Lördagmorgon

Störtlopp på TV, kaffe med hasselnötsgrädde och utanför fönstret singlar snön sakta ner genom solskenet. Jag känner mig.. lugnare, tror jag.
Det har snöat sen jag vaknade, ett långsamt men ihärdigt snöfall som självsäkert lägger sig över stan. Jag gillar snön. Har aldrig känt att solsken haft så stor inverkan på mitt humör, men snö. Snö har det.
Tyst, vit, ljus och stilla snö.
När jag fick den här engelskakursen jag undervisar på halsen i höstas, veckan innan skolan började, fick jag ju som bekant panik. Jag får lätt det. När jag sedan hade kursplanen klar och veckorna inrutade i prydliga rader kändes terminen fortfarande alldelens överväldigande. Men så bestämde jag mig för att bara titta på nästa vecka. Skit i slutproven, strunta i uppsatserna och förhören.
Titta alltid bara på nästa vecka. Känns bara nästa vecka överkomlig så går det. Och en vecka i taget har jag snart tagit mig genom terminen.
Jag hade en telefonintervju igår. D har en anställningsintervju (fejs-to-fejs) på tisdag. Naturligtvis är de här två jobben inte i samma stad. Ingenting ska vara lätt. Men vi får vänta och se. Vissa saker kan man påverka, andra inte. Men en snöflinga i taget, om man bara är ihärdig, så har man till slut ändrat utsikten och gjort den ljusare. Det är väl så man får se det.    

Uppdatering.

Annars då?

Tja...Jag fortsätter försöka göra slut med facebook, men det är ett förhållande jag nog inte är beredd att bryta mig loss från.
Än. Ändå. Kanske aldrig.

Alla på jobbet vet att jag ska sluta nu. Och dom som inte har hört berättar jag för. Det känns skönt, berfriande. Ärlighet är ju ofta det. Hm.

Jag har packat 5 lådor fulla med kläder, böcker, köksgrejer, lakan, handdukar och annat jox och skrivit tydligt utanpå att det här är fritt fram att ställa undan i ett mörkt förråd. D har hyrt lastbil och far förmodligen på torsdag. Vi har fortfarande en massa packning och städning kvar, men det ska nog gå.

Vi har även en massa Halloweengodis kvar eftersom jag glömde att vara hemma i torsdagskväll, kom hem runt halv 8 då det redan var mörkt och fick bara en enda trick or treat knackning på dörren.
Det var ett gäng ungdommar som jag nog egentligen tycker skulle kunna köpa eget snarr, men gav dom ändå en redig näve var.

Haha

Forbilda, ombilda, omskola, omvägar

Nu när jag sagt till chefen och kollegorna och de flesta studenter jag har att göra med att jag drar efter terminens slut och vi tagit ner alla tavlor från väggarna och jag börjat packa ner sommarkläder i stora plastlådor, så känns det på riktigt och det känns bra.
Att sluta jobbet utan att ha ett annat jobb, det känns inte fullt lika bra, men ändå rätt. Ändå som att det gör inget, det löser sig.
Det får lösa sig.
Jag är inte utan lite oro i maggropen, men tanken på att stanna här, bo kvar här… gör att alla andra alternativ vinner som en schäfer över en chihuahua.

Vi har bott här i tre år nu. Det mer än räcker. Nu är det nog och dags att se nåt nytt, göra något nytt, och slippa alla hjärntvättade mormoner och kyrkans otroligt skrämmande makt över hela detta skitsamhälle. Typ.

Chefen blev för övrigt inte glad, precis som väntat, men ändå tacksam att jag gav henne så pass mycket förvarning. Jag hade ju kunnat säga till två veckor innan och ba 'ahmen tja, jag drar nurå..' men nu har hon ju ändå typ två månader på sig att lösa det här. Jag var lite, lite rädd att hon skulle dra in min konferensresa till Boise, vi far nu i eftermiddag, med motviveringen att vaför ska hon betala för att fortbilda mig nu när jag ändå bara ska ta mina nya fina kunskaper med mig och dra? Men om hon ens tänkte den tanken så sa hon då iallafall ingenting, och nu far jag till Boise.
Hepp hepp.

Gjort!

Iiihh. nu har jag sagt upp mig. Eller sagt att jag ska sluta iallafall, efter terminsslut.
Det blir nog bra till slut med allting, hoppas jag.
Hoppas hoppas.

Anledningar att jag inte bloggar fullt lika frekvent längre

Den första och största orsaken är att jag av nån anledning (virus, trojanska hästar, vem vet?) inte kan komma åt bloggen från min laptop hemma längre. På jobbet har jag inte svenskt tangentbord och (ja, jag vet att jag kan ställa om det men det tar emot eftersom jag misstänker att det inte skulle vara helt bra för min arbetsmoral) dessutom kommer mitt jobb inte vara mitt jobb så himla länge till

Vilket leder till anledning nummero duo. Vi ska flytta och jag ska sluta mitt jobb och även om det varit i planeringstaget ett tag så har det inte varit/är inte riktigt ännu helt officiellt och även om jag ju vet att risken att min chef skulle få nys på den här bloggen OCH  idas copypejsta in texten i Google Translate eller Bablefish eller liknande OCH dessutom sen lyckas fatta vinken… är ungefär lika stor som att jag ska få ett nytt råbra jobb serverat på silverfat inom en snar framtid, så har jag liksom inte vågat prata om såna viktiga saker förrän det liksom varit officiellt.

Och då kan jag ju lika gärna dra anledning nummer tre av bara faren.  Jag vet ju inte exakt vilka som läser här, jag vet att det inte är många, men att det är några… och det finns helt enkelt saker som jag inte vill att alla ska veta. Såklart, jag menar så är det ju för alla, herregud annars skulle vi väl ha glasväggar och gå nakna för jämnan allihop… Men på senare tid har dessa saker tagit lite mer av min tid och tankeverksamhet än sånt som jag annars gärna slänger upp på bloggen.

Såatte, det var det. Men mest är det nummer 1, faktskt. Jävla dator.
Annars kan jag ju meddela att jag tog ledigt måndag och vi fick en tredagarshelg i Buhl och umgicks lite extra med pappsen min och D’s farmor. Vi shoppade och åt glass och turistade och såg amerikansk fotboll och så igår följde vi med i potatistruckarna och var med om både på- och avlastning.
Tur att man inte blev bonde, var slutsatsen av den senare upplevelsen. 

Okej, hej då tills nästa gång.

En annan sorts kulturkrock

Folk sa att jag skulle få en massa problem med alla saudier i klassen. Föratte.. dom har ju liksom en annan kultuuuuur. Amerikaner (ja jag generaliserar, inte alla såklart) säger ofta kultur som dom säger Native Americans och African Americans och Hispanic, en politisk korrekt  beskrivning eller omskrivning för nåt dom kanske inte riktigt direkt förstår varför men har lärt sig att man ska tassa försiktigt omkring.
Och nu saudierna alltså. Jag har klassen full.
Och dom har ju nu alla en sån kultur där kvinnor är superförtryckta och alla män är mansgisiga oljeshejkar. Nej, nej alltså, det är ingen som dömmer här, det är ju inte deras fel, deras kultuuuuuur är bara sån.... Har jag fått höra från många olika håll och kanter.
Som vänligt skrikande varningslarm eftersom jag som kvinna ska undervisa denna klass.
Och att om jag skulle råka ha en kvinnlig elev från Saudiarabien i klassen (vilket jag har) så får jag absolut inte para ihop henne med en arabisk man i grupparbete (absolut inte!! det är strängt emot deras kultur) har jag även blivit varnad av flera andra lärare.

Så jag vet inte riktigt vems kultur det är fel på nu när majoriteten (egentligen alla utom en knäppgök) av mina studenter är toppentrevliga, såpass arbetsvilliga man nu kan begära och inte har några som helst problem att jobba i grupp med varandra, oavsett kön och hemland.
Mysko. 

 

Hej Pappa

Jag har numera en pappa i samma tidszon. Det innebär att han kan ringa precis när han vill. Igår, tillexempel, ville han ringa en gång i minuten under ett helt möte och berätta att han inte lyckades ringa hem till mamma.
Och det var ju himla snällt av honom att hålla mig uppdaterad.
Närå , de är väl klart att det är skitskoj att han är här. Efter jobbet idag far vi ut till bushen och då ska vi se om vi inte kan få ording på den här telefonin också.

Alla sorters moral

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev lite, lite besviken när salladen jag betalat två dollar extra för eftersom den var organisk, var alldelens vissen. Jag köpte organiska morötter också, men dom var bra.
Det kanske bara var en slump, jag har tänkt köra på det och ge den organiska salladen en chans till. Kommer ihåg när jag sommarjobbade på Hemköp i Umeå och den organiska avdelningen av frukten var allmänt brun, sladdrig och oaptitlig. Men nu känns det lite som att man kanske faktiskt borde ta lite ansvar, både för världen och sin egen hälsa, och kanske försöka köpa iallafall en del basvaror från den organiska sidan.
Vi får se.
Jag ska prova ett tag.

 Jag var för övrigt lite i shoppartagen i söndags eftersom D hade TV:n i beslag hela dan (förbannade amerikansk fotboll) och jag tyckte att han fick skylla sig själv om han nu hade synpunkter på att jag körde ut till Chubbuck och gick i butiker. Ross hade rea på underkläder och jag hittade ett två-pack som jag tyckte verkade bra. Så såg jag att det var Tommy Hillfiger och tänkte Åh nej, det kan jag ju inte köpa! sen försökte jag kommer ihåg varför. Hade ett väldigt bestämt minne av att jag bojkottade Tommy H, men kunde inte riktigt dra mig till minnes varför...
Tills det till slut slog mig.
Familjen jag var au-pair hos i New York för hundra år sen jobbade ju för Tommy H, eller bara pappan såklart, men han var å andra sidan högt uppsatt, och eftersom jag hatade hela den familjen (fast pappan minst eftersom han aldrig var hemma) bestämde jag i ett argt tillstånd att aldrig mer sponsra Tommy Hillfiger med min shopping. Det var väl alltså en sådär 12 år sen nu och på denna av mig benhårda bojkott har nog företaget förlorat kanske en hel femhundring, förmodligen mindre.
Men Tommy kan andas ut nu, jag köpte två-packet trosor och bestämde att nog får vara nog och gammalt groll glömt.
Så himla moget.

 

Pappa på väg

Känns helt otroligt märkligt att till helgen när vi far ut till farmor Melba i Buhl, då är pappa där.
Min pappa.
I Buhl, Idaho, där han ska spendera en dryg månad som hobbybonde och köra en lastbil fullastad med potatis, fram och tillbaka genom södra Idahos dammiga landskap.
Bara föratt, för att han ville det.
Och vuxna får ju ju som bekant göra som dom vill. Speciellt pensionerade vuxna.

Frulle

Har gått runt sen förra helgen nångång och varit vulgosugen på knaperstekta ägg med salsa. Släng på potatis och bacon så har du en ganska typisk amerikansk frukost, typ sovmorgon/helg eller när man nu har tid med mer än kaffe och en fralla.
Men att jag skulle ställa mig och laga frukost på spisen en vardag, är väl typ lika stor chans som att jag skulle får för mig att skaffa vapenlicens. Alltså inte.
En av mina standardrutiner är annars att köpa kaffe på macken på väg till universitetet och så har jag grekisk yogurt i kylen på kontoret. Sen några veckor tillbaka driver macken en kampanj som innebär att man får en munk på köpet när man inhandlar valfri kaffe. Killen som jobbar tidig morgon är alltid lika angelägen om att påpåka att jag faktiskt får en gratis munk... Va, vill jag inte ha den!?! varför då!? Vadå "äter inte efterrätt till frukost? det är ju en munk!"
Jag har förselagit att jag kanske kunde få en banan eller en proteinbar istället? men det går inte, det kunde ju eventuellt vara nyttigt... 

Men iallafall, äggen var det ju, mitt äggsug som varat två helger nu utan att jag kommit mig för att slänga ihop denna pinsamt enkla anrättning. Men så kom jag (löjligt sent) till den brillianta insikten att jag är ju inte amerikan heller och binds väl inte av deras knäppa matregler.
Jag kan väl äta ägg när jag vill! Till middag tillexempel... Så det gjorde jag. Gött.  

Blaahhh, football

Nu har säsongen för amerikansk fotboll startat. Tyvärr. Det betyder att jag får tävla med denna sjukt puckade buffelsport om i stort sett allt... TV-tid, uppmärksamhet, samtalsämne, inkludering i konversationer och gemenskap, utanförskap för att jag inte har ett lag som jag håller på... jamen typ allt. 
Det enda som är värre är väl baseball, men det bryr sig D inte speciellt mycket om som tur är, så det påverkar mig inte lika mycket. Amerikansk fotboll är som ett virus som tar över hans hjärna, humör, sociala kompetens... jamen ok, ni fattar.
Tyck lite synd om mig så är det bra sen.

Justja

Spejsade ju att visa vad vi hittade mitt ute i ingenstans under hemresan. Mitt nya stamhak... Kan man ju tycka iallafall.

Hej sa Petronella

Pocatello svämmar över igen. Igår regnade det som satan hela eftermiddagen, alla mina 22 elever fick ett SOS-sms samtidigt som varnade för vattenmassorna och avrådde från att köra bil och ha sig.
Idag är det varmt, fuktigt i luften men relativt torrt på marken igen.
Dom lovar mer regn på nyheterna och jag är beredd med badskor i handväskan, för knatar men genom bassängen som bildas på trottoaren i ballerinor blir dom förstörda på ett kick.
Sa hon som vet.

Mot Bozeman och helg i dagarna 3

Mesa Falls heter det. Och fint vare. Trevlig helg!

Lyssna på vad jag menar

Jessica, min praktikant, frågar: när kommer du till jobbet på mornarna?
Jag svarar: 8, plus minus några minuter. oftast plus.
Jessica: Okej

Sen hör jag henne säga till Ryan "åsa börjar jobba klockan 8 på mornarna"
Förstår inte vad hon fick det ifrån? Det sa jag väl aldrig.

Skruttdator

Min laptop, som inhandlades 2007 och alltså har några år på nacken vid det här laget, dör nu sakta och plågsamt.
Plågsamt för mig alltså.
Jag måste/borde bara slänga den och köpa en ny.
Men på nåt sätt är det som med ett husdjur som lider och man borde borde avliva, men gör det inte av ologiska skäl.
"Okej att du haltar, inte kan andas, hostar och lider....kom igen nu, kämpa."
För min skull.

Ny vecka - Ny termin

Helgerna tar slut alldelens för fort. Fattar inte hur det är möjligt att man sitter och myser över att det är fredagkväll och att man har hela helgen kvar ena sekunden och så blinkar man och så är det söndakväll.
Fan.

Den här veckan ser jag fram emot.... hm, fåse nu.
Jo imorgon kväll är det Pub Quiz på The Bridge och eftersom vårt lag vann Bästa Lagnamn förra veckan är vi ovanligt (och förmodligen orimligt) sturska inför den här veckans utmaning. Förhoppningsvis har dom bättre kategorier imorgon, sist var det bland annat "Basketslang" och "Zombiefilmer" vilket inte är mina starkaste kort direkt.

Och så är ju nästa måndag röd och vi ska till Bozeman, Montana och hälsa på Nick och Sarah till helgen. Där har vi inte varit sen jag fyllde 30 och krisade svårt. Och ändå hade vi ändå en toppenhelg. Nu blir det ingen skidåkning och ingen kris, men däremot lite hiking, varma källor och sensommar. 
Kan nog bli lyckat det också.  Jaha, just det, men det är på fredag alltså.
Nu är det måndag och det känns en evighet bort.
Imorgon börjar jag undervisa....iiih. Usch.

Campat och klart

Hmm..

Ryktet florerar att det finns 3 nya svenskor i stan.
Utbytesstudenter med studieord Ume...
Som liksom springer runt mitt campus, just nu.
Ska jag leta upp dom direkt och anfalla stackarna med min svenska desperation eller eventuellt lugna mig en smula...

Skolan börjar på måndag

Såg verkligen fram emot en termin, den första på evigheter, då jag skulle jobba och endast jobba. Varken plugga in eller undervisa en endaste liten kurs.
8-5 rakt av.
Helgerna vikta åt lediget.
Meneh... ja det sket sig ju såklart. 
Mer pengar, mer erfarenhet, bättra på CV:et och... och så är jag ju inte direkt världsmästare på att säga nej heller. 
Såatte, det blir väl till att kränga ihop en kursplanering i helgen då.
Hepp.

Så var svenskhalten återställd

Vi var bjudna på kräftskiva hos Michaela och Thad i lördags. Ett tag var vi ju tre bofasta svenskor här i stan, men så flyttade Anna och nu är det  bara jag och Michaela kvar. Hon flyttade från Sverige när hon var 8 så jag har ju bott där mycket längre (om vi nu skulle få för oss att tävla i vem som bott mest i Sverige, alltså) men hon slår mig med hästlängder när det gäller att hålla på traditioner och liksom värna om svenskheten.
Kräftskiva, alltså.
Hur trevligt som helst.
Visserligen åt vi hummer och räkor eftersom hon inte hittat nåra kräftor, och verandan var dekorerad med ungefär en miljon svenska flaggor i varierande storlekar och material eftersom kräfskivedekorationer inte varit i säsong sist hon var i Sverige och alltså svårt att få tag i.
Det kändes ungefär som midsommar korsat med studenten och skaldjur. Men man är ju inte den som är den. Det var hur trevligt som helst och kändes väldigt, väldigt svenskt.
Dom hade snapsar också, ett sånt därnt paket med typ 12 pytteflaskor i olika modeller och smaker.
"Men jag kan tyvärr inga snapsvisor" beklagade sig Michaela, "kan du?"
Mja, alltså nog kan jag ju (den inte så avancerade) texten till Helan Går, men att jag skulle sjunga den solo inför hennes man som typ är doktor i musik och har absolut gehör....ehe, skulle inte tro det va.

Nej, sa jag alltså. Det duger väl gott med Skål!
Och det fick det göra.

 

 

Strategiskt

Har klänning på jobbet idag. Får komplinger och positiva kommentarer om att jag är uppklädd till höger och vänster.
Och det är ju snällt.
Jag säger artigt Tack Tack.
Men egentligen försöker jag ju inte alls vara uppklädd.
Jag försöker vara avklädd.
Det är ju nämligen så inihelvettes varmt att man smälter i sin egen svett på vårt kontor.
Och att jobba i bikini i mormonernas mecka.... njasi, det skulle nog inte ses med blida ögon, gissar jag.
Alltså, sommarklänning.

Annars då

Jaha, har motvilligt kommit in i nån slags jobblunk igen. Gör det jag ska, inte fullt så fort som jag kan, men snabbare än att nån klagar.

Studentstormen kommer om en och halv vecka, då går campus tillbaka till att vara det zoo av förvirrade ungdommar, hönsiga föräldrar och snobbiga professorer det alltid är de första veckorna av den nya terminen.  

Gissar att vi får nån eller nåra nya utbytessvenskar också, dom brukar ju som komma på hösten. Men jag känner mig inte alls lika angelägen om att tvinga dom att bli mina kompisar nu som jag gjorde för 2 och 3 år sen. Jag kan ju melodin nu, liksom. Dom kommer, lär sig vad mormoner är förnågra galningar, förfasas över det en stund, tror att dom ska bli tokiga av att bo i Pocatello en hel termiiiiiiin, och så vips är terminen slut och dom vill inte fara hem än för
"en termin är ju egentligen alldelens för kort tid"
Typ.

Men missförstå mig inte, det är ju alltid trevligt att springa på svenskar.
Såklart.

Hur blev det måndag igen?

Firade in fyran med Bluegrass-festival i Targhee. Nu har jag solfnasigt ansikte, en ny beundran för mandolin och fiol, en ofantlig vinterlängtan och en enorm måndagsolust.
Men det var en fin helg.
Ester, Ds snorgröna folkabuss, tuffade sig fram genom ris och över sten och startade utan mer än en liten hostning. Hon kan ju som vara lite lynning ibland, annars.

Att komma tillbaka till kontoret

Har en gruvlig magknip.
Tror det betyder att min kropp moverkar hela konceptet att jobba.
Welcome home! sa chefen imorse. Jag bara stirrade och fattade inte ens vad hon menade riktigt. Varken kontoret eller stan ryms ju inom Home-ramarna.
Men folk verkar hemskt glada att se mig...gissningsvis eftersom det betyder att de kan jobba lite mindre nu.

Tillbakatårar

Jag grinade på flygplatsen när vi sa hejdå.
Det var möjligtvis inte första gången, men det är sannerligen inte nåt jag pysslar med varje gång jag flyger över atlanten heller. Först snyft och röda ögon under kramsessionen och sen stora tårar och snor när vi väl gått genom säkerhetskontrollen och stod i taxfreeshoppen och kollade på choklad och kubansk rom (som D alltid är lite sugen på eftersom man inte kan köpa kubanska grejer i USA).
Sen samlade jag mig och så var det bra med det.
Det regnade i Rathdrum hela dagen igår.
Mina svärisar säger att jag tog regnet med mig eftersom det tydligen varit strålande sol exakt varenda dag medan vi varit borta.
Jaja, nu är det iallafall uppehåll och idag är det Art on the Green i Coeur d´Alene och det tycker jag alltid om att gå och kolla på.
Men så imorgon kör vi tillbaka till Pocatello och det är ju egentligen värt ett nytt skyfall av tårar.

Nu har den kommit

Säga hejdå-ångesten. Vill inte.
Det är det absolut värsta, att säga hejdå på obestämd tid och osäker framtid och veta att nästa gång blir det inte detsamma.
Frågan är bara vad och hur mycket som hinner förändras.
Dessutom har D på ett milt sätt uttryckt att nästa gång vi reser till Europa kanske vi skulle kunna se nåt mer än bara norra Sverige...? Eventuellt? Vad tror jag om det...?
Tja... ska vi tro att Barcelona har nåt att komma med jämfört med Holmsund?

Semester från allt

Blogg. Jobb. Mobil. Osv.
Hade ju även rätt ordentlig semester från solen också, men det har svängt nu och vi har fått lite solsken att blunda mot.
En veckas ledighet till. Sen är det tänkt att jag ska börja använda huvet igen, och så.
Känns ju sådär.
Jag gillar det här med att bara ställa väckarn om man nu prompt måste hinna till utebadet tidigt nog att få parkeringsplats.

Och nästan alla sågs

Och herren ser ju ändå alla... eller hur det nu var. Släktträff på pappas sida i lördags. Dop, och därmed i stort sett släktträff med mammas sida igår. Säg den kusin jag inte träffat, liksom.
Eller nä, gör inte det, för alla, alla var ju inte med.
Men många.
Den smällen tog många flugor, om man säger så.
Och i övrigt kan jag meddela att Fader Vår sitter som ett smäck medan trosbekännelsen börjar glida ur minnet.
Det var det, nu ska jag och mamma ut och pejla hjortronläget.

Vi lär ju ses, eller?

Efter den här helgen känns det lite som att "vem behöver facebook egentligen?" eller mobiler eller nåt sånt. Satte mig på nattbussen igår och på sätet bakom satt Mekarn.
Cyklade ut till revet idag och slutade i solskensväggen hos Rylanders.
Världen är liten och Holmsund är mindre.
Men det ser att kunna bli värre med Stockholmsborna... att hinna träffa dom. Det här med att planera ihop scheman, svårare än vad man tror att det ska vara.
Men nu har solen iallafall fått prova skina lite också och vi har badat i sjön.
Fint så.

Svensk sommar

Kan det vara att sitta på Rex uteservering med goda vänner. Med filtar och värmelampor medan man äter middag halv 5 och det haglar på galontaket...
Svensk sommar kan också vara en glass på apberget, i solsken.
Vi tog den förra igår och den senare idag.

Hur känns det att vara hemma?

Frågar alla. Jag svarar lite olika, mest för att inte tråka ut mig själv.. Men det känns ju såklart. Mest bara bra. Men det är ju som ett tråkigt svar.
Ovanligt?
Njae... inte egentligen. Känns lika delar "här har jag ju alltid bott" och "men vad har dom gjort med stället?"
Underbart att komma hem?
Jo, det klart. Men det känns också som att... som jag sa till svärfar innan vi for, jag ska hem på semester och sen när vi kommer hem måste jag ju börja jobba igen.
Det är lite hemma på båda sidor nu.
Hem-hem och så hem.
Så som det blir när tiden får verka.
Det är människorna som känns mest. Som är det underbara.
Men jag klagar inte på kvällssolen, det gör jag ju inte.

Hos vänner

Litet uppehåll. For hem och så... tänkte mer på vattnet, språket, livet och vännerna än på bloggen och datorn.
Säkert nyttigt.
Idag har molnen hängt över Stockholm och över livet och himlen fick en ny ängel och jag känner att man ska vara ödmjuk, tacksam... Och lyhörd.
Imorgon får jag träffa min familj och jag är tacksam.

Om en liten vecka..

Vad jag har saknat att lufta dessa. Vi som brukade knata in i ett nytt land alltsom ofta har ju blivit ohyggligt oresliga... Illa. Men nu. Snart flyger vi igen.

Dagens dilemma

Eftersom D har varit borta en vecka på jobb i Salt Lake och kommer hem ikväll så känner jag att jag borde typ städa och diska lite.
Inte för hans skull direkt, men för att det är så svårt att argumentera för att han är orsaken till all oreda om oreda kan uppstå i hans frånvaro.
Samtidigt vet jag ju att rent hus brukar förbli rent i cirkus noll timmar när han kommer hem efter att ha varit borta en stund och packar upp genom att vända väskan uppochner.
Hmm.

P.S alltså att jag stavade allvarligt fel ännu en gång, trots reprimand från mamma… det skyller jag på Words stavningskontroll… tar inget personligt ansvar. Men skäms lite iallafall.

En gratis pedikyr senare

Fick en ansiktsmask inkleggad runt fossingarna, sen massage och lack. Inte fel.. Inte alls.  Om jag var rik skulle jag syssla med fotlyx varje dag.

Fåglarna

För nån dag sen när jag korsade campus dykflög en kråka typ en decimeter över mitt huvud och skrek högt och gällt.
Jag skrek tillbaka och höll på att kissa på mig av chocken.
Sen lugnade jag mig och tänkte att det var säkert inte alls så nära som jag trott. Fåglar attackerar ju inte människor och det var naturligtvis mest inbillning. Tänkte jag.
Men så fick jag precis ett mail från universitetets säkerhetssystem. Det här är tydligen just den tiden på året då kråkungar lär sig flyga och då kan kråkföräldrarna bli väldigt tjuriga om folk har ohyffset att bara klampa omkring utan hänsyn till pågående övningsflygning.
Så se upp för arga kråkor, tipsade mailet, dom kan tillexempel tycka att lämplig markering är en liten tilltuffsing i håret eller ett litet pick på flinten. Men att oroa sig fanns det ingen anledning till, lugnade mailet, det var 30 år sen en människa blev alvarligt skadad av en kråka på campus.
Dåså.

På vårt kvarter

Det något tveksamma tillskottet till grannskaran vi fick tvärs över gatan för nån månad sen verkar bli kortlivade... det sitter redan en "Uthyres"skylt på staketet.
Grannen under oss, Elissa, gillar att prata och gillar att hänga på bron. Så är hon ute när jag kommer hem tar det mig oftast drygt en timme att komma från brevlådan till dörren.
Kinesen ovanför har verkat ovanligt munter på senaste, jag frågade om han skulle hem nåt i sommar. Det skulle han inte, men däremot kommer frugan hans hit och hälsar på i Juli. Dom gifte sig förra sommaren och har inte träffats sen dess. Så det kan man ju förstå att han ser fram emot.
Och den gamle kutryggade mannen brevid oss är så gullig, han frågar mig alltid om det är Danmark jag kommer ifrån och kallar mig för darling, vilket kanske låter märkligt men han får det att låta precis normalt.
Det är ett lite märkligt hus på en mycket märklig gata.
Men vi har en del goda grannar, det har vi.

Folk och folk

4 år, tusentals kronor och otaliga telefonsamtal, brev och allmänt enkelriktad kommunikation senare... så bråkar vi ju fortfarande med USAs immigrationsverk, som är ungefär lika snabba, uppdaterade och hjälpsamma som Frälsningsarmèn är ungdomliga.
Det är en utdragen mardröm, helt enkelt.
Undrar om prinsessan Madeleine kommer ha samma problem?
Jag gissar nej.

4 timmar. $125

Vaktar elever som tar standardprovet ACT. Sjukt seg morgon... Men bra timpenning.

Näraormenupplevelse

Jag har redan skrivit det på fejjan, men eftersom jag har lite svårt att släppa det tar vi det här också…
Jag sprang precis på en orm!
Och kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag vet ju att det finns gott om ormar häromkring, både såna som skallrar och hugger och garanterat en massa däremellan också. Och jag vet att ormar tycker om att sola sig och därför gärna ligger mitt på stigar och stenar och så….
Men på tre år och ganska så många springturer bland djur och natur så har jag aldrig stött på annat än rådjur, rävar och murmeldjur.
Jag googlade precis vad marmot heter på svenska och det heter enligt tre olika översättningssystem tydligen murmeldjur…. Vilket ju är sjukt roligt, låter som något som borde ha platsen mellan enhörningarna och bumbibjörnarna på Skansen. I alla fall…. Ormen, ormen var det ju.
Sist jag såg en orm i fritt, levande och icke överkört tillstånd var jag typ 6 år och det var en snok i Burträsk. Vilket ju är avlägset i både tid och rum... så därför har jag väl som blivit invaggad i nån slags falsk trygghet där ormar lever i glasburar, alternativt ligger platta och uttorkade på vägen… tills nu.
Jag kom springandes på en ca metern bred grusstig och plötsligt, utsträckt i sin fulla längd, tvärs över stigen, låg en grågrön (skitlång) orm och glodde på mig. Jag vände om så snabbt att jag lovar att benen sprang tillbaka samma väg jag kom medan överkroppen fortfarande stod kvar stirrade på ormen.
Räkna med att jag inte kommer springa precis den stigen igen på en halv evighet.

Frivillig, men ingen golfare

Jag golfade lite igår.
Det kan ju nu eventuellt vara så att jag tidigare svurit att aldrig nånsin spela golf… men det tror jag inte. Däremot vet jag att jag kallat golf för rikemansbandy och en osport.
Det står jag för.
Det är snuskdyrt med klubbor och medlemskap och spikskor och vadfan allt som kan tänkas behövas. Och varför golf inte är nån riktig sport behöver ju naturligtvis inte utvecklas ytterligare. Och jag är absolut inte biten eller så.
Inte alls, långt ifrån.
Men solen sken och sällskapet var trevligt och jag kan väl erkänna att haft sämre dagar.  

Vilken känsla

Asså jag måste ba säga.... öppna (eller iallafall vidgade) luftvägar is da shit!
Igår låg jag på soffan, ställning soffpotatis, helt ihopknycklad liksom, och för en vecka sedan skulle det ha varit stört omöjligt att ens få i mig ett halvt andetag i den positionen. Men nuba... Hej syre.

Varför välja liksom?

För ganska precis ett år sen var jag till läkaren för att jag hade problem att andas. Visste inte alls vad det var, bara att jag hade svårigheter att få i mig luft.
Jag kände mig väldigt skeptisk till att det skulle vara allergier, vi håller ju liksom inte på med sånt i vår familj. Familjen Stiegemeier är en annan historia, dom är typ allergiska mot allt som rör sig. Och står stilla. Jordnötter, kyckling, damm, tvål, pollen, gräs, alger, katter, hamstrar, vallmofrön, bin…. You name it, liksom, och oddsen är goda att nån i klanen har, har haft, eller planerar att utveckla, en allergi mot just det.
Men som sagt, inte vi Norberg-Burlin, inte.
Astma kändes lika orimligt. Herregud, sånt dör man ju av, eller? I alla fall så måste man absolut väsa och hosta och ha riktiga anfall, annars kan det ju inte vara astma. Och, vi har väl naturligtvis ingen astma i vår familj heller? (annat med Stiggisarna såklart, dom har naturligtvis även astma i generna. Härlig arvsmassa där… )

Men i alla fall, så var jag till läkaren förra året, blåste i nån apparat, fick ett stetoskop på lungan och recept på både allergimedicin och inhalator. Valde drogerna till att börja med och sket i inhalatorn.
Sen tappade jag bort receptet.
Knaprade lite medicin och tyckte väl att det egentligen inte hjälpte så mycket, men. Och så blev det höst och vinter och mycket bättre.
Sen blev det vår igen.
Igår fick jag mig fan inte ett ordentligt andetag på hela dan. Så imorse gick jag till läkaren igen.
Klockren säsongsastma, sa han.
Och skrev ut två olika inhalatorer.
Jä bara.
Inte allergier, alltså riktigt. Och inte traditionell astma heller.
Men lite av båda. Tydligen.

Vi var på BBQ hos Sean igår. Memorial Day till ära.
Amerikanska flaggan upp i halsen.
Som vanligt en massa amerikaner och jag. 
Men så kom en ny gäst jag aldrig träffat förr. En britt. En engelskman att blanda ut massan med. Välkommet, verkligen.
  Och så säger en av de andra killarna, tror det var Joe
- So you're from England, huh? So you're like... bilingual then?
En tystnad sprider sig.
Dylan: Yeah, that just happened....

Crazy Saints

Att köra automatlåda med cruise control… det är som att flyga fast farligare. Jag var nervös, det var jag. För att jag i grunden är en hispig bilförare, för att jag skulle köra en hyrbil jag var ovan vid, för att det var nya vägar, ny miljö.
Men det gick ju bra.
Och var stundvis riktigt skoj också.
Igår spenderade vi dagen på Weber State University i Ogden, Utah. Både jag och Stephanie blev ögonblickskära i hela deras campus och var på vippen att stanna kvar och bara strunta i att åka tillbaka till Idaho. Vi blev bjudna på lunch i gammal tågstation, fick träffa massor med smarta, trevliga och hjälpsamma människor och (kanske bäst av allt) fick varsin presentpåse med en massa grejs i. Grymt.
Utah är ju annars, precis som den delen av Idaho där vi bor, knökfullt av mormoner. Och Ogden är inget undantag. Men det är alltid uppfriskande när folk som är öppna, ärliga och självgående faktiskt visar sig vara mormoner. Damen som var vår guide och värd igår till exempel…. När hon böjde sig fram så man kunde se hennes heltäckande, vita underkläder (ett av de mest uppenbara tecken på att du har att göra med en mormon) blev jag faktiskt förvånad, just för att hon var så liberal och frispråkig.
Dessutom drack hon cola till lunch (mormoner ska egentligen inte konsumera koffein), värsta wild and crazy liksom.

Framme

Vi har jobbat och faktiskt varit riktigt produktiva ...lovar.

Inte för att dömma nån eller så men

Under hela det senaste året så har det i huset mittemot oss bott ett gäng (typ tre?) killar från Saudiarabien. Förrutom en eventuellt lite väl överfull soptunna som spillt på gatan ibland så har vi haft absolut ingenting emot dessa grannar. Vi hejade, dom hejade, det var liksom det.
Så flyttade dom ut för typ en måndad sen.
Och våra nya grannar... jag vet inte ens hur många som bor i det där huset nu. Men minst en kvinna, en bebis, två hundar och okännt antal män. På mindre än två veckor har ett inte så litet antal brandbilar, poliser och ambulanser varit här med saftblandare på och nu bar dom precis ut en man på bår, igen. 
Det känns ju sådär.
Och sa jag att min cykel är stulen....
Fast jag vill ju inte vara en sån. Men nu är jag nog det ändå.

Som att komma hem

Imorgon ska jag till Salt Lake City. På jobb och sådär... och det kommer väl säkert ta en del tid antar jag. Tre möten inbokade imorgon. Två på fredag.
Men nu till det viktigate: dom har ett H&M i Salt Lake!
Jag ska på H&M!!
Om jag nu bara kan övertyga Stephanie om att det naturligtvis borde vara prio ett... men hon verkar rätt medgörlig.

Helgen

Oskar är förlovad.
Sverige vann hockeyn.
Min cykel har blivit stulen.
Det var schlager och jag kollade skyldigt upp Sveriges bidrag på youtube, och tyckte det var ungefär lika kasst som jag förväntat mig.
Men cykeln alltså... Jävla skit.

Svensk som i svensk menar du?

Det är som att varje gång jag träffar nån ny människa här och vi börjar lära känna varandra, blir facebookpolers, byter nummer ochsåvidare.... så kommer vi alltid till slut till en punkt då dom liksom måste reda ut min svenskhet.
För dom får det liksom inte att gå ihop riktigt, det där att jag har ett konstigt namn, skriver på utrikiska på nätet, men samtidigt inte lååååter utrikisk, eller är blond och heter Ingrid.
(För visst sa du Sverige, eller var det Schweiz?)
Och så vill dom fråga och reda ut. Dena kom till den punkten igårkväll. Och så fick vi gå igenom alla standardfrågorna.

Har du fortfarande familj i Sverige?
(eftersom den här frågan gör mig vansinnig vänder jag alltid på den… om du, kära Amerikan, skulle flytta till Frankrike, skulle du fortfarande ha familj i USA då, eller skulle hela din släkt automatiskt flytta efter? Nä, just det.)

Trivs du här eller längtar du hem?
(alltid eller, som om man inte kan göra båda samtidigt)

Kan du alltså verklligen prata svenska helt flytande?
(japp, skulle faktiskt säga att jag pratar mitt modersmål lika flytande som du pratar ditt..)

Hur är det egentligen i Sverige?
(Hur är det i USA…? Det är ett land, liksom… du får väl resa dit och kolla själv. Men okej, kort svar, det är bättre)

Frågor på det?

En liten portion motion

Dom har börjat promenera tillsammans på luncherna. Kay och Stephanie. Två medelålders damer här på jobbet.
Det är faktiskt riktigt gulligt.
Dom sparkar av sig de nätta sandaler dom annars trippar runt i, tar på gympaskor och så går dom iväg och motionerar. Kommer tillbaka med röda kinder och stolta steg.
Idag följde jag med. Det var inget dåligt tidsfördriv, inte egentligen.
Men jag har svårt att gå så gudförbannat långsamt.
Då står jag nog nästan hellre stilla.

Auf Wiedersehn?

Nu har jag och Tiffany sagt hej då. Kanske för alltid. Förhoppningsvis inte. Men garanterat för obestämd, lång framtid.
För att vi kommer att ses igen talar det faktum att hon kommer från Minnesota, och där har jag ju andra anledningar att vilja hälsa på.
Och att Brian kommer från Idaho så håller dom ihop lär hon ju ta sig tillbaka till den här sidan landet för eller senare.
Mot talar väl egentligen bara att man vet aldrig... livet och såntdär brukar ju ibland komma emellan även de bästa intentioner.

Jag hatar avsked. Både såna som är sorgliga på riktigt och såna som mest är obekväma för att man inte riktigt bryr sig men ändå känner att man borde verka ledsen. Just det här var nånstans mittimellan.

Och en promenad i solen

För det är jag värd?

Svårt att inte känna sig lite ensam. Det är morsdag i staterna. D är hemma med sin mamma. Kompisar är på lunch och brunch och över hela facebook med sina.
Igår spatserade studenterna över podium och scener i sina kappor och mössor och det är stolta föräldrar och mostrar och farfäder fulla stan.
Så mycket familj, så mycket tradition, så mycket gemenskap… som jag inte är med i.
Tror jag ska trösta mig med att shoppa löparskor.

Men alltså....

Jag har en elev som, efter slutprovet och redovisningarna igår, mailade in en uppgift som skulle ha varit inlämnad för fyra veckor sen. Och inte nog med det, uppgiften var att skriva en reflektion över en artikel dom skulle ha läst. Istället lämnade den här eleven in en reflektion över, håll i er nu, ett läxförhör vi hade…. (och det blir ännu bättre) efter att uppgiften skulle ha varit inlämnad.
Jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att sätta ett betyg.
Känns som att college kan bli tufft för dig, lilla vän….

Skakigt hot

Natten till igår var det jordbävning här. Säger dom på nyheterna alltså, och jag litar väl på att dom har rätt. Vad Richter säger om saken vet jag inte. Men dom på jobbet som har djur säger att hästarna och hundarna vart lite galna och höll på och tokade sig så det verkar ju kunna stämma.
Men som sagt, vi märkte ingenting.

Sist jag var hemma minns jag att jag klickade runt på Aftonbladet.se och att en av rubrikerna var nåt i stil med "Här de lever de under ständigt hot från massiv jordbävning", klickade på länken och såg min egen brevlåda.
Typ.
Yellowstone är ju som ett hetlevrat område, så det verkar ju rimligt och så, men om vi lever under konstantare hot än andra vet jag inte... Och massiviteten av just det här skalvet var då ingenting att hetsa upp sig över. Om man nu inte är en häst förstås.

Taskig tajming

Jag har en smula dåligt samvete just nu för att jag skolkar från en möhippa. Den blivande brudgummen bjöd/bad mig komma förra helgen, alltså han sa bara att det skulle bli möhippa nån gång i framtiden och eftersom hans tjej är hyfsat ny i stan och inte känner så många så vore det schysst om jag kunde komma, typ.
Så jag sa såklart att jaja, det klart jag kan komma så länge jag är hemma och sådär. Tog liksom förgivet att vi snackade nån lördag i slutet på maj/juni nångång. Men icket. Möhippan är idag. En söndag. Förstår inte riktigt hur dom tänkte där...

Nya tights

Jag fick min julklapp från Angie i tisdags. Samtidigt som jag lämnade tillbaka kavajen jag lånade av henne i Oktober. Vi ses inte sådär jätteofta, tyvärr, Men nu i tisdags bestämde vi faktiskt att vi skulle ändra på den saken och börja ses och höras oftare. Det kan iofs mycket väl hända att vi bestämde samma sak sist vi sågs, och gången dessförinnan... åssåvidare, men ja, iallafall.
Julklappen jag fick var träningstights.
Trekvartslånga med massa spexiga sömmar och finesser. Jag hade inte tänkt träna imorse, men så vaknade jag tidigt ändå för D skulle iväg och flugfiska var naturligtvis tvungen att leva om en jälva massa innan han tog sig iväg (lite av levaomet kanske berodde på att han trampade på en bit glas... men asså, herregud.. sluta skrik liksom)
Så då var jag ju ändå vaken och dom nya tightsen ba "vi vill gå och gymma."
Så jag lydde och gick till gymmet. Väl där sa tightsen "vi vill gå på body pump" det ville inte jag, gillar varken pump eller instruktören speciellt mycket. Men tightsen gav sig inte "pump säger jag ju, in i salen med dig!"
Så jag gjorde som tightsen sa.
Och nu darrar armarna till den grad att jag knappt kan skriva det här.
Kanske borde pumpa lite oftare.

Tack koffein

Jag har spring i benen och flyg i magen och vet inte om det ska kallas stress eller pepp eller vad... men man blir himla effektiv att ha mycket att absolut borda hinna.
12 timmars jobbdag torsdag och fredag och sen tar vi helg tycker jag.

Valborg

Ser jag ju på fejjan att det är. Annars hade det nog gått mig förbi. Firar med en snäppet lyxigare matlåda än vanligt.
Annars?
Tja, min eventuellt blivande svåger ska skickas till Kuwait i ett halvår. Det bestämdes väldigt hastigt och olustigt och är nog de nyaste nyheter jag har just nu.

Hört på gymmet imorse

Bill: Men hej Åsa, hur kommer det sig att du inte är med och deltar i universitetets triatlon?
Jag: Mjae.. jag är inte så himla bra på att simma, crawl alltså.... och det skulle ju kännas töntigt att simma bröstsim i ett triatlon.
Bill: Äsch, inte då, nog kan du crawla! Eller vänta.... nej just det, jag har ju sett dig simma... glöm det.

Tack för peppen.

D vitamin till hela klassen

Idag var en såndär vårdag då solen bara tokskiner och alla vettiga människor, eller i alla fall de som är uppvuxna på platser med begränsad tillgång till solsken och varmt väder, känner sig som skurkar och banditer så snart de befinner sig inomhus. Så därför bestämde jag mig för att ta med min engelska som andra språk-klass ut i solskenet och ner på gräsmatan.
Fredagseftermiddag och allt, det tyckte jag att de (och jag själv) var värda.
Fransosen var med på noterna, tjejen från Nepal likaså, de sparkade av sig skorna och satte sig bekvämt med korslagda ben i grönskan.
Men alltså, jag fick en väldigt bestämd känsla av att det inte är såvärst praxis att läraren tar med studenterna ut i gräset i Saudiarabien och Thailand…. De sa ingenting, det är de alldelens för artiga för. Och de satte sig (ytterst tveksamt och försiktigt) till slut ner på ändan.
Och vi genomförde lektionen utan problem och så.
Men som sagt, en stark känsla av att det här var de inte riktigt vana vid… Såna som kan ta solen för given.   

Simmar lugnt

Mitt nyårslöfte för i år var ju nu alltså att lära mig simma crawl. Bröstsimmet sitter ju i ryggmärgen (bröstmärgen?) men att crawla vet jag inte ens om Leppe försökte lära oss?
Som jag minns det så var bröstsim absolut nödvändigt, herregud annars kunde man ju drunkna. Crawl däremot, var mest för att stajla eller om man nu eventuellt faktiskt tränade och tävlade i simning. Men det var det ju ingen som gjorde, utom Adam förstås… skåningen som kom ny i klassen nån gång i mellanstadiet men försvann igen innan han hann lämna några bestående spår efter sig.

Nåväl, att crawla var det. I USA finns det inget mittemellan. Inget lagom. Ingen mellanmjölk. Inget ”jomen jag är väl hyfsad..?” Antingen kan man och är skitbra eller så har man inte brytt sig om att lära sig och kan inte. Min chef, tillexempel, kan inte simma. I huvudtaget. Jag trodde hon skämtade när hon sa det. Nån kommunal simskola kan de se sig i den stjärnbeströdda flaggan efter… jänkarna.

Men alltså, till poängen. Jag försöker simma en gång i veckan, eller i alla fall varannan, och alla andra som plöjer längder i universitetets bassäng i ottan, dom crawlar. Så jag tänkte att jag skulle lära mig.
Det går sådär. Senast var det en gubbe som sa, lite lagom tröstande och nedlåtande,
”jag tycker att du är duktig som försöker. Du ska se att du lär dig så småningom”
Han var typ 186 år gammal och efter den kommentaren drog han i väg i värsta Baywatchstil och jag tog ett fast tag i min simplatta och bensparkade iväg.