Listigt

Jag tycker om att göra listor. På jobbet gör jag listor hela tiden; på sånt jag ska göra, sånt jag måste fråga chefen, folk jag måste ringa osv. Jag slarvar alltid bort listorna innan allt är avbockat och så gör jag nya. Egentligen är inte själva avbockandet så viktigt, det är att skriva listorna jag tycker om.
Jag skriver inköpslistor innan jag far och handlar. Oftast glömmer jag dem sen på diskbänken och sen får jag jämföra matkassarna med listan när jag kommer hem och se vad jag missat.

Men det är ju inte så ofta man gör en lista på sånt man INTE ska göra och köpa… så här kommer en:


Att inte göra
Lämna bilen olåst över natten
Tro att man kan komma undan med att inte läsa på inför ett seminarium
Bära tre fulla kaffekoppar samtidigt
Svara i telefonen på toaletten
Låtsas att man kommer ihåg folk som man totalt glömt både namn och funktion på
Stoppa in en plåt muffins i ugnen och ta en dusch
Låsa in katten i tvättstugan
Ta fel på dam och herrtoaletten

Att inte köpa (igen)
En 2-liters burk med sill i cremé fraiche
Enkel-lagers toapapper
Alla matvaror som innehåller kombinationen chili och choklad
Tandkräm med kanelsmak
Kattmat med äggsmak (det ska då till att vara kräsen)
Hummus i pulverform
Pannkakssmet på sprutflaska
Lågprisläsk med smak av vita vindruvor
Sweet chili-chips
All mexikansk mat märkt ”Hot”

De flesta (alla, vi säger alla) av de här dumheterna var det naturligtvis inte jag som köpte. Vill bara klargöra.

softball debutant

Spelade precis min första softballmatch. Är enbart med för att de behöver fyra tjejer på plan och hade inga som helst förhoppningar om att det skulle vara kul att spela en sport jag inte kan eller begriper reglerna till- i kallt väder på blöt gräsplan. Och kul var det inte heller. Men vi vann. Och matchen var tidsbegränsad till 45 minuter (i motsats till riktig softball där man spelar tills man har en vinnare). Så det var inte helt odrägligt heller. Jag kanske till och med är med igen på torsdag. Vi får se.

Imorse kom jag på Daisy med att dricka ur toan. Trodde bara det var hundar som höll på med sånt. Urk. Så nu är det locket på som gäller.

från shorts och sol till snö och ansvar

Då var vi tillbaka. Ni vet möjligtvis själva hur det kan vara att komma tillbaka efter en semester; söndagskväll och man är totalt oförberedd på skola och jobb som väntar i gryningen. Svinkallt i huset eftersom man haft värmen avslagen i fyra dagar, ingen mat i kylen men däremot en kylväska med halvfulla förpackningar och halvsmält is som helst ska packas upp snarast och skitiga kläder ihopslängda i väskorna.
Fy, jag hatar att packa upp, hatar att komma hem till kallt hus, hatar att hetsläsa 20 jobbmail som kommit på tre dagar, och hatar att jag glömde boken till min seminariekurs hemma och nu måste försöka läsa tre kapitel i den ikväll också.

Såhär med facit i hand hade det ju kanske varit lite smart att komma hem igår istället. Tre dagar räcker i Las Vegas. Fyra är inte fel, men tre räcker när man inte har en budget som tillåter några större utsvävningar. Vi spelade bort sammanlagt 30 dollar tror jag, om ens det.
Första kvällen spelade vi några dollar var, baraföratt och sen gamblade vi inget mer förrän Bobby prompt skulle sitta och spela Let it Run (eller nåt sånt, jag förstår mig inte på kortspelen) i en dryg timme på fredan. Då hade vi inga små sedlar och spelade bort 15 dollar på mindre än 5 minuter för att vi var uttråkade.

Men, sammanfattningsvis har vi haft det riktigt bra. Mina favoriter var nog Freemont Street (som är Vegas variant av Gamla Stan, det var där det startade med gangsters och grejer…back in the days. det var coolt) och the Peppermill, en kult-restaurang där det filmats scener för flertalet filmer; neonbås, flamingos och (blev faktiskt förvånad) grymt bra mat. Sen var det såklart häftigt att bara gå runt i Caesar’s Palace, the Venetian och de andra mastodonthotellen och drömma om att kunna bo där nån dag.
Vi hann även med ett outlet-mall och shoppade lite, men såg ingen show, åt ingen buffé och spelade som sagt inte bort nån imponerande summa.
Ändå tycker jag att vi gjorde grejer nästan hela tiden och var ute till sent varje kväll. Förutom igår då, då vi åkte ut till the Windmeyer och hälsade på Dylans mormor som händelsevis råkade vara där på en liten kusinträff. Man kan inte hinna med allt, som dom brukar säga. Resten får bli nästa gång.

Jaha, om jag skulle ta och läsa in mina kapitel nu då.

språklektion och inför Vegas-pepp!

D frågade precis hur ’lagom’ stavas. Som det låter. Sa jag inte. För är det nåt jag lärt mig så är det att på engelska stavas fan ingenting som det låter. (och D blir tjurig när jag försöker beskriva svenska ord så)
Klart att det finns en massa ord på svenska som inte gör det heller. Men så har vi ju ändå en hel del ord som man liksom kan ljuda ut, som lagom, roligt, hus osv. Sen finns det ju engelska ord som vi liksom kan ljuda ut med hjälp av svenskan, men det är en helt annan sak.

Det är även därför engelska anses så svårt att lära sig. För det gör det faktiskt, hur otroligt det än låter för oss som lärt oss det sen lågstadiet och som ju såklart tycker att det måste vara tjugo resor värre att plugga in mandarin, finska eller arabiska.
Men det är alltså avsaknaden av regler för hur man uttalar och stavar ord som gör att engelska klassas som väldigt komplicerat. Enligt min lingvistikprofessor, bör tilläggas, det är inte så att jag hittar på helt själv nu.

Hur vet man tex att a:et i ’cat’ låter som det gör och inte som i ’car’?
Eller att ’sure’ låter sch och ’sun’ låter sss?
(på många sätt är ju svenskan likadan med våra sch-ljud och grejer men svenska klassas också som svårt)
Ja i alla fall, det är det jag ska tillbringa min framtid med att lära ut, om allt går som planerat. Men det gör ju inte alltid det, så jag har inte tänkt börja oroa mig för det riktigt än.

Imorgon far vi till Las Vegas. Både Bobby och Jake kommer med och det är jag otroligt glad över. Det gör det både billigare och roligare. Så nu blir det nog lite blogguppehåll några dar, men oroa er inte, jag ska ha så roligt så.

Jobba...på jobbet?

Campus var som väntat helt stendött idag eftersom det nu är Spring Break. De flesta stunder har dock knappast dragit till Mexico eller Florida som de gör på film utan snarare farit hem till mamma och pappa, alternativt till nån släkting, alternativt sitter hemma och ugglar eller jobbar ihop pengar. Pocatello är som sagt inte så jättespännande och det är inte de som bor här heller. Om man nu ska dra alla över en kam och det tycker jag om att göra.

Så jag kände in stämningen och tänkte vara passande oproduktiv, typ facebooka och pilla med undersökningarna från konferensen och så. Jag tycker liksom att när de flesta människor är lediga så behöver inte de som inte är lediga göra så mycket mer än att ta sig till jobbet. Det borde vara bedrift nog. Förutsatt att man inte är hjärnkirurg eller servitris alltså, såna måste ju faktiskt leva upp till förväntningarna. Men har man som jobb att sitta på ett kontor klarar sig mänskligheten som regel finfint även om man inte direkt jobbar sig svettig.

Men i alla fall så påminde chefen mig vänligt om att eftersom jag ska vara borta onsdag till söndag så är det en del jag borde få gjort innan jag far. Plus en del andra grejer hon ville att jag skulle göra åt henne. Så det slutade med att jag fick jobba på exakt hela dagen och hann varken facebooka eller pilla naveln knappt nånting.

Las Vegas på onsdag alltså. Vi vet fortfarande inte exakt vilka vi blir som far. Jag skulle kunna spy en hel del galla över detta faktum, det stör mig att det alltid är jag och D som får boka hotellrum och stå för planeringen. Men jag vill inte, ids inte, bråka förrän velpottorna har bestämt sig. Vi får se hur det blir.

Söndagspromenad med en touch of OD

Idag följde Chris med på min och Shooters sedvanliga söndagspromenad. Han var pratglad som vanligt och valde för dagen att berätta historien om hur han hittade sin då 17-åriga son medvetslös efter en överdos av sin mammas (Chris tredje ex-fru) värktabletter, modell starka.
Det var fradga och skrik och ögon som rullat tillbaka i huvet och adrenalinsprutor som fick honom att tvärvakna från det döda när de kommit in på akuten. Och Chris berättar på samma sätt som en annan skulle beskriva ett besök på Konsum.
Det är så overkligt, men jag vet ju att det är sant alltihop, bara så svårt att ta in. Och lite svårt att relatera, liksom.

Jag ska köra honom till jobbet nu. Han är kvar på Ruby’s och knegar. Jag saknar inte det stället en blink. Eller jo, vissa av mina arbetskompisar saknar jag, men inte cheferna och inte jobbet.

avskedsåk

Jaha, det var kanske sista dagen i Pebble för den här gången. Det var i och för sig en hel massa snö kvar, men den kan ju försvinna medan vi är borta. Kallt, blåsigt och snöigt. Tungåkt och sammanfattningsvis ingen höjdardag, men vi ville få in några åk i alla fall och det fick vi.

Kollade väderprognosen för Vegas nästa vecka. Ser lovande ut, ingen högsommar eller nåt, men ser ut att kunna bli soligt och vårvarmt.

Igår kväll såg vi först the Kite Runner, sen Luftslottet som sprängdes och sen var klockan 1 på morgonen och Bobby hade somnat. När han vaknat och gått hem gick jag och la mig och då startade D Gudarna måste vara tokiga II och plöjde den också innan han gick och la sig.

Ikväll ska vi hem till Javi som har finbesök från Spanien. Olé!

Surprise surprise...

Att inte dyka upp på sin egen överraskningsfest. Det är kanske den ultimata överraskningen. Men att bjuda in folk på facebook, sms:a, ringa och direkt uppmana ens vänner att komma till en viss restaurang en viss tid för att det ska bli överraskningsfest för pojkvännen och sen inte komma själv… och dessutom inte svara på en mängd telefonsamtal och sms från folk som undrar vad som står på, var ni är och om festen är inställd, det är direkt dålig stil.

Tyvärr är jag inte förvånad. Det är så typiskt dom, och inte första gången det händer heller. Det är som D säger ”människor som dom får mig att tappa tron på vanligt hyfs.”

krishantering och adopterade högtider

Sådärja, då var onsdag nummer 2 med FSA’s Crisis Line Training över. Idag handlade det om självmord och våld riktat mot barn. Upplyftande. Jag var drygt en kvart försenad (för det regnade och D ville inte gå från hem universitetet så jag körde hem honom först och sen glömde jag mappen med stencilerna hemma) och fick sitta bredvid psyko-killen som verkar vara där för att lära sig hur man blir en bättre stalker.
Och inte bara sitta bredvid honom, när vi hade ”hur man övertalar nån att inte begå självmord”-övning, så var jag tvungen att övertala honom att inte skjuta sig själv i huvet. Jag vet inte hur övertygande jag var… men tja, han lever ju fortfarande i alla fall, både i teorin och praktiken.

Imorgon är det St Patrick’s Day. Jag blir alltid lika förvånad över att St Paddys är i mars, det slår aldrig fel. I februari frågar jag i regel nån om det inte är dags för St Paddys Day snart och då säger dom att ”men det är ju i mars” också tänker jag ”nähä, jag tror alltid att det är i mars men egentligen är det ju i februari.”
Varje år.

Men ja, det är imorgon alltså. Nu är jag ju inte irländsk och det är knappast någon annan i Pocatello heller, men amerikaner har ju en medfödd förmåga att leva upp till den där åttondelens genetiska härkomst närhelst det passar bäst (och dessutom är grönfärgad öl inblandad) så jag räknar med att se en hel del irländare ute på stan.

Kickbox & Karma

Jag går väldigt sällan på aerobics numera. Iallafall om man jämför med när jag bodde i Umeå och skuttade runt på step muskel och afro och aerobic dance var och varannan dag. Jag saknar det, löpning i alla ära och vi har ju ett riktigt fräscht gym på campus, men utbudet av gruppträning är dels snålt och dels inte speciellt väl anpassat efter mitt schema. Fast på måndagar kan jag gå på kickbox (som är väldigt lite box och väldigt mycket hopp och spark) som är mitt nya favvopass och lyser upp min vecka lite grann.

Det enda ruttna är att instruktören, som är väldigt bra (och jag är ytterst petig med mina instruktörer), även är väldigt gravid. Precis när hon har tänkt klämma fram ungen vet jag inte men av magens storlek att döma är det inte jättelångt kvar och risken finns väl att hon inte tänkt kickboxa hela vägen fram till BB. Typiskt. Hoppas hon kommer tillbaka snabbt.

På torsdagar är det zumba och det hade säkert kunnat ha potential att vara skoj. Men jag klarar inte av bruttan som leder det passet; hon både ser ut som, och har samma rörelsemönster som Miss Hannigan, föreståndaren på barnhemmet i Annie. En skräcködla i Nike Air med stirrig blick och spasmiga hoppsasteg; alltid med ett tjoigt tjut på sina knallrosa läppar, aldrig i takt.
...Fy vad elakt. Nu kommer jag säkert stuka foten nästa måndag.

skor och teater

Idag blev det sommartid. Och jag kan nästan säga att det blev sommar också. Sol och varmt. Inte sommarvarmt, men våren är riktigt i gasen nu. Yeah. Ska vi hinna nyttja våra säsongskort i slalombacken nåt mer så ska det nog ske väldigt snart. Den här helgen hanns det inte.

Igår kväll var vi och såg en pjäs som Desirées mamma spelar i. Den var inte så bra. Inte värt 10 dollar. Hade hellre kollat på TV-shop i två timmar. Men Desirée var så hemskt glad att vi kom att det kändes som en välgärning i alla fall. Har jag förresten förklarat vem Desirée är? Hon är Chris (den fd kriminelle grannen) flickvän och igår var första gången Chris träffade hennes mamma. Jag, Dylan och Adam var med som moraliskt stöd och kultursupporters. Pjäsen i sig var inte ens vad jag skulle kalla en pjäs, snarare en monolog. Den handlade om en rik kvinna som förlorar först sin man och sen sin dotter. I hjärtattack (tror jag, eventuellt stroke eller annan form av anfall) respektive cancer. Det var väldigt imponerande att Desirées mamma Judith kunde memorera alltihop, vi snackar alltså en drygt två timmars monolog med endast en liten 5 minuters paus. Men det var ingen lördagsunderhållning jag skulle göra om. Fast det sa jag såklart inte till Desirée. Chris är lite mer ärlig, han sa att han höll på att somna flera gånger och undrade om man kunde få pengarna tillbaka. Det kunde man inte.

Idag har jag tagit med Desirée på en liten shoppingrunda och fyndat skor. Eller hon fyndade i alla fall. Jag köpte ett par jättesöta ballerinaskor i brunt, guld och orange efter att endast provat högerskon. När jag kom hem visade det sig att sulan i vänsterskon var alldelens bucklig framtill vilken gjorde skon sjukt obekväm, så det blir en retur på dom ballerinorna. Desirée köpte ett par blå sandaler och pratade på om vänner och ex-pojkvänner som svikit henne genom livet. Hon är väldigt speciell… vet inte riktigt hur annars jag ska beskriva henne. Vi är precis lika gamla men hon känns både yngre och äldre. Livet har inte varit snällt mot henne i alla fall. Den saken är klar.

Inlägg nr 301

Fredagskväll och jag är så redo för sängen att jag riktigt längtar att få borsta tänderna och krypa ner. Veckan är så gott som över, ett litet pyttigt brunch-möte imorgon bara, sen är det klart. Efter vår huvudpresentatör nu ikväll så gick jag runt och samlade ihop utvärderingar när en kvinna i 75¬+ åldern frågade mig

”Jaha, och så här efteråt så går vi väl ut allihopa och tar ett glas?”
Och jag bara tittade på henne med en blick som sa
”hördu gumman, om jag så mycket som tittar på ett glas vin så lovar jag att jag kommer somna med näsan i det”
Och sen sa jag
”eh, alltså.. nä. Personligen för att om jag så mycket som tittar på ett glas vin så lovar jag att jag kommer somna med näsan i det och icke-personligen för att det här är Pocatello…”

Och nu sitter jag alltså hemma i pyjamasbyxor och hoppas att hon hittade nån att ta sig ett glas med, känns ju även lite märkligt att en pensionär ville gå ut och jag nobbade för att jag var så trött.

Men så var det. Gonatt.

Helt klart kuf

För kanske en månad sen var jag på ett informationsmöte om ”stalking,” i tjänstens namn, som vanligt. Det var varken jättespännande eller överdrivet informativt, men ändå lite relevant sådär. Men det jag minns bäst från de två timmarna är en kille som ställde extremt märkliga frågor. Det fanns en panel med poliser, åklagare och ambassadörer från FSA (Family Services Alliance) som svarade på allmänhetens frågor. Frågor som offer eller någon som kände ett offer för stalking skulle fråga.

Men inte den här killen. Hans frågor kom liksom från andra sidan. Han ville veta hur man som anklagad för att förfölja någon kunde komma undan eller visa sig oskyldig.

Det var skumt. Man kunde riktigt känna hur hela rummet stannade till och alla undrade varför han frågade det. Men han gav ingen förklaring, frågade bara. Alternativa sätt att kontakta någon man har besöksförbud mot, om regler angående visst avstånd gäller även om man råkar ha lektion i samma byggnad osv. Skumt helt enkelt.

Polisen och åklagaren svarade lite luddigt och väldigt obekvämt på hans frågor och sen var det inte mer med det. Jag stannade inte hela mötet heller.

Men så ikväll. Jag har precis kommit hem från den första av fyra onsdagskvällar jag kommer spendera med att lära mig allt om våld i hemmet och Pocatellos olika resurser och hjälpinsatser. Det är en del av jobbet, jag får räkna timmarna och även om det inte är vad jag helst av allt skulle göra en vardagskväll så känns det lagom nyttigt och värdefullt ändå.

Och vem tror ni var där?? Jepp, huvet på spiken: Stalker-killen. På en kurs om våld i hemmet. Och han var lika konstig nu, frågade ledaren en massa konstiga saker som ”hur definierar du fysisk misshandel?” och vände och vred på allt och var lika delar störig och obehaglig. Eller nä, mer obehaglig än störig. Fast då var han ändå väldigt störig. Psykovibbar. Big time.

Hej tjej

Jag vill bara att den här veckan ska ta slut. Kvinnodag och fettisdag och Marti Gras och allt vad det än må vara. Min andra 12 timmars dag är äntligen över och imorgon börjar det om igen. Inte förrän lördag eftermiddag är det över. Och då kan jag äntligen(?!) ta itu med skolarbetet.

Urk.

Det är alltså för att Mars är månaden för kvinnohistoria som det händer så mycket på jobbet. Men av nån skum anledning så händer allt just den här veckan. För att olika avdelningar som vi samarbetar med bara är med i en event var, men vi är med i allt, och ja…allt händer den här veckan och den är exakt så fullproppad att vi hinner vara med överallt men inte reflektera över nåt. Eller så känner jag i alla fall.

Ska man se det positivt så får jag in en hel massa timmar och det är ju bra. Men jag hade hellre tagit det lite mer utspritt. Då hade man kanske kunnat uppskatta varje event lite mer, eller i huvudtaget. Nu känns det bara som en enda stor hinderbana att störta sig igenom.

slapp studiesöndag

Jag är så nöjd. Har hittat en sida på nätet med summeringar av varendaste kapitel av tråkboken jag måste läsa för min seminarieklass. Dessutom, upptäckte jag i fredagskväll när jag slog upp den begagnade bokrackarn, så har personen som ägde den innan mig varit vänlig nog att göra understrykningar och kommenterat i marginalen. Det underlättar. Vissa av kommentarerna är helt värdelösa, men andra kan jag nog ha lite nytta av. Och om inte annat så ser det ju ut som att jag varit ambitiös student när jag slår up boken på lektionen. Tick tack.

Idag har jag även korrekturläst en uppsats åt min granne. Hon är så otroligt dålig på att skriva att man blir mörkrädd. Hon överlämnade utkastet tillsammans med lärarens instruktioner för uppsatsen, så att jag skulle kunna se ”om hon var på rätt spår och liksom fattat meningen med uppgiften.” Det hade hon inte.
Om hon tar sig igenom college och får en examen är det nåt fel på systemet. Fast jag vet ju redan att det är en massa fel på systemet i och för sig. Att hon ens släpptes ur high school är bara det helt sjukt. Hon vet inte vad en huvudstad är. Jag skämtar inte. Hon vet inte vad USA’s huvudstad heter och hon gissade att Mexicos var Mexico City.

Och eftersom det är söndag tog jag ut Shooter på en långprommis imorse. Han slet och drog som en yster isbrytare och badade i en supersunking vattenpöl innan jag han hindra det. Äckligt. Men det är ju å andra sidan inte min soffa han ska ligga på.

Somliga straffar Gud..osv

Den här veckan har D varit och åkt slalom utan mig två gånger. För att han typ är student på heltid och kan göra sånt. Och för att det har varit helt grymt väder. Jag kan inte minnas att jag frågat en enda gång hur föret eller vädret var i backen, men ändå går han på som en döv 2-åring.

Om hur grymt det var, puder, nästan ensam i backen, hahahaha vilken skojig liftvakt han blev bästis med, en öl i solen alldelens ensam med naturen, hur han tränade svängar mellan träd och blev Piccabo Street på en halvtimme.

Men herregud håll käften.

Själv har jag jobbat en 45+ timmars vecka för att förbereda för nästa vecka som kommer sluta på 65+. Jag är inte alls bitter. Nej då.

Vi for i och för sig och åkte idag. Och det var inte illa, men molnigt och blåsigt och inte direkt jättebra heller. Inte alls som i tisdags och onsdags. Det vet jag med säkerhet för D påpekade det varenda gång vi åkte upp i liften.

En stav i mellan revbenen borde han ha. Men han kraschade så skidorna rök näst sista åket och då kändes allt plötsligt lite bättre. Nu säger jag inte att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Men det är inte dum.

Lillebror har rosa tånaglar

Ibland så glömmer jag vad jag vill bli. Engelskalärare, det var ju det som var planen nu, eller är menar jag ju, ÄR planen nu. Fast ibland glömmer jag det som sagt. Som idag efter lektionen var det några tjejer som stod och pratade och en sa att hon ville bli ESL-lärare.
”Hm”, tänkte jag då….”det där lät bekant”
Och sen kom jag på att det var ju för att jag också vill bli ESL-lärare. Justja.

Och i utbildandets anda ska jag för en gångs skull ägna lite utrymme på den här bloggen åt en gnutta undervisning. Oh yes, ni är varsågoda. Jag såg en skrämmande bra dokumentär igår, i tjänstens namn, som heter For the Bible Tells Me So och handlar om kristendom och homosexualitet i USA. Snubblar ni över den så se den för all del, det är den värd.

Iallafall så upplyste den mig om en massa grejer jag redan visste, men också en del intressanta fakta som jag inte hade nån aning om. Bland annat att när en kvinna väntar en pojke så reagerar kroppen starkt på det manliga fostret som annorlunda och icke-normalt. Men om hon sedan får fler pojkar så blir kroppen för varje pojk-graviditet mer och mer van vid pojkfoster och fostren blir i sin tur därför mer mottagliga för kvinnliga hormoner. Det är därför en stor del av alla homosexuella män har äldre bröder.

Enligt den här dokumentären alltså, jag har ju inte labbat på det själv. Men det lät ju coolt. Och som sagt, det var en bra dokumentär.

Bara en tanke

Nu ska jag försöka sätta ord på en åsikt som jag vet inte är helt rumsren. Spännande, eller hur? Nej inte överdrivet, och med risk att både förolämpa och bli missförstådd…

Alltså, man får visst klaga på vädret. Det gör jag ju för övrigt själv titt som tätt. Men inte 6 månader om året, non-stop. Det blir för tjatigt. Om man hatar vintern så innerligt att det överskuggar allt annat, då ska man kanske inte bo i norra Sverige? Om man lever enbart för sommaren och inte kan se minsta njutning i solsken över blank is eller skidåkning i April, varm choklad i en snödriva eller snödropp från taken i Mars, då kanske man skulle fundera på att flytta.

Och nu menar jag alltså inte folk som är obekväma i -30. Jag menar folk som inte bryr sig om det är -30 och blåser småspik eller -5 och strålande sol för det är ändå vinter och de hatar vinter oavsett.

Och på samma sätt, om man avskyr camping, fiske, jakt, skidåkning, sjöar och potatisfält, då ska man kanske inte bo i Idaho. Om man hatar det faktum att man bott i Pocatello hela sitt liv och hävdar att man inget hellre vill än att flytta härifrån, varför söker man då inte utbildning eller jobb någon annanstans?

Man kan naturligtvis inte rå för var man råkar vara född och uppväxt och ju längre man stannar kvar desto svårare blir det ju att flytta, alltså jag fattar det. Men nånstans har man ändå ett val, och väljer man att bo på en plats man avskyr så innerligt att man inte kan låta bli att klaga konstant och på allt, då får man faktiskt försöka hålla käft.