Jaha, och besvikelsen har lagt sig vid det här laget, eller?
Nä. den har ju inte det. Är lite förvånad över det själv faktiskt. För jag visste ju att det var himla liten chans att han skulle få det där snabla stipendiet. Och jag sa ju det till alla och mig själv, att jag hoppades lite sådär lagom och hälsosamt mycket, visst, men absolut inte trodde eller räääknade med att vi faktiskt skulle handla våra matvaror på Konsum till hösten.
Jag trodde jag hade det under kontroll, helt enkelt.
Och jag hade fel.
Jag trodde, även, att beskedet skulle komma via en mycket mer officiell och, jag vet inte…märkvärdig? kommunikationsväg än ett vanligt, sketet e-mail. Jag var helt oberedd, men andra ord, i fredagskväll. Vi satt i soffan, skulle precis starta en film, D hade laptopen i knät och säger helt plötsligt, på tal om ingenting:
Fan, jag fick det inte.
Jag fattade såklart först inte alls vad han pratade om. Sen ville jag inte fatta. Sen blev jag arg. På allt och på världen. Och som sagt, mängden ilska och besvikelse förvånade mig och nu, två dygn senare, har den inte lagt sig nämnvärt.
Nu är framtiden plötsligt både visare och ovissare. Och plötsligt mycket mer vår eget val och ansvar, vilket i skrivandets stund känns mest skrämmande.
Tråkigt, du är saknad
ReplyDelete