När man plötsligt får internetta ostört (eller, fyra personer i en tvåa…som äter, packar, ser film och handvättar.. okej, stryk det där med ostört) efter typ två hela dagar in the wilderness, då blir jag som ett barn på julafton. Eller ett svullo vid en buffe. Vars ska man börja först liksom?
Annars, om jag antar en mer mogen och mindre internethetsig attityd, så har det varit riktigt gött med lite vildmarskliv. Gå ut mitt i natten och kissa på gräsmattan. Igår såg vi en stor älgko stå och beta lugnt på gräsmattan. Grilla. Läsa bok i gräset medan solen går ner. Spela spel under fotogenlampan.
Allt det. Plus föräldrar.
Det är sån skillnad att ha dom på armslängds avstånd.
Om jag kommer på nåt jag skulle vilja säga till mamma, då kan jag bara säga det, rakt ut. Inte vänta tills hon ringer på söndag, då jag glömt det flera gånger om. Pappa vitsar och skojar och D skrattar sådär så att hans ögon blir som små russin och mitt hjärta får feber.
Minnen från en barndom blandas med nya upplevelser som vuxen i gul-blå-röd-vit röra. Det är fint och lite stressigt och sånt där som man vet blir minnen.
Vi gör minnen nu. Och det är fint.
Värt att reflektera över är eventuellt även att jag alla dagar hittills under semestern klivit upp tidigare än vad jag gör när jag jobbar.
Det blir lätt så när man har gäster som ligger och väntar på gryningen.
Och vetni, jag äter Karamellkungen medan jag skriver det här. Från Konsum i Holmsund.
No comments:
Post a Comment