Alltså jag älskar min cykel. Inte förrän nu inser jag hur skadat värdelös min gamla cykel var, tungtrampad och jävlig. Den här är som en oljad blixt i jämförelse. Nu cyklar jag till och med för skojs skull.
Som en annan 7-åring liksom.
Jag ryser när jag tänker tillbaka på telefonsamtalet från Reno i slutet på sommaren när D sa att han tänkte köpa en gammal mountainbike av en kille som inte kunde ta hem den till New York. Jag tyckte det var jätteonödigt och korkad eftersom vi redan hade varsin cykel, som vi dessutom inte använde speciellt ofta, och försökte övertala honom att låta bli. Men som tur var sket han ju fullständigt i mina invändningar och kom hem med cykeln som jag adopterade och kallade min efter att ha suttit på sadeln i två sekunder.
Nu retar han mig och kallar mig för Lance Armstrong-wannabe när jag far ut och cyklar.
Men det struntar vi i, jag och min cykel.
No comments:
Post a Comment