus som just nu brinner i en gul, frostad vinflaska (som Beth hade med sig hit för längesen men som är så fin att jag inte velat slänga ut den) i vårt kök.
Och framför det en liten glaskupa med en doftljus som luktar pumpapaj.

Själv luktar jag nyköpt Barbie. På riktigt. Jag köpte en handlotion på tokrean där i fredags som enligt etiketten ska lukta farinsocker och vanilj men som egentligen luktar precis sådär som alldelens nyköpta plastleksaker luktade när man var liten. Luktar ju inte illa egentligen, känns bara lite märkligt att gå runt och dofta nyöppnad leksak.

Tillbaka i stan, lite röd i nacken kanske...

Faster Jaine sa en kul grej imorse när vi åt frukost och pratade om Mexico och huruvida hon och Larry ska åka dit över jul för att fixa hans tänder. Att det var lite läskigt att vara där för man vet ju aldrig var man kan känna sig säker och inte och så har ju alla vapen. Inte som på bonnlandet i Idaho alltså, där har ju ingen ett vapen, eller fyra….

De är så glada nu också, Larry och Jaine, att deras dotter Maribeth har börjat dejta en ny kille och att han är en riktig bonngrabb. För tidigare var hon tillsammans med en kille från storstan (han var från Twin Falls, det är 3 mil bort och har en befolkning på 30 000) och det förstår ju vemsomhelst att det inte skulle hålla i längden, man kan ju inte blanda olja och vatten.

Thanksgiving på vishan, alltså. Men det har på det hela taget varit väldigt trevligt. Och förutom att alla mina kläder luktar rök nu så har det varit skönt att sova hos Larry och Jaine istället för hos farmor Melba som har en stresströskel lägre än en mattkant. Svärföräldrarna bodde där och vi hade stora familjemiddan och alla släktsammankomster där, men jag och D knoppade på vinden i en annan stuga.

Fredagen var bästa dagen. Black Friday är shoppingens födelsedag, namnsdag och bröllopsdag. Det är då det smäller. Fast eftersom alla affärer försöker toppa varandra i att öppna tidigt så börjar nu namnet vara lite missvisande. Klockan tio på torsdagskvällen tror jag de tidigaste slog upp dörrarna. Maribeth och Hedi startade 3:30 som vanligt, de är lite galna. Jag och Crystal satte igång 7 och kom inte hem från Twin Falls förrän klockan hade hunnit bli sex på kvällen. Men nu har jag julklappar till man, svärisar, syskonbarn och stora julklappslottningen. Jag hade tänkt köpa en ny telefon till mig själv också, men de var slut, uppköpta av eliten som struntar i att sova och kan köa i timmar.

Thanksgiving

Nu far vi ut till ingenmansland, mittemellan Buhl och Twin Falls där farmor Melba bor och familjen Stiegemeier har sitt (amerikanska) ursprung. Kalkon och majs och potatis och tranbär och amerikansk fotboll på teven och matkoman kommer säkert som amen i kyrkan.
Vinterdäcken är på och snön ligger säkert på bergstopparna utan tecken på att vilja leta sig ner till stan.
På återseende.

No thank you

Sedan ett par veckor tillbaka ger jag privatlektioner i engelska åt en tjej från Saudiarabien. Det är, intressant, kan vi väl säga. Hon är inte den lättaste eleven att tampas med. Och då tycker jag ändå att jag tampats med ganska många jobbiga ungar i mina dagar. Men det är ju just det, dels är hon ingen unge utan i min egen ålder och dels är hon inte 30 stycken som jag liksom kan skälla på i grupp. Tilläggas bör ju att jag aldrig undervisat one-on-one såhär förrut… Men det är intressant alltså. Hennes engelska är i nuläget väldigt begränsad.

Hela arrangemanget att jag kommer hem till hennes hus kl 2 på lördagar gjordes upp mellan mig och hennes man, som pratar rätt bra engelska. Men han smiter ut så fort jag kommer. Som en innekatt som ser sin chans och tar den. Nästan så att jag vill sätt ut en fot och stoppa honom.

Och hon är väldigt otålig, vill lära sig fort, fort. Vill beta av kapitlen i boken utan att läsa dom helst. För hon är, hm… inte den arbetsvilligaste, om man säger så. Jag kommer förberedd med övningar som innebär att hon måste skriva meningar och då säger hon ”No thank you” och rycker på axlarna som om jag erbjudit henne en godis som hon inte var sugen på för tillfället. Hon vill helst inte prata så mycket heller, jag får hålla låda, men hon vill inte erkänna när hon inte förstår, trots att jag hela tiden påpekar hur viktigt det är att hon gör det så att vi kan skriva ner det nya ordet och stoppa det i hennes ”vocabulary bag” med ord hon behöver öva på.

Det är frustrerande.
Och av detta har jag lärt att jag faktiskt föredrar bångstyriga elever som vägrar sitta still i bänken, konsekvent glömmer penna och spottar snus på mina skor framför piffiga små damer som säger ”No thank you.” Det går liksom inte skälla på henne, och skälla, har jag börjat inse, är en av mina starkare sidor.

dagens träningspass

Tiffany: vill du gå på spinning ikväll?
Jag: Nej tack jag hatar spinning.
Tiff: Jomen, kom igen!
Jag: Eh… nej?
Tiff: snälla, jag vill inte gå själv.

Och jag förstår inte varför folk ska ha sällskap på träningspass som man ändå inte kan prata på… men jag gav med mig.

-jamen okej då. Men bara för den här gången.

Så sitter jag med handuk, vattenflaska och opepp på cykeln när passet drar igång… utan Tiffany i sikte. Sms efter passet: ”Sorry, jag hann inte dit, hur var det?”

Mutter.

I vårt hus en onsdagskväll

Har ätit räkwok och druckit kokosvatten. Sitter och letar artiklar som ska stödja min tes i en argumenterande uppsats som vägrar skriva sig själv men som jag måste presentera resultatet av måndag efter Thanksgiving-lovet.

D försöker slå sönder kokosnöten med en hammare och gröpa ur kokosköttet med en skruvmejsel men det går visst halvdåligt för han svär utav bara fan.
Far jag kan inte få upp min kokosnöt liksom.

Tänker att det är alldelens för tidigt att ta fram julgranen, men mina grannar fattar visst inte det.

Sånt som dyker upp i tankarna ibland

Såg på aftonbladet.se att Arne Hegefors haft en hjärtinfarkt. Och det var en bild på honom där han såg så himla gammal och liten och ledsen ut. Och så var det en lista på en massa andra kända tv-nissar som alla börjar bli gamla.
Och så fick jag en såndär insikt eller vad man nu ska kalla det, som man hade när man var liten och började förstå att alla människor nån gång faktiskt blir gamla och dör. Alla. Ens föräldrar också. Och är man liten så är det väldigt traumatiskt och man tvingar sin stackars mamma och pappa att lova, lova att inte dö. Och dom lovar.

När jag såg bilden på Arne Hegerfors tänkte jag på farfar. Jag tänkte på hur han såg ut sista gången jag såg honom. Jag mins hur han försökte sätta sig upp i sjukhussängen när vi kom in i rummet men det var svårt och han var trött och skakig och ledsen över benet han tvingats amputera.
Och jag böjde mig över honom och liksom nästan lyfte upp hans överkropp för att kunna krama och han var så liten, så liten.
Jag kände hans ryggrad.
Det var som att krama en fågelunge.
Och jag blev rädd och jag tänkte att jag vill inte vara här.
Jag vill inte se farfar såhär och jag vill inte minnas det här.
Och jag skämdes över att jag tänkte så.
Och över att kände så.
Och jag berättade det för mamma och hon sa att jag inte behövde vara orolig för jag skulle inte alls minnas farfar så som han var på sjukhuset. Jag skulle minnas allt det andra, sa hon.
Hans skoteroverall och hans orangea HellyHansen-tröja och hans lurviga öron och hans dragspel och hans sätt att dricka kaffet genom en sockerbit som han knep fast mellan läpparna och sörplade kaffet från fatet, inte ur koppen.

Och hon hade rätt. Jag tänker inte på farfar som en ledsen fågelunge, jag tänker på honom som en stark, fast ändå liten, man i sina bästa år som kan bygga bodar och odla bin och skrattar bäst åt sina egna skämt och han skrattar sådär som bara han, pappa och farbror Nisse skrattar. Dom liksom gapskrattar så att hela kroppen skakar fast långa stunder kommer det inget ljud utan dom skrattar så dom kiknar, fast knäpptyst.

Men Arne Hegefors och hans ledsna ögon på aftonbladet.se fick mig att minnas allt det andra. Och det fick mig att minnas att alla människor nån gång faktiskt blir gamla och dör. Alla.

Svensk afton

Åt middag med svenska ligan igår. Vi är ett gäng faktiskt. Nu är ju Karin, Jennie, Hjalmar och Ida bara här på utbyte och far hem om bara några veckor, men bofasta är jag, Michaela, Anna och Helene.
Den sistnämna träffade vi för första gången igår, hon hade sprungit på Camilla, en norsk tjej som också bor här men som jag aldrig träffat ännu, och fått Annas nummer. Helene är typ 50 bast och har bott i the stejts i 30 år. Hon verkar snäll och trevlig och sådär men har passivt låtit sin man uppfostra deras tre barn till mormoner.
Hej galenvarning.
Dessutom har hon inte lärt dom svenska.

Inte för att döma men, det klart man dömer.

Hon bjöd för övrigt hem oss allihop på adventsfika i december. Jag lovade att stå för pepparkakorna.

Quasimodo är så fin i håret

Har sjukt ont på vänster sida ländrygg. Känns som om en nerv är i kläm eller nån skjutit mig i ryggen utan att jag märkt det. Misstänker förstås att det är en känning av loppet. Funderade på att unna mig massage men har inte tagit steget. Däremot har jag beställt klipptid till mina svedda testar, det gäller ju att prioritera.

Hjälp sa du? vänta så ska jag ta fram mobilen...

På torsdag ska jag bli certifierad i fösta hjälpen och hjärt- och lungräddning. Är det tänkt. Inte för att jag vill utan för att jag måste.

Men efter detta märkvärdiga diplom räknar jag med att kunna ringa efter ambulans mycket bättre än alla vanliga jeppar som inte genomgått den grundliga och praktiska online-kurs jag klickat mig igenom.

Tiffany har däremot jobbat på ambulans. Hon har klippt sönder kläder och rakat bröstkorgar och gett dropp och elchocker och faktiskt räddat folk. Hon kan det här med första hjälpen. Så skulle jag nån gång måsta ringa ambulansen skulle jag nog ringa henne sen.

Verkligen värk

Jorå, det gick bra att springa en halvmara på ishalka. Och med bra menar jag att ambulansen inte kom och hämtade mig och mina brutna ben. Andra hade mindre flyt och ambulansen var faktiskt där och skrapade upp trasiga löpare från vägbanan. Det var kallt, halt och dåligt före. Men jag förbättrade ändå min tid från förra året, då det var varmt och jag fick mjälthugg i mitt i loppet.
Förra året kom jag 2:a i damklassen, nu blev jag 5:a trots att jag kapade tiden med drygt 2,5 minuter…. Det var snabba brudar med i år med andra ord.
Men jag är nöjd i alla fall, och glad att det är över. Har träningsvärk i exakt varenda fiber av benen och även i ländryggen.
Och är i akut behov av en klippning.

Pigg på pasta

Idag har jag kolhydratladdat med pasta och vitlöksbröd i mängder. Tydligen är det två dagar innan man ska göra det.. säger dom. De här amerikanarna som jag egentligen inte litar på, men äta ska man ju göra ändå och jag tror inte en pastachock två dagar innan lopp skadar. Men jag vet inte om det hjälper heller.
Vi var ett helt gäng som glufsade makaroner hemma hos Beth. Alla ska inte springa, men de supportladdade i alla fall. Scott är taggad till tänderna, tävlingssugen och vinstinriktad. Jag är bara nervös och vill få det överstökad. Jag hatar egentligen att springa på tid. Det är därför jag bara gör det en gång om året.

Kyligt nu

Jag hittar inte min vinterjacka. Förbannade skit, jag är säker på att jag höll i den när vi flyttpackade. Tyvärr är jag inte säker på att jag verkligen packade ner den. Men det börjar bli kallt nu, det är då säkert. Det ska snöa i helgen säger de. Hoppas de har fel. Vi kan väl vänta med nederbörd till söndag i alla fall.

Halloween

Hade inte tänkt ha så mycket Halloween idag, tyckte det blev nog firat i lördags. Men så såg jag så himla söta knoddar kila runt mellan husen på 8th street när jag cyklade hem att jag ångrade mig lite och for och köpte en laddning godis och tände brolampan. Jag vet inte riktigt hur det funkar hemma, har ju förstått på syster och bekanta att Halloween växer för varje år i Sverige, till vissas förtjusning och andras irritation. Men här är det i alla fall så att tänder man brolampan är det fritt fram att knacka på och det vankas godis på insidan. Är lampan släckt går man vidare till nästa hus. Enkelt system.

Så nu har vi lampan tänd och jag har haft några söta småbarn och charmiga mellanstora barn och så ett gäng tonåringar som påminde mig extremt mycket om min tid som vikarie på högstadiet och rent spontant ville jag säga åt dem att ta av sig kepsen, dra upp byxorna och ta fram pennan… istället för att ge dem godis som de faktiskt borde ha råd att gå och köpa själva.
Men jag gav dem iallafall en knapp näve var och de sa faktiskt tack så mycket. Men som D sa när jag frågade hur mycket snarr man förväntades ge per unge:
”Mer om dom är söta, mindre om dom är jobbiga och är dom över 16 kan dom fan gå och se en film istället.”

Söndag

Ska ta en höstig promenad med Tiffany och jäkla damphund Shooter om en liten stund. Ska inte diska mer fast det kliar i fingrarna. Det är inte min disk och jag har redan diskat torkstället fullt. Sådeså.
Måste komma på en lysande research-fråga och klottra ihop ett förslag på uppsatsämne innan dagen är slut.
Önskar att vi hade godare mat hemma.
Varför blir det alltid söndag så snabbt?

Fredagens:

Glada nyhet: Vårt bidragsanslag blev godkänt så i mars far jag, Rebecca och Joanna till Arizona.

Träningsvärk: Men goda gudars vad det bränner. Sådär så att man bara kollar att stolen är på plats innan man tippar bakåt.

Huvudvärk: Våra sambos, mest den ena, jag vet inte om jag pallar att bo såhär i längden.

Fynd: En lila störtkruka för $30 på skidbytardagen, har bestämt mig för att skydda pallen i år.

Överraskning: Var ingen överraskning alls utan precis vad jag väntat mig.

Nötter: Honungsrostade

Godnatt

inte för att skryta men.... eh?

Det är ju allmänt känt att amerikaner har lättare än svenskar för att skryta/framhäva sig själva i positiv dager utan att känna sig stöddiga. Så när jag fick ett inför-loppet-mail för nån dag sen angående halvmaran jag ska springa nästa helg så hade en tjej som är med och anordnar hela evenemanget skrivit att hon var i så himla bra form i år och akta er bara allihop för nu jädrar skulle hon sätta PR och försök slå mig om nu kan, typ.
Och tänkte såklart: fan vad hon skryter.
Och sen tänkte jag: jag måste försöka slå henne.

Förra året gjorde jag det, var fyra minuter snabbare om jag minns rätt. Men ifjol höst hade jag ju inget liv och all tid i världen att springa och träna. Det har varit lite sämre på den fronten i år så jag räknar inte direkt med att förbättra min tid. Och hon gör ju uppenbarligen det.

Men i alla fall, ikväll var det inför-träning… 12,5 km. Kan såklart hända att hon höll igen. Kan även hända att jag inte höll igen (en viss brännande känsla i låren tyder på det). Men jag vann iallafall, och det är ju viktigast.

Päron i äppelträdet

Det är sannerligen inte alla dagar man kommer hem från skolan och kan svara på frågan “vad har du lärt dig idag?” utan att behöva tänka efter en lång stund (och oftast ändå inte komma på nåt). Men idag minsann, har kunskapskontot fått plus på saldot. Vi hade historia på lingvistiken och gick igenom sk Semantic shifts, alltså hur olika ord har kommit att ändra betydelse genom tiderna. Några exempel (där översättningarna alltså är de gamla, engelska betydelserna):

Meat – mat (alltså inte bara kött)
Whore – älskling
Girl – ung person, oavsett kön
Apple- frukt
Liquor – flytande vätska (alkoholhaltig eller ej)
Deer – djur
Starve – frossa (gjorde en 180 med andra ord)
Black- vit och glänsande (helvändning här också, fast ordet black kommer ursprungligen från bleech, alltså bleka)
Luxury – okristlig, sexuell lust

Och så vidare. Det var intressant.

Jag pratade med Elisa för några dagar sen och hon sa ”jag kan inte fatta att du pluggar fortfarande, jag blir så himla imponerad av hur otroligt motiverad du är” och jag tänkte bara, Va?
Alltså jag har ju själv svårt att fatta att jag pluggar fortfarande, men jag vet ju bättre än att bli imponerad eller få för mig nåt så vanvettigt som att det beror på att jag är motiverad.
Fast det sa jag inte. Man vill ju inte vara petig.

Inte jag

Idag har jag städat toaletten. Så nu vet ni det. Nån gång i tiden när jag var ung och naiv och hade en uppsättning föräldrar i närheten som skötte städningen minns jag att jag tänkte att när jag blev stor skulle jag städa ofta, så ofta att det liksom aldrig behövdes och därför heller aldrig skulle vara smutsigt och därmed jobbigt och äckligt att städa.
Jag skulle bara svepa med damvippan över redan rena ytor och dammsuga och moppa av golv som inte hunnit samla vare sig dammråttor eller klibbiga fläckar sedan senaste städningen.
Tänkte jag.
Men det blev inte så.

Jag tänkte också (och det tänker jag ibland fortfarande) att jag skulle ta bort det gamla nagellacket innan det började flagna och måla på nytt direkt så att mina naglar liksom alltid var fina och fräscha.
Men det blev inte så heller.

Vem ids liksom?

Fotboll, Ikea & Hundskit

Igår såg vi Real Salt Lake möta Oregon Timbers i Major League Soccer. Det var 20 000 på läktaren, slutsålt och en bra match. Fotboll växer verkligen här och det är ju kul att se. Tyvärr har det ännu inte kommit så långt att folk riktigt förstår sig på reglerna, vilket är både komiskt och lite frustrerande, men man får väl ha tålamod.

Innan matchen for jag och D ut till Ikea. Det var precis som det ska när man är på Ikea, vi gick vilse och hittade inte kassorna, började bråka och åt i kafeterian. Gravlax med hovmästarsås, det var sannerligen inte igår och njutningen var total. Däremot blev jag förbannad när jag insåg att de helt slutat med Kalles Kaviar, Marabou choklad, Blossa glögg och allt sånt därnt jag tänkt bunkra på. Nu är det tydligen Ikeas egna märke som gäller. Vilken total idioti. De höll på att göra om i mathyllorna och packa undan alla andra märken. Jag lyckades hitta singoalla kex och vaniljsocker som såg ut precis som det ska. Sen köpte jag även skorpor och lingonsylt från Kamprads eget skafferi. Men ingen choklad för är det inte Marabou kan jag ju lika gärna äta Hersheys och nån kaviar hade dom inte ens.

Den här helgen flög förbi den också, förstår inte hur tiden bara försvinner så fort det blir fredag. Igår upptäckte vi att Shooter har använt gästrummet som alternativ toalett när han inte blir utsläppt. Nate är ungefär världens sämsta hundägare. Har man inte tid med hund ska man kanske inte ha en. Jag gick en promenad med honom idag, försöker ta ut honom i alla fall en eller ett par gånger i veckan, men det är ju egentligen inte ens i närheten av all motion han behöver. Men det är ju å andra sidan inte min hund heller.

Hon gillar nog inte mig heller...

Vissa sorters människor (och ja jag älskar att dela in människor i sorter, man skulle kanske kunna kalla det att döma men jag föredrar termen ’socialt ordningssinne’) har jag bara inget tålamod med. En sån kategori är de som pratar tyst, liksom lågmält försiktigt som om de är osäkra på exakt allt det säger. Pratar de dessutom långsamt är det totalt kört.
Jag har måstat samarbeta en del på sistone med en tjej som låter som hon leker viskleken men inte uppfattade vad personen innan sa. Jag tyckte hon var störig från sekund ett men insåg ändå att det kanske berodde på hennes tonläge (vilket hon eventuellt inte kan rå för, fast jag tror nog vist hon kan det) och tänkte att jag skulle försöka ha överseende med det och fokusera på insidan.
Det var jättesvårt och jag lyckades inte.
Men så bevisade hon igår att hon faktiskt är störig på riktigt, alltså inte bara tyst utan även okunnig och dålig på att genomföra det hon (trots att man knappt hör det) säger att hon ska göra.
Så det var ju bra, på sitt sätt. Nu behöver jag inte känna mig kluven utan kan störa mig på henne helhjärtat.

med fokus på T

Ännu en lång dag på jobbet. Men också ännu en halleluja-upplevelse. Vi hade alltså bokat ett par (jag hade ingen aning om att det var gifta, det blev lite konstigt där innan den polletten föll ner) som kom till campus föreläste om könsbyte och transsexuallitet.
Och jag lärde mig massor. Och publiken var helt underbar och full av människor som på ett eller annat sätt platsar under trans-paraplyet.
I mormonernas mecka kör vissa bil fem timmar enkel väg för att få spendera en kväll med likasinnade, i en liten frizon från samhällets fördomar. Det är synd att det ska måsta vara så, men fint ändå när det man jobbar för verkligen uppskattas.

Tack för varma cyberkramar

Det känns bättre nu. Man ska lyssna på snälla människor och försöka stänga öronen när folk är mindre snälla. Och så ska man försöka komma ihåg vad som är viktigt på riktigt. Det är inte lätt alla gånger.

Den här veckan är det transfokus på jobbet. Transgender Day of Remembrance är egentligen i november, men på grund av olika schemakrockar och lokalbokningar så uppmärksammar vi den nu istället. Jag har bokat en dam som ska komma och leda en Trans 101 workshop på onsdag. Hon blev en hon 1991, innan dess var hon en han och brandman var han/hon hela tiden. Det är rätt coolt, kan tänka mig att det blir lite halvspänd stämning på brandstationen om en av grabbarna plötsligt byter kön, och sen dessutom blir befordrad till kapten. Det ska bli väldigt intressant att lyssna på henne i alla fall.

Har vi tur håller hon samma klass som poeten vi hade här förra veckan på National Coming Out Day, hon var ungefär helt underbar och alla älskade henne. Vi har haft lite oflyt med vissa bokningar, men hittills har alla talare vi faktiskt fått ända fram till campus varit riktigt grymma, så jag hoppas det håller i sig.

Hej väggen

Det gick inte. Har haft en tålmodig chef som låtit mig bryta ihop på arbetstid istället för att jobba, men idag tog det stop. Jag ska droppa en av mina kurser, den på måndagskvällar. Det håller inte. Jag pallar inte. Minsta lilla som dyker upp i kalendern, en middag, en MLS fotbollsmatch i Salt Lake City (som är nästa helg och var Bobbys födelsedagspresent till Dylan) gör att jag börjar grina. Har haft ont i magen två veckor i streck. Herregud, nu får det vara nog.

Urkramad disktrasa

En sån där dag när man far hemifrån halv 8 och kommer hem halv 10. På kvällen alltså. Såna dagar har jag som regel alltid måndag och tisdag, men den här veckan slog på stort med onsdag också. Känner mig som en överkörd igelkott, död men ändå närvarande liksom. Typ en frågande massa, är det en igelkott eller en ekorre? Och lite farlig, cykla inte på mig för du kan få punka.

Ett säkert tecken på att man har för mycket att göra är även när man blir irriterad på sina vänner för att de föreslår en tv-kväll mitt i veckan. Bobby tyckte igår att jag väl kunde komma över en sväng, men det kunde jag ju inte för först skulle jag plugga inför provet (som var idag och gick åt helvete) och sen hade jag lektion.
Och idag hade han mage att bjuda över mig på middag och nytt avsnitt av Modern Family. Men helvete, fatta att jag inte har tid med ett liv, jag måste plugga. När jag inte måste jobba, alltså. Umgås får vi göra till våren. Jag bara fräser och är otrevlig och fattar inte att folk fortsätter försöka umgås, vill inte ens umgås med mig själv ju. Men de försöker nog bara vara snälla. Eller så vill de egentligen umgås med D. Så är det. Tror jag nog, men har inte tid att grubbla över det.

Ska försöka ha ett lite lugnare schema nästa termin. Det måste jag, för det här funkar inte. Jag vill egentligen bara sätta mig och grina, men det hinns int.

inte dum på det sättet

Jag är duktig på att stressa upp mig, både i nödan och onödan, men tydligen kan jag bara fokusera på en stressfaktor i taget. Därför är jag orimligt lugn inför provet på onsdag. Hade en pluggdate med Charissa och Margoux idag och kunde utan problem konstatera att det är väldigt mycket jag inte kan, eller rättare sagt inte har memorerat, och knappast kommer hinna göra det heller. Jag förstår ju vad vi håller på med, det är inte det, men det känns så värdelöst att sitta och bara råmemorera en massa terminologi. Som att ha en fysiktenta och inte få ha med formelsamlingen. Men det får gå som det går. Jag har annat att hispa över.

Jag gillar Charissa, vi jobbade tillsammans på Ruby Tuesday förra hösten, honbor i vår gamla lägenhet och vi har exakt samma kurser den här terminen… våra vägar har liksom bara råkats korsa på alla möjliga sätt och det har jag inget emot. Hon är smart och ambitiös, men röker, svär och kan leva fan också. Margoux kommer raka vägen från en bibelskola i Oregon och är både smart och trevlig, men helt absurt flitig. Pluggar som ett djur. Jag har ingen som helst aning varför hon vill helgplugga tillsammans med mig och Charissa, vi är liksom fyra nivåer under och lika många kapitel efter henne. Men vi är ju inte så korkade att vi säger nej.

Moi moi

Också blev det onsdag den här veckan också. Den kom med regn och rusk och kyliga grader. Det är ju som sagt välkommet, i min mening, men det hade inte varit dumt att ta en jacka imorse. Nu måste vi nog även ta och lista ut var i det här huset man slår på värmen.

Redovisningen gick helt okej. Nästa vecka har vi mitterminsprov i lingvistiken... det kommer nog knappast gå okej. Fast vi har varit ganska flitiga med studiegruppen och planerar sitta och traggla fonetik hela lördagen så är det fan inte lätt att förstå det här med grammatik. Speciellt som vår lärare envisas med att ta majoriteten av alla exempel på swahili och tobogan. En gång slängde hon in finska för att variera lite, och det var ju lite kul, men inte blev det lättare att förstå för det. Voi voi.

Höstväder så här i hösttider?

Ny vecka runt hörnet. Oktober nu, men fortfarande känns höstvädret långt borta. Det var lite svalt imorse, men när jag och D tog Shooter på en köpa-söndags-pizza-promenad för ett par timmar sen vart jag varm i bara linne. Jag saknar kalla, frostiga höstdagar. Förra året hade vi ett par stycken, men inte var det många, innan det blev vinter. Hoppas på mer höstkänsla det här året, men tålamodet tryter. Jag är less på värmen.

Den här veckan gruvar jag mig för en redovisning på tisdag men ser fram emot svenskmiddag på torsdagskväll. Det blir utbytesgänget samt förhoppningsvis två svenska tjejer som faktiskt bor här i Pocatello på heltid. Ska bli skoj.

Ring ring....

Satt i två timmar imorse och väntade i städat hus med webkameran redo för skypesamtal med nästan hela familjen samlad. Stannade hemma när resten for iväg för att titta på paraden. Såg fram emot att få se barnen, visa upp vårt hus och framför allt få prata i lugn och ro eftersom det alltid annars blir så stressat eftersom de alltid ringer när jag är på väg till jobbet eller på kontoret eller nåt annat.
Nu skulle vi ha tid och prata ordentligt och D var hemma och såg fram emot att prata med pappa och så ringde dom inte. Och jag kan inte ringa upp från mobil och skype vägrade ta emot min internetbetalning när jag skulle fylla på saldot….så jag kunde bara vänta. Och nu skiter jag i det här. Kalla mig barnslig, men nu har jag helt tappat lusten. Dessutom måste jag fara iväg till datasalen och skriva en uppsats.

andra kanske skickar kärleksfulla sms

På mitt mobilsvar (fritt översatt):
-Varsfan är bilnyckarna nånstans?? Helvete, jag kan inte hitta dom nånstans och jag ska på fotboll och varsfan är dom och varsfan är du och vars är bilnycklarna egentligen? piiiiiiip.

Bilnycklarna är i min väska (glömde visst ta ut dom efter att jag körde till veterinären igår) och min väska är på gymmet med mig. Du kan väl cykla till fotbollen, jag menar, är du amerikan, eller?

Bi-Lo

Äter närodlad majs och känner frid i själen. Det är fint att äta närodlat, mycket finare än att äta ekologiskt, eller ”organic” som de så gärna skyltar med här. Tycker jag alltså, och själv är ju som bekant bästa måttstock.
Vi har en liten affär här i krokarna som heter Bi-Lo och förutom hutlösa priser på ett ganska värdelöst utbud av basvaror så har de faktiskt också riktigt bra och billiga närproducerade råvaror. Det är färskt och det märks. Jag köpte en melon där i fredags och söndags såg jag att den nog med fördel skulle ätas ganska snart. Det tillhör minsann inte vanligheterna i landet där matvarorna ofta har längre hållbarhet än kylskåpen.

Idaho producerar massvis med potatis, lök, äpplen, päron, persikor, zucchini, majs, plommon, pumpor av alla de slag, bönor, ärtor… jag skulle kunna fortsätta, men ni fattar vitsen. Men alla lokala odlare har inte råd att få den där fina ”Organic” stämpeln på sina varor, och även om de kunde investera så att de odlade bara organiskt så finns det ju inget som säger att deras grönsaker skulle stanna i Idaho och inte åka lastbil till Florida.
Därför är det bra att det finns ställen som Bi-Lo, som fokuserar på det lokala istället för regler och stämplar. Dessutom är de trevliga de som jobbar och handlar där, en gång när jag parkerat cykeln utanför medan jag handlade hade någon stoppat en iskall vattenflaska i flaskhållaren med en lapp "stay hydrated =)" på, det tyckte jag var gulligt.

TVelande

Jag var väldigt anti att vi skulle ha en TV i sovrummet när vi flyttade in här. Det är jag fortfarande. Typ. Fast nu har vi ingen TV alls och det är lite mer bohemiskt än jag trivs med.
Ingen Dancing With The Stars, ingen Modern Family.
Det är jobbigt.
Alltså vi har en TV i källaren som vi kan kolla film och sånt på, men den får ingen mottagning för vanliga kanaler. Och killarna kollar ju bara en massa krigsfilmer och skit. D har nyligen blivit helt fast i Breaking Bad, en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka crystal meth för att försörja sin familj. Den är inte helt dålig, det är den inte, men jag får lite svårt att sova av den.

kärlek på två hjul

Alltså jag älskar min cykel. Inte förrän nu inser jag hur skadat värdelös min gamla cykel var, tungtrampad och jävlig. Den här är som en oljad blixt i jämförelse. Nu cyklar jag till och med för skojs skull.
Som en annan 7-åring liksom.
Jag ryser när jag tänker tillbaka på telefonsamtalet från Reno i slutet på sommaren när D sa att han tänkte köpa en gammal mountainbike av en kille som inte kunde ta hem den till New York. Jag tyckte det var jätteonödigt och korkad eftersom vi redan hade varsin cykel, som vi dessutom inte använde speciellt ofta, och försökte övertala honom att låta bli. Men som tur var sket han ju fullständigt i mina invändningar och kom hem med cykeln som jag adopterade och kallade min efter att ha suttit på sadeln i två sekunder.
Nu retar han mig och kallar mig för Lance Armstrong-wannabe när jag far ut och cyklar.
Men det struntar vi i, jag och min cykel.

Ingen cykelkedja

Jag tycker det är fint att stödja lokala företag. Speciellt i det här landet, där Wal Mart snart köpt upp varenda krängande verksamhet. Nu ska jag inte säga att jag aldrig handlar på Wal Mart, för det gör jag såklart. Det är en sak att ha principer och en annan att ha råd att leva efter dem. Det var lätt som en plätt att bojkotta Starbucks förra året, för dels låg det långt bort och dels kostar ju deras kaffe satan och hans moster. Men nu har de köpt in sig på campus och har där liiiite rimligare priser och tja… nån i veckan blir det i alla fall.

Men hursomhelst, när jag lämnade in cykeln på reparation var jag glad att det var en sån liten pappa-son-firma som verkar funnits i stan sen innan järnvägen. De var så himla charmiga också. På stora kedjor har de ju alltid en massa regler för hur kunder ska bemötas och alla anställda låter som väldresserade och själlösa robotar. Inte på Surfs-Up i Pocatello, inte. När jag lämnade in min pajjade hoj kollade killen på den, muttrade lite och försvann med den in på verkstan. Jag stod kvar, visste liksom inte riktigt vad jag förväntades göra men antog att han kanske ville ha mitt namn, nummer, pengar… eller nåt.
Efter en stund kom han tillbaka och kollade på mig som om han aldrig sett mig för, och hade han nog inte heller, för jag tror inte han kollade upp en enda gång medans han fokuserade på cykeln.
Han ba ”kan jag hjälpa dig eller?”
Ja ba ”eh, ja.. det var min cykel du precis ledde bort, tänkte att jag borde lämna namn och nummer….. kanske?”
Han ba ”ja okej då”
Och så hämtade han ett papper. Och så sa jag vad jag hette och mitt telefonnummer. Sen frågade jag hur lång tid han trodde det skulle ta och om han hade nån uppfattning om hur mycket det skulle kosta. Det hade han inte.
”Du kan ju typ ringa på torsdag om du vill” sa han.
”Okej….” sa jag och gick.

I eftermiddags ringde jag. Hade det varit en kedja hade de svarat ”Thank you for calling Buisness X, this is X speaking, how can I help you today?” Men som sagt, ingen kedja det här inte.
“Yeeeeep?”
“Jo jag lämnade in min cykel hos er i tisdags och ni sa att jag kunde ringa idag så jag tänkte bara kolla om den var klar?”
”Justdetja, nä det är den inte, men jag ska precis börja på den, du kan hämta den imorgon bitti”
”Okej tack”
”-klick-”

Eftersom jag aldrig beskrev min cykel eller sa vad jag hette kan ju undra om den kommer vara klar när jag kommer dit imorn. Men jag tror det. Det känns som rejält folk de här muttermurvlarna. Kan man laga cyklar behöver man väl inte småprata.

Följetång

Det var ett brutet svansben. Så nu går vovven på starka mediciner och ligger på soffan och ser ut som om han är högt över molnen. Vila och tålamod så ska det bli bra, tydligen.

Själv tackar jag Nate för ett jävla papphammarjobb med min cykel, slangen ploppade ut när jag cyklade iväg imorse. Och där finns inget tålamod kvar, dessutom är växlarna vajsiga och ena handbromsen trasig, så nu har jag lämnat in den på verkstad. Det får det vara värt.

Nu skulle jag nog med fördel ta och krafsa ihop sista uppgiften i lingvistikläxan till imorgon. Tänker även att jag nog bara ska läsa två kurser till våren. Speciellt som det ser ut att kunna bli en hel del konferenser och resande med jobbet. Som det är nu känns det som om jag sköter både jobbet och skolan med en armbåge och en höft. Inte helt ultimat.

Vad har hänt med hunden?

Jag försökte kommentera på förra inlägget, men det ville sig inte… tydligen får jag inte komma och tycka saker om mina egna åsikter i efterhand. Eller så var det bara nån vajsing med uppkopplingen. I vilket fall; jo naturligtvis borde jag ju lära mig laga en punka. Det är både pinsamt och oförsvarligt att jag inte kan sköta om min egen cykel. Men som försvar den här gången har jag att Nate faktiskt var skyldig mig den tjänsten eftersom jag lagade hans soffa. Inte med hammare och spik då, utan jag sydde ihop en stor reva.

Jag inledde den här dagen med en cykeltur ut längs Old Bannock Highway. På den slingan kör man förbi säkert 10 LDS-tempel som på söndagar fylls och töms med uppklädda och vattenkammade mormoner i en till synes aldrig sinandes ström. I vanliga fall tänker jag alltid tack Gud att jag inte är LDS när jag ser dem. Men idag tänkte jag att jag faktiskt hellre skulle delta i en gudstjänst än att cykla hem och städa upp efter gårdagens inflyttningsfest. Vi hade en massa folk och en massa mat och en herrans massa disk… men Adam och kom över och hjälpte till och eftersom vi valt att köra den tjusiga stilen och servera på papperstallrikar gick det ganska fort att stöka upp ändå.

Shooter har antingen hamnat i slagsmål, blivit påkörd eller utvecklat reumatism för han vägrar gå. Han ligger på soffan och ser olycklig ut, inte ens om jag viftar med kopplet reser han sig och då är det illa. I vanliga fall behöver jag bara säga koppel så börjar han dansa runt som en ballerina på ecstasy. Nate har gett honom alvedon och säger att det är lugnt, inget att oroa sig över och att det kommer att vara bra imorgon… vilket jag tvivlar på. Men det är ju hans hund så jag känner liksom inte att jag kan säga emot. Och så kan jag ju som så lite om hundar, men alltså… var han min skulle jag ta honom till veterinären, på stört.

Opunka

Nate har lagat min cykel! Äntligen. Nu kan jag cykla till skolan och cykla till affären och cykla till löparspåret och ja, ni fattar… jag kan cykla helt enkelt. Kung.
Jag har haft punka i drygt två veckor och när jag beklagat mig för folk har de varit jättemedlidsamma ända tills de fattat att jag snackade om en cykel och inte bilen. Då var det plötsligt inte så farligt längre, herregud liksom, cykla kan man ju göra på gymmet.
Jase amerikaner.

Fast nu ska han ju bli elektriker

Pocatello är för tillfället hem till inte mindre än 4 utbytersstudenter från Umeå universitet. Två av dem hälsade på här igår. Det var trevligt, det är sannerligen inte ofta jag får prata svenska och eftersom ju både D och Nate är ganska goda bekanta med moder Svea kunde vi ju även låta dem vara med i samtalet emellanåt.

Komiskt sammanträffande var även att Jennie, när hon fick syn på en bild från vårt bröllop, direkt kände igen (min lillebror) Oskar.
”Men gud, det är ju han i kassan på ICA! Han har jag köpt godis av hur många gånger som helst!”

Värden är stor, ja.

Just nu

Shooter och Daisy har en stare down och det verkar som att Daisy vinner. Shooter flackar med blicken och vankar av och an nedanför skåpet där hon lagt sig som ett utfläkt drottningbi och bara råglor på honom.

Jag är klar med kvällslektionerna för den här veckan. Men fan, lektionen igår var mardrömslik och imorgon måste jag gå och prata med min professor, annars kommer det här bli ohållbart.

Colby och jag är rörande överens om att vi inte gillar Scott. Han är störig och tjatig och jävligt irriterande. När han pratar vill jag få spontant lock för öronen.

Tiffany sms:ade precis. Hon är min nya flickvän. Det är väldigt nytt, vårt förhållande, men det känns bra. Vi ska gå på yoga på lördag.

inlägg nr 401

Jag överlevde forsränningen. Och inte ens med blotta förskräckelsen heller, eller vad det nu heter. Det var inte alls så farligt som jag trott, eller som på de där youtubeklippen där båtarna välter och folk faller som vantar åt alla möjliga håll innan de landar i vitt, forsande vatten och sugs ner under ytan.
Fast lite så var det faktiskt för D föll ut flotten och sögs ner en stund, men sen ploppade han upp som blöt kork och vår guide Justin fiskade upp honom lätt som ingenting. Justin är en äkta vildman, en sån som har kläder och skor på sig för att samhället (och förmodligen hans chefer) kräver det, men annars skulle strunta i sånt tjafs och bara bära höftskynke och mockasiner när han stryper björnar med händerna och ränner forsar fem gånger så svåra som Snake River i en liten handsnidad kajak. Tror jag alltså, han sa det inte rakt ut.

Igår var vi på så lugna vatten att man kunde sitta och fota och prata och bara ibland behövde vi paddla på lite och akta oss för stenar och utskjutande träd. Vi såg bland annat två stycken havsörnar, det var coolt. Igår var även min favoritdag. Idag var det alltså mycket snabbare och mer forsande vatten, på vissa platser lite väl spännande för min smak. Men båten välde i alla fall inte och det är jag ju glad för. Jag är glad att det inte var jag som föll i också.

När vi sen körde tillbaka till Idaho och Pocatello i eftermiddag och Justin frågade vad vi tyckt bäst om sa alla Big Kahuna Drop, eller Champagne Creek eller Lunch Counter eller nåt annat av de riktigt snabba och vilda sektionerna. Och jag fattar ju det, att det var därför folk for liksom… för att ränna forsar. Jag tyckte att själva campingen och naturupplevelsen och tiden på lugna vattnen var klart värt resan, och forsarna var liksom nåt jag fick lov att uthärda på köpet.

avslutar med ett brus

Tar mig ett glas Echinacea såhär på kvällskvisten. Det är världens bästa medicin, tog med mig tre rör hemifrån i somras, får se hur långt det räcker. Nu dricker jag det ju inte som saft eller bara för att höra bubblorna brusa, jag har faktiskt lite ont-känningar i halsen.

Idag har varit en helvetiskt lång dag. Den borde ha tagit slut redan innan den började. När jag äntligen lämnade kontoret och trodde arbetsdagen var slut (så att jag kunde ta tag i skolarbetet) så hann jag inte mer än ta mig till biblioteket innan chefen ringde och upptäckt en paragraf som var lika nödvändig som oskriven. Kul. Och dead line för den här ansökan var klockan tio kväll. Så det var bara att skriva lite till. Och sen när det äntligen var klart kunde jag sätta mig med en hoper litteratur-artiklar så tråkiga att vita väggar blir spännande.

Men jag hoppas ju att ansökan går igenom och vi får åka till Arizona i mars och presentera på den här (tydligen väldigt braiga och proffsiga) konferensen. Rebecca och Joanna vill åka för att samla cred och intellektuella poäng och skaka hand med viktiga nissar. Jag vill mest åka för att jag aldrig varit i Phoenix förut och för att jag tycker det är kul att bo på hotell. Fast det säger jag ju inte högt förstås.

Vattenplaner

Vi ska forsränna i helgen. D försökte ju få med mig på en 10-dagars forsrännarresa i våras, men jag kom undan tack vare jobb. Jag är inte rädd för vatten, men jag är heller inte överförtjust vid tanken på forsande vatten med stenar och strömmar och båtar som välter och folk som får adrenalinkickar medan jag har nära-döden-upplevelser. Nu har jag ju aldrig provat forsränning, men jag har ändå en väldigt bestämd uppfattning om hur det är. Kanske ogrundad, det visar sig på lördag. Vi ska bara vara borta en natt och det är ju fortfarande varmt och soligt de allra flesta dagar så det kan nog säkert bli riktigt trevligt och skoj. Kanske. I vilket fall så försvinner två hela pluggdagar så nu gäller det att ligga på med läsandet. Suck.

motivationsbrist, bland annat

Helgen som skulle bli så produktiv blev inte riktigt så produktiv. Det var inte speciellt mycket mitt fel heller, men ändå är det ju jag som får lida för det. Orättvist. Lördagsmorgon dog min laddare till datorn. Jag blev helt paff, hade liksom aldrig räknat med att det kunde hända, men det kunde det alltså. Trodde först att det kanske var adaptern det var fel på, men det var det inte. Gick till universitetet för att sitta i datasal istället. Nätet var nere på hela campus. Försökte plugga lite med papper och penna. Old school liksom.
Det gick sådär.
Igår köpte jag i alla fall en ny laddare, men spenderade det mesta av dagen med att framkalla bilder, köpa ramar och fixa med födelsedagspresent åt D som fyller år imorgon.
Nu ska jag försöka plugga i alla fall. Snart. Nu, snart.

Och du hette...?

Det är nånting med mig och namn, nåt nytt sattyg, som börjar bli riktigt irriterande och ganska pinsamt. Alltså jag har aldrig varit bra på varken namn eller ansikten. Men nu har det accelererat, tagit steget till nästa dimension liksom.

Jag hör ju vad folk säger när de presenterar sig, men sen är det som om min hjärna bara struntar i intagen information och hittar på godtagbart alternativ.
”Ring Susan Stewart” säger min chef. Okej, säger jag och försöker bli kopplad till Stephanie Seahorse.
”Du borde kontakta Brittany Hurst” säger min professor. Jajamen, tänker jag och försöker maila Bethany Horseshoe.
Ibland är det inte ens lite nära.
”Vad heter kvinnan du hade möte med i måndags?” frågar min chef.
”Ennie” säger jag tvärsäkert. Pamela, var det kanske ja…

Bidragsansökan blev för övrigt klar idag. Tackar som frågar. Rebecca var väldigt nöjd med mitt ordbajseri, så det var ju bra. Vi skrev ut alltihop, plus budgetförslag och sen sprang jag över till Joyce med hela pappersbunten. Eller Josie. Judy…? Vi säger Kate.

städat och klart

Nu är vi officiellt utflyttade från gamla lägenheten. Och vi fick hela depositionsavgiften tillbaka, sånär som på 25 dollar, vilket jag inte tycket var något att bråka om. Jag skrubbade ju inte armarna blodiga när jag rengjorde ugnen om man säger så…. Däremot gnällde hyresvärden på rostfläckarna i duschen. Men dom var fanimej där när vi flyttade in. Och det sa jag också

-Hörrdu, den här duschen är dubbelt så ren nu som den var när vi flyttade in och tror du mig inte så jag har bilder på datorn jag kan maila dig och bevisa det. Jag har skurat dushkabinen med diskborste och ett rengöringsmedel man kan bli ganska hög av att andas in länge nog och jag höll fasen på länge nog, så försök inte!

Sa jag. Faktiskt. Minus attityd såklart. Men ändå. Och hon gav sig och sa okej. Skrev ut en check, i mitt namn, och sa tack och hej. Sådärja.

Gamla vanor, nya hem

Är lite ovan att ha hund i huset. Så imorse, när jag diskat upp efter gårdagens födelsedagsfirande (Adam fyllde i torsdags, jag glömde det totalt, skämdes och bakade två pajer för att kompensera) och insåg att dörren stått öppen medan jag diskat, trodde jag ju att Shooter sprungit bort. Så jag tog kopplet i näven och gick ut och letade efter honom, nästan en timme höll jag på, gata upp och gata ner… tänkte ”fan också, nu måste jag väcka Nate och berätta att hans hund saknas” när jag till slut gav upp.
Och gick hem.
På bron satt Shooter och såg glad ut att se mig. Jätteglad till och med, när han såg att jag hade kopplet i handen och vägrade sluta hoppa och dansa. Så jag fick ta en promenad till, med hund den här gången.

Nu ska vi försöka ta oss i vår krage, jag och D, och köra bort till Hayes Avenue och städa ur gamla lyan. Det borde inte behöva ta så lång stund. D tror att det ska gå så fort att vi kan fara och bada och spela lite frisbee golf först. Men det tror inte jag. Badet blir belöningen för mödan. Städning först. Basta.

svider i ögonen

Det ser väldigt bra ut på CV:et att man varit med och skrivit bidragsansökningar. Det har jag ju vetat länge, även om det aldrig stått på mitt CV. Däremot har jag aldrig vetat hur sjukt tråkigt och ostimulerande det är att skriva dessa anslagstiggerier.

Förrän nu.

Jag känner mig som en femstjärnig kock som stått och hackat lök en hel dag. Inte för att jag på något sätt vill höja mina skrivartalanger till skyarna, men för att det är så sjukt tråkigt.
Förmodligen är det därför det är så attraktivt hos arbetsgivare. De skiter i pengarna man kan inbringa, de vill bara slippa skriva skiten själv.

Pick och Pack

Jag hatar att packa upp. Mer än myggor, mer är intorkad disk, till och med mer än inkompetent administrativ personal, även om jag har några kandidater i den kategorin som är jävligt nära förstaplatsen.

Men packa upp vinner. Och som nyinflyttad är det en del av den varan som skulle behöva göras. Det är dock även en stor del av den varan som blir gjord, i skrivandets stund faktiskt, och de flesta andra stunder på dygnet också. D är som en iller, eller hamster (eller valfri, effektiv gnagare helt enkelt) och hänger upp bilder och lagar staket och packar upp kastruller i ett rasande tempo. Det var lite jobbigt igår för då hade jag som ingen riktigt bra ursäkt att inte hjälpa till. Men idag har jag ju precis kommit hem från jobbet och har lektion om en timme och ska hinna äta middag emellan så nu kan jag ju faktiskt omöjligt förväntas packa upp.

Tillsammans

Hade kanske en omotiverat dålig morgon igår. Eller nej, motiverat var det faktiskt, men jag ska försöka vända andra kinden till och älska min granne. Så blir Jesus glad och vi får husefrid.

Det är en omställning helt enkelt. Att bo i stort hus med rumskompisar och bonushund, det kommer säkert ta lite tid innan vi liksom känner in varandras rutiner och personligheter. Vi pratade så mycket innan vi flyttade om hur vi skulle få Daisy och Shooter att gå ihop. Tänkte att hunden skulle få baksidan och katten framsidan. Sen flyttade vi in och djuren gav blanka fasen i vad vi bestämt. Shooter bokade verandan och har knappt lämnat den på tre dagar. Han sitter där och stirrar på bilarna och människorna som passerar och beter sig som en dörrvakt som tar sitt jobb på lite för stort allvar. Daisy har istället paxat källaren, även om hon gärna kommer upp och sover med oss. Hon undrar nog fortfarande när den här onödigt hundnära semestern ska ta slut och vi ska åka hem igen, men hon vänjer sig väl. Vi gör väl det allihop.

Huset är grymt. Det är det faktiskt. Stort, charmigt och med karaktär. Jag vet inte riktigt vad det innebär att ett hus har karaktär, men jag känner att det finns i väggarna här. Jag känner karaktären.

Hm, såhär i efterhand...

Vi har flyttat in nu. Jag vet faktiskt inte om det här var en så bra idé faktiskt. Jobbigt när man känner så efter första natten i ett nytt hus.

Introduktionen på engelska institutionen igår var desto bättre. Ser fram emot terminen även om den nog kommer bli ganska tuff.

Flyttbestyr

Har slitit upp heltäckningsmatta, sandat golv, torkat fönster och rivet ner spindelväv. D har målat sovrummet i en färg som heter Toasted Cashew och är lite väl gul om jag får säga vad jag tycker. Och det får jag, nu. Tyvärr fick jag inte säga det innan färgen åkte på.

Imorgon ska Nate och D hyra en Uhaul (liten lastbil) och frakta över de stora grejerna. Det innebär att även om vi inte direkt flyttar imorgon så är ju risken ganska stor att vi kommer sova i nya huset från och med imorgon… man sover ju gärna där sängen är, liksom. Vilket betyder att jag borde ta och packa ihop majoriteten av mina pinaler snarast så att jag slipper vakna och upptäcka att alla rena kläder befinner sig på andra sidan stan.

Det är mycket jobb, mer än jag räknat med. Men i slutändan ska det nog bli bra det här. Förhoppningsvis kommer Shooter och Daisy lära sig leva med varandra också. De är ju allt annat än såta vänner i dagsläget, men med tid och tålamod kanske de kan sluta bete sig som hund och katt.

Tisdagkväll

Började packa lite försiktigt idag. Böcker är väldigt, väldigt tunga. Ser inte fram emot flyttstädningen. Alls.

Den ekonomiska situationen löstes genom ett tillfälligt lån från svärfar. Det är jag ungefär lika bekväm med som jag vore att lova bort min förstfödde till Djävulen själv. Men jag försöker att inte älta det för mycket. Det är ju som sagt bara ytterst tillfälligt. Jag rabblar ordet ”tillfälligt” som Hare Krishna-nissar rabblar Hare Krishna, Hare Krishna, Hare Rahma… eller hur deras mantra nu går. Har aldrig orkat lära mig den texten, riktigt.

Nu ska vi se Den Bästa Sommaren. Jag ska passa på att skratta ordentligt, för man vet ju aldrig när det blir roligt nästa gång.

$$ och sånt

Lite lätt panik över det finansiella för tillfället. Det kan vara så att jag som utländsk utböling är behörig att få mitt sk Educational Award, men inte behörig att ta ut lånen som (genom att betala tillbaka dem) är det enda sätt använda de där förbannade pengarna. Sjukt störande, och inte ens speciellt förvånande. Ibland är USA medeltiden och Idaho stenåldern. När man tex ska betala sina skolavgifter så accepterar ISU bara checkar och cash. Checkar liksom, checkhäfte känns ju ungefär lika modernt som VHS. Fast man kan även betala via nätet, så länge man inte vill använda VISA, för det går inte. De har uppenbarligen inte sett reklamen som informerar om att The World Takes VISA… fan till och med Kina tar ju på (vissa ställen) VISA.

Nej, jag vet inte riktigt hur det här ska gå. Och skolan börjar nästa vecka och vi ska försöka flytta så mycket som möjligt innan dess och jag vet att jag som person gärna stressar lite mer än nöden kräver och nu är det lite väl många fjärilar som flaxar i magen. Som sagt. Nåja, på nåt vis löser det sig väl förmodligen, frågan är hur.

Om nån ska ändra på sig... så är det väl inte jag?

Jag ser fram emot slutet på min gräsänke-sommar och att D ska komma hem igen på riktigt. Men, det innebär ju ändå vissa förändringar i det som nu liksom blivit min rutin. Så nu försöker jag ta vara på mina sista solo-dagar och det beteende jag kommer måsta slopa snart. Till exempel…

Döda spindlar och andra insekter, som tagit sin in i huset, med ett fett splash. Ingen hänsyn, ingen tanke på underlaget. D (som ju äter kött, måste bara lägga in det) är värsta velourtölpen när det gäller småkryp och bär ut dem på en servett eller i handen och vinkar hejdå och skulle fan skicka födelsedagskort och hålla kontakten om det vore möjligt. Jag gillar inte insekter, men så länge de inte biter mig brukar jag låta dem vara så länge vi är utomhus. Kommer de däremot in, i mitt hus på mitt territorium, då överlever de bara om de antingen ser helt ofarliga ut eller befinner sig på en sån plats att jag helt enkelt inte kommer åt dem.
Men åter till splashet alltså, D ställer till med ett jävla liv när jag mosar spindlar på heltäckningsmattan, som om det skulle bli en blodpöl alá överkörd grävling, typ. Så jag brukar låta bli, för husfridens skull.

Spara på godis och annat mumma. Framme eller i kylen eller helt enkelt inom syn och räckhåll, är fair game enligt min betydligt mer sockerberoende hälft. Att spara på det goda kan man visst göra, men risken är ganska stor att man måste avsluta sparandet med en tur till affären för att köpa nytt.

Se på kändis-TV, tjejfilmer och 30 Rock precis när jag vill. Det kan ju göra även när D är hemma, men inte utan att han hela tiden tjatar om hur dåligt det är. Det är som om (ursäkta uttrycket) tjej-TV väcker nån reflexmässig instinkt hos honom där han inte kan andas utan att hosta fram ”Helvete vad dåligt program/vad är det här för värdelös skit/vad fan ska man lära sig av det här egentligen…osv” Då brukar jag kontra med att ESPN, baseball, Samurai Shamploo och annat skräp som han brukar kolla på inte direkt stimulerar intellektet heller. Och så bråkar vi en stund och i slutändan har jag ju inte fått njuta av min TV i vilket fall som helst.

Plocka ur det göttaste ur flingorna, blandgodiset, salladsmixen etc. Fast det plattsar egentligen inte på listan för det har jag inte alls tänkt sluta med. D blir lite arg, men inte mer än att han muttrar lite medan han äter upp det jag ratat. Köper vi till exempel en påse blandade Jelly Beans så äter jag i första hand de lila, vita, svarta och rosa… och D får en gul, grön, röd och orange blandning och tjurar. Men frågar jag honom vilken färg han föredrar så kan han inte svara. Precis som när pappa satt i sig ett helt lager Aladdin och inte har en susning om vilken pralin som smakar vad. Vore D färgblind skulle han aldrig märka nåt.

Och nu ska vi ju flytta till hus och bo med inneboende. Bara en sån sak. Kommer bli en omställning det här, helt klart.

Äntligen flytt

Jag är ju en sån där hårdtuggande vegetarian så när det tar emot lite mellan käkarna så mal jag bara på. Här har man inte blivit förstörd av amerikansk vitt bröd och Jell-O, inte.
Oh nej.
Men när det man tuggar på vägrar ge med sig så måste man ju till slut ändå kolla vad det är som är så förbannat segt, trådig sparris, morotsblast, en envis lökbit eller kanske en dålig minimajs?
Gjorde en kikärtswok idag och satt lite lagom disträ och tuggade ett bra tag innan jag insåg att jag jobbat på samma tugga onormalt länge. Då kan man ju misstänka något av alternativen ovan, och det gjorde jag också. Fast det visade sig vara klistermärket från tomaten. Och det är det nog inte tänkt att man ska mala i sig, veggo eller inte.

Vi fick huset, för övrigt. Jippie!

Och på bröllopsdan skulle ett hyreskontrakt sitta fint..

Var och tittade på en annan lägenhet, eller ett duplex var det väl egentligen, idag. Det var väl sådär. Sämst var att huset ligger i en korsning, vilket innebär inte bara en utan två gator Daisy kan bli vägpizza på, samt att den här korsningen befinner sig ännu längre bort från campus än vi redan bor. Inte mycket längre visserligen, men sannerligen inte närmare.

Vi har fortfarande inte hört nåt angående huset, vilket kanske inte är jättekonstigt egentligen… det var ju ändå bara igår vi lämnade in sista ansökningen. Men ändå, vi hoppas, hoppas, hoppas ju. Har vi inte hört nåt imorgon kväll ska jag maila och kolla läget. Det kom vi fram till var en lagom balans mellan tjatigt och engagerat beteende.

Idag har vi för övrigt varit gifta exakt 2 år. Jag vet inte om det är så mycket att göra jämfotahopp över i och för sig, men folk beter sig ju som om det vore kungens födelsedag med gratis sockervadd eller nåt, så lite märkvärdigt är det kanske ändå. I alla fall i det här landet.

Goda grannar

Då var ansökan inlämnad och tjejen med huset hintade att vi var hennes favoriter… så förhoppningsvis får vi det. Vi var och kollade på det igår, sjukt stort är det. Jag och D skulle ha en övervåning säkert tre gånger så stor som lägenheten vi har nu och Nate och Colby dela på källarvåningen som är lika stor. Plus vind, altan, tvättstuga, stor bakgård med hundgård och en massa förråd.

Och vi skulle komma bort från Old Town Pocatello. Det bor fan trasigt folk här. Imorse när jag skulle ta ut soporna gick jag förbi en liten kille på kanske 3 år. Hans pappa höll på att damsuga bilen och mamman stod på trappen och meckade med nånting.
Lillkillen kom fram till mig och höll fram en papperslapp. Till mig? frågade jag. Han nickade. Jag tänkte att det väl var en teckning och att jag skulle titta på den, säga Oj, vad fint! och sen ge tillbaka den. Men det var ingen teckning, det var ett brev.
Jag hann läsa ”Dear Ty and Skyler, I hate that ur moms a drunk bitch” och att det var signerat Love Dad innan jag snabbt vek ihop lappen igen, räckte tillbaka den till killen och skyndade vidare med mina sopor. Ville helst inte att föräldrar som skriver såna brev till sina barn skulle se mig läsa det. Vill väl helst inte att såna föräldrar ska vara föräldrar i första taget, men det är ju uppenbarligen för sent.

Men man ser tyvärr ganska mycket sånt i den här delen av stan. Fel sida järnvägen, helt enkelt.

Vad var det jag sa?

Jag såg en annons om ett hus som såg ut att kunna passa oss (om vi skaffar lite roomies att fylla källaren och hyreskostanden med) i typ juni nån gång. Tänkte att tja, nåt sånt skulle kanske inte vara så dumt, inte dumt alls… men då var det ju juni och länge tills vi skulle flytta och så tänkte jag inte så mycket mer på det.

Men så såg jag för bara nån dag sen att huset fortfarande inte är uthyrt och ägaren ska ha öppet hus nu på lördag och visa upp det. Så jag sa det till D, beskrev huset, läget och sa att jag tänkte gå dit på lördag och kolla. Han sa typ hm, jaja, ehrm.. och lite andra ljud som alla betyder ”jag hör att du pratar med lyssnar inte”

Så igår hittade han ett stort hus jäkligt nära campus med en stor For Rent skylt i fönstret. Fin trädgård med altan och kannibalgryta, kattdörr och stort kök. Men då skulle vi ju behöva en rumskamrat. Och trots att han varit lite anti det tidigare så var det nåt med det här huset som plötsligt fick honom att bli råpeppad på att dela stort hus med en eller två pers. Vi har ringt på det här huset men fortfarande inte hört från hyresvärlden.
Idag var vi och tittade på en tvåa, också väldigt nära campus och med väldigt överkomlig hyra. Problemet med den var att det kändes som att gå runt i en husbåt, den knäppaste planlösningen jag nånsin skådat, lågt i tak och minimalt kök.
D vill absolut ha stort kök, vilket är lite märkligt med tanke på att han lagar mat ungefär lika ofta som jag filar fötterna.

Hursomhelst så kändes den inte rätt och så nämnde jag det här huset i annonsen igen när vi körde hem. Och då satan, lyssnade han plötsligt. Jag fick visa annonsen och han blev taggad till tänderna och ”varför har du inte sagt nåt om det här tidigare?” liksom. Så tja, nu ska vi på visning på lördag och sen är det väl bara att hålla tummarna.

Men först är det fredag och imorgon ska vi fara ut till Lava Hot Springs och bada, gå ut och käka och bo på hotell. Det är D som kokat ihop den lilla utflykten. Så nästa år är det tydligen min tur att hitta på nåt spexigt sätt att fira bröllopsdan.

Ljust
D kom hem igår. Plötsligt stod han bara där. Som en överasking på vår bröllopsdag som vi då alltså ska fira i helgen. Så han är hemma tills på söndag då han tar min bi loch drar till Reno igen. Men andå.
Vi ska fara och titta på en lägenhet imorgon och har lite positiva vibbar från ett par olika ställen.
Himlen ar blå och molnfri. Lysande.

Mörkt
Centrets höstschema haller på att bli så omslängt att min kalender slår knut på sig själv och hotar strejka.
Snart slut på sommar och ansvarsmolnen borjar gadda ihop sig.
Dom har slutat sälja kaffe i huvudbyggnaden så jag måste gå typ 400 meter for att få koffein. Drygt.

Ingen flytt utan katt

Lägenhetsletandet går inte så superbra. Har hittat ett gäng potentiella lyor, men de vill inte veta av kattrackarn.
Förbannat, vad är det för en skitpolicy?
Okej att man inte vill ha hundar, det kan jag faktiskt förstå, för många hundägare vet inte vad en promenad innebär utan släpper bara ut jyckarna på gräsmattan och låter dem gräva och skita och ha sig. Och hundar kan skälla och störa grannar och bita sönder möbler och tja… ni vet.
Men ett kattskrälle som mest är utomhus och visserligen lämnar en massa hår på fåtöljen när hon kommer in, men det är ju vår fåtölj och vårt problem, varför ska de vara så anti henne?

Med tanke på vännerna

Man ska vara glad att man har hälsan. Säger man ju ibland. Men är det sällan. Man ska ta vara på sina vänner och hålla kontakten. Säger man ju också ibland. Just nu har jag dåligt samvete så det värker och är plötsligt väldigt glad att jag har hälsan. Jag sitter i soffan med både dator och katt i knät, det är lite fullt och svårt att skriva med ett sovande katthuvud på armen, men när hon är så här gosig och klänging kan jag inte knuffa ner henne.
Hur som helst, hälsan ja. Och vännerna.

Hörde precis av en vän jag inte hört av på länge. Eller hört av mig till på länge. Jag tänkte på henne när jag var hemma. Men brist på tid kombinerat med en idiotisk känsla av att ”det var ju så länge sen och hon är säkert jätteupptagen och kanske inte ens hemma och jag vill inte störa” gjorde att jag aldrig hörde av mig. Det ångrar jag nu, så det värker, som sagt. Hon mår inte bra och även om ett besök från mig naturligtvis inte hade ändrat på den saken, så borde jag ju ha hört av mig. Tagit mig tid. Borde hållit kontakten, för jag tycker väldigt mycket om henne och att hon har det så jobbigt nu gör ont att höra.

Var ute med Bobby, Jake och deras vänner igår. Det var inte jättekul, hade nog inte ens följt med om det inte var för att jag var så uttråkad att alternativet var att gå och sätta mig på First National Bar och prata skit med folk jag inte känner som ett annat miffo.
Men det hade kanske varit bättre ändå.
I fredags berättade jag för Bobby att Adam kommit tillbaka till stan, bara sådär i förbifarten, varpå Bobby säger ”Alltså, jag bryr mig faktiskt inte… jag bryr mig inte om de där människorna” och jag har inte kunnat släppa det. Vet inte riktigt varför. Förmodligen förstorar jag det här nu, men jag tyckte det var så hjärtlöst sagt… och det hängde över mig igår kväll också, om han nu inte bryr sig om mina vänner, varför ska jag bry mig om hans då?

Människor alltså. De inte är inte lätta att umgås med. Annat är det med den här varma, lurviga, sovande katten som vägrar flytta på sig. Jag tycker jättemycket om Bobby och han är en av mina bästa vänner. Men ibland.. ja ibland förstår jag mig inte på honom. Och just nu önskar jag att jag kunde ta bussen in till Umeå och besöka en annan vän.

Det finns inget vatten här

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är den största nackdelen med den här stan, i alla fall från juni till oktober.
Jag vill bada!
Känner ett fysiskt behov av det.

Folk som är uppvuxna i den här delen av landet och vana att köra minst en halvtimme för att svalka sig i en pool, konstgjord sjö eller reservoar förstår inte vad jag menar.
”Jamen det finns ju en utomhuspool på 5th street och en liten pöl i Blackfoot och kör du till American Falls finns det ju vatten där.”
Jotack, jag vet det. Men det är inte plaska runt i en pool med 7-åringar och badbollar jag vill, och även om det vore trevligt har jag inte tid att packa en picknickkorg och göra en hel utflykt av mitt badande i Blackfoot eller AF.

Jag vill kunna knata till en sjö, hoppa i och svalka mig, gå hem och inte behöva spendera mer än en halvtimme på hela proceduren. Ska det vara så himla svårt att förstå det?
Tydligen.

Resa: Kungsholmen - Hayes Avenue

Taxichauffören: Extremt nöjd med sommartrafiken ”Titta va! Inga bilar! Alltså, inga bilar va. Jag älskar Juli, det går så satans fort på vägarna. Jag bara älskar Juli!”
Flyg till Chicago: Försenat och fullbokat.

Plats: Längst bak bredvid toan.

Bredvid: Ett syskonpar som reser ensamma. Tjejen är typ 13 och lugn. Killen sitter bredvid mig, han är yngre och spelar videospel exakt hela resan. Viftar konstant med armbågarna.

Mat: Fisk. Jag kan inte öppna min påse med naturgodis för det råder strikt jordnötsförbud på den här flygningen.

Film: Nyckeln till frihet. Jag grinar lite och torkar tårarna med den röda SAS-filten.

Chicago: 9 timmar på O’Hare. Drygt. Skickar lite sms, läser och glor på folk. Sover lite på en bänk med ett armstöd bekvämt inklämt mellan revbenen.

Flyg till Salt Lake: Försenat. Hamnar bredvid den enda passageraren som envisas med att ha lampan tänd exakt hela resan. Försöker sova, men fryser, är obekväm och har en strålkastare i ansiktet.

Kommer fram: Till slut gör både jag och mitt bagage. Bobby och Jake har väntat på flygplatsen en timme och bär mina megatunga väskor till bilen. Jag tror att jag säger tack men är så trött att jag nog mest mumlar.

Bilresa till Pocatello: 2,5 timmar högsång med radiokanalsbyte var tionde sekund. Bobby sjunger alltid med och byter kanal när han inte kan texten i låten längre. Jake kör och blir arg när han fatiskt kan texten och Bobby byter hela tiden.

Anländer i Pocatello: 03:20 Daisy blir glad att se mig. Jag öppnar lite post men är så trött att jag knappt kan läsa den. Går och lägger mig och tänker att jag ska sova 12 timmar, minst.

Vaknar: Första gången 06:35. Blir arg, somnar om och vaknar igen 8:30. Försöker sova mera men det går inte.

Kommer till kontoret: Efter lunch, chefen har ställt en bukett blommor och ett välkommen tillbaka-kort på mitt skrivbord.

Väder: 32 grader. Ska bli betydligt varmare senare i veckan tydligen.

Svettas: Ja.

slut på det roliga

Så var det slut på semestern och dags att fara tillbaka. En mellanlandning i Stockholm som vanligt, måste komma ihåg att boka taxi till Arlanda. Det är nånting jag alltid unnar mig; taxi till Arlanda när jag far. Inte när jag kommer hem, eller från Arlanda in till city. Då kånkar jag väskor och otympliga skidpaket och fnyser åt priserna på Arlanda Express, åker flygbussen som tar längre tid än flyget från Umeå och stannar i Järva Krog fastän ingen nånsin verkar gå av där. Men när jag ska till att lämna Stockholm och Sverige, då tar jag taxi minsann.
Tisdag morgon, taxi alltså. Sen långflyg, 8 timmars väntan i Chicago som kommer bli drygt nånting, sen Salt Lake. Bobby har lovat att komma och hämta mig på flygplatsen. Det är väldigt snällt av honom för annars hade jag varit tvungen att ta in på hotell eller nåt eftersom sista bussen till Pocatello går en kvart innan jag landar.

Har lovat att titta in på kontoret på onsdag. Men inga tider spikade. Ska få sova ut. Är det sagt. Berätta om semestern, har köpt en mugg med älgar på till chefen och en magnet med en viking på till Sammy.

konsistenskräsen

Har precis ätit gravad abborre. Det var inte gott. Fast smaken spelade liten roll, det var konsistensen det föll på. Jag är ingen allätare, det ska jag inte påstå. Men jag är mycket kräsnare vad gäller konsistens än smak. Jag äter ogärna allt som dallrar, typ gelé, pudding, aladåber och såna läskigheter. Jag tycket inte om gelégodis.

Gravad lax tycker jag om så länge den är i väldigt tunna skivor. Idag åt vi gravrökt lax, det var en höjdare faktiskt. Skagenröran med handskalade räkor var inte heller dum. Ingen alaska polock där inte. Har passat på att äta mycket skaldjur och sånt medan jag varit hemma. Det är så himla mycket godare här. Räkorna i USA är som så svullna och liksom vattniga. Det är inte det att de smakar illa… men dels är de inte lika goda som hemma, och dels är konsistensen fel.

en bild hade sagt mer, men det blir ord

Jag borde ha tagit med kameran igår. Så fint att se Umeå från kyrkbron i sommarkvällens ljus. Det är svårt att inte bli mjuk i hjärtat och nostalgisk i tanken när solen skiner på ens hemstad och man får umgås med vänner man känt sen man hade fruktstund och för- och eftermiddagsgrupper. Fint att vara hemma. Men inte så att jag blir sugen på att bo här. Bara njuter av semestern.

Telefoni

Igår ringde jag min faster och hon svarade med telefonnumret. Tänk att det fortfarande finns folk som gör det. Jag trodde det var en liten klubb med kanske fem medlemmar som svarade i luren genom att rabbla sitt hemnummer, men att de upplöstes och la ner verksamheten nångång på 90-talet. Men det memot kom väl inte fram till Burträsk.

Det kom även ett sms till mobilen jag använder nu tillfälligt ”Kolla mailen, jag har skickat!” Så jag svarade med att fråga vem det var och vem som skulle kolla mailen. ”Lillebror” blev svaret. Och eftersom det inte var min lillebror och mamma inte har nån så blev ju slutsatsen att det var farbror Nisse. Varför han inte sms:ade direkt till bror sin kan man ju fråga sig. Pappas syskon och teknologin.

Och själv fick jag mail från svärföräldrarna som ville meddela att D ville att jag ringde honom. Han skulle ha mobilen påslagen klockan 9 på kvällen.
Jaha tack tack… det är 6 på morgonen i Sverige, precis då jag tycker det är kul att stiga upp och prata i telefon. Speciellt när man är i stugan och har att välja på Skype på knagglig uppkoppling eller mobil till mobil för en miljon i sekunden.
Men jag är ju en så förbannat god hustru så jag ställde väckarn och klev upp. Nu sover jag och Ida med lilla Sandra och hon tyckte 4 var en lämplig tid att stiga upp imorse så jag sov inte så hårt ändå, men klockan 6 drog jag på mig en morgonrock och gick ner och ringde. Det gick inte så bra, mottagningen var värdelös. Jag klev i pappas stövlar och stampade runt på gårdsplan för att få bättre täckning, men fick ge upp efter 20 fruktlösa minuter. Lämnade ett röstmeddelande som väl var halverst kärleksfullt och halverst gnälligt.

Värt.

Men noga..

Han är så himla otacksam ibland. Han bad mig ringa mellan 7 och 9 på kvällen, så skulle han se till att ha mobilen påslagen och i fickan. Så jag räknade på tidsskillnaden, helt åt helvete fel, och ringde 4 på morgonen. Och fast han hade mobilen både på och nära, så ville han inte prata. Tjurskalle.

Luleå

Jennie hittade precis en fyrklöver på gräsmattan. Jag har aldrig hittat en fyrklöver. Jag minns att jag letade mycket ett sommarlov där för längesen. Men utan lycka.

Nu lever vi sommarlovsliv. Bad och studsmatta och jordgubbar som mognar alldelens för långsamt för barns tålamod. Imorgon fyller Sandra år. Det har hon garanterat ingen aning om och kunde förmodligen inte bry sig mindre. Men vi som vet kan ju fira lite iallafall.

Kvartersfesten var rolig förresten. Barnen var uppe sent. Vi var uppe mycket, mycket senare. Efterfesten var hos grannarna mittemot. Att kliva in i deras hur är som att sätta på sig 3D-glasögon och hoppa rakt in i en inredningskatalog. Helt sjukt fint och stylat. Liksom overkligt att människor faktiskt kan bo så. Jag ville fråga vad de gör av alla halvskitiga träningskläder och returpapper och skräppost man inte hunnit slänga ännu. Men allt var så perfekt att de förmodligen står över såna saker. De får nog aldrig skräppost.

Jag tappade en ostkrok på golvet och kände som att jag ställt till värsta oredan. Deras hus är en vuxenoas på det här kvarteret. Som en liten exklusiv cocktailbar mitt i Leos Lekland.

Återseenden

Idag har det varit riktigt varmt. Inte bara för att vara Holmsund. Jag gick en turistpromenad, hade till och med kameran med mig, och svettades som en otränad finne.
Gick till Ljumviken. Sen träffade jag Jonta, det var roligt. Vi gick till Lövösundet. Det ser inte riktigt ut som förr. Holmsund.

Imorgon ska jag ta bussen till Luleå och hälsa på syster yster och axla mosterrollen som jag inte är så himla duktig på att ta på mig så ofta. Jennie ringde igår och frågade om jag inte skulle ta och komma upp snart.

-Moster Åsa… jo det är som en fest här på fredag och jag tänkte om du..jag tyckte att du skulle kanske komma hit då?

Jamen såklart. Kvartersgrillning på Kronan. Check.

Holmsund

Jaha, så var man hemma. Jag är i och för sig väldigt lösaktigt när det gäller begreppet hemma, det kan vara lite varsomhelst i vardagligt tal. Men nu är jag hemma där man äter glöhöppor och korntunnbröd och studentskylten sitter på väggen ovanför sängen.

Det känns bra.
Jag hade nog redan varit på väg till sjön för att bada om det inte varit typ 17 grader varmt och mulet. Men det är lugnt, det hinns det också. Får väl ta en promenad till Statiol istället.

Mamma och pappa ser ut som vanligt. Lite gråare, lite gladare. När man inte kommer hem så ofta blir dom lätt så glada av att se en. Det jobbar en glad ung man på ICA Mariehem som ser ut som min lillebror. Honom blev jag glad av att se. Nu ska jag starta en tvätt och sen ska jag ringa storasyster och försöka styra upp den här semestern.

Memory Lane

Utan snus i 14 dar försmäktar jag på denna ö. Fast det är inte snus utan mobil. Och det är inte 14 dar utan 6. Och jag försmäktar väl egentligen inte heller... Men det är iallafall en ö.

Igår var pendeln försenad och jag skulle sms:a Anneli och berätta det. Men jag han bara stoppa ner i handen i väskan innan jag kom ihåg att det inte fanns nån telefunk i den. Så jag åkte pendel i stenåldern medan Anneli surfade SL i mobilen (framtiden) och såg att jag var försenad. Sen möttes vi nånstans för 5 år sen.

Det var ju jag, Anneli och Josse som flyttade hit till Stockholm för hundra år sen. Jädrarns vad stora vi tyckte vi var då. Men vi var så små, så små. Det är nästan så att jag vill ta en liten nostalgitripp till Årsta. Men det får bli nån annan gång.

Estockholmo

Alla frågar hur det känns att vara hemma. Det känns bra. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga. Dessutom är jag ju inte hemma. Jag är i Stockholm. Men man behöver ju inte alltid vara petig.
Nu ska jag strax knata iväg och träffa Nate. Min granne i Pocatello, vi ska ses på T-centralen och prata om allt som hänt sen vi sågs sist. Eller snarare spekulera, med huvudpersonen i huvuddramat bakom galler är det ju svårt att veta exakt. Men vi är duktiga på att spekulera, så det ska bli kul.
Och ikväll ska jag träffa Anneli.

snart snart

I stort sett färdigpackad. Sitter och ser Extreme Makeover Home Edition trots att jag stör mig som fasen det jäkla programmet. Men nu blir det ju svensk TV i en månad så en sista kväll med amerikanskt känslosvull kan jag väl smälta.

Min granne Mark ska skjutsa mig till flygbussen imorgon. Han och Lindy ska mata katten och ta in posten.

Bobby har en nyckel också ifall de åker bort en helg eller så.
Hyran för nästa månad är betald.
Det var väl det.
Känns konstigt att åka hem och inte packa hela mitt liv, som jag brukar.

Pick och Pack

Har börjat packa lite försiktigt. Så nu är det på riktigt. På måndag smäller det. Eller det hoppas jag ju att det inte gör, för då ställs nog flygen in. Drygt att flyga via Köpenhamn, men på tillbakavägen slipper jag det. Och jag slipper Frankfurt. Tack snälla.
Hatar Frankfurt och alla som jobbar där.
Arkitekten som ritade den flygplatsen måste ha haft en labyrint som mall och personalansvarige måste antingen ha noll känsla för personlighet i sina anställda eller en grym sorts humor.

Har bokat flygbussen och köpt kattmat så det ska räcka medan jag är borta. Ska nog köra en tvätt till imorgon och kanske städa upp lite också.

D är i San Francisco och roar sig. Vi lurade lite på om jag skulle försöka ändra min biljett så att jag skulle hinna dit också. Det hade varit skoj. Men så mindes jag att vi inte är rika och så sket vi i det. Jag får nöja mig med att ha roligt hemma. Det ska nog inte bli nåt problem.

Klänning

Idag hade jag klänning på jobbet. En röd sommarklänning, inget speciellt. Men jag satt inte på kontoret hela dan utan presenterade på ett informationsmöte om höstterminen och satt i sammanträde och sprang på en massa löst folk och bekanta. Ungefär varenda en kommenterade min klädsel.
Tjejen jag köpte kaffe av i morse sa ”fin klänning” sådär i förbifarten som man gör, men hon var också den enda. Resten agerade som om jag hade balklänning på mig eller som om jag i vanliga fall går omkring i mysbrallor och sunk

”Men ÅSA, har du KLÄNNING på dig!!!”
”Nämen är det DU, jag kände inte igen dig i klänning!”
”Oj, vad annorlunda du ser ut!”

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det här.

Tennis

Bobby spelar tennis en typ Korpen-variant av nån slags stadsliga. Han har minst en match i veckan, oftast mer. Jag förstår mig inte alls på tennis, men än boll över nät och innanför linjen. Kul för Bobban att han gillar tennis liksom, men alltså, jag bryr mig ju inte personligen. Men han sms:ar mig ändå varenda jävla gång de har match…

”Hey, we’re playing at Raymond Park, corner of Grant and Harrison @6…” eller dylikt. Eh, jaha?
Jag skiter väl i när, var och hur du spelar tennis. Tänker jag alltid när de här sms:en poppar upp i min telefon.
Sen känner mig som en dålig människa… vill Bobby på alvar att jag ska komma och titta på när han spelar? Men herregud, jag kommer ju inte ens och tittar när D spelar fotboll och då gillar ju ändå både killen och sporten! Så jag svarar alltid lite vagt att jag får se om jag hinner och sen hinner jag aldrig. Sitta på soffan, laga middag, kolla facebook… det är alltid nåt som drar ut på tiden.

Men, till och mitt samvete mår lite dåligt av det här. Personligen har jag ju inget direkt behov att folk tittar på när jag sportar. D bryr sig inte heller, skulle han be mig komma till hans matcher (och jag har ju faktiskt ändå sett en hel del) vore det ju en annan sak, men oftast är det bara träningsmatcher och han kunde inte bry sig mindre om jag är där eller inte.
Men det är alltså annars med Bobby. Jag vet ärligt talat inte om det är för min eller hans skull han tycker att jag bör närvara vid hans tennismatcher, men jag kan inte längre blunda för att han vill ha dit mig.

Och igår sken solen som besatt och jag tänkte att är det nån gång jag ska plocka pluspoäng i vänskapskolumnen så är det nu. Så jag for och tittade på tennis. I drygt en timme. Fan så tråkigt.
Bobby spelade dubbel, Jake också. Jag vet inte ens om dom vann, glömde fråga.

Jag fokuserade mest på en gammal man som spelade på mittenbanan, han hade en grym serve och var dödligt säker med sitt racket. (Word vill att jag skriver sin racket… men det låter väl inte rätt?) Men när han då och då var tvungen att röra på sig såg det ut som om han skulle ramla framstupa och dö i slaganfall. Han liksom trippade på ett överviktigt och ograciöst vis med stela knän och spasmigt rörelsemönster. Det var spännande. Mycket mer spännande än matchen. Men han vann, så mycket förstod jag i alla fall.

söndagkväll

Tillbaka från Nevada. Elko var fullproppad av motorcykelknuttar och vi hade tur som hittade en campingplats så pass centralt. Regn igår kväll, men på det stora hela så var det en bra helg. Nu får jag inte träffa D förrän i augusti och det känns ju lite långt bort. Men det är å andra sidan bara en vecka tills jag far hem nu.
Galet.

Bobby frågade idag om jag längtade hem ofta. Jag fick fundera på det ett tag. Men nej, det gör jag inte. Framför allt för att det inte skulle funka att bo här då. Om jag gick runt och tänkte på att längta hem hela tiden… det skulle ju inte hålla. Men jag ser verkligen galet mycket fram emot hemresan, det gör jag.

Det har inte blivit jättemycket sömn i helgen. Så ska jag lyckas ta mig upp imorgon är det kanske lämpligt att jag går och lägger mig nu. Natti natti.

Idag firar vi Oskar

Hipp hurra för lillebror Oskar som fyller år idag. Oskar som har fått ett elpiano i present. Varför vill man ha ett elpiano? Det har jag ingen aning om. Han blev glad i alla fall, och det är ju huvudsaken. Misstänker att han kan spela mer än Till Paris och Köp Varmkorv. Han lyckades ju på nåt sätt lägga vantarna på all musikalisk talang i hela genpolen. Han kanske till och med kan lära mig en trudelutt i sommar…fast det kanske är att ta i? Jag ska ju trots att inte vara hemma såååå länge.

Själv ska jag tillbringa helgen i Nevada igen. Den här gången verkar det som att Elko kommer vara fullproppat med folk, både motorcyckel-Jamboree (vad nu exakt det är för nåt?) och en rodeo. Kan nog bli skoj. Foten känns bättre, men inte helt bra. Jag bangade på loppet. Kände mig lite rutten, men så visade det sig att en annan lagmedlem också backat ur, så det var ju bra. Så att det inte bara var mitt fel, liksom.

Imorse föll en spindel ur mina byxor när jag satte på mig dom. Jag skrek inte. Jag hoppade inte ens till. Jag blev så ytterst förvånad över denna (brist på) reaktion att jag rent undrar om jag växte upp under natten eller vad det är frågan om?

Sabla typiskt

Det verkar inte som att det är meningen riktigt. Jag lovade mina grannar att vara med i deras lag för ett stafettlopp nästa helg. 40 miles på 8 personer. 5 miles var alltså och även om jag varit hostig och jävlig och inte sprungit på länge så tänkte jag ändå att det var lugnt.
Speciellt som lite suspekta kusiner och fastrar av varierande fitnessform ska vara med och alltihop bara var för skojs skull.
Men så sprang jag lite försiktigt idag för första gången på ett tag. Uppe i mountainbike-spåren. Det är svårt att springa långsamt nerför. Och så trampade jag snett på en sten och stukade foten. Ja, alltså det är ju min egen diagnos. Men stukning är väl lite som huvudvärk, en slaskdiagnos som kan innefatta lite allt möjligt. Ont gör det i alla fall och trots att jag isar fotleden av bara tusan så vette fasen…
Å ena sidan är det ju drygt en vecka kvar. Å andra sidan måste jag betala avgiften och anmäla mig senast imorgon. Hm.

Hon tittar på TV

Jag och Jamie, vi är så olika att vi egentligen inte borde kunna umgås. Och umgås gör vi väl inte direkt heller. Men när man sitter och river tapeter bredvid varandra timme efter timme så blir det ju som trevligare för båda om man kan konversera lite grann.
Vi pratar inte om vapenlagar eftersom vi befinner på var sin pol i den frågan. Vi pratar inte om aborter eller homosexuella. Ingen politik. Vi pratar inte om hennes kyskhetsbälte eller förhållanden. Ingen religion.
Men vi pratar om the Bachelorette. Tur att det finns TV-program som kan bygga broar över kulturkontinenterna.

Ida fyller år idag

Idag fyller storasyster år och jag tappade precis en macka med räksallad på heltäckningsmattan. Upp och ner naturligtvis. Gegg, men jag tror inte den fläcken ska bli så farlig. Inte som när jag spillde balsamvinäger på mattan i vindshaket vi hyrde förra sommaren. Som tur var var det golvet så äckligt och fläckigt sen tidigare att det inte gjorde så stor skillnad. Jag har svårt att tro att vår nuvarande hyresvärd ska hitta nåt att klaga på när vi flyttar härifrån.

Jag vet inte om jag vill hyra ett fristående hus eller bo mer som vi gör nu, typ radhus eller lägenhet, till hösten. D är mycket mer peppad på hus än vad jag är, han vill ha trädgård och garage och alla möjliga vuxenattiraljer. Jag är mindre brydd, stort vardagsrum och mycket förrådsutrymme är viktigare för mig. Dessutom har jag nån slags ide om att värme och avlopp och ledningar och sånt strular mer i små hus än i större bostadskomplex. Det baserar jag på ingenting logiskt och en allt annat än pålitlig magkänsla, men det är ändå en väldigt betydande faktor i min anti-hus attityd.
Men i slutändan får ju plånboken styra i alla fall.

Lugn Afton

Sov 10 timmar natten till idag och vaknade dödstrött med gegg i ögonen. Imorgon har vi ett sånt där serviceprojekt igen, jag tror vi ska riva tapeter på nån vårdcentral eller dylikt, samling klockan 8. Så det blir en extremt lugn fredagskväll. Kanske en film, kanske lite korsord. Men halsen känns faktiskt lite bättre, så förhoppningsvis går det i rätt riktning.

På jobbfronten har den här veckan varit väldigt transfokuserad. Himmel vad mycket jag inte visste om transgender-personer och allt som rör dem. Vi planerar för Transgender Day of Remembrance i november och bollar olika idéer. Jag har hittat en kvinna som bytte kön 1991 när han/hon jobbade som brandman i Los Angeles och stannade kvar i samma kår 12 år efter könsbytet.
Coolt.
Jag vill boka henne. Men tyvärr får jag inte bestämma helt själv. Så vi får se hur det blir.

Geburstag

Jag har inte närvarat vid en enda av mina syskonbarns födelsedagar hittills. Men, det kan bli en första i år. I så fall blir det en 1-årsdag och det vet vi ju alla hur betydelsefulla de är. Vi pratade om födelsedagar idag och jag tänkte lite på mina. De som varit.

När jag fyllde 9 år hade min storasyster gjort en plansch till mig, eller affisch, kallade vi det ju. En affisch som det stod Grattis Åsa 9 år! på i såna där tjocka, bubbliga bokstäver som var så svåra att få till snygga. Jag var så glad över den, den hängde på min dörr ända tills jag fyllde 10, då jag hängde den på insidan av garderoben istället.

När jag fyllde 12 dog mitt marsvin. Han hade varit dassig länge och det var väl ingen direkt skräll att han kilade vidare, men ändå olyckligt att han kolavippade natten till födelsedagen och låg där alldelens slapp och livlös när jag vaknade. Pappa tog upp honom och la honom i en skokartong och sen blev det födelsedag ändå, fast en ledsam sådan.

När jag fyllde 20 tog familjen jag var au-pair hos på Long Island, NY med mig på en tjusig italiensk restaurang. Jag åt en jättegod pasta och fick ett guldarmband i present, men det spelade mindre roll för mittemot satt en liten knappt 4-årig djävul och doppade pommes frites i ketchup och kastade på mig. Tvärsöver bordet. De ketchupdränkta potatismissilerna landade på min tröja, i min mat, på duken. Och allt mamman sa var ”men vännen, inte ska du väl slösa bort maten med att kasta den på Åsa…?”
Efter huvudrätten kom 4 servitörer insjungandes med en tårtbit med ett ljus i och satte framför mig. Innan jag hann dra in nog med luft hade skitungen slängt sig på mage på bordet och spottat ut ljuset, ”I’m having some of that!” skrek han, varpå mamman säger ”well, of course buddy, why don’t you guys share it?”

När jag fyllde 26 fick jag en ananas och ett frieri. Jag blev nog gladast över frieriet, men ananasen var god också. Det var i Thailand.

Jag har alltid varit duktig på att komma ihåg folks födelsedagar, duktigare än de flesta tror jag. Jag är ganska dålig på att komma ihåg allt annat, typ namn och ansikten… men födelsedagar fastnar oftast rätt bra. Därför är det lite pinsamt att jag skrev att D skulle vara i New Hampshire på sin kommande födelsedag. Jag tänkte att han fyllde den 3:e, men det gör han ju inte. Oops.
Nåja, det är ju bra då kan vi fira honom.

ibland går det i moll

Känner mig arg och frustrerad över sjukvården här och fast jag försöker låta bli (eftersom det inte tjänar något till) så har jag svårt att låta bli att stressa upp mig inför morgondagens telefonsamtal till försäkringsbolaget, sjukhuset, radiologen och vette fasen vart mer jag kommer få sitta i telefonkö.

Har fått prata med D som fick en ledig dag pga av regnväder och regnar gör det här också. Det är skönt att vara tillbaka och uppackad ur resväskan, men långtråkigt också.

Inget nationaldagsfirande för mig. Midsommar missar jag också i år, som vanligt, och 4:e Juli. D kommer inte vara tillbaka till Pocatello till vår bröllopsdag och sen borta på Nicks bröllop i New Hampshire på sin egen födelsedag.
Det var ingen munter tanketråd, men ibland är det så.