Ursäkta men jag lyssnade inte...

Det är märkligt hur vissa människor aldrig lyckas bli intressanta, hur mycket de än försöker eller hur anmärkningsvärda saker de än råkar ut för. Vi har två sådana praktexempel på jobbet. Den ena har en alldelens för klagig klang på sina historier och den andra är alldelens för mycket besserwisser.

Klagiga Klara har en man som precis förlorat jobbet och två små barn. Jobbigt, det säger jag inget om. Förmodligen skitjobbigt. Men det är inte det hon klagar om, eller jo indirekt kanske….
Men hon klagar på folk som inte dricksar tillräckligt och vill med tårar i ögonen få chefens tillstånd att gå upp till gästerna och förklara för dem att de borde ge henne mer pengar. Pinsamt är det, det går inte förneka hur mycket sympati man än känner för henne.
Hon har psoriasis, som ser ut att göra satans ont, över hela händerna men ingen sjukförsäkring så hon kan inte gå till läkaren. Hon är naturligtvis emot socialiserad sjukvård.
Sen klagar hon över att äldsta barnets pappa bor i Colorado och att det är så jobbigt att köra dit och igår var jag tvungen att jobba hennes skift för att hon spenderat 13 timmar i bilen dagen innan för att hämta ungen efter lovet.

Hon kommer upp till mig direkt när jag kommer till jobbet och ser ut som sju svåra och beklagansvärda år och frågar om jag kan ta hennes skift, plus mitt eget. Ja, säger jag direkt, för att slippa historien och anledningen. Men den kommer ändå.

Inledningen…. Ja, säger jag igen, jag kan ta ditt pass det är inget problem.
Bakgrundsfakta…. Det är lugnt, säger jag, oroa dig inte, jag tar det.
Själva huvudstoryn….Jag förstår, säger jag fast jag förstår inte alls, jag vill bara att hon ska sluta prata.
Det tårfyllda slutet… Oj, vad jobbigt, säger jag glatt. Hon är färdig!

Grejen är väl att jag inte fattar varför hon inte söker ett annat jobb. Säg den servitris som kan försörja man och två barn. Hon finns kanske, men hon jobbar inte i långbyxor och svart t-shirt, det är då säkert.

Sen har vi Besserwissern Bea. Hon slutar aldrig prata, och oftast pratar hon om stenar. Eller vodka. Hon är geolog och den värsta sortens nörd. Inte den trevliga nörden som vill ha vänner utan den dryga nörden som inte får några vänner. Oftast ser man henne gå snett bakom nån av de andra servitriserna, rabblande nån ointressant historia medan de försöker verka upptagna och gå ifrån henne. Jag har helt slutat lyssna när hon pratar. Ibland försöker jag till och med slappna av i hörselgångarna och låtsas att hon pratar nåt annat språk, typ ungerska. Då blir det lite roligare. Och det finns ingen risk att hon ska ställa nån fråga eller förvänta sig nåt gensvar. Lite hummande och små nickningar räcker gott och väl.

Sen tänker jag att det är lite orättvist. För om Klara skulle gnälla, eller Bea skulle skryta fram en historia som ur en annan mun skulle fånga mitt intresse så skulle jag ju inte ge dem en chans. Men så är det. Brutal sanning, jag har inget som helst tålamod med dessa två.

snö och julpynt

Det är helt sjukt hur dåliga de är på att ploga här. Lika delar skrämmande och irriterande. D hoppas universitetet ska vara stängt imorgon på grund av vädret. Om så är fallet så stärker det bara min åsikt att de är duktigt mesiga när det gäller snö och vinter.

Daisy var ute lite väl länge idag och kom in med snöklumpar i hela pälsen. Vi torkade henne med hårtork och sen satt hon framför elementet i säkert tre timmar och bara tinade.

Hon är inte helt pålitlig runt tända ljus, men har inte bränt sig än. Jag minns hur Cello nosade på ljus och brände bort ett antal morrhår nästan varje jul. Ska bli spännande att se hur hon hanterar granen.
Vi skulle få en riktig från vår grannes pappa, men vädret har satt stopp för det så nu funderar jag på att helt enkelt köpa en liten plastgran istället. Vi hade alltid, alltid riktig gran hemma och jag tycker väl att det helst ska vara så. Men jag har inga större moraliska svårigheter med plast och eftersom vi ändå inte ska vara här över själva julhelgen så är det ju onekligen mest praktiskt.
Jag kommer dessutom bryta traditionen att dekorera granen på julaftons morgon med råge. Här börjar julen officiellt så snart Thanksgiving är över och slutar typ så fort tomten tagit av sig skägget. Så vill man ha mer än en veckas jul så är det bara att hänga med i starten. Jag har pyntat lite lätt och ska ragga gran nästa eller nästnästa vecka har jag tänkt.

Black Friday & Baby Shower

Har precis varit på min första Baby Shower. Min första Shower av något slag faktiskt. Det var ganska precis som jag förväntat mig. Lite lekar, presenter, mat och prat. Trevligt.

Vägarna var galet hala i torsdags när vi körde ut till Twin Falls, vi såg minst 8 avkörningar och två bilar låg på rygg och var helt kvaddade. Tur att man har vinterdäck, men när folk kör som idioter måste man ju gruva sig ändå. Hemresan idag gick dock som smort eftersom det är plusgrader nu.

Igår var det Black Friday, dagen efter Thanksgiving är typ shoppingens heligaste högtid här. Vissa affärer öppnade 00:00, andra väntade till 04:00, de flesta öppnade 5, 6 eller 7. Dylans kusin Mary och hennes polare hängde på låste vid 4, men jag väntade och hängde med hans andra kusse Crystal och anlände först vid halv 8. Det var massor med folk, men inte fullt så galet som jag förväntat mig. Shoppade inte loss fullständigt, men fyndade leggings, handväska, doftljus och tofflor.

Dylan shoppade inte utan roade sig med att flytta kor och laga staket med farbror Larry. Melba lagade mat och fyllde låda efter låda med sylt, soppor, potatis, inlagda gurkor och rödbetor och pumpor och skickade med oss så att vi knappast behöver laga mat på flera veckor. Och Daisy och Melbas tax Buster låg mest i varsin fåtölj och stirrade hatiskt på varandra.

Hej Egypten, sa Sverige

Idag frågade jag Omar som jag jobbar med varifrån hans namn (och indirekt även var han själv) kommer ifrån. Den enda Omar jag träffat hittills i mitt liv kom från Bolivia och var min otroligt mobbiga barndomskompis pappa. Han, pappa Omar, var däremot jätterolig vill jag minnas, han lät oss åka typ fyra ungar på sin skrangliga cykel, hade papegojor i köket och sa alltid ”ingen fara” när man frågade honom nånting. Han var väldigt populär på Språkgränd där jag tillbringade mina första år, men så skilde sig han och mobbmonstrets mamma och min familj flyttade till Holmsund och vette rackarns vad som hände med Omar efter det.

Men i alla fall, Omar på jobbet kommer från Egypten. Det är ingen direkt chock eftersom han ser ut som plockad direkt från en pyramidväggs antika hieroglyf. Lång, rakryggad, stark näsa (kan man säga så..? jofasen, stark är ordet) det fattas bara ett höftskynke och lite passande, vouge-inspirerade armrörelser så hade han kunnat spela huvudrollen i Prinsen av Egypten.

Nu är det ju naturligtvis inte så att jag ägnar ett helt blogginlägg åt Omar från Egypten för att jag dras till höftskynken och starka näsor (näsbrytning och kan plötsligt få en helt ny innebörd…okej, det var inget) utan det som motiverar det här inlägget är att efter jag frågat Omar om hans namn och ursprung så berättar han en helt osannolik historia om hur han gifte sig med en Amerikanska i Egypten får många år sen, fick en son och hade kunnat leva lycklig i alla sina solstekta dar om hon inte fått för sig (eller okej det är väl rätt rimligt) att åka hem och visa gossebarnet för sin familj.
Väl hemma blev hon dock itutad att han var en terrorist som skulle kidnappa barnet och fly landet och gud vet allt. Han lovade att inte kidnappa någon, men till slut skilde de sig i alla fall och han stannade i USA de två år som rättegången om vårdnaden tog. Nu har han halv vårdnad om sonen och bor i jävla Pocatello, Idaho och är servitris medan hela hans familj bor i Kairo där de äger typ 15 hus och är duktigt rika. För han vill inte vara en pappa som lämnar sin son. Så kan livet vara ibland.

Det som påverkade mig mest var ändå att efter att han avslutat sin historia så säger han ”vet du, du är den första som nånsin frågat mig om det här. Tack ska du ha, det är så trevligt att prata om mitt land ibland.”
Ja, se amerikaner. De är så rädda att förolämpa nån att de inte törs fråga nåt som enkelt som ”var kommer du ifrån?” som om de antar att alla som inte kommer från USA skäms för det.

Galet.

Insnöat

Tack och lov för att vi hade vett och tålamod att fixa vinterdäcken igår för nu är det snökaos. Fast det är snökaos av Stockholmrang, alltså inte alls egentligen, men tillräckligt mycket väder för att puckon med sommardäck och sommarskor ska få panik och stänga av all normal verksamhet. Själva snön stör mig inte, men effekterna har hittills varit allt annat än trevliga.

-Det var satan själv att parkera utanför jobbet. Och att ta sig därifrån.
-Inte en käft vill gå (eller rättare sagt köra) till Ruby på lunchen i snövädret, det hjälper inte att vi ligger på en kulle direkt. Jag hade ett(!!) bord idag och de var insnöade gäster från hotellet som ligger bredvid.
-Eftersom motorvägarna är stängda kommer inte Dylans familj ner till Thanksgiving, vilket känns jättetråkigt. Såg verkligen fram emot att träffa dem.
-Gymmet är stängt på grund av snön. Eh, känns det som ett skämt eller? Det är så dåligt väder ute att ni inte bör träna inne…?

Och det är som sagt inte alls speciellt mycket att tjafsa om. Det snöar, det är snö på gatorna, det landar snö på bilen om man parkerar den ute. Men folk sladdar runt, utan lyse och blinkers och med bara ett minimalt fönster framskrapat på rutan och beter sig som att det är -50 och storm på riktigt. Puckon, som sagt.

vinterdäcksväntan och städning

Nu har vi fått vinterdäck på bilskrället och det känns tryggt och bra. Och dyrt. Men det är ju en sån där grej man liksom inte får vara dumsnål på, så det var bara att ta visa-kortet i lortig mekanikerhand och gilla läget.
Värre en priset var dock väntetiden. Vi satt i obekväma kontorsstolar från 80-talet och väntade i två timmar på att de skulle få på dubbdäcken utan annan underhållning än tre nummer av Hunter’s Magazine.

D ville hela tiden att jag skulle gå upp och fråga hur länge till de trodde att det skulle ta, men jag vägrade. Dels för att han för första gången nånsin hävdade att det är min bil också, vilket är rent skitsnack. Det var han som köpte den, hans namn som står på alla papper och när jag nån gång säger ”min bil” (jag får däremot säga vår) rättar han min innan jag ens hinner avsluta meningen. Men också för att jag inte var säker på att jag skulle klara av att hantera situationen på ett vuxet sätt om svaret skulle vara längre än 20 minuter till. Det kändes bättre att inte veta och åtminstone kunna låtsas att det skulle vara klart alldelens strax.

När vi äntligen kom oss därifrån var jag så less att all min motivation (och det var sannerligen inte mycket till att börja med) att städa huset var borta och jag bestämde mig för att skjuta det på morgondagen. Vi måste ha lyan ren när vi far ut till farmor Melba på onsdag för D’s familj kommer tillbaka med oss på lördan för att se hur vi har det.

Skitigt och stökigt är hur vi har det nu.

Men det ska bli ändring på det. Imorgon. D ska städa köket och jag resten. Det var mitt förslag, jag vet inte riktigt om det är till min fördel eller inte, men jag vet att jag helt omöjligt kan få honom att förstå vitsen med dammtorkning, så det måste jag göra själv lika förbannat. I köket förstår han i alla fall vad som behöver göras.

Snö, älskade snö

Nu har vi en massa, massa snö. Den är tung och blöt och jag vet inte om den kommer ligga kvar. Men vitt är det. Vitt, vitt, vitt. Daisy tokhatar regn så jag trodde inte hon skulle vara speciellt förtjust i snö heller, men jodå rackarns, hon skuttar runt i det vita och blir blöt om magen och tycker ändå att det är roligt.

Igår tog vi en kvällspromenad i allt det vita fluffet med grannens hund Shooter. Med både grönt halsband och röd sele såg han ut som ett stort, lyckligt julpynt när han stormade fram på trottoaren med nosen som plog.

Jag gruvar mig för att köra på vinterhala gator, vi ska försöka få på dubbdäcken imorgon, men jag vägrar att anamma en helt vuxen inställning till snön. Jaja, mina fötter blir blöta och golven blir blöta och jackor slängs på golvet och allt tar plötsligt mer tid och kraft. Men vafasen då, det är ju vitt och fint och vinterljust och lite får man tåla.

Tack för snön.

Tankar om trafiken

När man kör bil ska man ju helst ha händerna på ratten och ögonen på vägen. Amerikaner är kända för att ha både ögon och händer nån annanstans medan de kör.
För att de spenderar så mycket tid i bilen? För att de är bättre än annat folk på multi tasking? För att de är bättre bilförare? För att de är så upptagna jämt?

Vem vet.

Personligen är jag en smärre livsfara när jag försöker fippla med annat samtidigt som jag kör. Jag kan byta radiokanal och ändra volymen, men absolut inte sätta i en CD. Står jag still i rödljus händer det att jag kolla mobilen, men pratar ogärna i den medan jag kör och skulle aldrig nånsin få för mig att försöka knappa ihop ett sms.
Jag kan dricka kaffe och läsk så länge jag har en mugg med lock och sugrör och äta okladdiga livsmedel som bara kräver en hand. Macka går inte, äpple är svårt och allt som kräver bestick är ju bara löjligt att tro att man ska kunna få i sig i förarsätet.

Men då jag inte kollar mobilen vid rödljusen så kollar jag in mina medtrafikanter. De sminkar sig, pratar i mobilen, matar ungar i baksätet, matar sig själva, skickar sms, fixar håret och håller på. Det är helt galet. Jag förvånas alltid när jag ser en olycka över att jag inte ser fler.

Jag förvånas också över att jag inte blivit överkörd än, jag har så svårt att vänja mig vid att jag som fotgängare inte har företräde vid övergångsställen och stegar rakt ut i gatan och antar att bilarna ska sakta in. Men de gör inte alltid det. De gör tvärtom rätt sällan det.

Men det som gör mig allra argast när det gäller trafiken här i landet är när bilister har mage att klaga, gnälla, skälla, hytta med näven och vara allmänt otrevliga mot gångare och cyklister som inte gör nåt annat fel än att vistas i trafiken utan bil. Och det händer ofta.
”Watch where you’re going!!” När jag har grön gubbe samtidigt som de har grönt ljus att svänga vänster…
”Ride that thing on the side walk!” När jag cyklar i cykelfilen…
”Don’t walk in the road!” När det inte finns nån trottoar…

Jag hoppas att jag och D ska klara oss med en bil under vår tid i Pocatello. Jag kör till jobbet och han cyklar till skolan. Vi kör till affären när vi ska storhandla eller när vi ska till Wal Mart eller nåt annat ställe som ligger längre bort. Men annars går eller cyklar vi så mycket vi kan. Folk tror att vi är lite galna, men de förstår inte att det är de som är bekväma miljöterrorister.

Kulturell chock

Ikväll ska det plockas kulturpoäng. Ytterligare kulturpoäng borde jag faktiskt säga, i lördags var ju och bevittnade en pianospelning. Tydligen är det så att när man tar en examen i musik så har man en uppspelning som slutgrej, istället för att tex försvara sin C-uppsats. Nu var det en bekant till både Beth och Bobby som var klar med sin utbildning och vi blev medbjudna och tänkte att ”tja, varför inte?”. Jag ska inte påstå att det var kul, jag hade aldrig gått om det inte varit gratis, men det var inte alls ett dåligt tidsfördriv.

Alltså, jag tror att killen spelade fel lite i början. Det tror jag för att han såg supernervös ut när han kom ut på scen och hade en väldigt blank panna. Dessutom lät det i mina öron som att han spelade fel, men det är ingen tillförlitlig källa.
Sen var jag lite besviken över att han inte spelade en enda låt (stycke heter det kanske?) som jag kände igen. Jag menar, den där Mozart har ju ett par bitar man kan trampa takten till. Bach är ett annat namn jag kan droppa om det kniper. Men intet från dessa herrar behagade vår käre student framföra. Det vet jag med bestämdhet för jag hade programmet i näven hela tiden. Många av kompositörerna hade istället namn som såg polska och ryska ut. Det enda i repertoaren som fick igenkänningspoäng från mitt håll var en polonäs. Man har väl dansat julpolonäsen, jojo.

Men hur som, det var trevligt och föredömligt kortlivat. Det mest imponerande, enligt mig, var att han hade hela baletten memorerad. Han tog tre superkorta pauser under totalt en timme och hade inte ett enda notblad framför sig.

Och ikväll ska vi på Cabaret, musikalen. Det är skolans dansstudenter som showar och här kostade biljetterna 7 dollar men det är jag bara glad att betala. Dans och show är mycket mer min melodi.

en förbannad tisdag

Idag hade jag en såndär dag på jobbet då man bara vill göra en flygvärdinna. Och om ni inte fattar referensen så menar jag den där amerikanska (manliga visserligen) flygvärdinnan (steward?) som fick nog och meddelade hela planet att han sa upp sig, tog en öl och hoppade ut via den där uppblåsbara rutschkanan som man alltid ville prova åka när man flög som liten.

Respekt till den killen, undrar vad han gör nu?

Nåja, en öl hade jag kanske kunnat stjäla men nån rutschkana har vi inte. Och jag sa inte upp mig. Jag sa ingenting utan bara svalde mina arga kommentarer och gjorde långfingrar i fickorna.

I lördags sa Chris (grannen som spenderat mer tid i fängelse i än i skolan) till en av cheferna att han behövde sitt jobb lika mycket som han behövde HIV och om han inte blev behandlat bättre så skulle han gladeligen sluta. Men han har då inte slutat än.

Det är sånt jag ibland önskar att jag vågade säga högt, men jag är mycket bättre på att målande beskriva hur mycket jag ogillar folk när de inte hör på.

Till saken hör även att Chris var förbannad för att han anklagades för att ha stulit grejer från en cateringmiddag och det hade han inte gjort. Han har däremot stulit en helvetes massa annat jox från det där stället, men inget från lördagens middag och var därför väldigt förnärmad.

Min jul ska vara kul

Igår när jag kollade fejjan så var det en före detta jobbarkompis som undrade (i statusraden) om det var för tidigt att börja julpynta. Hon hade typ 12 kommentarer och alla var helt överens om att jösses nej, sätt igång, du är ju nästan sent ute, skynda på, full fart framåt julen!

Herregud säger jag. Det är ju för bövlars knappt mitten på november. Okej att de startar julen direkt efter Thanksgiving, amerikanarna. Det kan jag väl smälta eftersom de så gärna vill fasa in den högtid som är näst på tur så fort den förra är över. När kalkonen väl är uppäten och alla deklarerat vad de är tacksamma över så är det ju nästan första advent ändå. Men att pynta granen NU, nä, det är inte okej.

I say no no. Men det är ingen som lyssnar på mig.

Däremot har jag börjat fundera på var vi ska klämma in granen i vår lilla lya. Vi får nog flytta Daisys stol (hennes favoritplats att sova på dagarna, hon blir sjukt förnärmad om vi har främmande som sätter sig där) och placera trädrackarn framför fönstret precis bredvid dörren. Det är där eller i garderoben den kan tänkas få plats och det känns ju lite ovärt att ha gran i klädskåpet.

Jag är jättepeppad på jul, det är jag verkligen. Det känns som att vi missade den förra året eftersom det var högsommar i Chile då vi förgäves försökte skapa julstämning med av posten söndersmulade pepparkakor och stearinljus som inte ens syntes i solskenet. Så jag är taggad till tänderna på vinter och mörker och pynt och godis, men nån ordning får det ju ändå vara. Rätt ska vara rätt och man får inte tjuvstarta med en hel månad. Basta.

Good parenting

Igår serverade jag rootbeer (slisksöt amerikansk läst som smakar Jenkatuggummi) till en liten kille på kanske fyra bast. Det första han gjorde när han fick sin läsk var att dumpa två sockerpaket i den. Två sockerpaket i en liten barnmugg med läsk! Och mamman och pappan satt bredvid och bara smålog som att ”ja så tokigt, men det är så han gillar sin dricka.”
Frågan är om de kommer sitta bredvid och småle när han skjuter upp heroin också? ”ja så tokigt, men det är så han gillar sina droger”

Sen berättade Kristin, som jag jobbar med, att hon hade en liten flicka för nån dag sen som bad om mjölk, varpå mamman säger ”no honey, you know what… you had milk with breakfast and there’s a lot of fat in milk. You should really just have a coke instead”

Man kan ju bli mörkrädd för mindre.

Jag försöker att inte döma kraftigt överviktiga människor (även om det är svårt) som beställer extremt onyttig mat, för det kan ju hända att de ätit jättehälsosamt hela veckan och liksom känner att de förtjänar en måltid bestående av cheese fries med extra dressing, gratinerad pasta i gräddsås och bautabit cheesecake. Plus tre glas läsk och ett brödfat.
Kanske inte. Men de är i alla fall vuxna och bestämmer väl själva över sitt matintag. Men när vuxna låter barn äta hursomhelst och som i det tidigare fallet till och med neka ungen nyttig mjölk, då är det svårt att hålla minen.
Det händer ganska ofta att barn vill prova äppelbitar eller potatismos till sina barnmenyer och att föräldrarna nekar dem eftersom ”tycker du verkligen om potatismos/broccoli/äppelbitar? Ta pommes frites istället som du vet att du gillar.”

Vad gör man?
Jo man står bredvid och tycker synd om dessa stackars ungar vars föräldrar uppenbarligen inte fick alla rätt.

中国

Dylan kollar på kinesisk film. Jag kom precis hem från jobbet och har missat drygt en timme så jag kollar inte, istället återupplever jag de ljud jag hade som bakgrundsmusik till mitt liv i ett års tid. Ni vet hur man känner igen och kan identifiera vissa språk trots att man inte förstår dem, som (för mig iallafall) finska, ryska, franska osv?

Typ så fast ännu mer intensivt är det med mandarin för mig nu. Jag fattar inte alls vad de säger där på TV:n, men ändå går det liksom rakt in i ryggmärgen. Det är med både saknad och lättnad jag minns vår tid i Kina. Saknar människor och undrar vad de har för sig nu förtiden, saknar mat och platser och massagen. Känner samtidigt stor tacksamhet för att jag inte bor där. Men också stor tacksamhet för att jag fick bo där.

Kina kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och just nu bultar det lite extra just där.

Grillning och grannar i vintertid

Träningsvärken har börjat släppa, nu känns det bara som efter ett lite extra ansträngande träningspass och jag kan gå i trappor och vankar inte fram som en skitnödig anka längre. Och det är ju trevligt.

Vintern kom verkligen med vintertiden. Det har slagit om sjukt snabbt. Lördag var det shortsväder (om man höll sig springandes alltså) och måndag kom snön. Eftersom Pocatello ligger i en dal har det mesta som fallit i slaskblandad form smält bort, men stan är nu omringad av snötäckta berg och kullar och det är väldigt fint.

Har precis kommit hem från en kväll hos grannarna. Chris älskar att grilla och kommer garanterat göra det även mitt i vintern. Han köper lax och revbensspjäll för sina ”food stamps” och grillar till hela kvarteret. Han får betalt varje tisdag och planerar inte sin ekonomi mycket längre än veckovis. Karln har inte ens ett bankkonto, han ska visst skaffa ett snart säger han, men det är nåt med hans övervakare och gamla skulder och grejer som strular. Sånt som är svårt att förstå och relatera till när man aldrig suttit i fängelse, liksom. Jag har min parkeringsbot, det är så mycket gangsta jag är. Chris har blivit skjuten, knivhuggen, attackerad med flaskor, slipade tandborstar, gafflar och jag vet inte allt.

Ibland när han berättar historier från sitt liv känns det som om att han borde ha varit med i Cops flera gånger om.

Nu är han ju ute, men har möten och terapigrupper och utvärderingar flera gånger i veckan. Han får inte ha alkohol i sin närhet eller vistas på platser där det kan serveras. Men det är konstigt det där, för han fick heller inte tillstånd att komma till parken där min målgång var i lördags. Man kan ju undra varför man skulle neka en villkorligt frigiven fånge att vistas på ett sportevenemang där det inte serverades något starkare än köttsoppa och sportdryck? Men hans övervakare sa tvärnej.

Chris kom ju ändå förstås. Med huvan uppdragen, svarta solglasögon och en plastpåse med bananer och Gatorade som han överlämnade till mig med ett snabbt ”bra jobbat” innan han smet hem igen. Han har såklart öl hemma också, men gömt på platser där han vet att övervakaren inte har rätt att leta när han gör oanmälda besök. Det är som att han inte står ut med tanken på att inte bryta åtminstone några lagar och regler. Han är galen men snäll och som sagt, för det mesta helt omöjlig för mig att relatera till. Men en trevlig granne.

Vinterid och killen som sprang fel

Fick precis ett mail med lite information om loppet samt officiell resultatlista. Där berättade de även att killen som lett hela loppet och garanterat skulle ha vunnit sprang fel. Stackars sate.

Vi sprang i stort sett rakt fram hela loppet, men vid mile 12 skulle man svänga vänster för att komma till parken där målgången var. Det var markerat på vägen men han såg väl inte det. Dylan och Carolines man Nick stod där i vägskälet och väntade på att heja på oss och såg honom springa rakt fram, men trodde att han visste vad han pysslade med och antog att banan gick den vägen. Men det gjorde den alltså inte och han sprang en omväg på ca 2 kilometer innan han gick i mål som 5:a. Lite kul är det, man fasen vad surt det skulle kännas.

Idag ställde vi om till vintertid. Men det känns fortfarande som att vintern är långt bort. Om man ska tro folk som bott här ett tag, och det ska man väl, så är det här den varmaste hösten på länge. Vi har ju haft lite köldknäppar med frostiga mornar och is på vattenpölarna och kvällarna och nätterna är kalla nu, men veckan som var låg dagstempen på 15-17 grader. På ett sätt längtar jag till snö och vinter, men här har vuxenpoängen verkligen smugit sig på, för faktorer som skottning och vinterdäck och frusna vindrutetorkare gör faktiskt den vita härligheten lite mindre härlig. Men bara lite, får jag en vit vinter ska jag inte gnälla.

Äntligen över

Åh mina ben. Baksida lår är värst. Att sätta sig är brutalt, men att komma upp igen är ingen lek heller. Men så går det, nu har jag sprungit en halvmara. Är inte jättenöjd, men närapå, jag tog i alla fall ut mig så pass att jag vet att jag inte hade mer att ge. En andraplats blev det. Tjejen som vann (Caroline, Dylans klasskompis fru) var 8 min före mig så där hade jag inte en suck. Tjejen som kom 3:a passerade mig när det var kanske 500 meter kvar till mållinjen och när jag såg vilket knasigt löpsteg hon hade så tänkte jag ”men så fan heller” och lyckades suga lite mer kraft ur benen.

Som 2:a fick jag 20 dollars presentkort på en sportaffär, gratis startavgift till nästa års lopp samt en medalj i form av ett specialdesignat bältspänne. Alltså om ni har sett såna stora metallspännen som typ cowboys har i byxbältena. Det är rätt coolt, ingraverat och grejer. Inte för att jag tror att jag kommer ha på mig det nånsin, är lite för lite cowgirl för det, men det gör sig fint i bokhyllan.

Nu ska jag gå i ide för vintern. Inte riktigt, nog ska jag väl träna trots att det blir snö och kallt, men mer yoga och gym och dans och lite mindre löpning. Mina tår ser fram emot det och det gör jag också. Sen dröjer det nog inte så länge innan jag är ute och springer igen, men det är skönt att det stora målet är nått, nu är det liksom ingen press längre.

Kungligt

Ser på nyheterna att kungen är i blåsväder i älgskogen. Hoppsan bara, det var ju vågat att komma ut med en skandalbok om självaste knugen. Inte för att jag trodde att han hade en skelettfri gaberob (jag vet inte vad det är men jag har börjat digga felsägningar och barnspråk på sistone) eller en slottsträdgård utan förmultnande hundben, men jag måste ändå hålla med Jan Guilo som på aftonbladets hemsida påpekar att det inte är det det handlar om.

Det handlar om huruvida vi vill ha en svensk journalistik som liknar den amerikanska och brittiska där otrohetsskvaller och sexskandaler är det mest intressanta nyheter man kan rapportera om en kunglighet eller politiker. I USA är det tex otänkbart att försöka sig på en politisk karriär utan fin fru och två porslinsdocksliknande barn. Utan kärnfamilj kommer ingen ta dig på alvar och kommer det fram att du är otrogen eller lite smygbög på sidan om frugan så är du körd.

Jag försöker inte hålla kungen om ryggen och jag är ingen supporter av monarkin. Men jag tycker att privatliv och yrkesroll ska få vara separata. Sen om han gjort en massa skit där han utnyttjat säpo och allt vad det nu kan vara, jag har inte läst alla artiklar och har ingen samstämmig helhetsbild, så är ju det en annan sak. Men tja, bara spontant sådär, så tycker jag inte om snaskjournalistik om människor som försöker vara seriösa. Sen om kungen försöker vara seriös vet jag ju inte…han försöker väl mest bara läsa innantill utan att säga fel och pricka av den där sextaggaren.

Valdag

Intressanta synpunkter, det klart att nyfikenhet har mycket med mobilsvarandet att göra. Och att man kan få skit av personen man visar hänsyn till, just för att man visar hänsyn. Människor är märkliga.

Idag är det valdag här i staterna. Lokala val, senator och governor och secratary of state och jag vet inte allt. Mest verkar det handla om att få upp valdeltagandet som är pinsamt lågt. Dylan pluggar politik, vill undervisa politik, har skrivit otaliga rapporter och uppsatser om valdeltagandet. Men kommer han rösta? Tveksamt. Kanske, men det är långt ifrån givet.

Och nu är Halloween över, ska väl ta och slänga ut pumporna som börjar se vissna och risiga ut. Jag jobbade kväll både lördag och söndag, så jag missade barnen som kom och knackade på. Vi hade visst inte så himla många ändå, men det hade varit kul att se. Istället fick jag ge godis till några ungar på jobbet.
Vi hann med att gå ut en sväng också, på lördagskväll efter att jag kom hem. Dylan var Donatello och jag var April O’Neal. Problemet med min utstyrsel var ju dock att så fort Donatello avvek från min sida förstod ingen vem jag skulle föreställa. Men vi hade kul ändå även om det var så knökfullt på alla barer att det var nästintill omöjligt att hitta nånstans att sitta eller stå utan att vara i vägen. Dylan, men sitt något otympliga skal blev konstant förpassad till hörnen där han fick stå och se lila och grön ut.