Mot Bozeman och helg i dagarna 3

Mesa Falls heter det. Och fint vare. Trevlig helg!

Lyssna på vad jag menar

Jessica, min praktikant, frågar: när kommer du till jobbet på mornarna?
Jag svarar: 8, plus minus några minuter. oftast plus.
Jessica: Okej

Sen hör jag henne säga till Ryan "åsa börjar jobba klockan 8 på mornarna"
Förstår inte vad hon fick det ifrån? Det sa jag väl aldrig.

Skruttdator

Min laptop, som inhandlades 2007 och alltså har några år på nacken vid det här laget, dör nu sakta och plågsamt.
Plågsamt för mig alltså.
Jag måste/borde bara slänga den och köpa en ny.
Men på nåt sätt är det som med ett husdjur som lider och man borde borde avliva, men gör det inte av ologiska skäl.
"Okej att du haltar, inte kan andas, hostar och lider....kom igen nu, kämpa."
För min skull.

Ny vecka - Ny termin

Helgerna tar slut alldelens för fort. Fattar inte hur det är möjligt att man sitter och myser över att det är fredagkväll och att man har hela helgen kvar ena sekunden och så blinkar man och så är det söndakväll.
Fan.

Den här veckan ser jag fram emot.... hm, fåse nu.
Jo imorgon kväll är det Pub Quiz på The Bridge och eftersom vårt lag vann Bästa Lagnamn förra veckan är vi ovanligt (och förmodligen orimligt) sturska inför den här veckans utmaning. Förhoppningsvis har dom bättre kategorier imorgon, sist var det bland annat "Basketslang" och "Zombiefilmer" vilket inte är mina starkaste kort direkt.

Och så är ju nästa måndag röd och vi ska till Bozeman, Montana och hälsa på Nick och Sarah till helgen. Där har vi inte varit sen jag fyllde 30 och krisade svårt. Och ändå hade vi ändå en toppenhelg. Nu blir det ingen skidåkning och ingen kris, men däremot lite hiking, varma källor och sensommar. 
Kan nog bli lyckat det också.  Jaha, just det, men det är på fredag alltså.
Nu är det måndag och det känns en evighet bort.
Imorgon börjar jag undervisa....iiih. Usch.

Campat och klart

Hmm..

Ryktet florerar att det finns 3 nya svenskor i stan.
Utbytesstudenter med studieord Ume...
Som liksom springer runt mitt campus, just nu.
Ska jag leta upp dom direkt och anfalla stackarna med min svenska desperation eller eventuellt lugna mig en smula...

Skolan börjar på måndag

Såg verkligen fram emot en termin, den första på evigheter, då jag skulle jobba och endast jobba. Varken plugga in eller undervisa en endaste liten kurs.
8-5 rakt av.
Helgerna vikta åt lediget.
Meneh... ja det sket sig ju såklart. 
Mer pengar, mer erfarenhet, bättra på CV:et och... och så är jag ju inte direkt världsmästare på att säga nej heller. 
Såatte, det blir väl till att kränga ihop en kursplanering i helgen då.
Hepp.

Så var svenskhalten återställd

Vi var bjudna på kräftskiva hos Michaela och Thad i lördags. Ett tag var vi ju tre bofasta svenskor här i stan, men så flyttade Anna och nu är det  bara jag och Michaela kvar. Hon flyttade från Sverige när hon var 8 så jag har ju bott där mycket längre (om vi nu skulle få för oss att tävla i vem som bott mest i Sverige, alltså) men hon slår mig med hästlängder när det gäller att hålla på traditioner och liksom värna om svenskheten.
Kräftskiva, alltså.
Hur trevligt som helst.
Visserligen åt vi hummer och räkor eftersom hon inte hittat nåra kräftor, och verandan var dekorerad med ungefär en miljon svenska flaggor i varierande storlekar och material eftersom kräfskivedekorationer inte varit i säsong sist hon var i Sverige och alltså svårt att få tag i.
Det kändes ungefär som midsommar korsat med studenten och skaldjur. Men man är ju inte den som är den. Det var hur trevligt som helst och kändes väldigt, väldigt svenskt.
Dom hade snapsar också, ett sånt därnt paket med typ 12 pytteflaskor i olika modeller och smaker.
"Men jag kan tyvärr inga snapsvisor" beklagade sig Michaela, "kan du?"
Mja, alltså nog kan jag ju (den inte så avancerade) texten till Helan Går, men att jag skulle sjunga den solo inför hennes man som typ är doktor i musik och har absolut gehör....ehe, skulle inte tro det va.

Nej, sa jag alltså. Det duger väl gott med Skål!
Och det fick det göra.

 

 

Strategiskt

Har klänning på jobbet idag. Får komplinger och positiva kommentarer om att jag är uppklädd till höger och vänster.
Och det är ju snällt.
Jag säger artigt Tack Tack.
Men egentligen försöker jag ju inte alls vara uppklädd.
Jag försöker vara avklädd.
Det är ju nämligen så inihelvettes varmt att man smälter i sin egen svett på vårt kontor.
Och att jobba i bikini i mormonernas mecka.... njasi, det skulle nog inte ses med blida ögon, gissar jag.
Alltså, sommarklänning.

Annars då

Jaha, har motvilligt kommit in i nån slags jobblunk igen. Gör det jag ska, inte fullt så fort som jag kan, men snabbare än att nån klagar.

Studentstormen kommer om en och halv vecka, då går campus tillbaka till att vara det zoo av förvirrade ungdommar, hönsiga föräldrar och snobbiga professorer det alltid är de första veckorna av den nya terminen.  

Gissar att vi får nån eller nåra nya utbytessvenskar också, dom brukar ju som komma på hösten. Men jag känner mig inte alls lika angelägen om att tvinga dom att bli mina kompisar nu som jag gjorde för 2 och 3 år sen. Jag kan ju melodin nu, liksom. Dom kommer, lär sig vad mormoner är förnågra galningar, förfasas över det en stund, tror att dom ska bli tokiga av att bo i Pocatello en hel termiiiiiiin, och så vips är terminen slut och dom vill inte fara hem än för
"en termin är ju egentligen alldelens för kort tid"
Typ.

Men missförstå mig inte, det är ju alltid trevligt att springa på svenskar.
Såklart.

Hur blev det måndag igen?

Firade in fyran med Bluegrass-festival i Targhee. Nu har jag solfnasigt ansikte, en ny beundran för mandolin och fiol, en ofantlig vinterlängtan och en enorm måndagsolust.
Men det var en fin helg.
Ester, Ds snorgröna folkabuss, tuffade sig fram genom ris och över sten och startade utan mer än en liten hostning. Hon kan ju som vara lite lynning ibland, annars.

Att komma tillbaka till kontoret

Har en gruvlig magknip.
Tror det betyder att min kropp moverkar hela konceptet att jobba.
Welcome home! sa chefen imorse. Jag bara stirrade och fattade inte ens vad hon menade riktigt. Varken kontoret eller stan ryms ju inom Home-ramarna.
Men folk verkar hemskt glada att se mig...gissningsvis eftersom det betyder att de kan jobba lite mindre nu.

Tillbakatårar

Jag grinade på flygplatsen när vi sa hejdå.
Det var möjligtvis inte första gången, men det är sannerligen inte nåt jag pysslar med varje gång jag flyger över atlanten heller. Först snyft och röda ögon under kramsessionen och sen stora tårar och snor när vi väl gått genom säkerhetskontrollen och stod i taxfreeshoppen och kollade på choklad och kubansk rom (som D alltid är lite sugen på eftersom man inte kan köpa kubanska grejer i USA).
Sen samlade jag mig och så var det bra med det.
Det regnade i Rathdrum hela dagen igår.
Mina svärisar säger att jag tog regnet med mig eftersom det tydligen varit strålande sol exakt varenda dag medan vi varit borta.
Jaja, nu är det iallafall uppehåll och idag är det Art on the Green i Coeur d´Alene och det tycker jag alltid om att gå och kolla på.
Men så imorgon kör vi tillbaka till Pocatello och det är ju egentligen värt ett nytt skyfall av tårar.