på väg till Pocatello...mitt emellan Trocadero och Portello

Sådär, nu är min bärbara up and running igen, fast jag tror jag ska fortsätta kalla henne för min Barbara ändå...haha. Dylan är inte running, för det bidde inga löparskor i fredags.
Men jag var tillbaka på Rathdrum Fitness imorse, börjar ju som bli sommarstammis på det stället. Förra året kallade de mig ju glatt "Oslo from Finland" när jag kom in, nu sa de faktiskt Osa from Finland... så nästa gång blir kanske både land och namn rätt.
Ja, inga direkta nyheter nu, vi är precis på väg att börja resan ner mot Pocatello så vi får se hur mycket uppdaterat det blir i veckan. Igår kväll var på en BBQ ute i Spirit Lake med Kelly, Mary och deras vänner. Trevligt men kallt, vi satt säkert tre timmar runt en brasa och diskuterade hur kallt det var och hur det nog egentligen var för tidigt för att sitta ute. Varför vi inte bara gick in, eftersom vi satt på tomten bara 20 meter från huset, kan man ju fråga sig.... men de gillar sin natur, de här Idahoianerna.

ursakta mongosvenskan

Tycker inte alls om att skriva pa svenska utan de ratta vokalerna, men i brist pa sladd och tradlost internet till min barbara far det bli sahar sa lange. Ja, framme nu alltsa och numera amerikansk invanare. Kanns markligt. Bra saklart, och markligt.

Nar jag kom till Seattle och skulle ga genom passkontrollen, for forsta gangen med ett riktigt immigrantvisum, blev jag skickad allra langst bort, till en del av immigreringen jag inte visste fanns. Dar fick jag sitta ner och vanta med ett tiotal andra manniskor varav exakt alla utom jag hade turban. Nu hade jag ju tva fina sjalar i handbagaget som Erika kopt med sig fran Dubai, sa hade jag velat passa in hade jag ju kunnat sno en san runt huvudet... men jag avstod. Det tog tid, immigreringen, det var med nod och nappe jag hann med flyget till Spokane. Vaskan hann inte med utan kom morgonen efter. Men det var ingen obehaglig upplevelse dar bland turbanenerna och passpolisen, alla var valdigt trevliga.

Nu ar det helg och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta pa ikvall och imorgon, forhoppningsvis hinna umgas lite med slakt och vanner. Pa sondag ska vi iallafall bila ner mot sodra Idaho for att halsa pa farmor Melba, farbror Larry och dessutom kika pa Pocatello. Som det kanns just nu lutar det verkligen at New Orleans, men Dylan vill iaf fara ner till Pocatello, kolla pa stan och traffa folk pa institutionen, och det kanns ju vettigt.

Nu ska vi ivag till stan en svang och leta loparpjucks till D.

Frågor undanbedes, ovänligen

Jag börjar bli så less på folk som frågar mig om framtiden att jag själv känner hur otrevlig jag måste verka ibland. Men prova svara på samma frågor (som du själv inte vet svaret på) en tre-tio gånger varje dag och se själv hur kul det är.

Alltså, jag vet inte var vi ska bo ännu. Jag vet inte ens var vi kommer vara i sommar. Det betyder inte att jag inte har nån aaaaaning alls och att vi inte funderar på det och disskuterar olika alternativ. Men det känner jag inte att jag vill eller måste redovisa för nyfikna fröknar i Holmsund och Obbola när jag bara vill gå till lärarrummer för en kopp kaffe. Ja, nu har jag iallafall vikarierat min sista dag. För den här gången. Förhoppningsvis för alltid.

Det som hänt nu i veckan och som ställt framtiden i ett lite annorlunda ljus är att D kommit in på University of New Orleans. Det hade han inte direkt räknat med, inte jag heller. Så nu måste vi ta ställning till det, vilket vi ju gör.... Men för min del är det fortfarande lite för nytt och oväntat för att riktigt veta hur jag ställer mig till fyra år i södern. Vi får se, det måste mogna lite.

Igår var vi ute och åt Mongolian BBQ, la familia. Vi var så knökmätta efteråt att vi nästan rullade därifrån, det är farligt med buffé. Ikväll blir det avskedshäng med Johan och så en date med Steken imorgon. Packa ska jag också hinna, och köpa böcker, kaviar och mjukost.

Fixar och har mig

En otroligt märklig grej hände när jag var på banken idag. Eller snarare en rad märkliga inträffanden som nu i efterhand ter sig så märkliga att jag undrar om jag drömt alltihop.
Ärendet var att flytta över pengar från mitt svenska konto till Dylans amerikanska dito. Det har vi gjort en kanske 4-5 gånger förrut och det har aldrig varit enkelt. Vi har fått veta att det inte alls går, att det går att göra jätteenkelt själv via internet, att det går men bara om man går till en annan lucka en annan dag, att det inte går om man inte är i USA själv...ja, i stort sett alla varianter. Det har alltid varit bökigt, men alltid gått till slut, varför jag var beredd på en fajt när jag stegade in på Föreningssparbanken idag.

Det första som hände som fick mig att tvivla på att jag ens kommit rätt var att jag fick könummer 128, för när jag tittade upp på tavlan så betjänades 127. Jag trodde det ingick i hela bankupplevelsen att vänta minst 20 könummer på sin tur. Eftersom jag inte var säker på vilken kategori mitt ärende räknades till (privat eller utland) så hade jag tänkt ta två könummerlappar, men nu hann jag inte ens det eftersom jag blev frampipt på en gång.
Så jag slet av mig mössan i farten och gick direkt fram till tanten som satt under det blinkande 128, förklarade mitt ärende och stålsatte mig på hennes "det går inte/det kan du inte göra här/det kan du göra jätteenkelt själv hemma" och så säger tantrackarn "Jamenvisst, det ska vi fixa!"
Och det slutade inte där, hon fixade det! Jag lovar att det gick på under 10 minuter och sen hade alla mina pengar elektroniskt flaxat iväg till Dylans Wells Fargo konto.
Jag var tvungen att få tag i honom direkt så han kunde kolla om de verkligen kommit in, men det hade de såklart inte eftersom det kan ta upp till ett helt dygn. Så jag vet inte ännu om tanten verkligen var på riktigt eller bara en bankpajas som försökte göra kunderna glada.

Jag jobbade igår och jobbar imorgon så idag har jag som mest fixat och haft mig och i den andan har jag även varit på Skatteverket och folkbokfört mig utomlands samt försökt förnya mitt recept på p-piller via nätet. Tveksam till om det sista ärendet verkligen lyckades, det märker jag när jag går på apoteket. Klart att det går fixa anti-barn tabletter i USA också, det är bara mycket billigare här. Och några barn blir det inte i det här hushållet än på ett tag, först ska här jobbas.

Luleå runda två

Tillbaka i Luleå. Den här gången är det dock inte alls lika kallt och jävligt. Istället strålande sol och precis lagom många minusgrader. Stockholm vart mycket lyckat, hann träffa i stort sätt alla jag hoppats få träffa och så länge ambassaden levererar så gick ju det också precis så bra som jag inte ens vågat hoppats.

Och nu sitter jag här i syrrans hus och funderar på att röja lite i köket innan Peter kommer hem med kidsen och vi ska på Leos Lekland. Jag ska också fixa mammas 60-års present (jepp, mamma Marta fyller tant på söndag) korrläsa en engelsk text Veronica skickat och fortsätta leta efter intressanta jobb i Idaho. Jag känner mig verkligen sjukt förslappad nu. Får vissserligen förmodligen jobba nästa vecka, men aldrig i mitt liv har jag varit så sjukt sugen på att riktigt, seriöst vuxenjobb. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge nu.

Det har även börjat krypa sig på en känsla av "shit jag ska verkligen flytta nu". Lite märkligt kanske med tanke på att jag knappt satt tån på svensk mark mer än några veckor i stöten de senaste åren, men nu är det på nåt sätt så mycket mer definitivt. Som tur är pratar redan lillebror om att komma och hälsa på. Storasyster är ju som lite mer inmobil med fyra knoddar. Kasper kommer garanterat glömma mig samma sekund jag går genom dörren, men de två äldre kan nog kanske minnas moster Åsa till nästa gång.

En mycket bra dag

Jaaaa!!! Typ så känner jag mig. Tre utropstecken är bara okej om man är fjortis, övre medelålders som precis börjat chatta/smsa (dom är så söta att allt är förlåtet)eller extremt glad/lättat/lycklig. Jag är det senare.

Hade min intervju på amerikanska ambassaden imorse. Egentligen är det ju bara en formalitet och inte alls ett sånt där "vad har din man för färg på tandborsen och hur ofta byter han strumpor?" förhör som man ser på film. Men det jag var orolig för var ju att jag skulle vara tvungen att göra om hälsokontrollen, vilket skulle ha gått på typ 3000 spänn, eller att det skulle bli ytterligare nåt strul med Dylans pappas skattepapper som ju försenat hela den här processen rätt mycket. Men det var lugnt, de frågade inte ens efter luntan med taxeringsformulär som jag hade med mig och inte heller efter de två passfoton som jag betalat 400 spänn för. Istället frågade de lite grann om hur vi träffades och vad jag skulle söka för jobb. Men inte på ett "vi tror du ljuger din skurk" sätt utan bara artigt och iförbigående. Och om en vecka ska jag ha mitt gröna, sköna kort och kan äntligen börja styra upp projekt Bli Vuxen.

När jag satt och väntade på min tur var det dock en annan tjej, modell blond bimbo som blev korsförhörd rätt hårt. Hon sökte turistvisum och det var tydligen hennes fillionte på inte så många år och ambassadörerna misstänkte starkt att hon hade ett rätt svart jobb i amerikatt. Tjejen stammade och fnittrade och snyftade om vartannat och jag var jättenyfiken, men så blev hon intagen i ett annat rum och jag vet inte vad som hände. Hon hade nog inte en mycket bra dag iallafall.

Resten av förmiddagen och bra del av eftermiddagen spenderade jag med den coolaste bartendern jag vet. Jag och Alex var först och fikade i gamla stan och sen strosade vi runt lite i ett soligt Stockholm. Hon hittar nästan sämre än jag, vilket är en stor bedrift. Mina fötter var plaskblöta när jag kom tillbaka till Anneli och Antons lägenhet i Sumpan, men det var det värt. Nu väntar jag på att Anneli ska komma tillbaka med bilen full av mat, dricka, Erika och Josefine.

sol på trötta flickor

Strålande solsken över Stockholm idag och om en stund ska nog jag och Erika ta oss ut på en promenad. Lite sega efter vad som blev en lite senare kväll än vad vi tänkt, men räknar med att ta nya tag till ikväll.

Lunchade med Helena igår och vi pratade om våra förhållanden med icke-svenskarna (D och Oscar). Det var väldigt trevligt och givande (i brist på bättre ord). Det är så skönt att prata med någon som verkligen förstår vad man menar och går igenom samma sak. Internationella förhållanden bjuder onekligen på vissa konflikter och beslut som man kanske slipper om man kommer från samma ställe. Helena och Oscar lutar åt att flytta till Italien nu och då vill jag verkligen hälsa på. Italien är fortfarande ohotad etta på min "dit vill jag fara" lista. D vill till Ryssland, men dit kan han fara själv.

switching back

Det höll inte riktigt ända in i mål det där. Projektet och ambitionen att fortsätta skriva på engelska fast vi var hemma var tänkt dels som ett sätt att låta Dylans föräldrar och våra gemensamma vänner över där att fortsätta hålla koll på oss och dels som ett sätt för mig att rättfärdiga mitt bloggande. Känner mig fortfarande inte helt bekväm med grejen att jag bloggar. Att ha en reseblogg känns helt okej, och även att skriva på svenska när jag är i USA så att familj och vänner kan läsa och jag slipper skriva samma sak i flera mail. Att skriva på svenska i Sverige känns...äh, vafan. Nu är jag i Sverige och skriver på svenska för att jag vill det och det är ändå max en handfull människor som läser. Så.

Nog om det och mer om mig. Jag är i Stockholm. Nytta och nöje ska avverkas innan jag far tillbaka på tisdag nästa vecka. Min intervju på ambassaden är på måndagmorgon men eftersom Dylan for hem igår och man ändå måste vara i Stockholm över en helg för att kunna umgås med folk som jobbar så flög jag ner med honom. Jag bor hos Erika och njuter av att vara här samtidigt som jag gruvar mig för måndag. Idag ska jag gå till polisen och se om det är möjligt att få nåt slags intyg på att jag faktiskt haft det gamla pass som nu är makulerat och bortkastat nånstans på andra sidan planeten. Det vore bra, skulle kanske kunna spara mig 3000 kr.