Mammor och barn, tyskar och Tyskland

Vi tar en omväg först, men lugn.. jag har en poäng.
För länge sen när jag och Steken flög Ryan Air till Hamburg och lyckades hinna med ungefär hur mycket som helst på en endaste helg (Pride, en motorcykelparad, Eminem konsert, skumma människor med svensk tandkräm, en pubägare som hävdade att han var polare med Lasse Berghagen… med mera.) så såg vi, på Eminem-konserten, två människor som vi trodde var en mamma och hennes tonårsson.
Och vi tyckte att det var som så stort av mamman att följa med sin son, som vi då antog var det stora Eminem-fanet, på konserten istället för att bara förbjuda honom att gå.
Dom satt där.
Och vi satt där.
Och vi väntade på att det skulle börja. Jag tror Cypress Hill var förband… Och plötsligt skrikviskar Steken i mitt öra ”Mamman och barnet hånglar!!”
Och det gjorde dom.  Fast det var ju ingen mamma med sitt barn.  Det var ett lesbiskt par.  Aja.


Och nu, i helgen, har jag varit och paddlat kajak på Jackson Lake i Wyoming och haft det riktigt bra.
I stort sett.
Sånär som på 3 individer som inte borde ha varit med på den här resan. En tjockis.
Okej, förlåt, men ändå inte förlåt. Kan man inte andas utan syrgas, inte ryms i en vanlig kanot, inte kan gå längre än 20 meter… Då har man fan inte på en utelivstur att göra. Punkt. Hon ba ”alltså jag äter egentligen väldigt lite mat” och jag tänkte ”kanske är det som är problemet… med tanke på att du tröck i dig 3 munkar och drack en liter O'boy i bilen på vägen hit”

Hon, var ett problem. Sen var det mamman och barnet. Och det här var verkligen en mamma, med sin 15-årige son. Dom hånglade inte. Men det var fan bara så pass. Grabben betedde sig som en störig 8-åring, mamman som ett hjälplöst våp (hon plurrade även…for the record) och dom var uppe i varann exakt hela tiden. Han satt i hennes knä i bilen, dom kelade och kittlade och pussade och höll på med grejer som jag lovar att normala mammor och normala 15-åriga pojkar inte sysslar med.
Christoph, från Tyskland, satt bredvid mig i baksätet. Han pekade på mamman och barnet och frågade tyst ”this is normal in America, no?”

Och jag sa No, förstås. För det är det ju inte. Men att människor som är för osunda för att andas på egen hand får följa med på vildmarksturer utan att nån knixar, det är tror jag däremot är ganska amerikanskt.

Jag har noll tålamod med folk som är lata, ohjälpsamma, otacksamma och tar för givet att alla andra bara finns till för att passa upp och anpassa sig efter deras behov.

Helg! I love Helg!

Fredag sa du? Okej, jag tart!

Justja

Om man äter kaviarmacka och sen dricker apelsinjuice, då får man en jävligt ogo smak i munnen.
Det vet alla vettiga människor som är äldre än 5 år.
Men jag glömde.

Gonatt

Idag har varit en helvetesdag. Fysiskt (mådde skit redan imorse, var ganska säker på att jag hade feber och hade normalt sett gått hem men helvetesdagen krävde min närvaro), psykiskt på grund av jobb och ett kontrakt som vägrar bli påskrivet och en budget som vägrar stämma och på grund av en kompis som gått under jorden och först trodde vi att han gjort nåt hemskt men så visade det sig att han bara sitter i fängelse. Bara.


Har ni letat efter nån nån gång så vet ni att det är en väldigt speciell känsla att hoppas att hitta dem levande och välmående… så att man kan sparka dom på smalbenen och skälla ut dom för att man varit såinihelvete orolig.

Men ja, så han sitter i finkan i alla fall. Är förhoppningsvis ute på måndag.

Och vi ska fara och paddla kajak i helgen. Med en grupp på tio pers. Var på inför-möte nu ikväll och en av damerna som ska med har inte suttit i en båt på 30 år, ryms inte i vanlig sovsäck och tar 10-15 olika mediciner om dan. ..
”Och inhalatorn, gud jag glömde ju skriva upp inhalatorn!”

Så det verkar ju som hon valt en lämplig aktivitet.

Das war alles.

Tisdag morgon

Har jag gruvat mig nog nu? Mja, jag tror det. Okej, dags att kolla mailen. Hoppas det ser tomt ut, men tvivlar.

Hatar: budgetar, excel spread sheets, kontrakt med ord som ingen fattar.

Ge mig en chef. NU!

Med fokus på det positiva

Det braiga:
Mycket trevlig födelsedagskväll (Tiffany och Dustin, sa jag inte att det var högsäsong kanske) med bowling, massa god mat och en underhållande samling fölk.

Kattungen Charlie, Tiffanys fosterbarn. Allt blir bättre med kattungar, födelsedagskalas också.

Sovmorgon och vaknade utvilad till en molnig himmel som lovade regn. (efter otaliga skogsbränder och luft så mättad av damm och sot att astmatiker har utegångsförbud är regn mer efterlängtat än tomten på julafton)

Vi gick en promenad och tokandades ren luft och såg konturer på bergen som inte synts sen kanske juni på grund av all smog.

D kokade ägg och styrde upp brunch medan jag körde ett litet yogapass framför TV:n.

Kalles Kaviar.

Regn.



Det dåliga:
Det tar vi en annan dag.

drar gränser

De har det ju som så jobbigt… de amerikaner som å ena sidan absolut inte kan tänka sig att rösta på en afrikansk kommunist som försöker ge dem sjukvård, men å andra sidan inte vill rösta på en mormon heller.
Som tur är kan man ju alltid låta bli att rösta, vilket de flesta av dem nog hade gjort ändå.


Jag försöker ju som bekant hålla nere mitt vänantal på fejjan. Det går väl sisådär. Men nu har jag kommit på ett väldigt effektivt sätt att gallra, ett enda ignorant Obama-skämt, nedlåtande kommentar, outbildat uttalande, rasistiskt skämt, osv. och jag deletar dem på fläcken.
On the fläck, liksom. Väck!

Endast en person har jag behållit trots denna annars alldelens lysande regel. Det är för att hon är så sjukt underhållande, på ett lite pinsamt och obekvämt sätt. En såndär person som liksom är en dokusåpa i sig själv. Så hon får vara kvar, sina puckade uttalanden till trots.
Eller snarare just på grund av desamma.

Herr Ober, Eis Bitte!

Idag åt jag lunch med 5 andra svenskar. Vi totalt dominerade Elmer's Steakhouse. Jag misstänker att alla runtomkring gissade att vi var tyskar. Såatte, tyckte dom att vi var störiga så gör det ju ingenting.

mat & prat

Äter tomater, majs och gurkor från helgens utflykt till landet. Har persikor i både kyl och frys. Världens, och jag överdriver inte, godaste inlagd gurka.
Kanske skulle bli bonde istället?
Närå, men det är skillnad på grönsaker som bott i sol och jordkällare gentemot såna som växt upp på växtknark och steroider under en kemisk lampa.
Tänkte ba säja.

Vi har ett gäng kompisar som har knytkalas varje tisdag. Vi försöker delta, om inte varje vecka, så iallafall ofta. Det är alltid trevligt och oftast väldigt gott. Igår gjorde jag en gurksallad och tog med en påse hemodlade vindruvor. Hej superenkelt. Och ändå så väldigt uppskattat.
Reflekterade även över att väldigt många har fyllt år härnu på sistonde... och sa nåt om det och nån person ba "Jamen det klart, det här är ju födelsedagssäsongen!"

Jag har då alltid tänkt att februari-mars var födelsedagssäsong...
Slutsats: svenskar försökar sig på midsommar och amerikaner på nyårsafton.

Det var det där med chefsmaterial. Not it.

Idag var chefens avskedsballuns och tårta och tal och alla ba
"men Åsa, ska inte du söka den nya chefspositionen??"
Och jag, jaba näääääää.
Det ska jag inte.
För jag tycker inte om att chefa, jag tycker inte om extra huvudvärk och jag tycker inte om skenheligt rövslickeri.
Typ.
Därför. Ska jag inte söka.
Och så var det ju det där om att jag inte vill bo här heller.
So no.
Däremot är jag med i anställningskommitten. Och det ser jag fram emot.

Trevlig helg

Imorgon ska jag försöka smita från jobbet senast klockan 4 och sen ska vi köra ut till vishan och leka rednecks hos farmor Melba.
Vi ska plocka och sylta persikor och aprikoser. Lägga in gurka och paprika. Leka med kusinbarnen och höra farbror Larry hosta och skratta och dra historier vildare än Wyoming.
Ser fram emot alltihop.
Bort från stan.
Bort från jobb.
Lite ledigt.

För övrigt har jag namnsdag idag

Jahapp, då finns det plötsligt tre människor som alla kan titulera mig sin chef.
Två är visserligen bara extrapersonal, men ändå.
Jag har idag även påbörjat operation ”Flytta ut ur gamla kontoret och in nya samt slänga bort en jäkla massa skräp i farten”
Var råtaggad första fem minuterna och bar och slängde och ögnade och slängde och pappersätarn (i brist på bättre term, vafasen heter shredder på svenska?) ba tuggtuggtugg och hann knappt svälja innan jag matade i mer.
Men sen sög jag i mig en överdos damm ungefär samtidigt som jag stötte på en massa dokument och skit som jag inte var helt säker på att jag faktiskt vågade kassera och så hade jag plötsligt en stor kanske-hög mitt på golvet och då blev jag less och slutade för dagen.

Vem har coolast mormor?

Jo det har den här damens barnbarn. Min svärmormor, om det nu är en politiskt korrekt term.
All the single ladies on the floor, liksom.
Hon är störtskön, och var det här bröllopets behållning.

Achtung: Det är inte på rikt!

Så få inte hjärtattack nu mamsen.
Jag, Tiffany, Sasha, Beth och Masha ställde upp som dukar åt tatuerare som ville visa sina skills. Man fick välja vad man ville ha, typ. Jag sa blommor och så blev det såhär. Snyggt. Tycker jag i alla fall. Men som sagt, det är inte på riktigt, utan bara färg som försvinner. Tiffany fick en kompass, Beth ett ankare, på Sasha gjorde de en såndär springsko med vingar och Masha fick en väldigt häftig fjäder som liksom blev till fåglar på toppen….
Sasha och Tiffany funderar på allvar på att föreviga sina, men det gör inte jag.

Inte tyskarna från Lund med svenskarna från Boden

Nu har jag hittat dom, svenskarna. Två av tre i alla fall. Och två av tre är från Boden, jag vet inte varför det känns så bra, men det är ju nåt med norrlänningar, vi är lite bättre, eller förstår varandra bättre….


Förklaring: Pocatello välkomnar varje höst ett visst antal utbytesstudenter från Umeå Universitet. Jag visste att det var tre i år, och D stötte på dom redan för två veckor sen. Och jag har spanat och letat och följt efter varenda liten rutskjortig mupp med tajta brallor jag sett på campus, men det har alltid varit nån fransman eller holländare.

Mennuså, har jag fått kontakt.

Grattis

Från och med imorgon är vi två 30-taggare i det här hushållet. Har inte märkt av nåt förkrisade, han verkar inte tro på den metoden. Han kanske har tänkt vänta och skaffa motorcykel och bli träningsnarkoman när han fyller 40 istället…?


I alla fall så har jag inte haft speciell ångest vad gäller present, vi tar ju liksom inte så hårt på sånt i det här förhållandet (en ananas på 26-årsdagen, behöver jag säga mer?) men på nåt sätt har det liksom ba löst sig av sig självt.
En kompis som är massös erbjöd ett specialpris, jag bokade.
D tjatade på att han inte har några bra "seriösa" skor att undervisa i, jag svängde förbi en affär och hittade ett par snygga pjuck på rea.
Och min chef hade plötsligt ett masserande fotbad på kontoret (sprillans nytt och oanvänt) som hon behövde bli av med inför sin flytt, jaba ”Jag tart!”

Han är ju fan besatt av att få sina fötter ompysslade, så den sista, 100% gratis spontanpresenten kan nog bli den allra bästa.
Så att mjodå, det blir nog föselsedag av det här också, ska ni se.

Ledig måndag utan ledigt

Min man, han kan nåt som inte jag kan. Bara en sak, närå. Men han kan stänga in sig med tusen böcker och en kopp kaffe och datorn och ba råläsa och inte komma ut på evigheter.
Det kan inte jag.
Jag måste ta pauser och typ klia öronen och äta och gå promenader och gå på toa. Han kan liksom stänga av alla mänskliga funktioner. Ba sådär.
Men det kan ju inte vara nyttigt, så jag bredde alldelens nyss en macka till honom, hällde upp ett glas juice och gick in i grottan där han sitter.  Han sa Tack. Jag sa Varsågod. Undrar om jag kommer se till honom nåt mer idag.

Finaste fint

Den finaste platsen Pocatello har att bjuda på, det är kyrkogården. Den är enormt stor, grön och lummig (vilket inte är lätt att lyckas med i öknen) och har ett massivt nätverk av gångar, småvägar och stigar att strosa, promenera och springa på.
Jag tycker om att ta olika vägar varje gång och läsa på gravarna och se hur enorma vissa familjer är/var och vilka spexiga namn vissa hade. Och när det är sommar och tusen grader i solen, då är det dessutom ungefär den enda plats där man kan gå/springa utan att försmäkta totalt.


I alla fall, i vanliga fall är jag där hyfsat tidigt på mornarna och stöter ofta på andra motionärer och nån trädgårdsmästare här och där, men ser sällan folk som faktiskt besöker gravarna.
Har liksom aldrig sprungit rakt i en begravning.
Jag antar att folk sysslar med sånt senare på dagen och eftermiddan. Men så idag, en söndag förmiddag, kom jag joggandes längst huvudgången av kyrkogårdens södra hörn då jag, för sent, insåg att jag skulle springa rakt in i en situation där obehöriga joggare inte hör hemma. En man i 30-årsåldern stod böjd över en gravsten och pratade med låg röst. Han torkade en tår från ögat. Han tog tag med både händerna i stenen som om han behövde stöd. Han lutade sig fram och kysste den skrovliga graniten. Höll kvar ansiktet där en lång stund. Det låg nyköpta blommor på marken som han inte tagit sig för att plantera ännu.

Jag fortsatte springa, försökte titta bort för att inte störa, men kunde inte låta bli att se. Det var så himla sorgligt och så himla fint. En ögonblick jag verkligen hoppas att jag inte störde alltför mycket. Ett ögonblick jag ändå inte kan låta bli att vara tacksam över att jag fick springa igenom.

Matcher & Efterspel

Det hann ikapp mig tillslut iallafall. Sverige-England där i juni, när jag fick totoalt frispel och ba drog hem maximalt med skit på jobbdatorn när jag försökte hitta en live-sänding av matchen.
Först fick ju datorn spunk bara några dagar efter attacken. Men det löste sig med bara nån halvtimmes meck av en kille från HelpDesk. Men så i torsdags hade jag ingen uppkoppling alls plus att min mail blivit besatt av demoner och skickat ut en massa spam om bantarpiller och gud vet allt. Och det visade sig vara universitetet som kopplat ner min anslutning för att jag tydligen var så infekterad att jag bedömdes som en säkerhetsrisk.
Hoppsan bara.
Men så slutligen iallafall, igår eftermiddag efter att tre olika internetmuppar spenderat sammanlagt, jamenjagvetinte, säkert 8 timmar med att klia sig i huvet och rensa och boota och installera och trixa, så reste sig internetmupp #3 från min stol och sa:

- Nu ska allt det här funka. Om du har några problem, ring HelpDesk. Du behöver inte fråga efter mig. Om en vecka kommer jag ringa dig. Jag kommer fråga om allt fungerar som det ska, och du kommer svara Ja. Jag kommer fråga om du har stött på några problem eller konstigheter, och du kommer svara Nej.
Jag kommer fråga om du behöver ytterligare hjälp, det här är den viktigaste frågan, och du kommer svara Nej.
Okej?
För jag vill inte behöva komma tillbaka till det här kontoret.

Och jaba: eh okej. Trevlig helg…?

Såatte, ja… hoppas att det ska funka nu.
Och får ni suspekta mail av undertecknad så öppna inte.