Inskolning

På andra sidan vårt våningsplan ligger ekonomiavdelningen. Alltså genuscentrum, där jag jobbar, ligger i ena ändan korridoren och ekonomerna huserar på den andra. Ekonomerna består av:
Rachel, en väldigt trevlig och pratglad sekreterare (hon och jag är alltid först på jobbet på mornarna och då har hon ju som ingen annan som kan lyssna på hennes aldrig sinande ström av ord),
The Orange Man, och nej det är inte jag som döpt honom efter Orangea tanten på Holmsunds Centralskola. Det var min kollega Abe som började kalla honom det eftersom han har en orange jacka och dessutom ganska orange hy.
Sen han vi The Puppy Lady, som (nähä?) har två supersöta Golden Retrivervalpar som hon tar med på jobbet typ varje dag.
Överhuvet på deras institution har ett afrikanskt namn som jag inte ens ska försöka stava, men det ser lite ut som Rafael Gnochi. Han har tre supersöta barn som kutar omkring ibland medan dom väntar på sin pappa.
Sen är det the Hiker, som kallas så för han ser alltid ut som om han är redo för en tre-dagars campingtripp varje gång man ser honom.
Det är dom.
Sen är det vi.
Och på måndag börjar Stephanie, vår nya administratör som ska flytta in i kontoret bredvid mig. Det ska bli spännande och annorlunda med en helt ny människa som liksom ska passa in i alltihopa. Enda gången jag träffat henne skar hennes röst som fingrar på en ballong, jag fick ståpäls och tänkte "herregud det där skulle jag aldrig kunna vänja mig vid"
Hoppas jag hade fel.

Dagens fynd

Eller vad man nu ska kalla det. D fick gratis affish, blev glad och pyntade med nostalgi.

Webben vinner igen

Kom hem igår kväll efter tre dagar i backen. Helgen får MVG, det är inget att orda om, men faller det snö på berget faller det ju som även ibland snö nedanför…typ på vägarna. Hemresan tog drygt tre timmar istället för två och var lite väl spännande för min smak.
Och sen är det ju det här med att lasta in och plocka ur kylväskan och hänga upp kalla och blöta kläder…. Jag kände mig lite som Lotta på Bråkmakargatan, ba
”Packa upp?!? Ska jag packa upp på min födelsedag?!?” så det gjorde jag inte, bara det allra viktigaste.


I alla fall, idag när jag kom hem på lunchen letade D efter bilnyckarna. Och hittade dom till slut, inlåsta i bilen. Och nej, vi har ingen reserv.
Han muttrade lite, rev sig i håret, började misshandla en stålgalge och leka McGyver… medan jag fixade min lunch. Jag förstod ju av bristen på högljudda svordomar och spekulationer (läs anklagelser) över vem som var skyldig till att ha låst in nycklarna, att han ju faktiskt fattade att det var han själv. Och att det inte ens var värt att ifrågasätta.

Galgen funkade inte. Det gjorde däremot youtube. Efter lite instruktioner på webben hade han uppe dörren på ett kick.
Känns ju bra, inbrottssäker bil vi har liksom.

Tur att jag ska ha hjälm på huvet

Sist jag färgade håret hemma, de två senaste gångerna förresten, så blev jag ju ofrivillig dödsare. Det var inte så kul, men däremot långvarigt. Så sist det hände svor jag att aldrig mer färga håret själv. Det löftet bröt jag idag. Det blev dock inte svart den här gången. Om det blev bra och som jag tänkt och om jag är nöjd…. det låter vi vara osagt.
Men det blev inte svart.
Och skidglasögonen kom fram idag!
Kors i taket.
Som om amazon.com kände på sig att jag fyllde år och skulle på skidresa och faktiskt förtjänade en snabb leverans.

Se det positiva

Den här jobbveckan blir hela tre dagar lång för min del.... och sånt kan man ju stå ut med. Bestämde att ska vi lix köra till Targhee på fredagkväll kan vi ju lika gärna köra upp tidigt fredagmorgon istället, och få en  åkdag till.
Ser enormt mycket fram emot den här födelsedagshelgen, även om själva födelsedagen känns ganska sekundär. Hoppas mest på klart, soligt väder och färskt puder.
Och att mina nya födelsedagsslalomglasögon ska hinna fram i tid.
Men också så känns 31 inte alls lika skrämmande som 30. Som vissa kanske eventuellt minns (och om inte så är det lika bra) så krisade jag värre än en bank på väg mot konkurs förra året.... Var ett 30-årsvrak, helt enkelt.
Det här ska jag nog däremot klara galant. Eller iallafall mycket bättre.

För övrigt:
Vi har köpt Sverigebiljetter nu. Ses i sommar.

Vi har sett lite film här på sistone...

Vi är lediga idag pga Martin Luther King och det sitter inte fel. Såklart.
Igår kväll såg vi Silver linings playbook (rekomenderas) och sen gick jag och la mig medan D såg Argo. Jag bestämde efter att vi sett Zero Dark Thirty i fredags att jag inte blir ett jota gladare eller bättre till mods av att kolla krigsfilmer. Så därför vill jag inte göra det.
Men eftersom jag gick och la mig sådär pensionärstidigt var jag även uppe tidigt och hann gymma, tvätta och fara till affärn innan D ens klivit upp.
Senare ikväll ska vi knata till campus och kolla på MLK festligheterna och lyssna på talare och körer och allt vad dom nu har planerat.
Men just nu har vi det ledigt och latmaskigt.
Det var det.
Och grattis på födelsedagen, såklart, kära Karin.

Vad gör vi nu?

Jaha, och besvikelsen har lagt sig vid det här laget, eller?
Nä. den har ju inte det. Är lite förvånad över det själv faktiskt. För jag visste ju att det var himla liten chans att han skulle få det där snabla stipendiet. Och jag sa ju det till alla och mig själv, att jag hoppades lite sådär lagom och hälsosamt mycket, visst, men absolut inte trodde eller räääknade med att vi faktiskt skulle handla våra matvaror på Konsum till hösten.
Jag trodde jag hade det under kontroll, helt enkelt.
Och jag hade fel.
Jag trodde, även, att beskedet skulle komma via en mycket mer officiell och, jag vet inte…märkvärdig? kommunikationsväg än ett vanligt, sketet e-mail. Jag var helt oberedd, men andra ord, i fredagskväll. Vi satt i soffan, skulle precis starta en film, D hade laptopen i knät och säger helt plötsligt, på tal om ingenting:
Fan, jag fick det inte.
Jag fattade såklart först inte alls vad han pratade om. Sen ville jag inte fatta. Sen blev jag arg. På allt och på världen. Och som sagt, mängden ilska och besvikelse förvånade mig och nu, två dygn senare, har den inte lagt sig nämnvärt.
Nu är framtiden plötsligt både visare och ovissare. Och plötsligt mycket mer vår eget val och ansvar, vilket i skrivandets stund känns mest skrämmande.

Avslag

Det kom svar idag. Nej. Negativt. Inget stipendium. Helvetes skit. God natt.

Kommunikationssvårigheter

Eftersom min nya chef sitter i en helt annan byggnad tvärs över campus och jag inte ids springa över till henne varenda gång jag har ett ärende/fråga/uppdatering, så chattar vi en hel del.
Och det funkar ju bra.
Som alternativ ständiga telefonsamtal eller 25 mail om dan. Men alltså.... idag använde hon både lol, LOL och "c u".
Vilket naturligtvis skar som apelsinjuice efter en kaviarmacka i mina språkpolisiska ögon och gjorde det stört omöjligt att fokusera på vad hon faktiskt ville kommunisera.

Två bedragare, en vit lögn

Jag: Såg du sms:et om Ben och Shelbs middag?
D: mmm
Jag: vill du gå?
D: mjaeee, egentligen inte. känner inte för att ha en massa samtal…
Jag:… och vara trevlig…
D: .. men en massa folk jag inte alls bryr mig om.
Jag: jag vill ju i och för sig träffa Shannon..
D: ..och Scott..
Jag:..men inte hon den där störiga…
D: ..som aldrig håller käft, nä eller Ryan och hans knäppa tjej.
Jag: ja justja, henne hade jag lyckats glömma….

Så jag messade tillbaka att tyvärr, vi är upptagna. Annars hade vi så väldigt gärna kommit.

På västfronten intet nytt

Allmänt meddelande till typ alla som har nåt slags intresse i frågan: Nej, vi vet ännu inte om D får stipendiet han sökt och det blir ett år i Sverige för vår del.
Jag vet att jag sa att det fanns en chans att vi (han) kunde få besked före jul.
Men nu fick vi inte det.
Och jag vet inte när besked kan tänkas komma heller. Jag hoppas snart. Han hoppas snart. Men vi har liksom ingen makt i frågan. Och jag lovar att berätta så fort vi vet. Okej?
Det finns liksom inte en suck att jag skulle glömma bort att berätta. Att jag bara skulle mala på om jobb och skidåkning och annat oviktigt och ba helt glömma bort att nämna det viktigaste som hänt på länge… nej, förmodligen inte.
Och jag fattar ju att ni bara frågar av välvilja osv…. men som sagt, jag kommer berätta så fort det finns nåt att berätta.
Slut.

Kall dag

Kort dag idag..-20

Bra dag

Igår morse ringde min mobil, bara ett par minuter innan väckarn skulle ringa. Jag svarade, men la på så fort jag hörde att det var en maskin i andra ändan. Sen rinde D's mobil två sekunder efter. Han svarade också, men lyssnade på hela maskinmeddelandet.
Och det va ju bra, för maskinen ville bara meddela att universitetet var stängt på grund av all snö som fallit under natten.
På några sekunder hade vi insett att
1) vi hade ledigt, båda två
2) det hade snöat som fan
3) på med pjäxor på täckbrallor och dra till backen

Det var typ ungerfär en helt otroligt kul dag. Jag föll på näsan tre gånger, verkligen störtdyk, och det kändes som att falla i bomull.
Mmmmm, snö.

Tja, när du lägger fram det sådär....

D: Jag såg en bra film igår kväll.

Jag: Jaha…
D: Eller alltså, jag vet inte om du skulle tycka att den var bra iochförsig… förmodligen inte.
Jag: nähä…
D: Vill du kolla på den?

Slut på det roliga

Har tagit ner julen.
Hatar att ta ner julen, blir så himla nedstämd och opepp av att plocka ner och trassla ihop och slänga i lådor och påsar och bort i garderoben.
Jag fattar inte, har aldrig fattat, såna som säger att dom tycker det är så sköööönt att äääntligen få ta ner julen.
Jag tycker ju det är enbart sorgligt. Och ändå gör jag det lite såhär halvtidigt, bara för att slippa gruva mig.
Ehum, ja. Kanske inte helt normalt.
Men, katten är i alla fall värre än mig. Hon blev så till sig när granen plockades isär och stuvades in i en sopsäck att hon följde efter ända in i garderoben och sitter nu där, troget, bredvid sitt favoritträd och jamar i moll.
Får se om hon kommer ut före advent.

Apati, varför har ingen sagt att det är nyckeln till att få saker och ting gjorda tidigare....?

Samtal imorse. Innan jag ens hunnit få av mig jackan och i mig kaffe.

Dam i luren: jasåatt vi vill alltså ha officiella dokument som styrker att du har en kandidatexamen, annars kan vi inte låta dig undervisa den här kursen.
Jag: (lång suck) jamen det får ni inte för det finns inga. Jag har en magister, inte en kandidat, Sverige har ett lite annorlunda system och det här har jag spenderat drygt ett år med att förklara för engelskainstitutionen innan dom fattade och antog mig. Du kan väl ringa Krissy och fråga, hon vet.

Dam: mjaha….(här kunde jag rent höra hur hon snörpte på munnen) nämen då vet jag faktiskt inte om vi kan låta dig undervisa den här kursen…

Jag: det är helt okej. Jag har faktiskt ingen större lust att undervisa den ändå, ni får gärna hitta nån annan.

Dam: Va???? Men va…. Vad menar du?

Jag: tja… vad jag säger, hitta du nån annan så avstår jag så gärna.

Dam: Jag ringer Krissy! Du ska se att vi kan lösa det här.

Fem minuter senare ringde hon upp igen och kvittrade att allt var i ordning och förlåt så mycket, naturligtvis räcker det med en magister.
Sådärja.
Är nu väldigt nyfiken på vad mer jag kan tänkas lösa sådär himla effektivt genom att hota med att göra ingenting....?

Tillbaka i Pocatello

Jag hade tänkt skriva det redan igårkväll, men vågade inte pga 12 timmar kvar av jullovet och gott om tid för förbannelsen att slå in.
Men nuså: Ingen kräktes!
På hela julen.
Kors i taket.

Imorgon ska jag jobba.
Fy. Fan. Vill inte.
Och: Nyårslöfte #2 = nästa år ska vi fan skicka julkort. Kom hem till en postlåda full av fina, personliga, handskrivna och detaljrika kort. Blev 1% glad och 99% generad, frustrerad och irriterad eftersom vi inte skickat en enda.