andra kanske skickar kärleksfulla sms

På mitt mobilsvar (fritt översatt):
-Varsfan är bilnyckarna nånstans?? Helvete, jag kan inte hitta dom nånstans och jag ska på fotboll och varsfan är dom och varsfan är du och vars är bilnycklarna egentligen? piiiiiiip.

Bilnycklarna är i min väska (glömde visst ta ut dom efter att jag körde till veterinären igår) och min väska är på gymmet med mig. Du kan väl cykla till fotbollen, jag menar, är du amerikan, eller?

Bi-Lo

Äter närodlad majs och känner frid i själen. Det är fint att äta närodlat, mycket finare än att äta ekologiskt, eller ”organic” som de så gärna skyltar med här. Tycker jag alltså, och själv är ju som bekant bästa måttstock.
Vi har en liten affär här i krokarna som heter Bi-Lo och förutom hutlösa priser på ett ganska värdelöst utbud av basvaror så har de faktiskt också riktigt bra och billiga närproducerade råvaror. Det är färskt och det märks. Jag köpte en melon där i fredags och söndags såg jag att den nog med fördel skulle ätas ganska snart. Det tillhör minsann inte vanligheterna i landet där matvarorna ofta har längre hållbarhet än kylskåpen.

Idaho producerar massvis med potatis, lök, äpplen, päron, persikor, zucchini, majs, plommon, pumpor av alla de slag, bönor, ärtor… jag skulle kunna fortsätta, men ni fattar vitsen. Men alla lokala odlare har inte råd att få den där fina ”Organic” stämpeln på sina varor, och även om de kunde investera så att de odlade bara organiskt så finns det ju inget som säger att deras grönsaker skulle stanna i Idaho och inte åka lastbil till Florida.
Därför är det bra att det finns ställen som Bi-Lo, som fokuserar på det lokala istället för regler och stämplar. Dessutom är de trevliga de som jobbar och handlar där, en gång när jag parkerat cykeln utanför medan jag handlade hade någon stoppat en iskall vattenflaska i flaskhållaren med en lapp "stay hydrated =)" på, det tyckte jag var gulligt.

TVelande

Jag var väldigt anti att vi skulle ha en TV i sovrummet när vi flyttade in här. Det är jag fortfarande. Typ. Fast nu har vi ingen TV alls och det är lite mer bohemiskt än jag trivs med.
Ingen Dancing With The Stars, ingen Modern Family.
Det är jobbigt.
Alltså vi har en TV i källaren som vi kan kolla film och sånt på, men den får ingen mottagning för vanliga kanaler. Och killarna kollar ju bara en massa krigsfilmer och skit. D har nyligen blivit helt fast i Breaking Bad, en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka crystal meth för att försörja sin familj. Den är inte helt dålig, det är den inte, men jag får lite svårt att sova av den.

kärlek på två hjul

Alltså jag älskar min cykel. Inte förrän nu inser jag hur skadat värdelös min gamla cykel var, tungtrampad och jävlig. Den här är som en oljad blixt i jämförelse. Nu cyklar jag till och med för skojs skull.
Som en annan 7-åring liksom.
Jag ryser när jag tänker tillbaka på telefonsamtalet från Reno i slutet på sommaren när D sa att han tänkte köpa en gammal mountainbike av en kille som inte kunde ta hem den till New York. Jag tyckte det var jätteonödigt och korkad eftersom vi redan hade varsin cykel, som vi dessutom inte använde speciellt ofta, och försökte övertala honom att låta bli. Men som tur var sket han ju fullständigt i mina invändningar och kom hem med cykeln som jag adopterade och kallade min efter att ha suttit på sadeln i två sekunder.
Nu retar han mig och kallar mig för Lance Armstrong-wannabe när jag far ut och cyklar.
Men det struntar vi i, jag och min cykel.

Ingen cykelkedja

Jag tycker det är fint att stödja lokala företag. Speciellt i det här landet, där Wal Mart snart köpt upp varenda krängande verksamhet. Nu ska jag inte säga att jag aldrig handlar på Wal Mart, för det gör jag såklart. Det är en sak att ha principer och en annan att ha råd att leva efter dem. Det var lätt som en plätt att bojkotta Starbucks förra året, för dels låg det långt bort och dels kostar ju deras kaffe satan och hans moster. Men nu har de köpt in sig på campus och har där liiiite rimligare priser och tja… nån i veckan blir det i alla fall.

Men hursomhelst, när jag lämnade in cykeln på reparation var jag glad att det var en sån liten pappa-son-firma som verkar funnits i stan sen innan järnvägen. De var så himla charmiga också. På stora kedjor har de ju alltid en massa regler för hur kunder ska bemötas och alla anställda låter som väldresserade och själlösa robotar. Inte på Surfs-Up i Pocatello, inte. När jag lämnade in min pajjade hoj kollade killen på den, muttrade lite och försvann med den in på verkstan. Jag stod kvar, visste liksom inte riktigt vad jag förväntades göra men antog att han kanske ville ha mitt namn, nummer, pengar… eller nåt.
Efter en stund kom han tillbaka och kollade på mig som om han aldrig sett mig för, och hade han nog inte heller, för jag tror inte han kollade upp en enda gång medans han fokuserade på cykeln.
Han ba ”kan jag hjälpa dig eller?”
Ja ba ”eh, ja.. det var min cykel du precis ledde bort, tänkte att jag borde lämna namn och nummer….. kanske?”
Han ba ”ja okej då”
Och så hämtade han ett papper. Och så sa jag vad jag hette och mitt telefonnummer. Sen frågade jag hur lång tid han trodde det skulle ta och om han hade nån uppfattning om hur mycket det skulle kosta. Det hade han inte.
”Du kan ju typ ringa på torsdag om du vill” sa han.
”Okej….” sa jag och gick.

I eftermiddags ringde jag. Hade det varit en kedja hade de svarat ”Thank you for calling Buisness X, this is X speaking, how can I help you today?” Men som sagt, ingen kedja det här inte.
“Yeeeeep?”
“Jo jag lämnade in min cykel hos er i tisdags och ni sa att jag kunde ringa idag så jag tänkte bara kolla om den var klar?”
”Justdetja, nä det är den inte, men jag ska precis börja på den, du kan hämta den imorgon bitti”
”Okej tack”
”-klick-”

Eftersom jag aldrig beskrev min cykel eller sa vad jag hette kan ju undra om den kommer vara klar när jag kommer dit imorn. Men jag tror det. Det känns som rejält folk de här muttermurvlarna. Kan man laga cyklar behöver man väl inte småprata.

Följetång

Det var ett brutet svansben. Så nu går vovven på starka mediciner och ligger på soffan och ser ut som om han är högt över molnen. Vila och tålamod så ska det bli bra, tydligen.

Själv tackar jag Nate för ett jävla papphammarjobb med min cykel, slangen ploppade ut när jag cyklade iväg imorse. Och där finns inget tålamod kvar, dessutom är växlarna vajsiga och ena handbromsen trasig, så nu har jag lämnat in den på verkstad. Det får det vara värt.

Nu skulle jag nog med fördel ta och krafsa ihop sista uppgiften i lingvistikläxan till imorgon. Tänker även att jag nog bara ska läsa två kurser till våren. Speciellt som det ser ut att kunna bli en hel del konferenser och resande med jobbet. Som det är nu känns det som om jag sköter både jobbet och skolan med en armbåge och en höft. Inte helt ultimat.

Vad har hänt med hunden?

Jag försökte kommentera på förra inlägget, men det ville sig inte… tydligen får jag inte komma och tycka saker om mina egna åsikter i efterhand. Eller så var det bara nån vajsing med uppkopplingen. I vilket fall; jo naturligtvis borde jag ju lära mig laga en punka. Det är både pinsamt och oförsvarligt att jag inte kan sköta om min egen cykel. Men som försvar den här gången har jag att Nate faktiskt var skyldig mig den tjänsten eftersom jag lagade hans soffa. Inte med hammare och spik då, utan jag sydde ihop en stor reva.

Jag inledde den här dagen med en cykeltur ut längs Old Bannock Highway. På den slingan kör man förbi säkert 10 LDS-tempel som på söndagar fylls och töms med uppklädda och vattenkammade mormoner i en till synes aldrig sinandes ström. I vanliga fall tänker jag alltid tack Gud att jag inte är LDS när jag ser dem. Men idag tänkte jag att jag faktiskt hellre skulle delta i en gudstjänst än att cykla hem och städa upp efter gårdagens inflyttningsfest. Vi hade en massa folk och en massa mat och en herrans massa disk… men Adam och kom över och hjälpte till och eftersom vi valt att köra den tjusiga stilen och servera på papperstallrikar gick det ganska fort att stöka upp ändå.

Shooter har antingen hamnat i slagsmål, blivit påkörd eller utvecklat reumatism för han vägrar gå. Han ligger på soffan och ser olycklig ut, inte ens om jag viftar med kopplet reser han sig och då är det illa. I vanliga fall behöver jag bara säga koppel så börjar han dansa runt som en ballerina på ecstasy. Nate har gett honom alvedon och säger att det är lugnt, inget att oroa sig över och att det kommer att vara bra imorgon… vilket jag tvivlar på. Men det är ju hans hund så jag känner liksom inte att jag kan säga emot. Och så kan jag ju som så lite om hundar, men alltså… var han min skulle jag ta honom till veterinären, på stört.

Opunka

Nate har lagat min cykel! Äntligen. Nu kan jag cykla till skolan och cykla till affären och cykla till löparspåret och ja, ni fattar… jag kan cykla helt enkelt. Kung.
Jag har haft punka i drygt två veckor och när jag beklagat mig för folk har de varit jättemedlidsamma ända tills de fattat att jag snackade om en cykel och inte bilen. Då var det plötsligt inte så farligt längre, herregud liksom, cykla kan man ju göra på gymmet.
Jase amerikaner.

Fast nu ska han ju bli elektriker

Pocatello är för tillfället hem till inte mindre än 4 utbytersstudenter från Umeå universitet. Två av dem hälsade på här igår. Det var trevligt, det är sannerligen inte ofta jag får prata svenska och eftersom ju både D och Nate är ganska goda bekanta med moder Svea kunde vi ju även låta dem vara med i samtalet emellanåt.

Komiskt sammanträffande var även att Jennie, när hon fick syn på en bild från vårt bröllop, direkt kände igen (min lillebror) Oskar.
”Men gud, det är ju han i kassan på ICA! Han har jag köpt godis av hur många gånger som helst!”

Värden är stor, ja.

Just nu

Shooter och Daisy har en stare down och det verkar som att Daisy vinner. Shooter flackar med blicken och vankar av och an nedanför skåpet där hon lagt sig som ett utfläkt drottningbi och bara råglor på honom.

Jag är klar med kvällslektionerna för den här veckan. Men fan, lektionen igår var mardrömslik och imorgon måste jag gå och prata med min professor, annars kommer det här bli ohållbart.

Colby och jag är rörande överens om att vi inte gillar Scott. Han är störig och tjatig och jävligt irriterande. När han pratar vill jag få spontant lock för öronen.

Tiffany sms:ade precis. Hon är min nya flickvän. Det är väldigt nytt, vårt förhållande, men det känns bra. Vi ska gå på yoga på lördag.

inlägg nr 401

Jag överlevde forsränningen. Och inte ens med blotta förskräckelsen heller, eller vad det nu heter. Det var inte alls så farligt som jag trott, eller som på de där youtubeklippen där båtarna välter och folk faller som vantar åt alla möjliga håll innan de landar i vitt, forsande vatten och sugs ner under ytan.
Fast lite så var det faktiskt för D föll ut flotten och sögs ner en stund, men sen ploppade han upp som blöt kork och vår guide Justin fiskade upp honom lätt som ingenting. Justin är en äkta vildman, en sån som har kläder och skor på sig för att samhället (och förmodligen hans chefer) kräver det, men annars skulle strunta i sånt tjafs och bara bära höftskynke och mockasiner när han stryper björnar med händerna och ränner forsar fem gånger så svåra som Snake River i en liten handsnidad kajak. Tror jag alltså, han sa det inte rakt ut.

Igår var vi på så lugna vatten att man kunde sitta och fota och prata och bara ibland behövde vi paddla på lite och akta oss för stenar och utskjutande träd. Vi såg bland annat två stycken havsörnar, det var coolt. Igår var även min favoritdag. Idag var det alltså mycket snabbare och mer forsande vatten, på vissa platser lite väl spännande för min smak. Men båten välde i alla fall inte och det är jag ju glad för. Jag är glad att det inte var jag som föll i också.

När vi sen körde tillbaka till Idaho och Pocatello i eftermiddag och Justin frågade vad vi tyckt bäst om sa alla Big Kahuna Drop, eller Champagne Creek eller Lunch Counter eller nåt annat av de riktigt snabba och vilda sektionerna. Och jag fattar ju det, att det var därför folk for liksom… för att ränna forsar. Jag tyckte att själva campingen och naturupplevelsen och tiden på lugna vattnen var klart värt resan, och forsarna var liksom nåt jag fick lov att uthärda på köpet.

avslutar med ett brus

Tar mig ett glas Echinacea såhär på kvällskvisten. Det är världens bästa medicin, tog med mig tre rör hemifrån i somras, får se hur långt det räcker. Nu dricker jag det ju inte som saft eller bara för att höra bubblorna brusa, jag har faktiskt lite ont-känningar i halsen.

Idag har varit en helvetiskt lång dag. Den borde ha tagit slut redan innan den började. När jag äntligen lämnade kontoret och trodde arbetsdagen var slut (så att jag kunde ta tag i skolarbetet) så hann jag inte mer än ta mig till biblioteket innan chefen ringde och upptäckt en paragraf som var lika nödvändig som oskriven. Kul. Och dead line för den här ansökan var klockan tio kväll. Så det var bara att skriva lite till. Och sen när det äntligen var klart kunde jag sätta mig med en hoper litteratur-artiklar så tråkiga att vita väggar blir spännande.

Men jag hoppas ju att ansökan går igenom och vi får åka till Arizona i mars och presentera på den här (tydligen väldigt braiga och proffsiga) konferensen. Rebecca och Joanna vill åka för att samla cred och intellektuella poäng och skaka hand med viktiga nissar. Jag vill mest åka för att jag aldrig varit i Phoenix förut och för att jag tycker det är kul att bo på hotell. Fast det säger jag ju inte högt förstås.

Vattenplaner

Vi ska forsränna i helgen. D försökte ju få med mig på en 10-dagars forsrännarresa i våras, men jag kom undan tack vare jobb. Jag är inte rädd för vatten, men jag är heller inte överförtjust vid tanken på forsande vatten med stenar och strömmar och båtar som välter och folk som får adrenalinkickar medan jag har nära-döden-upplevelser. Nu har jag ju aldrig provat forsränning, men jag har ändå en väldigt bestämd uppfattning om hur det är. Kanske ogrundad, det visar sig på lördag. Vi ska bara vara borta en natt och det är ju fortfarande varmt och soligt de allra flesta dagar så det kan nog säkert bli riktigt trevligt och skoj. Kanske. I vilket fall så försvinner två hela pluggdagar så nu gäller det att ligga på med läsandet. Suck.

motivationsbrist, bland annat

Helgen som skulle bli så produktiv blev inte riktigt så produktiv. Det var inte speciellt mycket mitt fel heller, men ändå är det ju jag som får lida för det. Orättvist. Lördagsmorgon dog min laddare till datorn. Jag blev helt paff, hade liksom aldrig räknat med att det kunde hända, men det kunde det alltså. Trodde först att det kanske var adaptern det var fel på, men det var det inte. Gick till universitetet för att sitta i datasal istället. Nätet var nere på hela campus. Försökte plugga lite med papper och penna. Old school liksom.
Det gick sådär.
Igår köpte jag i alla fall en ny laddare, men spenderade det mesta av dagen med att framkalla bilder, köpa ramar och fixa med födelsedagspresent åt D som fyller år imorgon.
Nu ska jag försöka plugga i alla fall. Snart. Nu, snart.

Och du hette...?

Det är nånting med mig och namn, nåt nytt sattyg, som börjar bli riktigt irriterande och ganska pinsamt. Alltså jag har aldrig varit bra på varken namn eller ansikten. Men nu har det accelererat, tagit steget till nästa dimension liksom.

Jag hör ju vad folk säger när de presenterar sig, men sen är det som om min hjärna bara struntar i intagen information och hittar på godtagbart alternativ.
”Ring Susan Stewart” säger min chef. Okej, säger jag och försöker bli kopplad till Stephanie Seahorse.
”Du borde kontakta Brittany Hurst” säger min professor. Jajamen, tänker jag och försöker maila Bethany Horseshoe.
Ibland är det inte ens lite nära.
”Vad heter kvinnan du hade möte med i måndags?” frågar min chef.
”Ennie” säger jag tvärsäkert. Pamela, var det kanske ja…

Bidragsansökan blev för övrigt klar idag. Tackar som frågar. Rebecca var väldigt nöjd med mitt ordbajseri, så det var ju bra. Vi skrev ut alltihop, plus budgetförslag och sen sprang jag över till Joyce med hela pappersbunten. Eller Josie. Judy…? Vi säger Kate.