För ganska precis ett år sen var jag till läkaren för att jag hade problem att andas. Visste inte alls vad det var, bara att jag hade svårigheter att få i mig luft.
Jag kände mig väldigt skeptisk till att det skulle vara allergier, vi håller ju liksom inte på med sånt i vår familj. Familjen Stiegemeier är en annan historia, dom är typ allergiska mot allt som rör sig. Och står stilla. Jordnötter, kyckling, damm, tvål, pollen, gräs, alger, katter, hamstrar, vallmofrön, bin…. You name it, liksom, och oddsen är goda att nån i klanen har, har haft, eller planerar att utveckla, en allergi mot just det.
Men som sagt, inte vi Norberg-Burlin, inte.
Astma kändes lika orimligt. Herregud, sånt dör man ju av, eller? I alla fall så måste man absolut väsa och hosta och ha riktiga anfall, annars kan det ju inte vara astma. Och, vi har väl naturligtvis ingen astma i vår familj heller? (annat med Stiggisarna såklart, dom har naturligtvis även astma i generna. Härlig arvsmassa där… )
Men i alla fall, så var jag till läkaren förra året, blåste i nån apparat, fick ett stetoskop på lungan och recept på både allergimedicin och inhalator. Valde drogerna till att börja med och sket i inhalatorn.
Sen tappade jag bort receptet.
Knaprade lite medicin och tyckte väl att det egentligen inte hjälpte så mycket, men. Och så blev det höst och vinter och mycket bättre.
Sen blev det vår igen.
Igår fick jag mig fan inte ett ordentligt andetag på hela dan. Så imorse gick jag till läkaren igen.
Klockren säsongsastma, sa han.
Och skrev ut två olika inhalatorer.
Jä bara.
Inte allergier, alltså riktigt. Och inte traditionell astma heller.
Men lite av båda. Tydligen.
No comments:
Post a Comment