Lite struck av en star

Igår uppträdde Andrea Gibson på vårt campus.
Om ni inte vet vem det är (så visste inte jag det heller för ett halvår sen) så är hon amerikansk mästare (eventuellt ’bara’ kvinnlig mästare) i Poetry Slam.
Det var sjukt bra.
Hon är så sjukt bra.
Ni kan googla henne och kolla på videoklipp när hon uppträder med Spoken Word. Om ni känn fört, alltså.
Och sen nu idag så hade hon en workshop om aktivism och poesi och spoken word och det var så sjukt bra det också.
Alla bara skrev och läste och grinade och skrev och lyssnade och det kändes som om hela rummet var fullt med värsta coola och talangfulla aktivister.
Alternativt bara en massa galna PMS-monster…
Jallafall.
Det är så bra ibland, att tänka efter. Att till exempel tvingas skriva en lista på varför man är så sjukt lyckligt lottad som man är.
Som jag är. Och som du är.
Eller som hon sa, man är så otroligt jävla privilegierad om man har råd att tycka att det är coolt att klä sig fattigt.


Och, ja…vasskaman säga?
Perspektiv är en nyttighet man inte kan få för mycket av.