En alldelens för blå-vit-röd röra

Jag gillar verkligen OS. Det blir som en speciell stämning när vars man än går, gymmet, lunchhaket, baren, mataffären, så är det sport på TV och man kollar oavsett.
Evenemanget som helhet är viktigare än varje individuell sport.
Har jag alltid tyckt i alla fall.
Som svensk har det ju liksom inte spelat nån roll vad man haft för personliga preferenser angående vad som räknas som intressant och sevärd sport, är vi bra i brottning, jamen då kollar vi på brottning.
Anna Lindberg i form saru? Simhoppet bokas in.
En 60-åring som kan skjuta prick? Jahapp, går bra det också.
Kluft, Bergkvist, Holm..  ju bättre dom är desto mer lär vi oss om deras sport. Finns det blågula guldhopp finns det blågul publik och vinner vi så spelar det ju ingen roll om det är i bordtennis eller hästhoppning eller vadsomhelst. Guld som guld.

Men amerikaner, dom är så himla bordskämda och kräsna. Domba:
- Vadå, leder vi inte medaljräkningen?? Vaäre för skit?
-Vadå, jaha.. vann vi i simhopp, vad är det?
-Vann Kina? jamen då är dom ju dopade!
-Vadå, finns det andra länder?

Okej, det var lite överdrivet och orättvist. Fast bara lite.
Jag tycker faktiskt att amerikansk TV är väldigt dåliga på att fokusera på Sverige. Nästan som om dom inte brydde sig….

Reklamera

Det är så skönt att komma hem på lördag istället för söndag efter en lång resa. Hetere ju.
Så att man har hela söndagen på sig att förbereda för jobbveckan och packa upp och allt såntdärnt. Komma i ordning liksom.
Så varför känns det inte skönt alls just nu? Bara varmt och dammigt och ouppackat och omotiverat.
Måste va nåt fel på den här söndan.  

Men katten är glad att vi är hemma

Bostäverna har prickar igen. Vi är tillbaka i Pocatello. Semestern är över.
Bloggtorkan också.
Saknar redan norra Idaho. Jag och D har paktat att inte bo här i södern längre än absolut nödvändigt. Annars kommer våra livsandar att slockna och vi vaknar en dag, bittra och frånsprugna av livet.


Och så kan man ju inte ha det.

Nu ska vi kolla OS här i läggan som känns som smält ost och brassa fläktarna för fullt. Det kommer inte hjälpa, det kommer vara varmt som stryk när vi går och lägger oss ändå. Men man kan ju liksom inte bara ge upp för det.
Imorgon måste jag gå igenom alla de artiklar jag skulle läsa och ta anteckningar om under resan.
Och så jobb på måndag.
Det var den semestern det. 

Sista dagen

Dom far hem imorn, mi madre y mi padre. Och vi har ett par, tre dagar kvar innan vi ska tillbaka till Pocatello. Vill inte tillbaka, vill inte bo i den skitstan. Som maggropen uttrycker sig nu. Varje gang vi far darifran kanner jag att jag inte vill tillbaka. Inte vill bo i Pocatello. Men men.

Vi har haft det bra. Intensivt och lite hektiskt, inte stundvis utan typ hela tiden.... massa folk som vill val men egentligen tjyvar tid som jag ville ha ensamma med dem. Men det har varit bra iallafall. Idag smet jag och mamsen ut och promenerade lite, alldelens ensamma. Det var inte helt enkelt, men lyckades.

Jag hoppas att det blir en hemresa till mig till jul. Skola och jobb och ledigheter ska vara med och besluta... men jag hoppas det. Och da handlar det ju bara om ett halvar tills vi ses igen, inte speciellt mycket att snyfta at. Men det kommer bli sorgligt, iallafall, att se dom fara. Mamsen och papsen.

Ledigt och ledigt

Eftersom Ds arma moder far Energizerkaninen att se ut som en soffpotatis har vi svenskar ledigt fran semestern denna soliga morgon i West Yellowstone. Amerikanerna vandrar i kullar dar bjorn ska vara vanligt, vi nordbor tyckte det rackte att bli jagade av bisonoxar.
Jag dricker latte och snyltar internet hos Turistinformationen, hotellets uppkoppling ar rent usel. Sen kanske ett bad... I denna hetta ska mampaps badas ofta om allt ska fungera.

Jelly Belly Stone

Framme i parken. Yellowstone, stort och vilt och med internet segt som sirap. Men vi har sett bisonoxar, elk, jordekorrar, pelikaner, antiloper.... bara idag. Tre par. Fyra mampaps.
Swenglish och olika seder som mixas. Det funkar, med mycket repetition och lite tolkarbete. Alla nickar och ser glada ut, fast en pratade om vulkaner och den andra om skinkmackor.
Men de samsas och skrattar. Glada att ses igen efter fyra somrar. De ser lite vilsna ut ibland, men ler artigt och ser efter mig med en min som betyder “eh...va? fattade jag fel nu...?”
The mamas and the papas.

Med munnen full av engelsk konfekt

När man plötsligt får internetta ostört (eller, fyra personer i en tvåa…som äter, packar, ser film och handvättar.. okej, stryk det där med ostört) efter typ två hela dagar in the wilderness, då blir jag som ett barn på julafton. Eller ett svullo vid en buffe. Vars ska man börja först liksom?


Annars, om jag antar en mer mogen och mindre internethetsig attityd, så har det varit riktigt gött med lite vildmarskliv. Gå ut mitt i natten och kissa på gräsmattan. Igår såg vi en stor älgko stå och beta lugnt på gräsmattan. Grilla. Läsa bok i gräset medan solen går ner. Spela spel under fotogenlampan.
Allt det. Plus föräldrar.
Det är sån skillnad att ha dom på armslängds avstånd.
Om jag kommer på nåt jag skulle vilja säga till mamma, då kan jag bara säga det, rakt ut. Inte vänta tills hon ringer på söndag, då jag glömt det flera gånger om. Pappa vitsar och skojar och D skrattar sådär så att hans ögon blir som små russin och mitt hjärta får feber. 
Minnen från en barndom blandas med nya upplevelser som vuxen i gul-blå-röd-vit röra. Det är fint och lite stressigt och sånt där som man vet blir minnen.
Vi gör minnen nu. Och det är fint.

Värt att reflektera över är eventuellt även att jag alla dagar hittills under semestern klivit upp tidigare än vad jag gör när jag jobbar.
Det blir lätt så när man har gäster som ligger och väntar på gryningen.

Och vetni, jag äter Karamellkungen medan jag skriver det här. Från Konsum i Holmsund.