Första April. När vi körde hem från St. George igår såg vi värsta fullmånen. Och igårkväll var det varmt och blåste som om världen var ett hotellrum vinden försökte trasha.
Däremot såg vi bara en halv måne när vi senare spanade efter den i vindstormen. Och åskan som jag antog väntade bakom hörnet kom aldrig.
Lurad alltså, av både väder och himlakropp.
Och lurad på sömn. Kanske var det månen, kanske hundarna som outtröttligt skäller nedanför vårt fönster, kanske nåt annat. Men efter en vecka med svärisar och en generation över dem också, har det blivit tidiga mornar och jag såg fram emot sovmorgon.
Men som sagt, den lurades jag på.
Så sammantaget känner jag att det kanske får vara färdiglurat för idag.
Förra året lurade jag ju D att jag adopterat Fat Black (grannkatten) för 50 dollar. Det var lyckat, han ojade och jämrade sig säkert 10 minuter innan jag avslöjade luret.
Man ska inte ta i för mycket, då funkar det inte.
Små, realistiska lur är bäst.
Mitt livs bästa lur var nog när jag nångång i låg eller kanske var det mellanstadiet, lurade mamma (som satt och gjorde morgontoaletten) att jag hade utflykt med skolan den dan och var hade hon min matsäck och min packning och extra regnkläder och allt som hon loooovat att fixa?
Mamma, som har en stresströskel lägre än mattkanten när det gäller att vara i tid och iordning, formligen flög ut ur badrummet och hade hunnit både bre en macka och slita fram stövlar innan jag hann säga ”April, april….”
Men hon blev faktiskt inte arg. Fast inte direkt glad heller förstås.
No comments:
Post a Comment