Soffsöndag

Vi har ätit rökt, grillad och ugnsbakad kalkon. Äppel, pumpa, björnbär och pekanpaj. Potatis i en massa olika former.   Grytor, röror, salader och tranbär.

Hälsat på och firat i fyra olika hushåll.

Bäst av allt har varit fem hela dagars ledigt från jobbet. 

Sista dagen av Thanksgiving är första advent. 

Men jag ska pynta nästa helg. Idag ska jag bara sitta på soffan. Äta rester. Och njuta av att inte ha andra planer än att läsa ut min bok.

Infall pga snöfall

Det snöade inatt och var vitt och fint när jag vaknade.
(Nu är det grått och blött och jag har våta strumpor och kalla tår)
Och medan Dylan var i duschen var jag så uppåt av vintervädret att jag packade en frukost åt honom. Inget märkvärdigt, bara en macka.
Men ändå.
Han äter typ aldrig frukost annars. Och jag äter frukost på kontoret.
Iallafall, han blev ungefär lika glatt förvånad som folk på jobbet blir när jag har klänning på mig.
Jag har typ aldrig klänning.
Och packar frulle till min man lika ofta.

En dry Martinic

Jag sitter och försöker få ihop en budget till ett projekt som jag hjälper till med, men inte riktigt har koll på. Dessutom har jag inte koll på hur man skriver budgetar till att börja med, så förutsättningarna för att det här ska sluta väl är ju inte råbra direkt.

Och hela tiden har jag den där Yrrolscenen i huvet. Ni vet den då tjejerna ska ut och festa och killarna ska koppla ihop stereon....
Är det verkligen så man räknar?
Tydligen.

kändis

Imorse på gymmet kom det fram en snubbe och frågade vad jag gjorde, alltså inte exakt i den sekunden, utan mer sådär typ jobbar/pluggar/arbestlös/popstjärna?
Och eftersom 99% av alla främlingar som pratar med mig på gymmet kommenterar det faktum att jag tränar med tjock mage (kvinnor säger åt mig att ta det lugnt, män tycker det är råcoolt och tippar att ungen kommer bli olympier) så antog jag att den här nissen syftade på samma sak... att han typ undrade ifall jag skulle bli hemmafru eller en börda för välfärden eller vad.
Så jag svarade lite lagom kort att jag jobbar heltid, tack så mycket, och trodde att det var bra så. Men han gav sig inte, utan ville veta när jag tagit examen och vart jag jobbade och hade han inte varit så snäll och uppenbart väldigt intresserad hade jag nog gått därifrån, men jag svarade på alltihop, om än väldigt konfunderat.
Det var inte förrän han frågade om min syster fortfarande spelade för samma lag som jag insåg att han trodde jag var nån annan.
Och det trodde han. Han trodde jag var en basketkändis.
Hahahaha.
Ett basketsproffs!
På 160cm.
Stackare. Han vart så besviken när han insåg att han tagit fel att jag nästan önskade att jag bara nickat och sagt Jo, syrran spelar fortfarande för samma lag....

typ så är det väl

Bryr man sig så ska man bry sig om alla... inte bara fransoser. Inte bara dom man ser eller som skriker högst.

Warsan Shire skriver såhär....


Senare samma kväll

höll jag en kartbok i handen

lät fingrarna vandra över världen

och viskade

var gör det ont?

den svarade

överallt

överallt

överallt.

Och så är det ju.

Otippat trevlig lördagkväll

Vi var i Wallace igår kväll och hembjudna till Dylans "kompis" John och hans fru för att se demokraternas debatt på TV. Dom republikanska clownerna körde ju sin för nån vecka sen, fast jag såg den inte, och nu var det Hillary & cos tur.

Jag var väl sådär peppad. Och jag satte Johns kompisstatus inom parentes för dom är väl snarare bekanta... John är drygt 60 och har typ opererat bort hela käken och halva tungan (pga cancer) och Dylan och han kommer jättebra överens och älskar att prata politik. John är hemskt trevlig, antar jag, men jag förstår fan inte ett ord han säger. Eller, okej jag förstår kanske vart femte ord, men det hjälper ju inte nämnvärt. Det låter som danska på engelska genom ett filter av slem. Typ.

Fast Dylan fattar. Och var peppad på både debatt och sällskapet. Så vi tackade ja.

Och det var faktiskt råtrevligt. Johns fru bjöd på pizza och tolkade allt han sa och debatten var intressant och ja... Det blev en hemskt trevlig kväll. 

Otippat.

FYI

Så vaknar jag typ varenda natt med extrem kramp i vaderna. Ibland båda, ibland bara en.
Typ såhär..

Veteran’s Day – och jag vill gnälla

Jag inte varför jag blir så provocerad av Veteranernas Dag. Det är ju egentligen inte dagen i sig som stör mig, och inte heller att man firar soldater och andra människor som frivilligt gett sig in i krig.
Jag stör mig inte på soldaterna.
Visst förtjänar dom ära och beröm. Absolut.
Jag stör mig på alla vanliga nissar som lägger upp en massa patriotiskt tjafs på fejjan om att frihet inte är gratis (freedom isn´t free) och gud välsigne världens bästa land och vore det inte för alla modiga gossar som gett sig ut i den farliga världen som inte vill annat än att förstöra USAs underbarhet, så skulle vi inte kunna njuta av vår fantastiska frihet... som går ut på att kunna bära vapen på campus och rösta (fast vem fan ids rösta?) eftersom vi är en demokrati och jag älskar mitt land men hatar regeringen, som vi ju själva väljer i en demokrati fast jag röstar ju inte så det är inte mitt fel och rör inte mitt gevär, hörru!
Typ.
Det är så konstigt på nåt sätt, hur USA kan vara så patriotoskt, och stolt över att vara en demokrati, samtidigt som färre och färre röstar i valen och folk (inte alla, men många) misstror sin president och regering till den grad att man blir mörkrädd.
Nästan lika mörkrädd som dom måste vara.
Kanske är det för att vi svenskar inte växer upp med traditionen att springa runt och skrika att Sverige är bäst i världen (annat än vid eventuell OS eller VM vinst) som det sticker i mina ögon när amerikaner så oegenerat gör det.  Tror dom verkligen att små svenska och filipinska barn också lär sig att USA är nummer ett och deras eget land kanske eventuellt kan kvala in som tvåa i bästa fall?
Dom har nog aldrig tänkt så långt. Tänkt längre än landets gränser.
Annat än om det handlar om krig då.
Eller eventuellt en semester till Mexico.

Så besviken

Vi blev stoppade av polisen igår kväll på väg hem från ett 6-års kalas/föräldrakalas. Det var mörkt och stormigt ute och regnet på vindrutan speglade blåljuset så effekten blev nästan som på film.

Anledningen till att vi blev haffade var att registreringen gått ut och vi inte fått dom nya klisterlapparna man fäster på registreringsskylten i posten än. Men vi hade ju papper på att vi betalt och bara väntar på beviset, så polisen sa bara okej då och se till att ni har dom där papperna lättillgängliga tills klistermärkena kommer, och sen var han väl less på att stå i regnet och bli blöt och körde iväg.

Så det hela var (trots storm och sirener) egentligen väldigt odramatiskt. 

Och jag fick inte ens blåsa!

Så besviken. 

Jag har aldrig blåst i en alkomätare.

Hade trott att polisen (eftersom det ju kändes som på film) skulle fråga om jag druckit och inte tro mig när jag sa nej och tvinga mig att blåsa och sen få stå där med lång och blöt näsa när jag visade mig vara spiknykter. 

Men han frågade inte ens.

Hög tid att planera högtider

Jag har redan börjat planera julklapparna. Inte för det kanske egentligen är så tidigt, vissa säger sig ju ha handlat klart redan i Oktober. Men för mig är det tidigt att planera (och nu har jag ju inte köpt en enda present än) och för första gången gjort en lista. Inte en önskelista till mig själv heller, utan en lista på vad eventuella vänner och släktingar kan tänkas uppskatta.
Dessutom har jag tänkt fira Thanksgiving som satan i år. Annars har jag alltid sett Thanksgiving som den perfekta bonushögtiden. Inga presenter eller krav på speciella traditioner, men ledigt från jobbet och massa god mat. Och eftersom jag ju inte växte upp med Thanksgiving och inte har en massa ”jomen vi måste ha det här på bordet och vi måste göra det här på morgonen för så gjorde vi alltid hemma” så kan jag alltid liksom bara flyta i bakgrunden och njuta av det som blir utan att känna att jag nånsin missar eller saknar nåt.

För två år sen när vi flyttade upp hit från Pocatello hade Dylan redan flyttat i November och firade Thanksgiving med familjen medan jag var kvar själv i Pocatello. Jag var inbjuden till hans farmor och farbrors familjemiddag, min chefs familjemidag, tre olika vänners släktbalunser och säkert nåt annat kalas också.
Hade det varit jul hade jag naturligtvis valt det bästa kalaset och tackat varmast för att de förbarmade sig över mig, man (jag) kan ju inte sitta själv på julafton! Men Thanksgiving hade jag inga problem alls med att fira ensam med en film och en påse godis. Det svåraste var att övertyga alla runtom mig att det var precis det jag ville göra.
Det slutade med att kompisarna trodde jag var hos min chef, min chef trodde jag var hos en kompis och även Dylans farmor vart till slut motvilligt övertygad om att jag nog var omhändertagen. Julen som följde anlände jag upp till norra Idaho dan före julafton och även om det var en fin och trevlig jul, så var vi i lådor, hade inte pyntat nåt i vårt eget hem eftersom vi inte hade nåt och alltihop kändes bara väldigt snabbt och stressat.

Förra året flyttade vi ut från vår lägenhet 10:e december, fick nycklarna till nya huset 19:e januari och däremellan (julen) var vi husvakter till två olika kompispar. Det var också en fin och trevlig jul, men vi var i lådor och hade inte pyntat nåt i vårt eget hem eftersom vi inte hade nåt.

Så jag lovade mig själv att jävlar alltså, julen 2015 ska jag pynta och pyssla och ha råmysigt hemma i mitt eget hem.  Jorå, såatte... när tror ni ungen har tänkt komma ut?
Just det, julafton.
Så jag har fortfarande tänkt pynta (om än måttligt) och ha en gran i mitt eget hem. Men jag har ju också insett att julen, även i år, kommer bli lite ovanlig. Det är därför jag plötsligt känner att Thanksgiving kanske måste omprioriteras lite.

 

Skryt

Jag var hos tandläkarn imorse.
Inga hål! Wiii.
Tandhygienisten ba ”ja jag ser verkligen att du är duktig på att använda tandtråd” och eftersom det inte går prata med en massa skrapor och speglar i munnen så sa jag ingenting, utan bara mös inombords.
För jag är faktiskt en djävel på att använda tandtråd. Sådeså.  

Blöjigt

Igår hade vi vår baby shower. Den första iallafall. Vi bestämde oss för att skilja på vänner och familj och hade den för vänner igår. Det var kul, den roligaste baby showern jag nånsin varit på iallafall, fast det säger väl inte så mycket egentligen... jag har bara varit på två förrut och dom var fulla av antingen pinsam tystnad (jobbigt) eller pinsamma baby-lekar för vuxna (lagom kul) och minst en dryg timmes titta-påande av blivande mamman som öppnar presenter (långtråkigt).
Dessutom var inga presenter till mig...

Iallafall, vi passade på att ha vår under en amerikansk fotbollsmatch, så att det liksom skulle finnas nåt annat att fokusera på än högen av blöjpaket och presenter i olika pastellnyanser. Kalaset var hemma hos Sarah och Paul som har ett tv-rum i källaren där de som verkligen ville fokusera på matchen kunde hänga, och ett allrum uppe där matachen var i bakrunden och maten, drickan och presenterna lite mer i fokus. Vi grillade, umgicks och jag och Dylan sa tack och bock och tusen tack för alla blöjor och presenter, men vi öppnade inga paket. Det tänkte vi att vi kan göra hemma och skicka tackkort, så slipper alla sitta och se på och låtsas tycka att nappflaskor och spyfiltar är det mest fantastiska de nånsin sett.

Fast när vi har den för familjen så måste vi nog göra det iallafall, dom förväntar sig det, den äldre generationen. Men jag ska ju såklart inte klaga. Nu har jag inte räknat antalet blöjor vi fick och jag har ingen aning om hur många det går åt heller, men jag skulle ändå tro att vi kommer klara oss nån månad iallafall, minst, innan vi måste köpa mer.