Ursäkta men jag lyssnade inte...

Det är märkligt hur vissa människor aldrig lyckas bli intressanta, hur mycket de än försöker eller hur anmärkningsvärda saker de än råkar ut för. Vi har två sådana praktexempel på jobbet. Den ena har en alldelens för klagig klang på sina historier och den andra är alldelens för mycket besserwisser.

Klagiga Klara har en man som precis förlorat jobbet och två små barn. Jobbigt, det säger jag inget om. Förmodligen skitjobbigt. Men det är inte det hon klagar om, eller jo indirekt kanske….
Men hon klagar på folk som inte dricksar tillräckligt och vill med tårar i ögonen få chefens tillstånd att gå upp till gästerna och förklara för dem att de borde ge henne mer pengar. Pinsamt är det, det går inte förneka hur mycket sympati man än känner för henne.
Hon har psoriasis, som ser ut att göra satans ont, över hela händerna men ingen sjukförsäkring så hon kan inte gå till läkaren. Hon är naturligtvis emot socialiserad sjukvård.
Sen klagar hon över att äldsta barnets pappa bor i Colorado och att det är så jobbigt att köra dit och igår var jag tvungen att jobba hennes skift för att hon spenderat 13 timmar i bilen dagen innan för att hämta ungen efter lovet.

Hon kommer upp till mig direkt när jag kommer till jobbet och ser ut som sju svåra och beklagansvärda år och frågar om jag kan ta hennes skift, plus mitt eget. Ja, säger jag direkt, för att slippa historien och anledningen. Men den kommer ändå.

Inledningen…. Ja, säger jag igen, jag kan ta ditt pass det är inget problem.
Bakgrundsfakta…. Det är lugnt, säger jag, oroa dig inte, jag tar det.
Själva huvudstoryn….Jag förstår, säger jag fast jag förstår inte alls, jag vill bara att hon ska sluta prata.
Det tårfyllda slutet… Oj, vad jobbigt, säger jag glatt. Hon är färdig!

Grejen är väl att jag inte fattar varför hon inte söker ett annat jobb. Säg den servitris som kan försörja man och två barn. Hon finns kanske, men hon jobbar inte i långbyxor och svart t-shirt, det är då säkert.

Sen har vi Besserwissern Bea. Hon slutar aldrig prata, och oftast pratar hon om stenar. Eller vodka. Hon är geolog och den värsta sortens nörd. Inte den trevliga nörden som vill ha vänner utan den dryga nörden som inte får några vänner. Oftast ser man henne gå snett bakom nån av de andra servitriserna, rabblande nån ointressant historia medan de försöker verka upptagna och gå ifrån henne. Jag har helt slutat lyssna när hon pratar. Ibland försöker jag till och med slappna av i hörselgångarna och låtsas att hon pratar nåt annat språk, typ ungerska. Då blir det lite roligare. Och det finns ingen risk att hon ska ställa nån fråga eller förvänta sig nåt gensvar. Lite hummande och små nickningar räcker gott och väl.

Sen tänker jag att det är lite orättvist. För om Klara skulle gnälla, eller Bea skulle skryta fram en historia som ur en annan mun skulle fånga mitt intresse så skulle jag ju inte ge dem en chans. Men så är det. Brutal sanning, jag har inget som helst tålamod med dessa två.