Den finaste platsen Pocatello har att bjuda på, det är kyrkogården. Den är enormt stor, grön och lummig (vilket inte är lätt att lyckas med i öknen) och har ett massivt nätverk av gångar, småvägar och stigar att strosa, promenera och springa på.
Jag tycker om att ta olika vägar varje gång och läsa på gravarna och se hur enorma vissa familjer är/var och vilka spexiga namn vissa hade. Och när det är sommar och tusen grader i solen, då är det dessutom ungefär den enda plats där man kan gå/springa utan att försmäkta totalt.
I alla fall, i vanliga fall är jag där hyfsat tidigt på mornarna och stöter ofta på andra motionärer och nån trädgårdsmästare här och där, men ser sällan folk som faktiskt besöker gravarna.
Har liksom aldrig sprungit rakt i en begravning.
Jag antar att folk sysslar med sånt senare på dagen och eftermiddan. Men så idag, en söndag förmiddag, kom jag joggandes längst huvudgången av kyrkogårdens södra hörn då jag, för sent, insåg att jag skulle springa rakt in i en situation där obehöriga joggare inte hör hemma. En man i 30-årsåldern stod böjd över en gravsten och pratade med låg röst. Han torkade en tår från ögat. Han tog tag med både händerna i stenen som om han behövde stöd. Han lutade sig fram och kysste den skrovliga graniten. Höll kvar ansiktet där en lång stund. Det låg nyköpta blommor på marken som han inte tagit sig för att plantera ännu.
Jag fortsatte springa, försökte titta bort för att inte störa, men kunde inte låta bli att se. Det var så himla sorgligt och så himla fint. En ögonblick jag verkligen hoppas att jag inte störde alltför mycket. Ett ögonblick jag ändå inte kan låta bli att vara tacksam över att jag fick springa igenom.
No comments:
Post a Comment