Rain man in da kitchan

D har köpt en kokbok i en storlek som får bibeln att se ut som en liten broschyr. Den innehåller typ alla recept i hela världen plus några till och nu är han helt ba 'vi måste laga det här och det här och prova det här och vafan är mejram förnåt egentligen?'


Och det är ju bra. Fast han är en sån som vägrar frångå recept.
Han har liksom två kökslägen.
Antingen slänger han ihop allt han är sugen på och äter direkt från pannan/bunken/skärbrädan.
Eller så följer han receptet minutiöst.

It’s either or I’m afraid, you have to decide.
Som Peter Dalle sa.

Och man kan ju bli störd av mindre, eller hur Stek?

Så nu var vi precis på affärn och skulle köpa ingridigrejs till räk-och majs fritters samt en italiensk sallad med mozzarella. Jag lyckades dock övertala honom att skita i mozzan eftersom feta är godare och vi faktiskt redan har en rejäl bit sån hemma. Men sen när det inte fanns vattenkrasse i grönsaksdisken, då föll nästan hela projektet.
Att D inte har en susning om vad vattenkrasse är förnåt, det hör int hit.
Han ba Men asså, ska vi laga eller ska vi laga? Nu har vi ett recept här och ba föratt du inte vill ha mozza kan vi väl förfan inte bara hoppa över vattenkrassen??
Helt upprörd bland morötterna och citronerna.
Men då sa jag att vattenkrasse typ är samma sak som groddar (vilket kanske inte är helt sanningsenligt… en grön lögn liksom) och då bestämde han att det var okej.
Vi kunde hoppa den.
Så det blir middag ändå.

Nu ska ni int tro att ni kan spela, förde kann ni int

Igårkväll spelade D finalmatch i universitetets korpenliga. Han spelar med det afrikanska laget.
I finalen mötte de Saudiarabien.

Dom förlorade.

Men alltså, det var så sjukt dålig fotboll. Nästan exakt alla sög riktigt hårt. Vilket leder till en jävligt låg nivå överlag. Jag lovar att en 7-mannamatch med 14 åriga flickor i Sverige bjuder på bättre fotboll. Och det som riktigt stör mig på djupet är att saudierna var så sjuuuukt jävla stolta och dryga och sprang runt och klappade och sjöng och gjorde obscena gester… som om de vunnit OS-guld eller nåt.

Bara för att de vunnit en skitliga i ett land där folk till och med tycker att jag (JAG!) är duktig på fotboll.

Nähädu, det köp vi int.    

Lite struck av en star

Igår uppträdde Andrea Gibson på vårt campus.
Om ni inte vet vem det är (så visste inte jag det heller för ett halvår sen) så är hon amerikansk mästare (eventuellt ’bara’ kvinnlig mästare) i Poetry Slam.
Det var sjukt bra.
Hon är så sjukt bra.
Ni kan googla henne och kolla på videoklipp när hon uppträder med Spoken Word. Om ni känn fört, alltså.
Och sen nu idag så hade hon en workshop om aktivism och poesi och spoken word och det var så sjukt bra det också.
Alla bara skrev och läste och grinade och skrev och lyssnade och det kändes som om hela rummet var fullt med värsta coola och talangfulla aktivister.
Alternativt bara en massa galna PMS-monster…
Jallafall.
Det är så bra ibland, att tänka efter. Att till exempel tvingas skriva en lista på varför man är så sjukt lyckligt lottad som man är.
Som jag är. Och som du är.
Eller som hon sa, man är så otroligt jävla privilegierad om man har råd att tycka att det är coolt att klä sig fattigt.


Och, ja…vasskaman säga?
Perspektiv är en nyttighet man inte kan få för mycket av.

Äkta sympati

Min katt är såhimla gullig.
Hon ba nämen haru ont i magen? vänta så ska jag också få magproblem.... och så får hon diarre.
Och när hon får diarre som fastnar i pälsen så är hon inte vår katt längre, då är hon plötsligt bara min.
Min lilla skitkatt.
Såhimla glad jag blir liksom.

En känsla av luftmätt

Men åh, bara fatta vilken sepe-mage jag har haft hela helgen. Trodde det skulle gå över. Men det vägrar.
Det känns som om jag har ätit en ballong.
Hela tiden. Fast mest efter att jag ätit.
Men även när jag är helt oäten och till och med hungrig så känns det som om jag måste ställa mig upp med armarna över huvet för att kunna ta ett djupt andetag.
Hyfsat obekvämt.
Lägg till det en dos huvudvärk samt konstanta svängar av yrsel.
Jag vet inte jag.
Vet inte vad jag ska skylla det på.
Jag åt cheesecake i fredags, är det därför? Fast jag tog laktostabletter. Och hallå, fredags… det är liksom söndagskväll nu ju. Och sedan kanske två veckor tillbaka äter jag även flygfän.
Jamen jag veeeet, fast egentligen är det inte så mycket att berätta om.
Jag bestämde mig för att jag är alldelens för lat och äter fisk alldelens för sällan för att ens kunna låtsas att jag får i mig nog med protein.
Nog med energi? Ja.
Nog med fullvärdigt protein? Nej.
Alltså, nu äts det kyckling och kalkon. Men att det skulle vara det, som nu plötsligt får mig att känna mig som en heliumballong…  har jag svårt att tro.
Har tagit det väldigt försiktigt och inte ens ätit nåt i helgen så när som på lite kalkon i pastasåsen idag.
Alltså?
Frågan kvarstår.
Vemäre som har pumpat mig full med luft?

Lördag

I en vanlig värld borde jag känna mig underbart nöjd med mig själv och friden i själen borde pysa ut genom öronen vid det här laget. Solen bara tokskiner, det är typ 80 degriiiis farenhajt och jag har både cyklat och promenerat i finväre. Men hur mycket skolarbete har jag fått gjort då? Nä, men just det. Så nu ska vi inte känna oss tillfreds här inte, utan istället lyssna till stressen och tidshetsen som bubblar inombords.

Hej Konsumliv

Idag.
D sitter med en gubbe i slips, grått skägg och viktiga kläder och ba diskuterar viktigheter (eller inte) och så blir jag presenterad fast jag inte bryr mig och så måste vi prata lite om vad jag gör och jaha och hm och jasedär och sånt. Och manba guuuud vad vuxna och tråkiga vi är. Kan vi fara tillbaks till Kina och krossa kackerlackor och leka att vi kan göra vad vi vill… snart… eller?

Imorgon.
Jag kliver upp och duschar och tar på mig mina fina byxor eller kjol till och med och går till kontoret och redovisar vårt budgetförslag för nästa år.
Tråk.

Om bara fler kunde ha samma inställning..

Min antropologiprofessor är kanske världens skönaste.
Förra veckan visade han en film där vid ett tillfälle en gammal 90-årig Navajokvinna brottade ner en stor fårtacka och skar halsen av den med en kniv som inte såg ut ha vässats sen gummans 12-årsdag ungefär. Och tackan spasmade och gumman karvade och när halspulsådern till slut brast och blodet strömmade ut i en gurglande fors och hela klassen kämpade för att behålla lunchen och inte titta bort så skrockade professorn
”och inga djur kom till skada under produktionen av den här filmen… höhö, synd att vi inte har popcorn”

Och idag sa han
”Jaha, och så vet ni att ni kan alltid maila om ni har frågor eller så….. eller vill ta en öl nån gång. Helst inga frågor, om ni inte måste… men gärna en öl.”

Andra citat, i urval.

”Danska, förstår ni, det är världens fulaste språk.”

”Vi räknar ju med att folk ska fortsätta att inte utbilda sig, så att de fortsätter tro att vi kan mer än dom”

”Nu ska vi inte fokusera på sånt som är viktigt, det räknar jag med att ni gör på alla era andra föreläsningar…”

Tillbaka i verkligheten

Vi har precis varit och storhandlat. Jag hatar att storhandla tillsammans med D.
Han vill köpa allt.
Som inte jag vill köpa alltså. Åsså himlar han med ögena när jag lägger ner mina grejor i vagnen.

Typ såhär asså…
- Va skaru ha såna där hälsokex till?
- Dom är bra att ha på kontoret som mellis och frulle och så….va skaru ha en hel jävla gris till?
- Det är inte en hel gris…. kanske en halv?
- Verkar onödigt….
- Selleri är onödigt
- 3 kg morötter är onödigt, du äter väl aldrig morötter?
- Gör jag väl….!
- Gör du väl inte…?
- Varför köper du två likadana paket flingor?
- Dom är inte likadana, den här har ju kanel istället för farinsocker…
- Meh, det är väl samma sak, köp en annan sort istället!

Und so weiter.
Men hem kom vi till slut och nu har vi precis ätit currysoppa med röda linser och kokos.
Organisk, vegansk och på tetra.
Mumma på meatless Monday.

Sun Valley

Väderleken lovade regn och rusk. Sun Valley levde upp till sitt namn och levererade sol. Konstsnön var hård som sten på vissa ställen och klibbig som sockervadd på andra. Jag har bränt mig på mittbenan och vänstra kinden eftersom den pyttelilla gratis provförpackningen solskyddsfaktor tog slut där.

Men nu är en skidsäsong som gärna kunde fått vara längre men ändå får klart godkänt, över på riktigt. Täckbyxorna ska tvättas och pjäxorna ställas undan. Det känns lite sorgligt. Men det var en bra helg, en bra avslutning.
På det stora hela.

Fast igår åkte vi med en kille, Ryan, som är son till Fisher, farbror Larrys polare. Han var sådär dryg som amerikaner liksom ofta är utan att ens försöka.
Inte elak, inte otrevlig, bara dumdryg.
Nångång på eftermiddan nämnde Larry att jag är svensk. Och efter hela ’va? Nä..? äru? På rikt? Alltså, har du varit där? Bott där?’ konkarongen som alltid följer, så säger Ryan ”Har du fortfarande släkt där?”
och Larry ba ”Ja, hela hennes familj bor fortfarande där”

Och jag hatar, fullkomligt hatar, när folk säger så.
You still have family over there?

Nej, inte fortfarande. Hela min familj bor där. Punkt. Fortfarande, får det ju att låta som om målet var att såsmåningom flytta hit.
Och inget kunde ju vara mer osant. Varför skulle en vettig svensk vilja flytta till USA?
Undertecknad undtantagen förstås....

När D bodde i Sverige inte fan var det nån som frågade honom om han fortfarande hade familj i USA.

Så denne dumdryge Ryan i alla fall. Jag påpekade det här för honom. Inte direkt ovänligt. Men inte med helt len röst heller.
Sen sa han inte nåt mer till mig den dan.
Gjorde mig ingenting.

Observerat

Mina skor luktar apa
Chokladgeggan jag blandar i mitt kaffe är slut
Jag har egentligen inte alls tid att fara till Sun Valley och åka skidor i helgen
Men vi ska ju det ändå …
Det kommer bli stressigt nanting att få klart allt när vi kommer tillbaka

Das war alles.

Teori och verklighet

Slutet på terminen närmar sig och för vissa (inte jag) så innebär det även slutet på skoltiden. Typ för alltid.
Ba nämen då var jag klar, hej världen här kommer jag!
För andra (jag) så innebär det bara ännu en termin högskolepoäng under bältet och huvet fullt av en massa vetande jag starkt tvivlar på att jag nånsin kommer använda till annat än att eventuellt briljera i TP.
Det, också förhoppning vis lite praktisk kunskap också.
Jag skriver faktiskt en slutuppsats om just det, hur pedagogisk teori praktiskt överförs till klassrummet. Hittills har jag kommer fram till att den inte gör det.
Nästan alls.

Men i alla fall, det jag skulle komma till var att jag pratade med en såndär ’snart är jag klar och sen ska jag fan aldrig mer plugga’ människa idag.
Och hon berättade att hennes familj var så otroligt stolt över henne för hon var den första i hela släkten som pluggat på universitet och hon fattade inte själv hur hon pallat 3 års studier.
Det hade hon aldrig trott, sa hon.

Och jag hade nog aldrig trott att jag själv skulle bli en så långvarig universitetsmupp.
Men här är jag…. Tadaaa..!

Hungrigt?

Men alltså, the Hunger Games (vad heter fenomenet på svenska, Hungerspelen kanske? är det så enkelt?)
Vad är grejen?
Kan nån berätta lite snabbt. Kan vi bena lite i det här såatt jag vet om jag kan döma ut skiten och gå vidare eller om det här faktiskt är nåt jag ska idas läsa och se.

Mina senaste flygningar har jag sett den här boken (böckerna, visst är de en serie?) i näven på typ alla läsare av kvinnligt kön. Och jag fattar ju att filmen är snorigt poppis.
Men är det en ny Twilight?
Det är det jag undrar.
Det vill säga böcker som ”till och med såna som aldrig läser böcker tycker om att läsa”
För isåfall är jag inte intresserad. Min svärmorsa försökte pracka på min kindle the Hunger Games nu när vi sågs för nån vecka sen. Hon har läst alltihop och tyckte de var såååå bra och himla intressant läsning.
Men hon tyckte även om the Notebook vilken ligger på min lista över sämsta smörja jag nånsin tagit mig igenom. Så hennes åsikt är inte jättetung.
Vad den amerikanska befolkningen i allmänhet gillar är inte heller en måttstock jag använder speciellt ofta.

Jag gillar böcker. Jag tycker om att läsa. Jag är inte nån boksnobb som vägrar läsa chicklit och deckare. Min senaste var faktiskt en GW Person och Marian Keys är ju typ min husgud. (D är däremot en boksnobb med stort B, där ska det helst vara både dött och ryskt för att det ska falla på läppen…)
Men just böcker som såna som i vanliga fall aldrig läser plötsligt bara älskar… de får mig bara att bli misstänksam. Ungefär som de såna där träningsredskap från TV-shop som är så himla roliga att använda att man inte ens märker att man tränar. Skulle inte tro det va.

Men okej. Hungerserien, alltså? Vad ska man tro? Bu eller Bä?

Påskris

Imorgon är det påsk. Idag är det inte påsk och det var det inte igår och kommer inte vara det på måndag heller.
Påsken är bara en dag i det här snabla landet.
För det är ju så viktigt med religionsfrihet, liksom. Därför kan man använda religion som argument mot abort, preventivmedel och könsroller från stenåldern men Gud förbjude att vi tar ledigt från jobbet när sonen hans hängde lidande på korset eller återuppstod tre dagar senare.
Om jag bodde i ett land där det firades en religiös högtid som jag inte hade nån som helst anknytning till eller anledning att fira och jag blev tillsagd att
”imorgon får du ledigt från jobbet för vi ska fira Hajlabbalaj”
då skulle jag nog faktiskt inte alls känna mig diskriminerad och folkgrupphetsad emot.
Jag tror faktiskt jag skulle känna mig glad.
Men det är kanske bara jag.

Olika former av döljande

Tack på er. Det var snällt skrivet. När jag koller bloggstatistiken förvånas jag över att det alltid är nån rackare i typ Holland, Tyskland, Ryskland eller Ungern som läser. Och sen tänker jag ”jamen, det är ju förstås Lisa, hon reser ju så mycket….”

Igår hade jag verkligen ingen höjdardag. Det är nåt i görningen på jobbet, jag känner det men kan inte sätta fingret på det och det gör mig olustig till mods. Min chef, som jag ju egentligen tycker om och som ju faktiskt varit hemskt generös mot mig, är typen som förmodligen viskade och hade tusen hemlisar i mellanstadiet. En sån som hittade på hemlisarna, och bestämde vilka som skulle få vara med i klubben och inte. Jag blir så himla less på att hon aldrig bara kan säga rakt ut vad som är problemet eller varför vi inte kan boka vissa möten eller varför hon inte vill att den eller den människan är med i styrelsen.
Istället ska det antydas och himlas med ögonen och så får jag gissa mig fram. Så har det varit så länge jag jobbat under henne. Men nu är det alltså något annat på gång känns det som… och stämningen pyr av undanhållen information och otalade samtal.

Men för att berätta något lite roligare. Idag har det faktiskt hänt nåt som jag tror jag kommer minnas en tid framöver. Imorse när jag skulle duscha på gymmet så såg jag en mormon-tjej försöka krångla på sig en BH utanpå sin kyskhetsdräkt och samtidigt skyla sig med en handduk.
Det såg sjukt besvärligt ut kan jag säga.
I vanliga fall (tror jag, av vad jag brukar se i omklädningsrummet att döma) så har de underkläderna (duh!) under kyskhetsdräkten, som i stort sett består av en vit t-shirt och vita boxertrosor som räcker ner till halva låret ungefär. Men jag har också hört berättas att ju mer religiös man är och ju mer man vill visa sig trogen sin tro, desto mer sällan tar man av sig de här plaggen (typ aldrig) och har dom så nära kroppen som möjligt (typ BH:n utanpå uppenbarligen) men eftersom mormoner ju inte direkt är några streakare så är det här ju inte direkt nåt man får bekräftat speciellt ofta.
Det är sällan man ser nån byta om i huvudtaget, än mindre duscha. Tjejen imorse stod i duschkabinen bredvid min och när jag började duscha krånglade hon alltså med BH:n (och försökte med handduken dölja mer kropp än vad de flesta visar medan vi tränar) och när jag var klar höll hon på med jeansen.
Fascinerande.
Och uppenbarligen tidskrävande.

Dagens musik är en klagosång

Ibland får jag en känsla av att exakt ingen läser den här bloggen. Eller, insikt heter det kanske…?
Hm.
I alla fall, den känslan yttrar sig oftast på två konkreta sätt.
1: jag blir först bitter, sen ledsen, sen skäms jag över att bryr mig och intalar mig själv att jag inte alls bryr mig.
I den ordningen.
2: jag blir oförsiktig och skriver precis vad jag känner för (eftersom ingen ändå läser) och sen säger mamma saker som ”men nu när jag säger det här till dig så får du inte hålla på och skriva den på nån blogg sen….”

Ytterligare ett yttrande, jag kopierar och fyller i listor fastän det är dödstråkig läsning för att, tja…. Runt igen i samma cirkel.

DAGENS VILL HA: mer tid för kommande skolarbete
DAGENS KLÄDSEL: grå byxor, vitt linne, svart blixtlåströja.
DAGENS SMINK: standard
DAGENS FRISYR: allt i en boll på huvet. alá Lilla-My
DAGENS HÄNDELSE: inget jag kommer minnas om 10 år om vi säger så
DAGENS LÅT: har jag lyckats undvika musik hela dan…. tror fan det.
DAGENS PLANER: skriva klart min hemtenta.
DAGENS SAKNAD: frid i själen
DAGENS DUMMASTE: min…(nu skriver jag det, hon läser det ju i alla fall inte) överordnade.

DAGENS SJUKA: avund kanske, på alla som lyckas bättre
DAGENS DROG: koffein
DAGENS KRAM: ingen än
DAGENS PUSS: en såndär ”hejdåvisesikväll” variant imorse
DAGENS KÖP: ost och en cola light
DAGENS GODIS: rischoklad
DAGENS HUMÖR: inte helt soligt…

Förbannat också

Om det ska bli nåt av allt det här pluggandet så är det en kurs jag måste ta. Ja inte bara en förstås. Men obligatoriska moment och allt det där. Det är även samma kurs som jag hoppade av i höstas för att jag dels höll på att få magsår av att jag tagit mig vatten flera decimeter över huvudet och dels för att professorn i den hära kursen var djävulen själv med horn under sin gubbkeps och ögon som lyste röda när han skrattade av skadeglädje och ondska i sin renaste form.

Och att jag koppade av då har jag inte ångrat en sekund.
Ingen ånger, men däremot ångest och rädsla över att det ska vara samma gubbe som undervisar den kommande höst. Ryktet säger att de försöker ha ett roterande schema på institutionen, men också att det inte alltid funkar praktiskt...
Jaja, ni förstår vart jag är på väg.
Det är han igen.
Jag fick veta det idag.
Spontant ville jag hoppa ut genom fönstret men eftersom jag bara var en halvvåning upp hade det väl som mest resulterat i en stukad fot eller bruten arm och sånt är ju läkt sen länge i augusti.
Det kommer bli hemskt.
Jag vet det.
Men jag måste ta kursen.
Det enda jag känner att jag kan göra åt saken i dagsläget är väl att ta ut en massa oro och magont i förskott.
Såatte... så det får bli.

Din dumma sill

Första April. När vi körde hem från St. George igår såg vi värsta fullmånen. Och igårkväll var det varmt och blåste som om världen var ett hotellrum vinden försökte trasha.
Däremot såg vi bara en halv måne när vi senare spanade efter den i vindstormen. Och åskan som jag antog väntade bakom hörnet kom aldrig.

Lurad alltså, av både väder och himlakropp.

Och lurad på sömn. Kanske var det månen, kanske hundarna som outtröttligt skäller nedanför vårt fönster, kanske nåt annat. Men efter en vecka med svärisar och en generation över dem också, har det blivit tidiga mornar och jag såg fram emot sovmorgon.
Men som sagt, den lurades jag på.

Så sammantaget känner jag att det kanske får vara färdiglurat för idag.

Förra året lurade jag ju D att jag adopterat Fat Black (grannkatten) för 50 dollar. Det var lyckat, han ojade och jämrade sig säkert 10 minuter innan jag avslöjade luret.
Man ska inte ta i för mycket, då funkar det inte.
Små, realistiska lur är bäst.
Mitt livs bästa lur var nog när jag nångång i låg eller kanske var det mellanstadiet, lurade mamma (som satt och gjorde morgontoaletten) att jag hade utflykt med skolan den dan och var hade hon min matsäck och min packning och extra regnkläder och allt som hon loooovat att fixa?
Mamma, som har en stresströskel lägre än mattkanten när det gäller att vara i tid och iordning, formligen flög ut ur badrummet och hade hunnit både bre en macka och slita fram stövlar innan jag hann säga ”April, april….”

Men hon blev faktiskt inte arg. Fast inte direkt glad heller förstås.